Vi slår oss ner vid ett av borden på Lydmar Hotel. Claes Carlström, Petter Wesslander och Ida Hedene — som bildade Like Swimming i askorna av sitt tidigare band You Say France & I Whistle — är nyss hemkomna från en USA-turné som bland annat hade vägarna förbi New York-festivalen CMJ Music Marathon. Med blott de två singlarna God Knows och Go Buffalo i bagaget är de dessutom som ett av fem svenska band redan bekräftade för den inflytelserika South by Southwest-festivalen i Austin i början på nästa år. När jag möter upp trion har de precis varit och tittat på en möjlig studio ute på Skeppsholmen.
Hur går det med inspelningen av er tredje singel?
Claes: Nu var vi precis och tittade på en studio för att se om vi kan spela in där eller inte. De är ganska dyra där ute på Skeppsholmen. Vi får se om det blir det vi tar, vi har pratat med några andra också. När vi var i USA precis nu så kom vi hem med ordern att spela in — ”nu måste ni få in det här fort” — så nu springer vi bara runt och försöker hitta någonstans där vi känner oss bekväma.
Petter: Det är en helt fantastisk studio, så det vore grymt att spela in där.
Claes: Ljudteknikern där heter Linn Fijal. Hon verkar väldigt lugn. Det är fint att det är en tjej som är ljudtekniker, men det är också väldigt dyrt — vi är inte rika.
Petter: Det är väldigt fint att vi antingen ska spela in i Polar, vilket är den gamla ABBA-studion, eller då i Rixmixningsverket som är den nya. Fina anor.
Ni är ju klara för South by Southwest. Kan ni berätta lite om hur det gick till när det styrdes upp?
Ida: Det var ju egentligen nu på vår USA-tripp, där vi var i två veckor, som vi fick reda på att vi skulle dit.
Petter: Vi jobbar ju med grymma människor. Vårt management MusicHelp och Holger Carlsson till exempel, som jobbar med Export Music Sweden, försöker ta band utomlands. Han har också långvarigt varit manager till The Soundtrack of Our Lives. Det var under deras flagga vi spelade i Los Angeles och New York. Då tajtade man verkligen ihop samarbetet. Tack vara de så blev vi lotsade till South by Southwest.
Claes: Han fick ju se oss live där för första gången. Han hade hört oss — och kände oss från vårt tidigare band — men sedan när han fick höra att vi fungerade live med bara tre personer så kändes det som att han var redo att satsa på det.
Petter: Det är ju svårt eftersom vi inte har släppt så jättemycket musik ännu med det här bandet. Två låtar är släppta på Spotify, så har vi ett hemma-snickeri som flyter runt också. Vi har ju fått väldigt mycket bra respons av människor vi har kontakt med, men däremot finns ju inte hela bilden av oss utmålad ännu.
De två låtarna är ju rätt olika. Go Buffalo är ju exempelvis betydligt mer ”synthig” i sitt sound. Hur skulle ni själva beskriva ert sound? På Instagram har ni ju gjort det metaforiskt med vattenrelaterade termer.
Claes: ”Melodier som delfiner och rytmer som sjölejon”. Det kanske inte säger så mycket. Det känns inte som att hela bilden är riktigt målad ännu. Vi brukar prata om att vi har tre aspekter; de där visar egentligen bara två av de aspekterna. Vi har även lugnare, mer suggestiva låtar som inte har kommit fram än.
Ida: Vilket då blir nästa singel. Kanske knyter vi ihop det lite mer då — även fast man säkert kommer kunna uppleva det som ännu mer varierat.
Petter: Jag tycker att det är fint. I ärlighetens namn har det gått väldigt fort från det att vi startade det här bandet till att den första singeln släpptes, till att vi sitter här nu och är klara för South by Southwest. Det gjorde ju också att vi i början testade massa musik, för att vi inte var helt säkra på vart vi ville landa, och i de experimenten kom det fram ett antal låtar, då råkade det bli så att de gavs ut väldigt snabbt också. Det är vi jätteglada för — det är tack vare vårt skivbolag i Nashville som ville satsa snabbt. Så det är med flit de är väldigt olika, för det var viktigt att få med båda sidorna eftersom vi inte riktigt visste vart vi var på väg. Vi hade ju inte ens spelat live än.
Go Buffalo är ju tydligt electropop-influerad, jag kommer att tänka på Chvrches, vilket trendar i USA för tillfället. Skrev ni låten medvetet för en amerikansk publik, eller tror ni att det snarare är åt andra hållet — att ni fått en amerikansk publik på grund av dess sound?
Ida: Det var ju den låten som fick oss att få det här skivkontraktet.
Claes: Precis, jag tror att det är tvärtom — lyckosamt — jag hade aldrig hört Chvrches när jag började pilla på den. Jag hade precis köpt Reason och tänkte att jag måste testa alla synthar, så den första skissen var ännu mer elektronisk — så nära inpå house jag kan komma.
Petter: När vi började snickra låtarna till det här projektet så ville vi ju att allt skulle vara fritt och möjligt. Även om vi kanske hörde att det här var väldigt annorlunda från det där så utforskade vi det spåret hela vägen, så till vida att den nu är släppt som singel, snarare än att redan där börja begränsa sig till en samlad ljudbild. Det hade man ju kunnat göra, men det kändes inte rätt just för att det var så tidigt i bandets tidslinje.
Claes: Vi har haft en historia att skriva samma och samma låt till slut i tidigare projekt. Vi pratade ganska mycket om att vi inte ville göra det, att vi ville bredda oss istället, öppna upp så mycket som möjligt — jag hoppas att nästa låt kommer att kännas jättekonstig i jämförelse med de tidigare, och att den fjärde också kommer bli det. Att det kommer ta ett tag innan man förstår vad det är vi låter som.
Ni nämnde att ni hade tre aspekter, menar ni då att var och en av er representerar varsin aspekt?
Claes: Det är ingenting vi har pratat om, men vi har känt varandra och spelat ihop i sju år. Vi sitter ju redan ganska väl ihop, det går inte att komma på någonting utan att tänka ”jag vet exakt hur Petter spelar och hur Ida sjunger”. Det blir automatiskt så när man skapar. Så variationen av tre aspekter är nog bara vårt sätt att bryta ner vad vi har för olika spår så att det inte känns för varierat. För att få en förståelse på olika nivåer. Vi sitter ihop som en enhet eftersom vi pratar så mycket. Ledordet för oss är att hela tiden kommunicera.
Skulle ni kunna berätta lite mer om skillnaderna mellan ert tidigare band You Say France & I Whistle och det ni gör nu med Like Swimming?
Claes: Att vi öppnar upp hela tiden och därmed hamnar här ibland och där ibland.
Petter: Sedan har vi vänt om låtskrivarprocessen. Claes är en idéspruta, han kommer ganska snabbt med idéer till oss, men istället för att gå in i replokalen och hamra fram en låt som går att spela live så har vi åkt ut till en stuga och digitalt försökt spela in en skiss. I den miljön kan skisserna få lite längre tid på sig att utvecklas. Istället för att repa effektivt i tre timmar och sedan flaxa fram och tillbaka från jobbet så har miljön tillåtit låtarna att ta form.
Claes: Redan i skissmomentet har vi jobbat med låtarna i studioformat. Vi har spelat in, sedan har vi kunnat sätta oss ner med ett glas vin och lyssna på det över middagen och insett saker som man inte kan göra om man först låser in sig i en replokal — då blir det lättare att man bara höjer och höjer volymen på förstärkarna tills det känns bra. Nu reflekterar vi mer över vad det är vi gör. Sedan när vi hittat den skissen, då går vi in och repar in det live.
Ida: Det blir ett fokus på varje instrument också, vilket det inte blir i en replokal då alla tänker på vad man själv håller på med.
Petter: Det blir väldigt mycket rummet som bestämmer. Beroende på hur replokalen låter kan låten utvecklas på olika sätt. Tar trummorna stor plats, då kommer de tryckas tillbaka i replokalsversionen. I en studioskiss kan man ju låta ett glaskling bli bärande för en hel vers.
Låtarna kan få mer subtila nyanser. Men ni var inne på ni skrev låtarna i en stuga, skulle ni säga att den miljön — och naturen omkring — har påverkat den kreativa processen?
Petter: Även den icke-effektiva musiktiden är väldigt viktig om man ska formulera någon slags bild av vad bandet är. Det bästa vore ju att vi alla levde tillsammans. Stugan är en bra mellanväg då man får göra det under en helg eller en veckas tid. Då har man formulerat en sammansatt bild av vad det är man håller på med just nu. Sedan tar man det till replokalen och förkroppsligar det till någonting som går att göra live.
Ni spelade ju i Tantolunden somras i samband med Make Musik Sthlm. Hur pass tidigt var det i bandets livstid?
Claes: Det var tredje spelningen. Eftersom vi utgick från andra hållet och formulerade låtidéerna i studion så insåg vi ju att vi — fastän låtarna var klara — inte hade lärt oss dem, eftersom vi inte hade repat dem, så det blev lite panik inför Tanto-spelningen. Livemässigt var det jättejättetidigt.
Ida: Men jätteviktigt.
Skulle ni säga att det främst är livebiten som utvecklats sedan dess?
Claes: Det är nog det som har utvecklats mest, men i och med att vi verkligen har börjat spela låtarna live har mycket häftiga saker hänt, man inser att vissa övergångsfaser i olika delar av låtarna behövs göras om — låtarna har utvecklats — så det är bra att vi har hunnit spela låtarna live nu innan vi går in och börjar spela in dem ordentligt.
Petter: Det känns fortfarande som att det är tidigt. Vi var ju två veckor i USA och gjorde kanske vår sjätte till tjugonde spelning. När vi gjorde första spelningen i USA kändes det fortfarande som att vi knappt hade spelat live. Så en enorm nybörjarkänsla finns ju fortfarande, och det kan finnas någonting positivt i det. Att inte låtsas som att det inte är så. Trots att vi å ena sidan sitter ihop och har jobbat tillsammans hur länge som helst så är vi å andra sidan blottade inför ett helt nytt sätt att spela musik på. Genom den här processen då man från att först sitta i stugan genom replokalen helt plötsligt står på en scen så hittar man massa nya vägar att gå som man inte hade gjort annars. Man utsätter sig själv för prövning.
Skulle ni kunna berätta lite om vad de två låtar ni släppt hittills handlar om konceptuellt?
Claes: Båda handlar om våld på olika sätt, båda är ganska våldsamma i sina undertoner. Sedan beror det på vad man utsätts för och hur man förhåller sig till det, men textmässigt är det olika aspekter av våld.
Ida: Utsatthet. Lite ensamhet.
Claes: Precis, för våld behöver ju inte vara i den mening att en person slår en annan person. Det kan ju vara väldigt mycket psykologiskt våld, det var grunden till God Knows medan Go Buffalo på något sätt utreder kampen mellan att med våld kontrollera gentemot att försöka slå sig fri.
Varifrån brukar ni hitta inspiration till just texterna?
Claes: Från böcker och från saker man ser och reflekterar över i samhället. Det är en våldsam värld.
Ida: Det är Claes som skriver texterna.
Petter: Du har ju en bra syn på när du har skrivit en text. Att låta oss under en middags-session lyssna på det. Sedan finns det inget svar på vad det betyder, utan tre olika tolkningar.
Claes: Jag jobbar också som svensklärare, så jag brukar alltid tycka att det är intressant att höra andras tolkningar. Oftast skriver man ju en text för att få fram känslor, tolkningar och tankar hos andra människor.
Petter: Det kan ju ge låtar flera dimensioner utifrån hur man jobbar med det, att man öppnar nya dörrar genom att tänka på något helt annat än den som skrev texten i början.
Hur kom det sig att valet av bandnamn föll på Like Swimming?
Petter: Polariteten i de två låtarna som finns ute, God Knows och Go Buffalo, var en anledning till att just det här namnförslaget vann; ”att simma” ska kunna vara både en lugn månskens-simtur eller en hetsig nära döden-upplevelse när man håller på att drunkna. Då har vi köpt oss fria till att musiken ska kunna vara precis vad som helst däremellan.
Ida: Jag kommer ihåg exakt när vi bestämde det. Det var när vi gick till Go Buffalo-inspelningen. Då hade vi några förslag på vad vi skulle heta och Like Swimming hade fastnat i min hjärna totalt. Så då var det bara att köra.
Så det har ingenting med vattenmetaforerna att göra?
Claes: Jag tror att vi har kommit igång på grund av det, när vi väl insåg att Like Swimming kunde innebära både den här månskens-simturen och att tävla mot Ian Thorpe, då insåg vi styrkan i att — för man får ju ofta frågan ”hur låter er musik?” — använda vattenmetaforer. Det har också hjälpt oss när vi försökt beskriva känslan i en mixningsfas. I verserna ville vi ha det som ett bubblande provrörsglas, sedan skulle det bara krossas i refrängerna. Det var skönt att kunna ha en metafor att kunna använda, för musik kan bli så abstrakt. Bilder är abstrakta de också, men de kan ändå hjälpa att förklara saker.
Foto: Emma Andersson