Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Jenny Lee Lindberg kanske är mest känd som basist i Los Angeles-bandet Warpaint. Under namnet Jennylee släpper hon soloalbumet Right On! den 11 december. Nu passar hon på att dela med sig en singel som kanaliserar det bästa från 80-talets new wave i allmänhet och The Cure i synnerhet.
Lyssna på låten, som heter Never, här nedan:
Artist: Warpaint
Titel: Warpaint
Betyg: 4
”I could drive” sjunger Emily Kokal, ”drive myself crazy” på albumets näst sista spår som heter just Drive — och det fångar ganska väl den känsla av kärlek utblandad med paranoia som präglar Warpaint. De har tagit god tid på sig — tre och ett halvt år har passerat sedan deras fullängdsdebut The Fool såg dagens ljus — men nu är Los Angeles-kvartetten tillbaka med en självbetitlad uppföljare.
Av Love is to Die och Biggy — de två låtarna som föregått albumsläppet — är det nog den sistsnämnda som bäst fångar känslan på albumet; det läggs ännu större tonvikt på atmosfärer, låtarna är liksom mindre direkta i den mån att det sällan kommer några direkta hooks. Jag har svårt att se att någon låt — bortsett från möjligtvis Love is to Die — kommer bli en lika självklar singel som exempelvis Undertow från The Fool. Det låter ändå fortfarande omisskänneligt som Warpaint, men de tar ännu ett steg in i det okända. In i atmosfärerna och texturerna. Det går att dra paralleller till förebilderna i The Cure som 1980 följde upp sitt debutalbum Three Imaginary Boys med mer atmosfäriska Seventeen Seconds. Warpaint har genomgått en liknande utveckling, och att istället för att göra ett album som ska locka en större publik låta atmosfärerna — och en drömska produktionen — stå i fokus blir det mer subtilt och förföriskt.
– Vi har varit mer medvetna om att ge plats för varandra när vi skriver låtar, berättade bandets basist Jenny Lee Lindberg när jag intervjuade henne inför albumsläppet. Även om jag egentligen alltid uppfattat det som att Warpaint haft något av en fri och jamliknande inställning till sina låtar — där Lindbergs bas, liksom Stella Mozgawas trummor, ofta blir lika bärande ledinstrument som gitarrerna — kanske det är så att denna dynamik blivit ännu mer framträdande på det här albumet. Ibland resulterar detta dock i en avsaknad av tydliga hooks, som i vissa stunder kan misstas för anonymitet bara för att du sedan plötsligt dras med i någon uppbyggnad och slås av insikten av hur väl albumet är ihopsatt.
På albumets abrupt mest utstickande spår — Disco/very — kanaliserar de 70-talsdisco med en basgång som för tankarna till The Cures Fascination Street, och textrader som ”we’ll kill you, rip you up and tear you in two”, för att sedan återgå till det lågmälda och drömska. De sparar ett av sina starkaste kort till slutet. Son, en pianoballad där Kokal känslosamt sjunger ”you can see the reason why your story is not over”, avslutar albumet på vackraste vis.
Bästa spår: Love is to Die, Biggy, Son
De två första gångerna jag ringer upp Warpaints basist Jenny Lee Lindberg kommer jag bara till hennes telefonsvarare; en avskalad a capella-tolkning av The Cure-singeln Lovesong från 1989. Men på tredje försöket svarar hon och berättar att det är hennes syskonbarn som sjungit in telefonsvararen.
När Warpaint den 20 januari släpper sitt självbetitlade andra fullängdsalbum har ganska precis ett decennium passerat sedan Lindberg tillsammans med systern Shannyn Sossamon och skolvännerna Emily Kokal och Theresa Wayman bildade bandet på alla hjärtans dag 2004. Sossamon hoppade sedan av för att ersättas av den nuvarande, australiensiska trummisen Stella Mozgawa.
Redan på första släppet — 2008 års självutgivna och av Kokals dåvarande pojkvän, John Frusciante från Red Hot Chili Peppers, mixade EP Exquisite Corpse — hade deras hypnotiska, postpunk-influerade ljudbild vuxit fram. Efter att sedan blivit ett av de mest hajpade banden på CMJ-festivalen i New York plockades de upp av Rough Trade som året därpå gav ut deras debutalbum The Fool.
Just nu befinner de sig hemma i Los Angeles och betar av intervjuer inför det stundande albumsläppet, men snart ger de sig ut på en världsturné som antagligen kommer att sträcka sig över större delen av nästa år.
The Fool hade en speciell atmosfär, har ni försökt eftersträva någon annan atmosfär på det här albumet?
Vi har varit mer medvetna om att ge plats för varandra när vi skriver låtar, och ja, vi ville nog göra ett album som var mer minimalistiskt. Det här albumet är också atmosfäriskt, men jag skulle säga att det här är sexigare än The Fool — samtidigt har The Fool sina egenskaper — de är ganska olika, men det låter fortfarande som oss.
På vilka sätt försökte ni göra albumet mer minimalistiskt?
På The Fool händer det så mycket hela tiden på varje låt. Vi hade som utgångspunkt att inte göra så på det här albumet. När vi åkte på turné med The Fool slutade det med att vi var tvungna att skala bort massa saker eftersom det inte fungerade live. När du är i studion har du mer frihet, du kan sänka och höja saker i mixen, men du har inte nödvändigtvis den friheten när du spelar live. Så det slutade med att vi fick förenkla och ta bort massa saker för att få det att fungera. Planen var att inte behöva göra det den här gången. Vi vill inte behöva skala bort något när vi spelar live, vi ville bara spela som vi spelar. Det var definitivt det viktigaste för oss när vi började skriva nya låtar.
Ni använder mer keyboards på det här albumet, vad skulle du säga att det har möjliggjort i produktionen?
Det har hjälpt till att skapa den atmosfäriska ljudbild som vi ville ha på många av låtarna, men vi kunde nog ha åstadkommit det med gitarrer också. Egentligen har vi ju använt keyboards ända sedan vi bildade bandet, så det är inte något nytt, vi har bara inte använt oss av det live. När vi började spela med varandra var det helt klart ett instrument vi använde oss mycket av, av någon anledning började vi sedan använda mer gitarrer istället, men på det här albumet tror jag det har varit något vi har velat gå tillbaka till. Vi har velat lägga till olika element för att få det att låta annorlunda från The Fool, vi ville ju inte göra samma album igen.
Under en månad hyrde ni ett hus i Joshua Tree nationalpark, vilken inverkan hade det på ert låtskrivande?
Bara en sådan sak som att det var så vackert där ute, det var nästan overkligt. Det var lite avlägset, vi hade inte så många grannar — även om vi fick klagomål en gång under vår vistelse där. Det var långt ifrån våra vardagsrutiner i Los Angeles. Det fanns inget som distraherade oss. Allt vi hade var oss själva, musiken och Joshua Tree. Vi vaknade på morgonen, började repa, gick in i ett annat rum, skrev och spelade in — ibland höll vi på fram till två på natten — så det var en fokuserad tid för oss.
Kan du berätta någon historia från vad som hände där?
En sak hände när Emily spelade gitarr och en rödlo kom in i rummet. Den kom riktigt nära, stod bara där och stirrade henne rakt in i ögonen under en lång tid innan den skyndade sig iväg igen. Det var rätt coolt eftersom lodjur vanligtvis är skygga och inte kommer fram till folk.
I en intervju med NME nämnde Emily R&B- och rap-musik som influenser, kan du ge något exempel på hur de influenserna kommit till uttryck?
Det citatet togs ur sitt sammanhang. Vad hon försökte säga var att du kanske kan höra sådana influenser när du lyssnar på skivan, men vi har inte försökt låta som R&B eller hiphop — vi älskar hiphop och R&B — men det är ingenting vi har lyssnat på eller inspirerats av.
Jag trodde att Biggy kanske var en hiphop-referens.
Åh jag vet, alla tror det, men det är det inte inte — det är bara låtens arbetstitel som vi sedan behöll.
Det är ett parti i låten, när ni sjunger ”believe in love”, då det känns som att texten blir mer framträdande.
Ja, du menar när musiken försvinner. Jag skulle definitivt säga att kärlek blev en röd tråd på det här albumet, även om det inte var något vi var medvetna om när vi skrev låtarna.
Hur kom det sig att en snutt från Love is to Die var med i en Calvin Klein-reklam, och varför valde ni att ge ut den som första singel?
Det var de som kontaktade oss, jag tror det stod fler band på tur, men de bestämde sig för att ha med oss i sin onlinereklam. Så fort vi hade mixat färdigt albumet skickade vi över det till dem. När vi bestämde oss för att delta i kampanjen visste vi inte vilken låt vi skulle använda, så när de valde den låten blev det i princip pushen som fick oss att välja att även ge ut den som första singel — om vi inte hade gett ut den låten som singel skulle den bara ha flutit omkring, så det kändes som ett naturligt val.
Hur kom låten till?
Det var Theresa som skrev texten, men den började med min basgång; sedan började Stella spela trummor, Emily spela keyboard och Theresa sjunga. Vi skrev låten väldigt snabbt och när det gäller texten så antar jag att min tolkning är att den handlar om att våga släppa loss, var inte rädd, dyk bara i. Om du vill ha något, håll inte tillbaka, låt inte de negativa tankarna ta över. Lev i nuet. Tillåt dig själv att både ge och ta emot kärlek.
Hur gick ni vanligtvis tillväga när ni skrev låtarna? Skiljde sig approachen till låtskrivandet från hur ni skrev The Fool?
Vi skrev mycket på egen hand, såväl som tillsammans i bandrummet den här gången. Vi kunde lägga fram färdiga låtar på bordet vilket inte hänt så ofta tidigare. Vi jobbade mycket individuellt vilket gav var och en chansen att få fram sin åsikt — alla har ju en egen röst separat från bandet — så det finns lite av allt på albumet och det känns som att vi alla fyra hörs högt och tydligt.
På vilka sätt skulle du säga att Flood bidrog till produktionen?
Han är en fantastik producent och han har hållit på med det här väldigt länge så han besitter så mycket kunskap inom området. Bara att han har varit involverad i en så eklektisk variation av musikstilar hjälpte oss väldigt mycket. Han försöker aldrig få fram enbart ett ljud, eller ett sätt att skriva låtar. Han är alltid full av idéer och det känns skönt att veta att man har valmöjligheter, att vi kan ta en låt vart vi än känner för att ta den. Men det viktigaste han tillförde var nog att han pushade oss i en riktning vi inte visste att vi kunde ta. Han utmanade oss att hitta det absoluta bästa för varje låt, om det nu var den bästa basgången eller det bästa sångspåret. Han pushade oss hela tiden. När vi trodde att vi var klara med en låt sade han till oss att fortsätta skriva på den. Han talade inte nödvändigtvis om för oss vad vi behövde jobba på, vilket var bra, han lämnade det upp till oss att klura ut vad som behövdes till låten, men det gjorde så att resultatet blev bättre i slutändan.
Varför är albumet självbetitlat?
Det känns som vårt första album på ett sätt, eftersom Stella har varit med och skrivit låtarna. Hon anslöt sig till bandet precis innan vi gick in i studion senast och då var alla låtarna redan skrivna. Vissa av de låtarna hade vi skrivit redan när vi bildade bandet, så de hade gått igenom flera former och inkarnationer av bandet. Så med Stella ombord är det här det första albumet vi alla har varit med och skrivit låtar till.
Senast ni spelade i Sverige var på Way Out West 2011, finns det planer på att komma tillbaka?
Jag vet inte datumet, men vi kommer definitivt nästa år.