Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter The 1975

by

the-1975

När Manchester-kvartetten The 1975 tidigare i år släppte sin självbetitlade fullängdsdebut gick den upp som etta på den brittiska albumlistan och knep därmed oväntat platsen från Nine Inch Nails och deras comebackalbum. Gruppen, som existerat i olika skepnader sedan medlemmarna gick i skolan, är kända för sina låtar som ofta tar upp teman som sex, droger och storstadsliv. Kulturbloggen fick möta upp bandets sångare Matthew Healy i samband med deras spelning på Strand den 22 november.

På albumet kan man höra väldigt många olika influenser. Fanns det några specifika sound ni hade i åtanke när ni påbörjade arbetet med albumet?

På grund av den stilistiska polaritet som löper genom albumet varierar soundet från låt till låt. Jag tror att det är en generationsfråga. Folk i vår ålder konsumerar media på ett annorlunda sätt. Det är mer tvetydigt, mindre linjärt. Det är egentligen bara en representation för vilka vi är som människor. Jag skapar musik på samma sätt som jag konsumerar musik. Det är svårt att bara ha en viss typ av output, det skulle inte vara ett genuint uttryck för min personlighet. De flesta har en mångsidig personlighet som byggs upp av flera lager och det här bandet är verkligen en återspegling av det. Vi startade inte det här bandet av någon annan anledning än musiken, det faktum att det här albumet innehåller flera olika stilar är bara vilka vi är. Jag har aldrig haft några avsikter att hålla mig till en viss stil, jag vill bara göra musik som jag älskar — och det kan vara inspirerat av alltifrån Loveless av My Bloody Valentine till Bad av Michael Jackson. Jag vill bara göra en sammanslagning av allt det.

I en tidigare intervju har du berättat att ni har en postmodern attityd till låtskrivandet. Kan du utveckla det en aning?

Jag tror att vi har en postmodern inställning till allt, när vi startade bandet visste vi inte ens om vi ville presentera oss själva som ett band. Vi ville bara vara en enhet som producerade innehåll. Att det skulle finnas en direkt samverkan mellan konst och musik — mellan musik och kultur — att försöka bli något som folk kan relatera till. Sedan föreslogs det att vi skulle ha en klassisk rockuppsättning eftersom det är något som verkligen är förståeligt; om du kan klä ut det till allt annat så kommer folk ändå kunna relatera till det. Jag skulle inte vara pretentiös och säga att vi försöker skapa postmodern musik, att vi är extremt experimentella och försöker återuppfinna hjulet eller så, men att inte ha en föråldrad syn på musik, att inte bry sig om geografi eller musikstil, jag tror att det är en postmodern syn på musik — och det är verkligen det bästa sättet att förklara hur vi gör musik.

Innan ni dök upp som The 1975 har ni spelat ihop under andra namn. Kan du berätta vad som har förändrats sedan ni bytte namn från The Slowdowns?

Vi har växt upp. Vad var vi i The Slowdowns? 21? 22? Vi prövade oss fortfarande fram. Det här bandet, vi är inte fantastiska, vi fick inte till allt på en gång. Anledningen till att folk gillar oss är att vi gjorde fel femtio gånger. Fel namn, fel stil, fel sound. Allt var fel. När vi blev The 1975, det var då vi insåg att vi hade materialet — vi behövde bara göra allting mer sammanhängande och förståeligt — till en genuin förlängning av vilka vi är. Tidigare när vi spelade in en låt ville vi kanske att det skulle låta en aning som något annat band, när vi slutade med det och bara fokuserade på att göra musik som gladde oss, då hittade vi det. Alla namnbyten börjar få en mening nu, men de hade ingen betydelse då. De får bara en betydelse eftersom folk känner till The 1975. Vi var bara ett gäng killar som blev uttråkade med sitt namn. Vi gillade inte The Slowdowns, så vi bytte och när vi hette Bigsleep blev vi stämda, så då blev vi också tvungna att ändra. Det var ganska tråkiga skäl till namnbytena, men när vi bestämde oss för The 1975 visste vi att det var det.

Finns det någon historia bakom varför valet av namn föll på just The 1975?

När jag var 19 åkte jag på semester, då blev jag vän med en konstnär som gav mig massa böcker. När jag sedan kom hem läste jag igenom dem. En av böckerna, som jag tror hade tillhört honom, hade använts som någon slags dagbok. Någon hade gjort små anteckningar genom hela boken och skrivit in datum som ”1 June, The 1975”. Just ”The 1975” återkommer kontinuerligt genom hela boken. Jag hade ingen aning om vad det innebar, men jag tyckte det var en intressant användning av språket. Det var nästan lite spöklikt, varför skriver de ”The 1975”? Grammatiskt är det ju helt fel, men jag gillade det, och när vi döpte bandet insåg jag att det aldrig funnits ett band där ”The” är viktigare än det efterföljande ordet. Folk frågar varför vi är döpta efter årtalet, men det handlar egentligen om ”The”, det är det som är viktigt.

I en av era mer 80-talsdoftande låtar, Heart Out, är det ett par rader jag inte riktigt förstår; ”it’s nice to have your friends round but we’re watching the television with no sound” och ”once we started having friends round you created a television of your mouth”. Vad betyder det?

Det handlar om kokain — ”it’s nice to have your friends round but we’re watching the television with no sound” — jag ska vara helt uppriktig, det var mycket droger inblandade i min umgängeskrets när jag var 18. Vi brukade hänga i vissa personers lägenheter med tv:n på samtidigt som vi lyssnade på musik. Jag blev medveten om sambandet mellan att ta kokain och låta en tv stå på utan ljud, det blev synonymt med varandra i den utsträckning att jag idag alltid måste ha ljudet på när jag ser på tv. ”Creating a television of your mouth” handlar om ett småstadsförhållande där man visar upp relationen för alla.

Blev det ett statement att hämta inspiration från 80-talet?

Problemet med popkulturen från 80-talet är att den exploateras i modern media, oavsett om det är i film eller — i synnerhet — dansmusik så är det bara de korkade elementen som folk väljer att komma ihåg, alla guilty pleasures, medan 80-talet inte var ett bortkastat årtionde för musik. Se på album som So av Peter Gabriel, Graceland av Paul Simon och Bad av Michael Jackson; de var stora popalbum, men inte så belastade av självmedvetande och cynism. Det var ok att göra popmusik. Vi är stora fans av den tidsperioden. Stora, upplyftande poplåtar och texter som provocerar dig att bli mer introspektiv, det är min uppfattning av den perfekta poplåten, och i stor utsträckning tror jag att det är vad vi försökt utforska. Soundmässigt var det inget statement att försöka göra ett album som lät 80-tal, men albumets idealiserade och romantiserade syn på ungdomen påminner väldigt mycket om en 80-talsfilm. John Hughes och Cameron Crowe, jag kan verkligen relatera till delar av deras filmer som handlar om en längtan efter någonting större, romantiseringen av kärlek i en småstad, närheten — eller ”fucking in a small town” som i Heart Out. Tankarna som utforskas i dessa filmer, sättet alla romantiserar tonåren och fyller luckorna med idealistiska åsikter, det är verkligen något som fick ta en stor plats på albumet och låtar som Settle Down, Heart Out, Robbers och Girls. Vi ville göra soundtracket till våra tonår och det tror jag vi lyckades med.

Skulle du säga att de tre korta, instrumentala spåren bidrar till albumets filmiska känsla?

Självklart. De är övergångsfaser och de har alla små historier. An Encounter handlar till exempel om när de två karaktärerna i Robbers träffas. Det bidrar till rörligheten och hjälper till att segregera albumets tre delar; den första delen är något mer alternativ, vi visar upp vår identitet och säger vilka vi är; mittensektionen är en 80-talsfilm; i slutet kommer vår version av modern soul och gospel. De tre delarna — grunden alternativ, hjärtat filmisk, själen svart musik — är hur vi vill översätta albumet och jag tror att det är vad vi alltid kommer gå för. Det måste vara en upplevelse, vi ville göra ett riktigt album.

Idag lyssnar ju många på musik genom Spotify och liknande tjänster där folk kan skapa egna playlists. Tror du att det finns en risk att folk bara väljer ut vissa låtar som de lyssnar på i sina playlists och således går miste om hela album-upplevelsen?

När jag har skrivit färdigt en låt är det inte länge mitt ansvar, jag kan inte styra hur folk konsumerar vår musik. Jag har insett vilka saker jag behöver oroa mig över och vad jag inte behöver oroa mig över. Jag har inte ens tid att tänka på min familj. Jag hinner inte prata med mina vänner, så att spendera tid på att klaga över hur folk konsumerar vår musik skulle vara så dumt av mig. Jag har verkligen inte tänkt på det. Det är ingenting jag kan kontrollera. Allt jag kan göra är att fortsätta ge ut skivor och hoppas att de som är likasinnade lyssnar på samma sätt, men vi är också ett popband så jag vill inte hindra någon från att bara lyssna på våra singlar — självklart kan man göra det — det är poplåtar, det är det som är poängen med dem. Kidsen lyssnar ändå på musiken hur de vill.

Det var intressant att du nämnde Peter Gabriel tidigare, för när jag lyssnade på albumets avslutningsspår Is There Somebody Who Could Watch You tyckte jag att din sångstil påminde om hans. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?

Vi var egentligen klara med albumet, vi åkte på turné i USA och lyssnade på det konstant. Då insåg vi att det var en genuin skildring av vilka vi är, men att det som saknades på ett annars väldigt välproducerat album var en mänsklig faktor. Så vi åkte hem, jag var väldigt upprörd eftersom jag skulle flytta ifrån huset jag växt upp i — jag hade två dagar ledigt och var tvungen att åka hem för att packa ihop alla mina saker — när vi började bära ut sakerna satte jag mig vid pianot och började bara spela de här ackorden. George satte upp en mikrofon och jag måste ha suttit där i tjugo minuter och hittat på texter som jag sjung. Jag blev lite upprörd, så jag lämnade rummet, när jag kom tillbaka hade George arrangerat de där tjugo minuterna jag hade spelat in till en treminuters-sekvens — och det var Is There Somebody Who Could Watch You. Den gjordes på en och en halv timme och gick rakt in på albumet. Den handlar om att jag har en tolvårig bror och att mina föräldrar precis har skilt sig. Min mamma har en ny man och min pappa har en ny flickvän. Det hände på sex månader och jag har en tolvårig bror som jag känner att jag har en skyldighet att ta hand om, men mitt schema innebar att jag inte hade sett honom på ett år, så den handlar om skuld, längtan och viljan att vara där för någon.

Kulturbloggen möter Lissie

by

lissie

Tre år efter det att fullängsdebuten Catching a Tiger såg dagens ljus är Lissie, eller Elisabeth Maurus som hon egentligen heter, tillbaka med Back to Forever. Kulturbloggen passade på att möta upp den prisbelönade amerikanska sångerskan inför hennes spelning på Debaser Ballroom den 14 november.

När väcktes ditt intresse för musik?

Min farfar var musiklärare och sjung i en barbershop-kvartett. Genetiskt har jag kanske ärvt lite av hans musikalitet. Alla i min familj är ganska musikaliska, men det är ingen som tillbringar tid på att fullfölja det. När jag och min syster var små brukade vi gå och se vår farfar i pjäser och musikaler och tyckte det såg kul ut, så då började vår mor ta med oss på dans- och sånglektioner. Vi satte upp shower — jag var fem år och helt inne i det — jag övade och sjung hela tiden. Jag skrev dikter och sedan när jag började på gymnasiet lärde jag mig på egen hand att spela gitarr, då började jag skriva låtar med vers-refräng-uppbyggnad. Jag började uppträda på kaféer och, när jag var gammal nog, även i barer. Vart jag än fick spela. Jag visste redan då att det här var vad jag ville håla på med. Att skriva låtar har alltid kommit naturligt för mig.

Du kommer ju från Rock Island, var det enkelt att få gigs där?

Under tiden jag gick i gymnasiet fanns det verkligen inte många möjligheter för mig att komma ut och uppträda, men jag jobbade på ett kafé så när jag var sjutton började jag delta i deras open mic-kvällar. Det var ungefär det jag kunde göra i Rock Island. Men när jag började på college i Colorado fanns det en stor musikscen, varje natt var det flera band som spelade runtom i staden, så jag var nästan alltid ute. Jag lärde känna folk på klubbarna. Jag fick öppna för andra band. Sedan när jag började få en egen publik fick jag även egna gigs på klubbar i Colorado. Sedan flyttade jag till Los Angeles när jag var tjugoett.

Du har nyligen släppt ditt andra album, vad försökte du behålla och vad ville du göra annorlunda om du jämför med ditt debutalbum?

Det är ingenting jag tänker på, jag skriver bara låtar och sedan — beroende på vilka jag arbetar med — formas det som händer. Men mitt band, vi har turnerat ihop i tre år, har verkligen utvecklat ett sound genom att spela tillsammans, och jag har lärt mig mycket mer om vad jag vill att de olika instrumenten ska göra, så när vi påbörjade arbetet med det här albumet ville jag fånga lite av livekänslan. Samtidigt är det svårt eftersom vi jobbar med så många människor, det låter ju fortfarande väldigt mycket som ett studioalbum. Jag skrev bara massa låtar om hur jag mådde. Jag reflekterade över mina tidigare förhållanden och hur jag ville lära mig av det förflutna. Jag ville ta mig vidare och lära mig att fatta bättre beslut, det är ett slags övergångsalbum, men jag visste inte att jag skulle göra exakt de här sakerna. Jag visste att jag skulle skriva massa låtar, gå in i studion med bandet och den här producenten och bara se vad som hände. Om jag gillade det så behöll jag det. Så det är inte så genomtänkt. Jag skriver bara massa låtar.

Är det ett breakup-album?

Mitt första album var ett breakup-album, på det här albumet behandlar jag snarare alla mina tidigare relationer så att jag fortsättningsvis inte gör om samma misstag. Nu är jag självmedveten nog att hålla mig undan en situation jag vet inte kommer sluta bra, om jag inte kan lägga ner tillräckligt med energi, eller om den andra personen inte vill det. Så det är mer av ett reflekterande album. Och ja, det handlar om relationer, men inte om ett förhållande, utan hur jag känner mig i alla mina relationer. Vad jag måste göra annorlunda för att bli lyckligare i mina framtida relationer.

På Shameless sjunger du rader som ”I don’t want to be famous” och ”I don’t know what this game is because I’m not even playing it”, kan du vidareutveckla lite om vad du hade i åtanke när du skrev den låten?

Jag tror att jag kände mig lite frustrerad, och kanske lite osäker, men det var också ett statement; att vara känd är inte så viktigt för mig, jag tänker inte spela något spel och manipulera folk för att få som jag vill, jag tänker inte använda min kropp eller mitt utseende för att få uppmärksamhet. Jag har alltid spelat musik för att jag älskar det och för att jag känner att jag har någonting att säga, det gör mig väldigt glad och det verkar som att det också gör de som gillar min musik väldigt glada, så det är vad jag vill fokusera på istället för att oroa mig över andra personer som säger att det inte är tillräckligt, att du måste spela ett spel. Det är väl vad låten handlar om. Jag har sett folk förändras snabbt i desperation för att vara bäst, framgångsrik, känd, eller för att dejta kända person. Det är bara dumt och jag tycker inte om det.

Har du sett Lily Allens nya musikvideo?

Jag såg den igår kväll, den har vissa likheter. Hennes är uppenbarligen väldigt sarkastisk och skämtsam, men jag tycker det är ett bra statement — tyvärr är det ju så att när en kvinna uttrycker sin frustration så finns det folk som säger ”vilken bitch som klagar” eller ”ingen gillar en arg, spydig kvinna”, medan om en man skulle göra någonting liknande skulle de inte säga någonting. Jag tycker det är riktigt coolt att hon står upp för sina åsikter. Jag respekterar henne.

Hur kommer det sig att du döpte albumet till Back to Forever?

Den sista låten på skivan heter Back to Forever, den handlar om att längta tillbaka till ett enklare förflutet, till en barndom då min familj var frisk. När du är liten har du all tid i världen, du kan göra vad du vill, du kan vara vem du vill. Nu är jag trettio och jag har inte längre all tid i världen. Mitt förflutna är bakom mig — jag reflekterade över alla relationer jag har bakom mig — samtidigt har jag alla dessa saker jag vet att jag måste göra. Jag kände mig fastklämd mellan mitt förflutna och min framtid, så jag tyckte att Back to Forever var ett bra sätt att sammanfatta hela albumet just eftersom det i stor utsträckning handlar om den tid vi önskar vi kunde få tillbaka.

Är det en reaktion mot att fylla trettio?

Jag vet inte om det var just att jag fyllde trettio, men efter ett visst antal år och erfarenheter märker du plötsligt att du ser på livet annorlunda. Det kanske inte är så för alla, men i mitt fall var det vissa saker som jag hade skjutit fram, som jag inte trodde att jag skulle behöva oroa mig över på ett tag. Nu har jag mer av en tidsplan.

Oroar du dig över att åldras?

Inte så mycket — det är det som är det jobbiga med att skriva låtar och släppa album — då blir det som att det är allt du står för. Shameless skrev jag till exempel en dag när jag var på dåligt humör, sedan kan det gå otaliga dagar då jag inte ens ägnar en tanke åt kändiskultur, men eftersom jag en dag var på ett humör och skrev en låt om det så är det som att det är vad jag är. I själva verket lever jag bara mitt liv och är cool med det mesta. Albumen visar upp alla de extrema sidorna. Jag skriver låtar när jag känner någonting extremt. Egentligen oroar jag mig inte över att åldras, men en dag kanske jag gjorde det och då skrev jag en låt om det.

Är det något mer du vill tillägga?

Ja, om någon är nyfiken på vad det är vi håller på med så borde de verkligen komma och se oss live. Det är den renaste versionen av vad det är jag gör. Det är vad jag är stoltast över.

Kulturbloggen möter Glasvegas

by

glasvegas

Det är 2008: Glasvegas har just släppt ifrån sig sitt självbetitlade debutalbum och över en natt blivit ett av Glasgows på senare års mest sensationella band; från storslagna, nästan sju minuter långa öppningsspåret Flowers and Football Tops — där bandets sångare och textförfattare James Allan med förtvivlad röst skildrar det uppmärksammade mordet på femtonåriga Kriss Donald utifrån moderns perspektiv — till efterföljande Geraldine, som redogör för socialarbetaren Geraldines tillvaro. Kanske var det just ekot av deras rötter i stadens hårdnackade arbetarklass — som återkom hela albumet igenom — som var anledningen till att de direkt togs emot med såpass öppna armar, i synnerhet här i Sverige. Men vi vrider fram tiden, det är tidig höst 2013 och när Kulturbloggen möter upp kvartetten som nyligen släppt sitt tredje album Later… When the TV Turns to Static rider de inte längre på någon våg av förbehållslös kärlek, de är snarare här för att bevisa att de fortfarande är angelägna.

Skulle ni säga att Later… When the TV Turns to Static är en slags återgång till soundet på ert debutalbum?

James: Det finns vissa uppenbara likheter, som att jag kan höra mig själv sjunga, men det är svårt att beskriva sig själv. Det var ingenting vi medvetet försökte göra — vi gick inte in i studion med det i åtanke — det hade ju varit rätt endimensionellt. Jag antar att vi inte behöver försöka vara Glasvegas eftersom vi redan är det. Jag tror att det finns en viss stabilitet inom bandet. Jag, Paul och Rab har varit med från början och det är något speciellt med hur våra personligheter kommer fram i musiken. Det här är första albumet som Jonna är med och spelar på, så det är en av de största skillnaderna — trummorna är helt annorlunda.

Jonna, vilket inflytande skulle du säga att du haft på albumet?

Jonna: När jag får en idé vill jag bara testa det, ibland fungerar det. Jag tror att vi alla känner oss tillräckligt bekväma för att pröva på olika idéer och se om de fungerar. På det sättet har jag nog bidragit med mitt tankesätt. Ibland har James en tydlig vision hur han vill att trummorna ska låta, men ibland spelar han bara upp en låt på akustisk gitarr och ber mig komma på något. Så det är en kombination av hur vi arbetar tillsammans och alla de bitar som var och en medför, ingen kan spela bas som Paul och det är likadant med alla instrument. De idéer som James har för trummorna skulle jag aldrig kunna komma på. Det är skönt att ha med båda sidorna och försöka få dem att passa ihop.

James: Mycket av det jag kommer på är färgat av att jag inte kan spela trummor. Ibland är det bra att vara naiv, det blir mindre konventionellt. När det gäller konst och kreativitet har vi ju vanligtvis positiva associationer till erfarenhet och kunskap, men med kunskap kommer även annat — det blir mer svartvitt och man förväntas göra saker på ett visst sätt. Ju mindre du vet, desto mer går du på instinkt och intuition. Men det är bra att ha med båda sidorna. För mycket naivitet kan göra låtarna fallfärdiga.

Var det något ni medvetet försökte göra annorlunda den här gången jämfört med Euphoric Heartbreak?

James: Det var nog ingenting vi försökte göra som reaktion mot det andra albumet, mer än att vi på det här albumet tyckte att låtarna krävde en rå, ärlig och mänsklig ljudbild. Flera av låtarna hade vi spelat i replokalen innan vi ens gick in i studion, så sett till arrangemang visste vi redan hur albumet skulle se ut från början till slut. Vi ställde bara en mikrofon mot förstärkarna och började spela. Så enkelt var det.

Ni spelade ju in albumet i Glasgow, vilken inverkan skulle ni säga att inspelningsmiljöerna har haft på albumets sound?

James: Det är svårt att peka ut ett ljud eller en liten detalj och säga att det är en effekt av att vi spelade in i Glasgow. Det är snarare en energi, en atmosfär och en känsla som uppstår mellan instrumenten. När jag lyssnar på albumet kastas jag tillbaka till tiden vi spenderade i Glasgow. Jag minns hur himlen kunde se ut, promenaderna hem från studion och gatlyktorna sent på natten. Självklart ser jag bestämda kopplingar, som möjligen ingen annan uppfattar, eftersom jag var inblandad i skapandet. Men när jag hör det — jag vet inte om det bara är i mitt huvud — så kan jag känna Glasgow, precis som jag kan känna Kalifornien och Santa Monica när jag lyssnar på andra albumet och Brooklyn på den första skivan.

Vilka tankar hade ni när ni påbörjade arbetet med albumet?

James: Det brukar börja med en färg, det här albumet började med urtvättad, grå denim. Det låter som att jag motsäger mig själv eftersom flera av låtarna fick armar och ben av sig själva, att de bara var ämnade att finnas till, och det menar jag inte på ett självupptaget sätt, jag menar det på ett riktigt ödmjukt sätt. Jag vaknar inte upp på morgonen och tänker att jag sa skriva en låt om någonting särskilt ämne. Det är snarare någonting naturligt och hypnotiskt. Det är så nära någonting andligt jag kommer.

Så ni följde bara de riktningar låtarna tog av sig själva?

James: Ja, vi kan ta åt oss äran för det — eller tvärtom, ta kritik för det, men det är de jävla låtarnas fel.

Skulle ni kunna berätta om vad ni försökte uttrycka med öppningsspåret? Hur kommer det sig att ni döpte albumet efter just den låten?

James: Själva låten handlar om fysiska och mentala begränsningar när det är dags att gå vidare från ett kapitel som just passerat in i ett nytt. Mellanlandet, en ny gryning och det okända var några av nyckelorden jag hade i åtanke när jag skrev låten. Det kanske låter vagt. Later… When the TV Turns to Static fick mig att tänka på en situation, någon kanske hade vaknat mitt i natten, var ensam hemma och tv:n var statisk. Något står inte helt rätt till, det dysfunktionella återkommer genom flera av låtarna på albumet.

På If vrider ni ju på refrängen i Talking Heads Road to Nowhere. Hur fick ni den idéen?

James: Såvitt jag minns hörde jag låten på radio. Jag satt med en gitarr och spelade min låt, medan jag spelade den började jag sjunga melodin i Road to Nowhere. Så jag skrev If och tog med det partiet som en hyllning — nästan som en tillägnan. Det fanns egentligen inte någon plats, så jag har slängde bara in det mitt i låten. Men som jag sade tidigare, ofta vet jag själv inte anledningen till att en låt blir som den blir. I slutändan är det någonting instinktivt.

På vilka sätt skiljer sig sättet du angriper ditt låtskrivande idag från när ni startade bandet?

James: Det är nog den sak som förblivit densamma. Det finns ingen plan, det är det som är planen. Låtskrivandet ger mig en känsla av mening, det är någonting trevligt att förlora sig själv i. Det är inte så många saker i livet som jag kan bli så hypnotiserad av — som kan förflytta mig från där jag befinner mig just nu — men att skriva låtar kan göra det för mig, så jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer hitta den där gnistan av inspiration. Men jag skulle inte säga att någonting har förändrats, ingenting jag är medveten om.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter The Naked and Famous

by

IMG_2499

Ända sedan Thom Powers och Alisa Xayalith startade upp bandet 2008 — och två år senare släppte fullängdsdebuten Passive Me, Aggressive You, som bland annat innehöll singeln Young Blood — har The Naked and Famous med sin melodistarka och 80-talsinfluerade pop vunnit över fans långt utanför hemlandet Nya Zeelands gränser. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp duon, vars senaste album In Rolling Waves släpptes några veckor tidigare, inför deras utsålda spelning på Debaser Medis den 1 november.

Tror ni att släppet av In Rolling Waves har vidgat folks uppfattning av vad ni kan göra musikaliskt?

Thom: Det tror jag, gensvaret från såväl fans som folk som är inblandade i samma musikscen som oss har bekräftat våra ansträngningar.

När ni påbörjade arbetet av albumet, var det några element ni ville behålla från debuten — och var det någonting ni specifikt försökte göra annorlunda?

Thom: Jag hade en liknande konversation med Campbell Hooper som har regisserat flera av våra musikvideos — nu senast videon till Hearts Like Ours. Vi diskuterade kontinuitet, jag oroade mig över kontinuiteten gällande våra musikvideos och han sade ”jag tror inte vi behöver tänka på kontinuitet, det är ju samma personer inblandade”. Han menade förstås kontinuiteten i musikvideorna, men jag insåg då att mycket av det jag hade gått och oroat mig över faktiskt skulle lösa sig automatiskt eftersom det var samma människor som var involverade — så vi gjorde egentligen inga större förändringar i själva arbetsprocessen; det är bara summan av allt vi lärt oss under de tre åren vi skrev och turnerade med Passive Me, Aggressive You. Det är svårt att hålla på med något i tre år utan att lära sig något.

Ni spelade ju in albumet i Los Angeles, tror ni att miljöerna där hade någon inverkan på soundet?

Thom: Jag tror inte det, för om du lyssnar på vårt första album så låter ju inte det som min mammas hus i Brown’s Bay där jag bodde då. Jag flyttade tillbaka hem för att arbeta på albumet och för att spara pengar. Vi hade inga pengar då.

Alisa: Dessutom är Brown’s Bay en sömnig strandstad.

Thom: Det är en tråkig förort, men jag växte upp där. Om du lyssnar på albumet så låter det inte alls som min mors hus. För mig har musik alltid betytt eskapism, något som inte begränsas av din direkta omgivning. Det är väldigt fantasifullt och andligt. Oavsett disciplin — om det nu är film, musik, måleri eller fotografi — så tror jag inte att din kreativitet influeras av din direkta omgivning. Det har snarare att göra med din egen förmåga att fantisera.

Båda era album är definitivt poporienterade, men samtidigt tas er musik emot väl hos en indiepublik. Är det en balans ni medvetet försökt hitta?

Thom: Jag skulle säga att det kom ganska naturligt. Det mesta vi lyssnar på är alternativmusik. När vi bildade bandet lyssnade vi mycket på Yeah Yeah Yeahs och TV on the Radio.

Alisa: Till och med Nine Inch Nails är multifacetterade i sitt sound. De har riktigt tunga och mörka, väldigt obskyra ögonblick — sedan har de också väldigt tillgängliga ögonblick i sin musik. Jag skulle vilja tro att vi har den typen av balans. Jag uppskattar poppiga synthmelodier och jag uppskattar band som har en alternativ edge i sitt sound, så jag hoppas det reflekteras i musiken vi gör.

Ni växte ju upp i Nya Zeeland i en tid då internet inte var lika utspritt som idag. Var det svårt att få tag på ny musik — och tror ni att tillgängligheten har ändrat hur folk lyssnar på musik?

Thom: Sett till både film och musik matas Nya Zeeland med amerikansk och engelsk kultur, så i det avseendet är det väldigt normalt. Ett album som slår stort i USA blir också stort i Nya Zeeland. Trots att vi har en väldigt unik musikscen så är det ändå Katy Perry som toppar listorna. På så sätt finns det en förbindelse till omvärlden, men som en kreativ person är det å andra sidan svårt att slå igenom i Nya Zeeland just eftersom det geografiskt är så avlägset. Som kultur är det ingen stormakt. Du måste själv hålla koll på vad som händer, till skillnad från USA vars kulturella omfång är så utbrett.

Vilka effekter skulle ni säga att den ökade tillgängligheten har haft för musikindustrin överlag?

Thom: Det krävs ingen större ansträngning för att hitta ny musik på nätet, vilket är både bra och dåligt. Det finns en illusion, ett antagande att eftersom verktygen är här kan du nå ut till en större publik — men så är det inte — eftersom alla idag kan nå en större publik är du bara en i mängden. Men så har det alltid varit, det finns populära band och så finns det hundratusentals okända band. Bara för att internet gett oss tillgång till direkt kommunikation betyder det inte att alla kan ta del av de här möjligheterna, det finns fortfarande ett behov av infrastruktur. Om något är det svårare än någonsin att navigera bland all ny musik. Någon måste fortfarande sprida din musik, jag tror att det är en av de största missuppfattningarna idag. För tillfället är musikindustrin väldigt invecklad. Folk slänger iväg simpla förklaringar till komplexa problem. Du kan inte komma någonstans utan ett skivbolag i ryggen, du behöver en infrastruktur för att ge ut ett album, och om du vill ha bevis för det — se bara på alla okända, osajnade band på nätet.

Jag kollade igenom era musikvideos häromdagen och ett återkommande element tycks vara glitter. Hur skulle ni beskriva den visuella sidan av The Naked and Famous?

Thom: Den visuella komponenten till The Naked and Famous har alltid varit Special Problems, det är namnet på företaget, de kallas Special Problems. Det är två killar, de gick under det namnet — nu har de inte splittrats, men de gör saker separat under sina egna namn; Joel Kefali och Campbell Hooper. Vi har jobbat exklusivt med dem när vi tagit fram alla våra omslag och videos, även t-shirts och affischer, vi gör allt med dem. Vi är ju inga visuella konstnärer, den enda disciplinen vi har någon erfarenhet inom är musik, så för mig är det vitalt att jobba med någon som faktiskt är en visuell konstnär — och det är allt de gör. De gör reklamfilmer och kortfilmer, men de kommer från en bakgrund inom finkonst, så de är både belästa och skickliga på det de gör. Just därför är vår relation väldigt uppfyllande, så när vi behöver en video vänder vi oss till dem och det är alltid spännande eftersom vi inte tar del av den kreativa processen — de får fria händer, så det blir helt och hållet deras tolkning av vår musik — det de tycker den säger visuellt.

Har det aldrig varit tvärtom, att ni visat upp en demo eller något och sedan fått inspiration från dem?

Thom: Nej, men i andra avseenden såsom filmer överlag. Jag har fått många intryck från filmer — ibland soundtracket också — som definitivt har inspirerat mig och fastnat. Många referenser som slängs runt när vi diskuterar produktionsidéer är faktiskt filmreferenser; ”John Carpenter style synths” och ”Blade Runner-esque” är termer som ofta kommer upp just i produktionsfasen.

Jag läste att I Kill Giants handlar om när din mor gick bort, känner du dig säkrare i att skriva låtar som behandlar tyngre ämnen nu?

Alisa: Den erfarenheten tillhör det som påverkade mig mest i mitt unga liv. Allt jag skriver kommer från en väldigt personlig och känslomässig plats, just den erfarenheten är något jag alltid behövt skriva om. Jag har alltid vetat att jag någon gång skulle göra det, men jag hade ingen aning om när. Det var inte förrän vi började skriva material till In Rolling Waves som det kändes rätt. In Rolling Waves är en känslomässig resa från början till slut, så det var passande att ha med I Kill Giants. Det är ett väldigt speciellt ögonblick på albumet — både för mig och för min familj. Allt kommer från en väldigt personlig plats, men jag skulle säga att det är det mest personliga jag hittills kommit i mitt låtskrivande.

Hur kommer det sig att du funnit modet att skriva om det nu?

Alisa: Hon gick bort när jag var sju, så jag antar att det gått tillräckligt lång tid. Minnena är ju något jag alltid behövt skriva om, men jag vet egentligen inte varför det kändes som rätt tid nu.

Thom: Det beror nog på att jag pushade dig. Det var en kvarlämnad demo från vårt första album, men den ursprungliga demon var väldigt olik den versionen som hamnade på In Rolling Waves. Av någon anledning passade den inte in på Passive Me, Aggressive You, men jag har alltid tyckt att de texterna är bland det bästa och mest kraftfulla hon någonsin skrivit — så vi kunde inte bara överge dem. Sedan när vi var ute på turné och jag satt i turnébussen och skrev på lite grejer fick jag en idé hur vi kunde förvandla låten till något, så jag tror att jag alltid har tjatat på Alisa att färdigställa den.

Vilka känslor väcks när du framför låten live?

Alisa: Ibland kan jag känna mig väldigt isolerad när jag sjunger den eftersom det är ett parti i bridgen när alla instrumenten försvinner. Allt som är kvar är min röst. Det är när jag är som mest sårbar. Allting blir mer påtagligt. Ibland kan det vara jobbigt, men samtidigt kan jag uppleva en konstig läkningsprocess från att spela den live.

Vad bidrog Justin Meldal-Johnsen med som producent för albumet?

Thom: Vi jobbade med honom på två av låtarna; The Mess och I Kill Giants. Jag hade gått in i en vägg gällande instrumentationen och hade ingen koll på vad jag höll på med — jag kände mig väldigt osäker — jag kunde till exempel spela in ett gitarrparti och visa upp det för de andra för att sedan tröttna på det, då ändrade jag lite på det och spelade in det på piano istället, men när jag sedan spelade upp det för dem kunde jag inte avgöra vad som var bäst — pianot eller gitarren — så då blev det bara att jag bytte instrument hela tiden.

Alisa: Så många idéer utan att vilken som var bäst.

Thom: Ja, problemet var inte att jag inte visste vad som skulle göras, det var att jag hade för många idéer som jag omarbetade oändligt många gånger. Så var åtminstone fallet med I Kill Giants, med The Mess kändes det som att jag upprepade mig själv, så jag ringde upp vår manager och vi började diskutera producenter. Vi befann oss i Los Angeles, där är det ju fullt med producenter, så vi bestämde oss för att kolla runt om någon var intresserad. Då kom hans namn upp – Justin Meldal-Johnsen – och jag visste att han hade jobbat med Anthony Gonzalez på det senaste M83-albumet, jag visste att han var en del av Nine Inch Nails, och jag fick reda på att han länge hade varit en medlem i Becks band — så han var en spännande person. Vi möttes upp i ett lokalt café och därifrån lyfte det. Han blev som en spegel, ett bollplank, jag frågade vad han tyckte och han gav någonting tillbaka. Det var nödvändigt med en utomstående åsikt.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Like Swimming

by

IMG_2480

Vi slår oss ner vid ett av borden på Lydmar Hotel. Claes Carlström, Petter Wesslander och Ida Hedene — som bildade Like Swimming i askorna av sitt tidigare band You Say France & I Whistle — är nyss hemkomna från en USA-turné som bland annat hade vägarna förbi New York-festivalen CMJ Music Marathon. Med blott de två singlarna God Knows och Go Buffalo i bagaget är de dessutom som ett av fem svenska band redan bekräftade för den inflytelserika South by Southwest-festivalen i Austin i början på nästa år. När jag möter upp trion har de precis varit och tittat på en möjlig studio ute på Skeppsholmen.

Hur går det med inspelningen av er tredje singel?

Claes: Nu var vi precis och tittade på en studio för att se om vi kan spela in där eller inte. De är ganska dyra där ute på Skeppsholmen. Vi får se om det blir det vi tar, vi har pratat med några andra också. När vi var i USA precis nu så kom vi hem med ordern att spela in — ”nu måste ni få in det här fort” — så nu springer vi bara runt och försöker hitta någonstans där vi känner oss bekväma.

Petter: Det är en helt fantastisk studio, så det vore grymt att spela in där.

Claes: Ljudteknikern där heter Linn Fijal. Hon verkar väldigt lugn. Det är fint att det är en tjej som är ljudtekniker, men det är också väldigt dyrt — vi är inte rika.

Petter: Det är väldigt fint att vi antingen ska spela in i Polar, vilket är den gamla ABBA-studion, eller då i Rixmixningsverket som är den nya. Fina anor.

Ni är ju klara för South by Southwest. Kan ni berätta lite om hur det gick till när det styrdes upp?

Ida: Det var ju egentligen nu på vår USA-tripp, där vi var i två veckor, som vi fick reda på att vi skulle dit.

Petter: Vi jobbar ju med grymma människor. Vårt management MusicHelp och Holger Carlsson till exempel, som jobbar med Export Music Sweden, försöker ta band utomlands. Han har också långvarigt varit manager till The Soundtrack of Our Lives. Det var under deras flagga vi spelade i Los Angeles och New York. Då tajtade man verkligen ihop samarbetet. Tack vara de så blev vi lotsade till South by Southwest.

Claes: Han fick ju se oss live där för första gången. Han hade hört oss — och kände oss från vårt tidigare band — men sedan när han fick höra att vi fungerade live med bara tre personer så kändes det som att han var redo att satsa på det.

Petter: Det är ju svårt eftersom vi inte har släppt så jättemycket musik ännu med det här bandet. Två låtar är släppta på Spotify, så har vi ett hemma-snickeri som flyter runt också. Vi har ju fått väldigt mycket bra respons av människor vi har kontakt med, men däremot finns ju inte hela bilden av oss utmålad ännu.

De två låtarna är ju rätt olika. Go Buffalo är ju exempelvis betydligt mer ”synthig” i sitt sound. Hur skulle ni själva beskriva ert sound? På Instagram har ni ju gjort det metaforiskt med vattenrelaterade termer.

Claes: ”Melodier som delfiner och rytmer som sjölejon”. Det kanske inte säger så mycket. Det känns inte som att hela bilden är riktigt målad ännu. Vi brukar prata om att vi har tre aspekter; de där visar egentligen bara två av de aspekterna. Vi har även lugnare, mer suggestiva låtar som inte har kommit fram än.

Ida: Vilket då blir nästa singel. Kanske knyter vi ihop det lite mer då — även fast man säkert kommer kunna uppleva det som ännu mer varierat.

Petter: Jag tycker att det är fint. I ärlighetens namn har det gått väldigt fort från det att vi startade det här bandet till att den första singeln släpptes, till att vi sitter här nu och är klara för South by Southwest. Det gjorde ju också att vi i början testade massa musik, för att vi inte var helt säkra på vart vi ville landa, och i de experimenten kom det fram ett antal låtar, då råkade det bli så att de gavs ut väldigt snabbt också. Det är vi jätteglada för — det är tack vare vårt skivbolag i Nashville som ville satsa snabbt. Så det är med flit de är väldigt olika, för det var viktigt att få med båda sidorna eftersom vi inte riktigt visste vart vi var på väg. Vi hade ju inte ens spelat live än.

Go Buffalo är ju tydligt electropop-influerad, jag kommer att tänka på Chvrches, vilket trendar i USA för tillfället. Skrev ni låten medvetet för en amerikansk publik, eller tror ni att det snarare är åt andra hållet — att ni fått en amerikansk publik på grund av dess sound?

Ida: Det var ju den låten som fick oss att få det här skivkontraktet.

Claes: Precis, jag tror att det är tvärtom — lyckosamt — jag hade aldrig hört Chvrches när jag började pilla på den. Jag hade precis köpt Reason och tänkte att jag måste testa alla synthar, så den första skissen var ännu mer elektronisk — så nära inpå house jag kan komma.

Petter: När vi började snickra låtarna till det här projektet så ville vi ju att allt skulle vara fritt och möjligt. Även om vi kanske hörde att det här var väldigt annorlunda från det där så utforskade vi det spåret hela vägen, så till vida att den nu är släppt som singel, snarare än att redan där börja begränsa sig till en samlad ljudbild. Det hade man ju kunnat göra, men det kändes inte rätt just för att det var så tidigt i bandets tidslinje.

Claes: Vi har haft en historia att skriva samma och samma låt till slut i tidigare projekt. Vi pratade ganska mycket om att vi inte ville göra det, att vi ville bredda oss istället, öppna upp så mycket som möjligt — jag hoppas att nästa låt kommer att kännas jättekonstig i jämförelse med de tidigare, och att den fjärde också kommer bli det. Att det kommer ta ett tag innan man förstår vad det är vi låter som.

Ni nämnde att ni hade tre aspekter, menar ni då att var och en av er representerar varsin aspekt?

Claes: Det är ingenting vi har pratat om, men vi har känt varandra och spelat ihop i sju år. Vi sitter ju redan ganska väl ihop, det går inte att komma på någonting utan att tänka ”jag vet exakt hur Petter spelar och hur Ida sjunger”. Det blir automatiskt så när man skapar. Så variationen av tre aspekter är nog bara vårt sätt att bryta ner vad vi har för olika spår så att det inte känns för varierat. För att få en förståelse på olika nivåer. Vi sitter ihop som en enhet eftersom vi pratar så mycket. Ledordet för oss är att hela tiden kommunicera.

Skulle ni kunna berätta lite mer om skillnaderna mellan ert tidigare band You Say France & I Whistle och det ni gör nu med Like Swimming?

Claes: Att vi öppnar upp hela tiden och därmed hamnar här ibland och där ibland.

Petter: Sedan har vi vänt om låtskrivarprocessen. Claes är en idéspruta, han kommer ganska snabbt med idéer till oss, men istället för att gå in i replokalen och hamra fram en låt som går att spela live så har vi åkt ut till en stuga och digitalt försökt spela in en skiss. I den miljön kan skisserna få lite längre tid på sig att utvecklas. Istället för att repa effektivt i tre timmar och sedan flaxa fram och tillbaka från jobbet så har miljön tillåtit låtarna att ta form.

Claes: Redan i skissmomentet har vi jobbat med låtarna i studioformat. Vi har spelat in, sedan har vi kunnat sätta oss ner med ett glas vin och lyssna på det över middagen och insett saker som man inte kan göra om man först låser in sig i en replokal — då blir det lättare att man bara höjer och höjer volymen på förstärkarna tills det känns bra. Nu reflekterar vi mer över vad det är vi gör. Sedan när vi hittat den skissen, då går vi in och repar in det live.

Ida: Det blir ett fokus på varje instrument också, vilket det inte blir i en replokal då alla tänker på vad man själv håller på med.

Petter: Det blir väldigt mycket rummet som bestämmer. Beroende på hur replokalen låter kan låten utvecklas på olika sätt. Tar trummorna stor plats, då kommer de tryckas tillbaka i replokalsversionen. I en studioskiss kan man ju låta ett glaskling bli bärande för en hel vers.

Låtarna kan få mer subtila nyanser. Men ni var inne på ni skrev låtarna i en stuga, skulle ni säga att den miljön — och naturen omkring — har påverkat den kreativa processen?

Petter: Även den icke-effektiva musiktiden är väldigt viktig om man ska formulera någon slags bild av vad bandet är. Det bästa vore ju att vi alla levde tillsammans. Stugan är en bra mellanväg då man får göra det under en helg eller en veckas tid. Då har man formulerat en sammansatt bild av vad det är man håller på med just nu. Sedan tar man det till replokalen och förkroppsligar det till någonting som går att göra live.

Ni spelade ju i Tantolunden somras i samband med Make Musik Sthlm. Hur pass tidigt var det i bandets livstid?

Claes: Det var tredje spelningen. Eftersom vi utgick från andra hållet och formulerade låtidéerna i studion så insåg vi ju att vi — fastän låtarna var klara — inte hade lärt oss dem, eftersom vi inte hade repat dem, så det blev lite panik inför Tanto-spelningen. Livemässigt var det jättejättetidigt.

Ida: Men jätteviktigt.

Skulle ni säga att det främst är livebiten som utvecklats sedan dess?

Claes: Det är nog det som har utvecklats mest, men i och med att vi verkligen har börjat spela låtarna live har mycket häftiga saker hänt, man inser att vissa övergångsfaser i olika delar av låtarna behövs göras om — låtarna har utvecklats — så det är bra att vi har hunnit spela låtarna live nu innan vi går in och börjar spela in dem ordentligt.

Petter: Det känns fortfarande som att det är tidigt. Vi var ju två veckor i USA och gjorde kanske vår sjätte till tjugonde spelning. När vi gjorde första spelningen i USA kändes det fortfarande som att vi knappt hade spelat live. Så en enorm nybörjarkänsla finns ju fortfarande, och det kan finnas någonting positivt i det. Att inte låtsas som att det inte är så. Trots att vi å ena sidan sitter ihop och har jobbat tillsammans hur länge som helst så är vi å andra sidan blottade inför ett helt nytt sätt att spela musik på. Genom den här processen då man från att först sitta i stugan genom replokalen helt plötsligt står på en scen så hittar man massa nya vägar att gå som man inte hade gjort annars. Man utsätter sig själv för prövning.

Skulle ni kunna berätta lite om vad de två låtar ni släppt hittills handlar om konceptuellt?

Claes: Båda handlar om våld på olika sätt, båda är ganska våldsamma i sina undertoner. Sedan beror det på vad man utsätts för och hur man förhåller sig till det, men textmässigt är det olika aspekter av våld.

Ida: Utsatthet. Lite ensamhet.

Claes: Precis, för våld behöver ju inte vara i den mening att en person slår en annan person. Det kan ju vara väldigt mycket psykologiskt våld, det var grunden till God Knows medan Go Buffalo på något sätt utreder kampen mellan att med våld kontrollera gentemot att försöka slå sig fri.

Varifrån brukar ni hitta inspiration till just texterna?

Claes: Från böcker och från saker man ser och reflekterar över i samhället. Det är en våldsam värld.

Ida: Det är Claes som skriver texterna.

Petter: Du har ju en bra syn på när du har skrivit en text. Att låta oss under en middags-session lyssna på det. Sedan finns det inget svar på vad det betyder, utan tre olika tolkningar.

Claes: Jag jobbar också som svensklärare, så jag brukar alltid tycka att det är intressant att höra andras tolkningar. Oftast skriver man ju en text för att få fram känslor, tolkningar och tankar hos andra människor.

Petter: Det kan ju ge låtar flera dimensioner utifrån hur man jobbar med det, att man öppnar nya dörrar genom att tänka på något helt annat än den som skrev texten i början.

Hur kom det sig att valet av bandnamn föll på Like Swimming?

Petter: Polariteten i de två låtarna som finns ute, God Knows och Go Buffalo, var en anledning till att just det här namnförslaget vann; ”att simma” ska kunna vara både en lugn månskens-simtur eller en hetsig nära döden-upplevelse när man håller på att drunkna. Då har vi köpt oss fria till att musiken ska kunna vara precis vad som helst däremellan.

Ida: Jag kommer ihåg exakt när vi bestämde det. Det var när vi gick till Go Buffalo-inspelningen. Då hade vi några förslag på vad vi skulle heta och Like Swimming hade fastnat i min hjärna totalt. Så då var det bara att köra.

Så det har ingenting med vattenmetaforerna att göra?

Claes: Jag tror att vi har kommit igång på grund av det, när vi väl insåg att Like Swimming kunde innebära både den här månskens-simturen och att tävla mot Ian Thorpe, då insåg vi styrkan i att — för man får ju ofta frågan ”hur låter er musik?” — använda vattenmetaforer. Det har också hjälpt oss när vi försökt beskriva känslan i en mixningsfas. I verserna ville vi ha det som ett bubblande provrörsglas, sedan skulle det bara krossas i refrängerna. Det var skönt att kunna ha en metafor att kunna använda, för musik kan bli så abstrakt. Bilder är abstrakta de också, men de kan ändå hjälpa att förklara saker.

Foto: Emma Andersson