Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Ming City Rockers

by

ming

Efter att ha plockats upp av BBC Radio 1 förra året har brittiska Ming City Rockers fått allt mer uppmärksamhet. De tre singlar som bandet själva släppt har alla varit fyllda av samma självklara blandning av New York Dolls-punk och sjuttiotalsrock. Just nu turnerar bandet runt i Storbritannien och förbereder sig inför släppet av deras debutalbum. Kulturbloggen kontaktade bandet för en intervju.

Varför namnet Ming City Rockers?

Finns ingen intressant förklaring, vi kommer från ImMINGham helt enkelt.

Hur har ni påverkats av att vara ett band från en så liten stad som Immingham?

Man påverkas såklart av sin omgivning, Texterna hade säkert varit helt annorlunda om vi kom från till exempel London. Inte ”I Wanna Get Out Of Here But I Can’t Take You Anywhere” utan “I Wanna Get Out Of Here But A Taxi Costs £100”. Det finns ingen musikscen här, visst det finns en del band men ingenstans att spela. Det är ren skit. Vi funderar på att flytta. Immingham är antagligen den mest deprimerande platsen på jorden.

Hittills har ni släppt alla era skivor själva, planerar ni att fortsätta så eller letar ni efter en skvibolagsdeal?

Det funkar bra att släppa saker själva, det ger oss frihet. Men om någon gav oss en bra deal så skulle vi antagligen säga ja. Vi har fått en del erbjudanden från indiebolag men vi har alltid sagt nej, eftersom bolagen inte kunnat erbjuda oss något som vi inte redan kan fixa själva.

Finns det några nutida band som ni lyssnar mycket på?

Palma Violets, FIDLAR och The Franceens.

Det känns som att det börjar byggas upp en viss buzz kring bandet, är det något som ni märkt av själva?

Ja, nu kommer det faktiskt folk på spelningarna! Och vår leadgitarrist Morley Adams har fått en del galna stalker-groupies.

Ni var förband till Palma Violets på deras senaste turné, hur var det?

Det var riktigt coolt, de är jävligt bra live. Och så är de bandet som varit roligast att festa med av alla vi spelat med också. Vissa band är riktigt tråkiga, håller på och dricker vatten på spelningarna. Sånt gör inte vi. På vår senaste spelning däckade Morley Adams över en högtalare backstage. Inte för att vi stödjer den sortens beteende, men vi gillar att dra saker för långt.

Vad är bäst med att vara ute på turné?

Spelningarna såklart! Och att man får dricka öl till frukost utan att någon dömer en.

Försöker ni fånga hur bandet låter live när ni spelar in, eller vad är ni ute efter?

Ja, det är ganska mycket live rakt av. Vi lägger till en del saker, men i grunden är det live.

Vad kommer hända nu för Ming City Rockers?

Vi ska släppa vår debutskiva, den är redan färdig. Och så fortsätter vi turnera i Storbritannien, och så ska vi spela i New York och kanske Paris också. Vi är som hajar och deras simmande, om vi slutar turnera så dör vi.

Kulturbloggen möter Storsjöyran

by

yran

Mellan den 31 juli och den 2 augusti går Storsjöyran — med artister som The Prodigy och Veronica Maggio i programmet — av stapeln i Östersund. Efter fjolårets publiksuccé med drygt fyra tusen fler betalande än året innan utökas nu antalet festivaldagar från två till tre. Kulturbloggen passade på att ställa några frågor till festivalens bandbokare Andrea Wiktorsson.

Av de tongivande festivalarrangörerna är du den enda kvinnliga bokaren. Hur tror du det har påverkat just Storsjöyrans arbete för en jämställd festival?

Mångfald i organisationen speglas i hur programmet utformas. Andra erfarenheter bidrar ju alltid till andra perspektiv och ingångar i hur man resonerar kring bokningar. Rent konkret så har vi ju en högre andel kvinnliga akter än de flesta av våra konkurrenter.

Varför tror du att det är så få kvinnliga bokare bland de svenska festivalarrangörerna? Tror du det kommer ske någon form av förändring inom den närmsta framtiden?

Precis som när det gäller brist på jämställdhet i andra organisationer än festivaler så handlar det om att män ofta rekryterar män. Jag är optimist och tror nog att allt blir lite bättre hela tiden i takt med att världen blir lite smartare och modernare.

Du började jobba på festivalen redan 1992. På vilka sätt har du kunnat se festivalen utvecklas under tiden du varit där?

Hela musikbranschen har ändrats väldigt mycket under den tiden, och med den också festivalen. Så det är svårt att ge ett kort svar på det. Men Lady Gaga 2009 betyder förstås fortfarande mycket för festivalens internationella renommé, om man ska peka på en specifik bokning som blev en milstolpe.

Har konkurrensen med andra (svenska och internationella) festivaler ökat sedan du började jobba på Storsjöyran? Vilka är era främsta styrkor gentemot andra festivaler?

Framförallt så har taket höjts rejält för hur stora arrangemang kan bli i Sverige. Först flyttades med Peace & Love fram positionerna och nu är Bråvalla lagt ribban för en nivå på publiksiffror bara Roskilde kunde nå i Norden för 10-15 år sedan. Samtidigt har många, framförallt stadsfestivaler ute i landet, försvunnit de senaste åren. Vår styrka är en kombination av stark regional förankring och en genuin passion för musik som tar sig uttryck i ett spännande program.

I år utökar även Storsjöyran antalet festivaldagar från två till tre. Vad beror det på och har det påverkat sättet ni har arbetat med festivalen i år? Vad annat är nytt för i år?

Det är egentligen en tillbakagång till grundläget. Vi har kört två festivaldagar plus två dagar med kringarrangemnag i staden (som Stay Out West, ungefär) de senaste åren, men nu har vi helt enkelt publikunderlaget att växla upp till tre fullvärdiga festivaldagar. Det är väl den främsta nyheten sedan ifjol.

I år har ni bokat band som The Prodigy, Veronica Maggio och Mavis Staples. Har du haft något särskilt i åtanke när du satt ihop programmet och är det några särskilda programpunkter du själv skulle vilja lyfta fram?

Det man alltid tänker på är att lägga ett dynamiskt och varierat pussel som ska balansera mellan att överraska och motsvara förväntningar. När det gäller bokningar vill jag lyfta fram myllan av spännande nya akter i mindre bokstäver på affischen. En stor del av poängen med festivaler för mig är att upptäcka nya favoriter. Så jag vill tipsa om Alice Boman, Say Lou Lou, Tiger Bell, Luna Green, Little Jinder och Marlene. Bara för att nämna några få.

Vad har ni för ambitioner för framtiden? Hur tror du Storsjöyran kommer att utvecklas under nästföljande år?

På den frågan brukar jag svara att jag hoppas och tror att Yran fortsätter vara en festival som varje ny generation besökare känner att den är just deras.

Till sist, är det något mer du skulle vilja tillägga?

”Den som älskar yrar” – Lord Byron

Roskilde-aktuella Say Lou Lou pratar förväntningar och festivalminnen

by

sayloulou

– Roskilde är larger-than-life. Det är alltid The Rolling Stones eller någon annan stor som ska spela. Så det är sjukt kul att få vara en del av någonting sådant, säger Miranda Kilbey över telefon. Tillsammans med sin fyra minuter yngre syster Elektra bildade hon Say Lou Lou för två år sedan. Första singeln Maybe You släpptes på franska Kitsuné, som enda svenska akt kom de med på BBC:s inflytelserika lista över årets stjärnskott, och ett debutalbum är på ingång. Nu är tvillingarna klara för Apollo Countdown. En scen för band som är på väg att få sitt genombrott. Att en konsert på någon av de mindre scenerna verkligen kan kickstarta karriären är det bara att fråga Icona Pop eller MØ om. De har båda spelat på Roskilde Rising och återvänder i år till de riktigt stora scenerna

Den 1 juli spelar ni på Roskildes scen för nya akter. Känner ni att festivaler är en bra plattform för nya band att hitta en större publik?

Definitivt. Jag känner att vi som band har plockat upp ganska mycket folk genom att åka ut och spela. När man själv är på festival går man ju mest runt, visst går man till de banden som man vet vilka de är och känner igen sedan tidigare, men man vimlar runt och hamnar framför vissa scener och råkar se en artist som man aldrig har hört talas om. Så jag tror definitivt för nya band att det är en jättebra grej.

Vilka är era starkaste minnen som festivalbesökare?

Våra glory days var 2007. Jag var på Hultsfred när Justice, Amy Winehouse och Wolfmother spelade. Jag sprang omkring med en mask på mig och duschade inte under hela festivalen. Elektra var aldrig någon festivalbrud, det var mer jag. Jag har även varit på Emmaboda och Arvika, de klassiska svenska tonårsfestivalerna, men det bästa var Hultsfred. Jag var femton, drack fiskshots och vitt vin, hade på mig samma kläder hela veckan och bara såg massa bra band, så jag var i någon slags extas.

Tidigare i år var ni som enda svenska band med på BBC:s lista över årets stjärnskott, vad har det betytt för er?

För det första blev vi förvånade. Vi trodde aldrig vi skulle hamna på den listan. Det är de stora i England just då, och vi vet sedan tidigare att de nästan aldrig har med något annat än engelska eller kanske amerikanska artister på den, så det kändes galet att vi fick vara med. Det kändes som att vi blev accepterade av den engelska världen på något sätt. Det blev en kick för vårt självförtroende och vår utveckling. Sedan om det betyder att vi kommer spelas på radion eller inte spelar mindre stor roll. Det kändes som att vi fick lite medvind.

Om ni ser tillbaka på när vi spelade på Popaganda för två år sedan, och jämför med vart ni är nu, vilken är den största utvecklingen?

Vi hade aldrig stått på scen när vi spelade på Popaganda första gången. Det var vår debut. Så framför allt har vi lärt oss att stå på scen. Vi har kommit in i att spela. Det känns som att det är en helt annan grej nu. Då var det ”okej, lever jag?”. Det var det läskigaste som fanns. Nu känns det som att vi har fått ihop ett bra band. Vi har både ett europeiskt band och ett skandinaviskt band. Vi är mycket mer bekväma med att sjunga och att vara artister överhuvudtaget. Framför allt har vi fått mycket av liveframträdandet in i vårt skrivande. Att det har påverkat hur vi skriver musik. Det vi skriver anpassar vi till livescenen. Det tror jag är den största utvecklingen för innan var vi helt oblivious till att vi faktiskt skulle stå på scen. Vi skrev det bara i den stunden och tänkte inte alls på hur det skulle vara att sjunga det live. Vissa låter skriver vi nästan helt och hållet för att de ska kännas underbara att sjunga på scen framför massa människor.

På Hultsfed förra året gästades ni av Chet Faket på scen under Fool of Me. Har ni några liknande överraskningar inplanerade för Roskilde Rising-spelningen?

På Roskildefestivalen blir det nog mest ganska många nya låtar. Lite mer groove och lite mer pondus från oss. Framför allt till Popaganda blir det massa överraskningar. Vi tänkte göra en one-time-specialare till Popaganda.

Är det någon ny låt ni ser extra mycket fram emot att framföra?

Det finns en låt som heter All That Glitters. Den tror jag att folk kommer gilla.

Pixies: ”Det handlar inte om hur många följare du har på Facebook”

by

Pixies 2013-2014

För många var det en big deal när Kim Deal hoppade av Pixies samtidigt som deras första nya musik sedan 1991 års Tromde le Monde utannonserades. Sedan återföreningen 2004 hade det inflytelserika bandet — som bland annat har David Bowie, Nirvana och Radiohead bland sina anhängare — bara spelat in två låtar: Bam Thwok och en cover på Warren Zevons Ain’t That Pretty At All. För Kulturbloggen berättar de kvarvarande originalmedlemmarna Black Francis, Joey Santiago och David Lovering strax innan de ska gå på Gröna Lunds scen bland annat att Indie Cindy var ett sätt att fortsätta turnera med de gamla låtarna, och att de utöver Record Store Day-singeln Women of War planerar att spela in ytterligare material med nya basisten Paz Lenchantin.

Ni hade turnerat med gamla låtar i tio år, vad var det som utlöste de nya låtarna?

Francis: Så vi kan fortsätta spela de gamla låtarna…

Joey: …och bara vara ett band. Vi spelade in dem för att se om vi fortfarande kom överens.

Hur tog låtarna form? Berätta lite om låtskrivarprocessen.

Francis: Jag checkade in på ett billigt litet hotellrum och började sätta ihop olika idéer. Eller, det första jag gjorde var att åka över till en vän som har en lägenhet i närheten av mig, det är lugnt och han har en billig liten studioanläggning. Han har en mikrofon, men inget stativ, så medan jag spelade gitarr höll han i mikrofonen. Jag åkte dit för att hänga och ta tupplurar i hans lägenhet. Han gick in i sitt sovrum och rökte gräs medan jag sov, och när jag vaknade upp var det dags att spela in igen. Sedan kom Joey över ett tag och vi spelade in lite på hans hotellrum, därefter åkte vi till Gil Norton [som producerat samtliga deras album sedan Doolittle, förf. anm.] och jobbade på lite fler demos. Sedan spelade vi in ytterligare några demos i USA. Det här var från januari till juli, alltså sex-sju månader, sedan samlades vi igen i september 2012 och spenderade några månader åt att spela in albumet.

Varför släppte ni Bagboy som första smakprov från albumet, och varför delade ni upp albumet på tre EP:s?

Joey: Det var skivbolaget som valde att släppa Bagboy som första låt. Antagligen eftersom den är eklektisk och påminner om oss.

David: Ursprungligen var tanken att släppa fyra låtar som en EP, men sedan fastnade vi alltmer för tanken, det kändes som en kul grej att släppa dem som små paket och överraska alla. Vi lyckades ju hålla inspelningarna hemliga, vi kom undan med det, så det var en överraskning för fansen. Men vi hade hela tiden ett fullängdsalbum i åtanke, vi spelade in allt i samma veva.

Vad har Paz tillfört sedan hon anslöt sig till Pixies?

Francis: Hon är en slitvarg, och på grund av det är hon väldigt bra. Precis som hennes namn är hon väldigt peaceful.

Joey: Och publiken älskar henne.

Francis: Framför allt gillar vi att ha henne omkring oss. Vi har redan spelat in en låt med henne och jag föreställer mig att vi kommer göra mer.

När ni bildade Pixies var ni i tjugoårsåldern. Försöker ni återskapa den ungdomliga entusiasmen, eller har tiden gett er ett annat perspektiv på vad ni vill åstadkomma som band?

Francis: Vi vill vara bra helt enkelt, det är vår enda ambition. Visst, vad är ett sätt att vara bra på? Återskapa spänningen från din ungdom. Det är ett sätt men jag menar, det finns hundratals sätt. Så länge du gör något av dem.

Joey: För varje album frågar folk om vi känner någon press att spela in. Det var press på oss i början, ända sedan första albumet. Det är samma sak, du måste vara bra. That’s it. Så det har inte förändrats.

De nya låtarna smälter in bra med de gamla live. Skulle de kunna ha skrivits på 90-talet, eller är det någonting som skiljer sig?

Joey: Enda skillnaden är att vi blivit äldre. Folk säger att det låter som nästa album efter Trompe le Monde, vilket det ju är. Jag gjorde en playlist och ställde de nya låtarna mot de gamla bara för att. Det finns en kontinuitet.

Nyligen när Doolittle fyllde tjugofem kom jag över en artikel som redogjorde för några av referenserna på albumet. Kan du berätta lite om sakerna du snappar upp och hur de hamnar i dina låtar?

Francis: Hur några strömmar av information hamnade i våra låtar? Jag vet inte, jag skrev några låtar. Några ord, några ackord, några tankar. Hur hamnade de där? Hur kom alla affischer upp där? Alla de olika färgerna? Någon tog dem och sade ”Vet du vad? Vi sätter upp några affischer så får det bli dekorationen. Vi sätter upp affischer på alla de olika artisterna som har spelat här”. Så hamnar de där, någon satte bara upp dem. Vad som inspirerar en är tanken i sig. [Pekar på affischerna] Lou Reed, Ramones, Bob Marley and the Wailers, Abba. Du vill tävla mot dem. Du vill göra vad de gjorde. Precis som i början.

Tror ni det faktum att ni låg på 4AD och inte ett major-bolag haft någon betydelse för hur myten kring Pixies har överlevt? Jag tänker till exempel på artworken.

Francis: Artworken, definitivt. Att ha Vaughan [Oliver, grafisk designer som stod för många av 4AD:s omslag under 80- och 90-talet, förf. anm.] göra vår artwork när vi var färdiga med inspelningarna hjälpte oss. Dess kontinuitet blev vår image.

I boken om 4AD står det att ni gladde er när en Boston-klubb beskrev er som ”Pixies från England”. Tror ni folk uppfattade er musik som mer brittisk än amerikansk?

Francis: Kanske i början, för länge sedan. Det är nog inget mysterium kring vilka vi är idag.

Joey: När vi låg på 4AD spelade vi med mer framgång i England, så några kanske blandade ihop vart vi kom ifrån. Well, trevligt att vi var från England, vi kom åtminstone inte ifrån Boston.

Jämfört med hur musikindustrin såg ut på den tiden, är det annorlunda att spela i band idag?

Joey: Jag tror inte det skett någon förändring. Du måste fortfarande göra samma saker: du måste spela live, och framför allt, om du vill göra någonting överhuvudtaget måste du först ha bra låtar. Så det är likadant nu som då. Det finns fler verktyg att nå ut. Du kan ladda ner musik på internet. Men är du tillräckligt bra kommer du bli upptäckt oavsett vilka verktyg som finns tillgängliga.

Francis: Du måste tjäna pengar. Det handlar inte om hur många följare du har på Facebook, du måste komma på hur du kan tjäna pengar så du kan sluta ditt vanliga jobb.

Kulturbloggen möter Bolywool

by

bolywool

– Jag tror inte jag stänger av delay-pedalen en enda gång, säger Bollywools sångare och gitarrist Calle Thoor när jag möter upp bandet inför deras spelning på Lilla Hotellbaren. Den öländska duons musik brukar beskrivas som en blandning av shoegaze och post-rock. Själva nämner de det nautiska som en influens. Sedan de grundades 1998 har bandmedlemmarna skiftat; 2012 strukturerade de om till sin nuvarande sättning med Calle Thoor och hans kusin Oskar Erlandsson. Tidigare i år släpptes deras tredje fullängdsalbum Já.

Ni spelade in delar av ert nya album Já på Island, hur var det?

Calle: Vi spelade in grunderna i Island. Kanske halva albumet, resten spelade vi in hemma i våra lägenheter. På Island spelade vi in i en liten studio vid hamnen i Reykjavik. Där spelade vi in trummor och bas med en kompis som vi träffade två år tidigare när vi var där och spelade på en festival. Vad hette den festivalen?

Oskar: Vild Vest Festival.

Calle: Det var väl en oneoff-grej, jag tror inte det gick så bra för den. Det var en liten festival i Akranes några mil utanför Reykjavik. Vi var det enda utländska bandet, så vi var headlines. Of Monsters and Men spelade också, det var innan de hade breakat. Blues Willis spelade också, bästa bandnamnet någonsin. Under de här festivaldagarna bondade vi med arrangören som hette Moni, det var han som producerade oss när vi spelade in i Reykjavik. Sedan unnade vi oss att åka till Sundlaugin, den gamla Sigur Ros-studion, och lägga flygel och använda rummet för att få ett stort ljud. Sedan är mycket inspelat i Oskars lägenhet, och jag har en liten hemmastudio i mina svärföräldrars förråd. Mycket är inspelat i våra sovrum, vi brände hela budgeten på Island.

Identifierar ni er själva med den isländska naturen?

Calle: Ja, det gör vi. Nu har vi fått jävligt mycket skit från Gaffa i Norge för att de tror att det bara handlar om Island.

Oskar: Eller snarare att det bara handlar om Sigur Ros, att det är en hyllningsskiva till dem, men det har inte alls med det att göra.

Calle: Vi älskar Sigur Ros och vi ville väl emulera någon slags ökänsla. Island, Öland, öar över huvudtaget. Det finns en röd tråd; det är ödsligt, tiden går lite långsammare, att det är isolerat. Vi kände redan när vi var i Island första gången att det var lite som hemma. Folk var fria och kreativa på ett tilltalande sätt. Det finns ju mycket bra folk här också, men folk är så misunsamma. Där hjälper man varandra hela tiden att nå fram. Det är en kollektiv känsla.

Försökte ni skapa en annorlunda ljudbild från hur det har låtit tidigare?

Inte jättemycket. Det är ett större steg från Isles, som kom innan och Through a Century, den första skivan. Já är luftigare än Isles. Through a Century var matad, ganska grötig egentligen. Vi ville att det skulle låta stort och dyrt, med små medel.

Oskar: Det är alltid sjukt mycket eko och reverb på gitarren. Kanske att vi haft mer klaviatur än vi haft tidigare. Det var medvetet att sången skulle stå tillbaka lite den här gången för att låta musiken förmedla mer känsla. Det är fler instrumentala spår än det har varit tidigare. Det har inte behövts en text och det kändes onödigt att krysta fram någonting.

Just de instrumentala partierna kan ju bli väldigt känslofyllda. Hur brukar de komma till, och när känner ni att någoning är färdigt? Jammar ni fram saker eller brukar ni ha en idé på förhand?

Calle: Både och. Oskar bor i Göteborg och jag bor i Borgholm, så vi skickar grejer till varandra.

Oskar: När vi skriver en låt och tar fram den första demo-versionen brukar det vara väldigt avskalat och sparsmakat. Sedan växer det fram ganska spontant när vi väl spelar in. Så det är inte jätteuppstyrt, det är mer en feeling.

Calle: Vårt tonspråk bygger mer på klanger än melodier. Vi har inte skrivit riff-baserade låtar på jag vet inte hur många år. 2012 sade vi ändå att nästa grej skulle låta som U2, men det blev inte riktigt så.

U2?

Calle: Det går tillbaka till när vi spelade på Island 2010. Då kom en överförfriskad man fram efter spelningen, jag ska inte försöka återge vad han sade på isländsk engelska, men kontentan var att han tyckte det var ”gött med en gitarrist som verkligen kunde traktera sitt instrument och det lät jävligt U2”. Jag förstår referensen ifall folk hör en gitarr med mycket eko. Är det den referenspunkten man har så förstår jag det. [skratt] Men samtidigt, när vi är på våra öresor och står på någon kulle brukar vi alltid sätta på Beautiful Day. Närmare U2 än så kommer vi inte, men nästa grej har vi sagt ska dra mer åt åttiotals-post punk som Echo and the Bunnymen och The Cure.

Transcenderar känslorna när ni framför låtarna live?

Calle: Det är inte mycket av materialet på Já som går att rättfärdiga live, för att det är så jävla mycket pålägg. Singeln Dreams of Nova Scotia spelar vi till exempel inte live eftersom den är så svår. Vissa låtar är inte skrivna för att framföras live, medan andra låtar får en ny dimension eftersom de blir mer brötigare. Får man feeling kan man spinna vidare och dra det ett extra varv.

Vilken effektpedal betyder mest för er musik?

Calle: Eko måste man nog säga, jag tror inte jag stänger av delay-pedal en enda gång. När man försöker skriva låtar utan att använda eko känns det så naket. Det har blvit mitt signum att alltid ha jävligt mycket eko.

Så ni skulle inte kunna framföra era låtar akustiskt?

Calle: Jo, när vi var på Färöarna spelade vi I Want to Believe akustiskt i katedralen där och det fungerade förvånansvärt bra. Men den är såpass driven av sången, så där fungerar det. Det är lite svårare att få de instrumentala låtarna att fungera. Känslan bygger lite på det stora. Ekot är väl en del av bandet.

Så ni har spelat i en katderal och nu spelar ni i någon slags lounge. Har ni någon favoritlokal att spela i?

Calle: Vi har även spelat i en biograf på Island. Egentligen har vi spelat försvinnande lite live, det här blir väl vår fjortonde spelning totalt på femton år. Klubbar är kul. Det är svettigt och luktar öl. Men vi har spelat på kulturhus och mitt i skogen inför tjugo personer och en katt. Jag gillar nog båda delarna, men musiken gör sig bättre när det är ett litet mer öppet space.

Med er förkärlek till öar i åtanke, vilken betydelse har vatten för er inspiration?

Med tanke på att öar är landmassor omgivna av vatten så är det det som är grejen. Vatten är absolut ett element som inspirerar oss, eller det nautiska överhuvudtaget. Många av våra ljud, våra kaskader av ekon, är en fysisk liknelse av vågor; på Drop of Comfort från nya skivan är leadgitarren till exempel en metafor för droppar. Även om vi gör popmusik är det ändå en ambient, vemodig ton i det som jag tror man kan härleda därifrån.