Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Luke Sital-Singh

by

luke-sital-singh

Luke Sital-Singh är en tjugofemårig singer/songwriter som ofta liknas vid en brittisk Bon Iver. Hans debut-EP Fail for You släpptes 2012 och möttes av stående ovationer från pressen i hemlandet; The Guardian skrev till exempel att han ”väckte nytt liv i en trött form”. Kulturbloggen mailade lite med kritikerfavoriten, som nu senast är i ropet med sin prestigefyllda BBC Sound of 2014-nominering.

Med en trio EP:s och en växande fanbas i ryggen måste du känna att du befinner dig på en spännande plats just nu. Vilka är dina mål och förhoppningar inför 2014?

I mitt huvud handlar 2014 bara om en sak: att färdigställa och ge ut mitt debutalbum. Det känns som att det är vad jag har sett fram emot ända sedan jag började skriva låtar för tio år sedan, så albumet har redan vävts ihop i mitt huvud. Men med allt som händer runt omkring vill jag bara fortsätta vara fokuserad och göra så bra musik jag kan.

Hur tycker du att ditt sound har utvecklats över dina tre EP:s, och i vilken riktning tror du att du kommer fortsätta när det är dags att släppa ditt debutalbum? Är det några särskilda sound eller känslor du har i åtanke?

På vissa sätt tycker jag inte att jag har utvecklats alls. När jag jobbar med Iain, min producent, försöker vi alltid få låten att diktera soundet. Varje låt har en uppsättning kläder som den passar bäst i, så processen handlar bara om att hitta den där rätta kläduppsättningen. Min högsta strävan är att folk fortfarande ska lyssna på mig om tio-tjugo år, så det måste finnas tidlösa egenskaper samtidigt som musiken låter samtida. Det är svårt. Vem vet om jag har lyckats.

När började du skriva låtar, och vad influerade dig att skriva den här typen av musik?

Jag var runt femton när jag började skriva låtar, men jag började ta det seriöst efter jag hade hört Damien Rices album O. Det var första gången jag hörde den typen av musik, det förändrade mig verkligen och jag tror att det formade min låtskrivarläggning. Jag har inte lyssnat på det albumet på åratal, men det kommer alltid vara det albumet som fick mig att börja.

Har du märkt av några förändringar sedan du nominerades till BBC Sound of 2014? Hur handskas du med hajpen, och hur tycker du att din akustiska singer/songwriter-stil passar in i dagens musikklimat?

Det har definitivt väckts ett nytt intresse för min musik. Min statistik på sociala nätverk gick upp efter nomineringen. Jag tror att du måste göra ditt bästa för att inte fångas av hajpen, det är något jag lämnar över åt skivbolag och management att oroa sig över. Jag måste bara se till att färdigställa mitt album och försöka njuta av åkturen. Jag försöker att inte heller låta mig påverkas av vad andra personer gör. För tillfället är det inne med manliga akustiska låtskrivare, men moden byts ut med vinden och jag vill hålla på med det här i tiotals år eftersom det är något jag älskar att göra.

Kan du berätta lite om din hemstad New Malden? Var gjorde du dina första gigs, och vilket inflytande har en artist som John Martyn haft på staden?

Det finns inte så mycket att säga om New Malden egentligen. Det är inte precis ett ställe där det händer något, det finns inte några riktiga konsertlokaler överhuvudtaget. Mina första gigs arrangerade jag för vänner i kyrksalar. Kingston är en större stad i närheten där jag spenderade den mesta av min tid. John Martyn hade noll inflytande på New Malden, jag fick inte reda på att han kom därifrån förrän jag hade flyttat.

Hur skulle du beskriva din approach till låtskrivande? Vad brukar inspirera dig?

Min låtskrivarprocess involverar långa, plågsamma timmar av att bara stirra in i väggen blandat med plötsliga utbrott av produktivt skrivande. Låtarna kommer egentligen bara till under de där utbrotten — så det är sällan värt att bara sitta och stirra in i väggen — men jag gör det ändå, annars känner jag mig skyldig för att jag inte skriver något. Jag läser mycket poesi när jag försöker komma på idéer. Ibland dyker det upp en fras som summerar en känsla eller en fråga, någonting jag kan gräva i och utforska. De flesta låtarna slutar som råd till mig själv hur jag kan leva ett bättre liv. De är alla självbiografiska i den mån att det är känslor jag känt och tankar jag tänkt, men de handlar sällan om personer jag känner eller specifika situationer jag varit med om.

Din senaste EP Tornado börjar med en låt som heter Nothing Stays the Same, kan du berätta lite om bakgrunden till den låten?

Svår fråga, jag skrev den tillsammans med min producent Iain Archer och allt hände väldigt instinktivt. Låten innehåller en sektion som jag kallar ”the rap” och texten dit kom till mig en dag när jag satt på tåget hem. Jag knappade in texten på min mobil och visade sedan upp det för Iain. När vi började skriva låten föll den bara ur oss och kom till väldigt fort. Jag kan inte förklara exakt vad den handlar om, för det vet jag inte själv. Det tycks vara en stor, övergripande låt om livet. Jag försökte få hela världen att få plats i den låten.

Din första EP öppnade med en låt som heter Fail for You, vad handlar den om?

Jag tänkte på klyschor och att frasen ”jag älskar dig” antagligen är den största klyschan av de alla. Jag började fundera över andra sätt att säga ”jag älskar dig” och för mig handlar kärlek om självuppoffring, att sätta någon annan före sig själv och jag tänkte att frasen Fail for You skulle fungera. Låten handlar om någon som inte förstår att kärlek handlar om uppoffring. Han är för upptagen med sina egna framgångar för att misslyckas för den andra personen. Det är en konstig process att skriva en simpel kärlekssång men det är vad den handlar om.

Vad tycker du om att uppträda live, har du alltid varit en ”natural performer”? Har du några planer på att spela i Sverige inom den närmsta framtiden?

Jag älskar att spela live och jag har alltid känt mig väldigt bekväm på scen. Det finns inget jag älskar mer än att sjunga mina låtar för andra. Jag vill definitivt spela i Sverige, jag har uppträtt där en gång tidigare när jag turnerade med Villagers och jag ser fram att komma tillbaka snart.

Kulturbloggen möter Speedy Ortiz

by

sppedyortiz

Den 11 februari släpper Speedy Ortiz fyraspårs-EP:n Real Hair som följer upp 2013 års fullängdare Major Arcana. Kulturbloggen mailade lite med den Massachusetts-baserade kvartetten som utgörs av Darl Ferm (bas), Sadie Dupuis (gitarr/sång), Mike Falcone (trummor) och Matt Robidoux (gitarr), som du ser från vänster till höger på bilden ovan.

Sadie, jämfört med när du bildade Speedy Ortiz som ett soloprojekt har väl Major Arcana kommit till mer kollaborativt. Vilka element och influenser skulle du säga att de andra medlemmarna har tillfört?

Sadie: Jag skriver fortfarande låtarna själv, men speciellt arrangemangen på Major Arcana har förändrats väsentligt som följd av gruppens input — efter att ha turnerat och spelat låtarna i flera månader tror jag vi kände oss bekväma i att komma med förslag till varandra gällande såväl individuella delar som övergripande låtstrukturer.

Darl: Dessutom är processen efter inspelningen — mixning och mastering — väldigt kollaborativ. Ofta resulterar det i långa maildiskussioner med frustrerade ljudtekniker.

Det har dykt upp flera 90-talsinfluerade rockband på sistone, och ni har själva jämförts med flera sådana band, hur ser ni på det? Är det några särskilda band ni själva skulle nämna som influenser?

Sadie: En del av artisterna vi har jämförts med är stora influenser; jag är till exempel riktigt smickrad över att få turnera med Stephen Malkmus and the Jicks, vilket är ett av mina favoritband, till våren. Men vi tycker att all fokus på 90-talet har överdrivits av pressen — jag tycker inte att det är någon ”90s revival”, eller att vi ens är särskilt influerade av 90-talet, åtminstone inte mer än vad vi är influerade av rockmusik från 70-talet, 80-talet, 00-talet eller nutiden. 1990-talet var ett viktigt decennium för rocken sett till mediaexponering, och det är kul att det återigen börjar bli populärt med högljudd, gitarrorienterad musik. Men jag tycker det är felaktigt att kalla det en revival för soundet var egentligen aldrig borta.

Darl: Jag väntar fortfarande på jämförelserna med 90-talshiphopen. Hur många gånger ska jag behöva bära min Notorious  B.I.G.-tröja innan pressen noterar det?

Matt: Flera av våra bandvänner i Boston har gjort den här typen av gitarrorienterad musik lika länge som oss — om inte längre — och det är kul att den här typen av musik börjar få ett erkännande. Att kalla det en återgång är lite väl enkelt, men om det innebär positiv uppmärksamhet för band som estetiskt är i linje med oss så är jag för det. Om det fortfarande var 2007 och vi inte fick några gigs bara för att vi inte lät som Band of Horses är jag säker på att vi skulle leta upp någon källare och spela oavsett, om så inför bara sex personer.

Kan ni berätta lite om hur Major Arcana kom till och varifrån titeln kommer?

Sadie: Albumtiteln anspelar på tarotkort; jag läste en berättelse om svartmagi just då, fast jag vet egentligen inte så mycket om tarot och jag har aldrig blivit spådd.  Jag tycker att albumet reflekterar vårt livesound och vår energi, med en del dubbelinspelningar för att bidra med djup och textur. Tack vare vår ljudtekniker Justin Pizzoferrato är det betydligt mer hi-fi än våra tidigare släpp. Jag blir alltid förvånad när folk kallar oss för ett lo-fi-band, eftersom det inte har stämt sedan tiden då det här var ett sovrumsprojekt.

Matt: Vi siktade in oss på en hi-fi-produktion och när vi gick in i studion med Justin visste vi precis vad vi skulle få. Produktionsmässigt ville vi göra något markant annorlunda eftersom det var vårt första fullängdsalbum, och jag tror att det är något vi kommer fortsätta med på varje släpp.

Hur brukar låtarna komma till och varifrån brukar ni hitta inspiration?

Sadie: Jag skulle inte säga att vi någonsin har skrivit en låt ihop som en kvartett, dels eftersom jag är rätt blygsam av mig när det kommer till att spela upp nya låtar för folk. Vanligtvis skickar jag bara över en fuzzig, lo-fi-demo med miljontals gitarrpartier och ultradistade trumloopar som Darl, Mike och Matt får försöka uttyda. Därefter träffas vi och försöker arbeta fram hur låten ska låta live och det är vanligtvis i det skedet av låtskrivaprocessen som vi samarbetar mest; vi tar bort partier som känns överflödiga; upprepar partier som behöver få mer tonvikt; lägger till nya melodier på bas och gitarr; och försöker hitta rätt känsla för trummorna. Vanligtvis skriver jag en låt efter att jag har fått någon melodi i mitt huvud, då försöker jag spela in något som reflekterar det jag hör i mitt huvud (trots mina rätt begränsade kunskaper inom inspelningsteknik). Text kommer senare. När vi väl har spelat in något så har vi en tendens att ändra i låtar när vi är på turné, bara för att hålla det intressant.

Matt: Ibland fortsätter jag improvisera och skriva om låtdelar när vi spelar live. Jag läste att konstnären Pierre Bonnard brukade gå på öppningarna av sina egna utställningar med små färgburkar i skjortfickan och till besökarnas oro måla över dukarna. Jag vill tro att det är likadant med våra låtar.

Hur lärde ni fyra känna varandra och vad fick er att börja spela ihop? Var det något ni bondade över?

Sadie: Vi kände alla varandra från tidigare band som spelat ihop. Mike var med i Ovlov och spelar fortfarande i Dead Wives, Matt var med i Graph, Darl i Day Sleeper, och jag var med i ett band som hette Quilty. Vi började spela tillsammans efter att jag hade bett några vänner hjälpa mig med vad som ursprungligen var sololåtar, men det blev snabbt ett riktigt projekt när vi insåg hur väl vi fungerade ihop. Vi bondade över filmen Wacky Babies.

Darl: Vi träffades på en speciell visning av Wacky Babies och vi har tidigare spelat i Wacky Babies-inspirerade band. Speedy Ortiz är annorlunda eftersom vi är mer influerade av Chopping Mall, men kärleken för Wacky Babies dör aldrig.

Sadie, du skriver ju även poesi. Skulle du säga att du håller musiken och poesin från varandra, eller har du någon gång inspirerats av poesin i ditt låtskrivande? Är det några särskilda poeter du influerats av?

Sadie: För mig är det två separata saker och jag skulle inte säga att de utövar något inflytande på varandra — även om mitt vardagsliv har en stor inverkan på båda. På sistone har jag läst mycket från Ariana Reines och Diane DiPrima.

Kan ni berätta lite om den visuella sidan av bandet. Vad har ni haft för tankar och vem har designat era album- och singelomslag?

Sadie: Jag har arbetat med omslagen till alla våra fysiska släpp, samt några t-shirts och affisher. Min mamma är konstnär och hon har varit en viktig influens för min visuella estetik. Jag tycker också om serietidningar, så våra artworks är influerade av den estetiken även om det för det mesta är kollage av olika material. Precis som jag vet vilket sound en inspelning ska ha redan när jag börja skriva låten så brukar jag ha en bild i huvudet av hur jag vill att artworken ska se ut, sedan gör jag mitt bästa för att replikera det jag föreställt mig. Med Major Arcana försökte jag göra en tecknad version av en särskild kinesisk vas från The Walters Museum i Baltimore. Ka-Prow/Hexxy-sjutummaren har rymdtjejer från en pornografisk serietidning som klättrar på en astrologisk karta och Real Hair föreställer en barndomsbild från en av våra vänners skolböcker som vi har målat vackert, böljande hår på. Det är kul att ha en outlet för sin visuella konst, eftersom jag vanligtvis inte jobbar på projekt om det inte finns ett syfte eller någon specifik deadline . Matt har också gjort några artworks som vi använt för Speedy Ortiz.

I februari följer ni upp Major Arcana med fyraspårs-EP:n Real Hair. På vilka sätt har ni utvecklats sedan ni släppte Major Acana, och skulle ni säga att de nya låtarna tar upp några annorlunda teman?

Sadie: Vissa av låtarna på Major Arcana är över två år gamla, så både känslomässigt och innehållsmässigt kommer låtarna på Real Hair från en helt annorlunda plats. Antagligen en bättre plats. Och jag tycker även att inspelningarna har ett annat sound. Vi spelade in dem i samma studio, men vi arbetade med Paul Q. Kolderie som ljudtekniker den här gången, och han gav låtarna en särskild glans som är helt annorlunda från soundet på vår fullängdare.

Darl: Som Sadie säger, många av låtarna på Major Arcana skrevs och framfördes live månader innan albumet släpptes. Vi turnerade i två månader och framförde de flesta låtarna varje natt, så personligen hade jag större självförtroende när vi gick in i studion och spelade in Major Arcana. Med Real Hair var vi tvungna att utnyttja tiden vi hade tillsammans för att lära oss låtarna snabbt. Vanligtvis föredrar jag inte den här metoden, men det ger dig utrymme att experimentera och det tvingar dig att fatta snabba beslut i studion. Tidsbegränsningarna kan vara nervpåfrestande, men det hjälper dig också att tänka på ett annat sätt.

Matt: Vi var tvungna att tänka snabbt. Egentligen tycker jag om att ha tid att verkligen få saker att låta rätt. Sedan använde Sadie och jag mycket fler effektpedaler.

Kulturbloggen möter Warpaint

by

warpaint

De två första gångerna jag ringer upp Warpaints basist Jenny Lee Lindberg kommer jag bara till hennes telefonsvarare; en avskalad a capella-tolkning av The Cure-singeln Lovesong från 1989. Men på tredje försöket svarar hon och berättar att det är hennes syskonbarn som sjungit in telefonsvararen.

När Warpaint den 20 januari släpper sitt självbetitlade andra fullängdsalbum har ganska precis ett decennium passerat sedan Lindberg tillsammans med systern Shannyn Sossamon och skolvännerna Emily Kokal och Theresa Wayman bildade bandet på alla hjärtans dag 2004.  Sossamon hoppade sedan av för att ersättas av den nuvarande, australiensiska trummisen Stella Mozgawa.

Redan på första släppet — 2008 års självutgivna och av Kokals dåvarande pojkvän, John Frusciante från Red Hot Chili Peppers, mixade EP Exquisite Corpse — hade deras hypnotiska, postpunk-influerade ljudbild vuxit fram. Efter att sedan blivit ett av de mest hajpade banden på CMJ-festivalen i New York plockades de upp av Rough Trade som året därpå gav ut deras debutalbum The Fool.

Just nu befinner de sig hemma i Los Angeles och betar av intervjuer inför det stundande albumsläppet, men snart ger de sig ut på en världsturné som antagligen kommer att sträcka sig över större delen av nästa år.

The Fool hade en speciell atmosfär, har ni försökt eftersträva någon annan atmosfär på det här albumet?

Vi har varit mer medvetna om att ge plats för varandra när vi skriver låtar, och ja, vi ville nog göra ett album som var mer minimalistiskt. Det här albumet är också atmosfäriskt, men jag skulle säga att det här är sexigare än The Fool  — samtidigt har The Fool sina egenskaper — de är ganska olika, men det låter fortfarande som oss.

På vilka sätt försökte ni göra albumet mer minimalistiskt?

På The Fool händer det så mycket hela tiden på varje låt. Vi hade som utgångspunkt att inte göra så på det här albumet. När vi åkte på turné med The Fool slutade det med att vi var tvungna att skala bort massa saker eftersom det inte fungerade live. När du är i studion har du mer frihet, du kan sänka och höja saker i mixen, men du har inte nödvändigtvis den friheten när du spelar live. Så det slutade med att vi fick förenkla och ta bort massa saker för att få det att fungera. Planen var att inte behöva göra det den här gången. Vi vill inte behöva skala bort något när vi spelar live, vi ville bara spela som vi spelar. Det var definitivt det viktigaste för oss när vi började skriva nya låtar.

Ni använder mer keyboards på det här albumet, vad skulle du säga att det har möjliggjort i produktionen?

Det har hjälpt till att skapa den atmosfäriska ljudbild som vi ville ha på många av låtarna, men vi kunde nog ha åstadkommit det med gitarrer också. Egentligen har vi ju använt keyboards ända sedan vi bildade bandet, så det är inte något nytt, vi har bara inte använt oss av det live. När vi började spela med varandra var det helt klart ett instrument vi använde oss mycket av, av någon anledning började vi sedan använda mer gitarrer istället, men på det här albumet tror jag det har varit något vi har velat gå tillbaka till. Vi har velat lägga till olika element för att få det att låta annorlunda från The Fool, vi ville ju inte göra samma album igen.

Under en månad hyrde ni ett hus i Joshua Tree nationalpark, vilken inverkan hade det på ert låtskrivande?

Bara en sådan sak som att det var så vackert där ute, det var nästan overkligt. Det var lite avlägset, vi hade inte så många grannar — även om vi fick klagomål en gång under vår vistelse där. Det var långt ifrån våra vardagsrutiner i Los Angeles. Det fanns inget som distraherade oss. Allt vi hade var oss själva, musiken och Joshua Tree. Vi vaknade på morgonen, började repa, gick in i ett annat rum, skrev och spelade in — ibland höll vi på fram till två på natten — så det var en fokuserad tid för oss.

Kan du berätta någon historia från vad som hände där?

En sak hände när Emily spelade gitarr och en rödlo kom in i rummet. Den kom riktigt nära, stod bara där och stirrade henne rakt in i ögonen under en lång tid innan den skyndade sig iväg igen. Det var rätt coolt eftersom lodjur vanligtvis är skygga och inte kommer fram till folk.

I en intervju med NME nämnde Emily R&B- och rap-musik som influenser, kan du ge något exempel på hur de influenserna kommit till uttryck?

Det citatet togs ur sitt sammanhang. Vad hon försökte säga var att du kanske kan höra sådana influenser när du lyssnar på skivan, men vi har inte försökt låta som R&B eller hiphop — vi älskar hiphop och R&B — men det är ingenting vi har lyssnat på eller inspirerats av.

Jag trodde att Biggy kanske var en hiphop-referens.

Åh jag vet, alla tror det, men det är det inte inte — det är bara låtens arbetstitel som vi sedan behöll.

Det är ett parti i låten, när ni sjunger ”believe in love”, då det känns som att texten blir mer framträdande.

Ja, du menar när musiken försvinner. Jag skulle definitivt säga att kärlek blev en röd tråd på det här albumet, även om det inte var något vi var medvetna om när vi skrev låtarna.

Hur kom det sig att en snutt från Love is to Die var med i en Calvin Klein-reklam, och varför valde ni att ge ut den som första singel?

Det var de som kontaktade oss, jag tror det stod fler band på tur, men de bestämde sig för att ha med oss i sin onlinereklam. Så fort vi hade mixat färdigt albumet skickade vi över det till dem. När vi bestämde oss för att delta i kampanjen visste vi inte vilken låt vi skulle använda, så när de valde den låten blev det i princip pushen som fick oss att välja att även ge ut den som första singel — om vi inte hade gett ut den låten som singel skulle den bara ha flutit omkring, så det kändes som ett naturligt val.

Hur kom låten till?

Det var Theresa som skrev texten, men den började med min basgång; sedan började Stella spela trummor, Emily spela keyboard och Theresa sjunga. Vi skrev låten väldigt snabbt och när det gäller texten så antar jag att min tolkning är att den handlar om att våga släppa loss, var inte rädd, dyk bara i. Om du vill ha något, håll inte tillbaka, låt inte de negativa tankarna ta över. Lev i nuet. Tillåt dig själv att både ge och ta emot kärlek.

Hur gick ni vanligtvis tillväga när ni skrev låtarna? Skiljde sig approachen till låtskrivandet från hur ni skrev The Fool?

Vi skrev mycket på egen hand, såväl som tillsammans i bandrummet den här gången. Vi kunde lägga fram färdiga låtar på bordet vilket inte hänt så ofta tidigare. Vi jobbade mycket individuellt vilket gav var och en chansen att få fram sin åsikt — alla har ju en egen röst separat från bandet — så det finns lite av allt på albumet och det känns som att vi alla fyra hörs högt och tydligt.

På vilka sätt skulle du säga att Flood bidrog till produktionen?

Han är en fantastik producent och han har hållit på med det här väldigt länge så han besitter så mycket kunskap inom området. Bara att han har varit involverad i en så eklektisk variation av musikstilar hjälpte oss väldigt mycket. Han försöker aldrig få fram enbart ett ljud, eller ett sätt att skriva låtar. Han är alltid full av idéer och det känns skönt att veta att man har valmöjligheter, att vi kan ta en låt vart vi än känner för att ta den. Men det viktigaste han tillförde var nog att han pushade oss i en riktning vi inte visste att vi kunde ta. Han utmanade oss att hitta det absoluta bästa för varje låt, om det nu var den bästa basgången eller det bästa sångspåret. Han pushade oss hela tiden. När vi trodde att vi var klara med en låt sade han till oss att fortsätta skriva på den. Han talade inte nödvändigtvis om för oss vad vi behövde jobba på, vilket var bra, han lämnade det upp till oss att klura ut vad som behövdes till låten, men det gjorde så att resultatet blev bättre i slutändan.

Varför är albumet självbetitlat?

Det känns som vårt första album på ett sätt, eftersom Stella har varit med och skrivit låtarna. Hon anslöt sig till bandet precis innan vi gick in i studion senast och då var alla låtarna redan skrivna. Vissa av de låtarna hade vi skrivit redan när vi bildade bandet, så de hade gått igenom flera former och inkarnationer av bandet. Så med Stella ombord är det här det första albumet vi alla har varit med och skrivit låtar till.

Senast ni spelade i Sverige var på Way Out West 2011, finns det planer på att komma tillbaka?

Jag vet inte datumet, men vi kommer definitivt nästa år.

Kulturbloggen möter I Break Horses

by

ibreakhorses

En enkel Google-sökning visar att ”chiaroscuro” är en term som betecknar användningen av ljus och skugga i en målning, särskilt om färgerna är starkt kontrasterande — men det är även namnet på I Break Horses andra fullängdalbum, som släpps i januari och följer upp den hyllade debuten med Hearts från 2011. Vi mailade lite med I Break Horses sångerska och huvudsakliga låtskrivare Maria Lindén inför albumsläppet.

Debuten med Hearts var ju stöpt i en klassisk shoegazeform, men de två låtar som släppts hittills – Denial och Faith – har ett lite annorlunda sound. Är det även talande för resten av Chiaroscuro? Vad skulle du i så fall säga att denna utveckling beror på?

Jag har alltid beundrat artister som vågar prova på nya ljudbilder och genrer mellan album och för mig är det ett måste med utrymme för förändring av uttryck för att skrivandet ska kännas lustfyllt och spännande. Jag ville skapa en mörkare, kyligare skiva än den första och att ta in fler elektroniska element kändes naturligt. Men med det sagt så tycker jag själv att nya skivan definitivt bär spår av debuten, men framfört på ett annat sätt.

Vilka termer har du själv använt när du format albumet i ditt huvud? Var det några specifika ljudbilder du var ute efter? Vad var utgångspunkten?

Jag skrev musiken med mitt egna mentala mående som utgångspunkt, och mitt föregående år var verkligen ett berg och dalbane-år rent känslomässigt. Jag använde musiken som terapi på många sätt och det fick styra ljudbilder och harmonier. Så skivtiteln är både ett resultat av den perioden av mitt liv, hur musiken blev till och ett sätt att beskriva albumet som helhet.

Hur skulle du beskriva inspelningsprocessen? Som jag har förstått det så har du spelat in albumet hemma. Vilka har varit de största problemen som uppstått (sett till just produktion och inspelning)? Vad är det som har tagit mest tid?

Jag har spelat in det mesta hemma men även gjort pålägg i Johannes Berglunds studio i Stockholm där vi även mixade skivan. Just nu kan jag inte komma på några riktigt stora problem som uppstod faktiskt, jag tycker det är jätteskönt att spela in alla grunder hemma i lugn och ro. Att få tid att testa produktion/ljudbilder utan att det kostar i dyr studiotid. Dock kan det vara svårt med självdisciplinen ibland när man kombinerar hem med att arbeta fram en skiva.

Denial, som vi fick höra redan i somras, har ju en slags åttiotalskänsla över sig. Den påminner mig lite om M83, som du turnerat med – skulle du säga att låten är någon slags reaktion på vad du lärde dig av att turnera med M83? I början av låten sjunger du ”fade out / cause you’re dying”, kan du berätta lite om vad du hade i åtanke när du skrev de raderna och hur låten kom till? Varför valde du att visa upp den som första smakprov?

Det var väldigt lärorikt att turnéra med M83, helt klart. Vi hade bara gjort totalt ca 5-6 liveframträdanden innan vi följde med på den turnén och det var otroligt intressant att se hur de fångade sin publik. Sen skulle jag nog inte säga att Denial är ett direkt resultat av den erfarenheten. Denial skrev jag redan när jag höll på med debutalbumet Hearts men sedan dess har jag höjt bpm:et lite och ändrat trummorna. Sedan är jag ett barn av 80-talet så influenserna finns i mitt blod. Det blir svårt att beskriva en mening som är lite tagen ur sitt sammanhang. Texten i sin helhet handlar om ytligheten i dagens individualistiska konsumtionssamhälle, som liksom dansar på en hård grund av det verkliga livet. Den är tänkt att låta som små bubblor av ytlighet som kastas runt och slutligen punkteras av side chain-muskeln i refrängen. Jag valde den för jag tyckte att sommaren passade för den. Resten av skivan gör sig nog bäst på vintern.

Hur ser din arbetsrelation med Fredrick Balck ut? Har ni ett utpräglat mönster hur ni brukar samarbeta, och har det skett några förändringar gentemot arbetet med Hearts? Har du tagit hjälp av någon annan utomstående producent?

Mönstret har alltid varit detsamma. Jag börjar med att skriva och spela in musiken, arrangera och förproducera den, sjunga in sångmelodier. Sedan lyssnar jag och Fredrik tillsammans och skriver text utifrån vad vi får för bilder från musiken. De flesta spåren på skivan har jag producerat tillsammans med Johannes Berglund.

Vid sidan av Sumie är ju I Break Horses den enda svenska akten på Bella Union. Kan du berätta lite om hur det är att vara sajnad där, och på vilka sätt de har hjälpt dig utvecklas? Tror du att de har hjälpt dig att nå ut till en publik utanför Sverige?

Det är ett bolag där man som artist tillåts att utvecklas i precis den riktning man själv vill, något som inte är helt självklart för alla artister tyvärr. Och det är såklart otroligt viktigt. Ja, de har definitivt hjälpt till för att nå ut till en publik utanför Sverige, skivbolaget har ett väldigt gott rykte, speciellt i England där de är baserade, så vi har fått en hel del gratis i form av uppmärksamhet bara genom att vara sajnade där skulle jag tro.

Hearts resulterade ju i en hel del turnerande med spelningar på bland annat Primavera. Har du haft tid att smälta intrycken och upplevelserna från turnerandet, och skulle du säga att du är en annorlunda person nu än vad du var innan I Break Horses släppte sitt första album?

Jag tror att den största skillnaden sedan debutalbumet är en ökad självkänsla. Jag kunde inte ens föreställa mig att jag skulle kunna stå på en scen när första albumet släpptes. Och jag undvek livespelningar in i det sista på grund av sjuklig scenrädsla. För några veckor sedan öppnade vi för Sigur Rós på Wembley Arena i London inför ca 12.000 pers och jag tyckte det var roligt. Jag har tvingats jobba med många olika sorters hjärnspöken under de här två åren och det känns skönt att det har gett något slags resultat iallafall.

Ni öppnade även för Sigur Rós i Malmö. Kan du berätta lite om dina intryck från den kvällen? Hur har det varit att turnera med dem?

Det var väldigt kul att spela i Malmö och det kändes fint att få göra en spelning hemma i Sverige under turnén. Det var fantastiskt att turnéra med bandet, alla var supertrevliga och väldigt uppmuntrande. Det kändes också som att vår ganska mörka och filmiska ljudbild passade deras och det var grymt att få vara med och skapa en väldigt speciell stämning.

Kulturbloggen möter Solander

by

Solander

Malmörotade folkpop-duon Solander är aktuella med sitt tredje album Monochromatic Memories som släpps i januari. Första singeln heter All Opportunities och hade premiär på Stereogum tidigare under hösten. I mars åker bandet över till USA där de för andra året ska spela på showcasefestivalen SXSW i Austin. Senast de spelade där var 2012. Kulturbloggen mötte upp duon, som utgörs av Anja Linna och Fredrik Karlsson, på Kulturama i Stockholm i samband med att de spelade in en musikvideo till The Woods Are Gone.

Ni har precis öppnat för Junip på deras Sverigeturné, drog ni några lärdomar av det?

Fredrik: Jag blev väldigt imponerad av Tobias som spelar orglar och synthar. Han höll på med väldigt mycket roliga grejer som jag tror att vi ska ta med oss.

Anja: Vi har inte turnerat så mycket i Sverige och Norden, så det var kul att komma till så fina ställen. Det var nästan slutsålt på varje spelning.

Er nya singel All Opportunities dök nyligen upp på internet. Kan ni berätta lite om hur den låten kom till?

Fredrik: Christian Gabel som är trummis i bob hund har producerat skivan. Man kan säga att den låten var 70% klar när vi gick in i studion, sedan flyttade vi lite delar och förstärkte vissa saker. Det var nog första låten där Anja och jag har känt att vi verkligen har jobbat tillsammans hela vägen. Annars är det ofta så att Anja skriver nästan hela låten så gör jag något på slutet — eller tvärtom — men den här låten var väldigt kollaborativ. Båda jobbade på sitt håll. Anja bodde i Stockholm då, så det var mycket skickande, men det var kul. Jag tror det är därför det blev väldigt bra, så vi ska nog göra så mer i framtiden.

Låten har inslag av exempelvis synhar och cello. Tycker ni att ljudbilden skiljer sig från det ni gjort tidigare?

Anja: Ja det tycker vi och vi tänker att det har mycket att göra med Christian – det var han som tog in synthljuden.

Fredrik: Han släppte en skiva som hette Krater ungefär samtidigt som vi skulle bestämma oss för vem vi skulle ha som producent, då hörde jag en låg som hette Prolog på den skivan. Tanken var väl att försöka få till vårt driv under och sedan addera hans lager som är lite mörkare och tyngre. Så lade vi vårt vanliga, spröda lager med sång och cello på det. I andra låtar har vi låtit honom ta precis det vi gör och förstöra det lite.

Anja: Han har så härliga grejer i studion också, massa olika synthar och gamla reverb.

Fredrik: Till exempel är trummorna körda genom Ace of Bases vocoder, så ifrån första sticket spelar trummorna också ackord. Det ljudet hade jag aldrig hört förut. Det är helt fantastiskt. Han hade vissa grejer där som vi gick igång på.

Det är svårt att genredefiniera All Opportunities, tidigare har det varit lite tydligare folkstuk på låtarna, är det något ni medvetet försökt luckra upp?

Fredrik: Vi är på väg åt något håll där – det kommer nog bli mer popmusik och mindre traditionell folkmusik – men sedan har vi en låt på skivan som låter som Woody Guthrie. Synthar skapar något slags infinit rum, till skillnad från alla andra rum kan de bli helt oändliga. Om du lyssnar med hörlurar på en bra synthproduktion så kan du inte riktigt avgöra var i rummet de befinner sig exakt. Det gillar jag väldigt mycket, så det har vi jobbat med.

Anja: På förra skivan jobbade vi väldigt mycket med att vi hade tre komponenter; det var gitarr, cello och trummor. Det var det vi skulle utgå ifrån. Nu har vi släppt det vilket är jätteskönt. Grunden finns kvar, men vi har större frihet att leka runt det.

Ser ni er själva som ett band eller som en duo?

Fredrik: Just nu är vi en duo, men vi är extremt tätt ihopkopplade med Albin Johansson och Adam Hjertström som spelar med oss såväl live som på skivan.

Anja: Jag tycker man kan säga att vi är ett band. En duo, ett band.

Fredrik: Vi är ett band, men det är Anja och jag som har skrivit alla låtar. Det känns lite som att det där också är en traditionalistisk grej. I sådana fall skulle Beatles också vara en duo eftersom Lennon och McCartney skrev låtarna. Om Albert och Adam fortsätter med oss när vi har spelat skiten av den här skivan kommer vi nog se oss som en kvartett.

Hur skulle ni beskriva Malmö som kreativt epicentrum?

Fredrik: Det är tre minuters gångväg till studion vi spelat in allt, innan det här albumet, i. På samma innegård ligger vårt skivbolag. På samma innegård finns Malmös bästa skivbutik Rundgång. På samma innegård sitter This is Head och jobbar. På samma innegård är 78-Varvsklubben som är en härlig klubb. På samma innegård finns en tatuerare och en konsthall. Det är egentligen en ganska liten del av Malmö, men på något sätt är man i det där hela tiden. Det är några band vi verkligen kan känna oss tajta med.

Anja: Malmö har länge varit ett ställe där mycket är möjligt. Det är billigt att bo och det är billigt att äta, så man kan hålla på med musik eller konst, och nu börjar det ge lite resultat. Man märker av det nationellt att det börjar växa fram en Malmö-scen.

Ni är klara för South by South West för andra gången. Hur gick det till när ni blev inbjudna att spela där igen?

Fredrik: Då ska du nog egentligen fråga vårt skivbolag, men jag tror att det fungerar som så att skivbolag runt om i världen får anmäla de band som de vill ha där, så har de en jury. Sedan får man ett mail som säger ”vi vill jättegärna att ni kommer och spelar här, ni kommer få göra det den här dagen och vi ser jättemycket fram emot det”. Så ringde vår skivbolagsdirektör till oss klockan elva på kvällen och berättade det, sedan kunde jag inte somna förrän klockan fem för att jag blev så jävla glad. Om du håller på med vindsurfing vill du åka till Kalifornien och surfa, om du håller på med musik vill du komma till SXSW och känna av den stämningen.

Anja: Det är som att hela världen är där…

Fredrik: … samtidigt som det är litet. Det är häftigt att man ena kvällen kan se M. Ward spela inför trettio personer för att dagen därpå spela inför 20.000 personer. Ena dagen spelar man på en kyrka, andra dagen på ett frukostställe.

Har ni få reda på vilken lokal ni kommer spela i?

Anja: Nej, det vet vi inte än, men förra året spelade vi i en kyrka vilket passade för oss perfekt. Det var liksom knäpptyst, men det kan vara kul att göra en klubbspelning också.

Fredrik: Förra året gjorde vi fem spelningar på en vecka, så det är rätt intensivt.

Hann ni med att se några andra band senast ni var där?

Fredrik: Det absolut bästa jag såg var ett band från Minneapolis som heter Dark Dark Dark som jag sedan lyssnade på oavbrutet under hela vintern. Sedan såg vi Grimes på ett fullpackat ställe — det var fint — och Built to Spill som var sjukt bra. Efter klockan åtta på kvällen får man bara spela officiella spelningar, så mellan sex och åtta, då börjar det bli rätt mörk och härlig stämning, är det skitmånga band som spelar runtom i staden. Bara man står på gatan kan man höra tio bra band med ena örat och ytterligare tio bra band med det andra.

Anja: Jag tror att vi var så euforiska, det gick inte att ta in, så det ska bli skönt att komma tillbaka nu och jobba lite hårdare. Nu är vi beredda.

Fredrik: Sedan ska vi göra några veckors turné på västkusten.

Albumet heter Monochromatic Memories, kan ni berätta lite om hur titeln växte fram?

Fredrik: En låt var klar redan när vi var i USA senast, den hette Monochromatic Memories och handlade om min farfar som ganska nyligen hade gått bort. Jag lyckades radera någon form av fysisk upplevelse. Trots att han var min närmsta vän blev han ganska snart reducerad till en sådan här monokromatisk bild jag hade på honom. Det är också det där med bilder på gamla människor, på 80-talet hade han väldigt fula skjortor och sådär, men han var otroligt snygg när han var yngre. Jag har några jättefina bilder på honom som jag hängde fast mig väldigt mycket på. Då funderade jag mycket kring hur man skulle kunna göra för att det inte skulle bli så platta minnen. Jag började gräva i hur minnet fungerar, så visade det sig att de flesta får den här sortens långtidsminnen som är konstanta. Så vi tänkte att vi skulle göra en skiva som var monokromatisk på något sätt – det var också ett mål — att den här skivan skulle ha en mer konstant känsla. Sedan gjorde vi en konsert på Inkonst i Malmö för ett år sedan där vi gick igenom hela skivan, vad den handlade om ord-för-ord, vi visade bilder och allting. Det tog drygt två timmar och var mer som en föreläsning än en konsert.

Anja: Det har på något sätt blivit så att låttexterna har handlat väldigt mycket om sådant som har hänt i våra familjer.

Det är intressant att ni tar upp såpass tunga ämnen medan det musikaliskt inte nödvändigtvis känns betungande. Är det en balans ni medvetet försökt eftersträva?

Fredrik: Det är precis det vi försökt göra. Anja är jättebra på det, jag kan bli ganska emo. Om vi inte skulle ha den här balansen skulle det bli svart som fan. Anja brukar säga ”nej, du kan inte sjunga sådär”.

Anja: För min del är live-framträdanden en så stor del av det här projektet — det är så glädjefyllt — så jag tänker att balansen kommer lite från det. Men ibland tror jag att vi kan känna att texter som inte har något allvar i sig kan kännas lite platta.

Fredrik: Men det finns faktiskt en låt på den här skivan som inte är så mörk.

Text och foto: Jonatan Södergren