För många var det en big deal när Kim Deal hoppade av Pixies samtidigt som deras första nya musik sedan 1991 års Tromde le Monde utannonserades. Sedan återföreningen 2004 hade det inflytelserika bandet — som bland annat har David Bowie, Nirvana och Radiohead bland sina anhängare — bara spelat in två låtar: Bam Thwok och en cover på Warren Zevons Ain’t That Pretty At All. För Kulturbloggen berättar de kvarvarande originalmedlemmarna Black Francis, Joey Santiago och David Lovering strax innan de ska gå på Gröna Lunds scen bland annat att Indie Cindy var ett sätt att fortsätta turnera med de gamla låtarna, och att de utöver Record Store Day-singeln Women of War planerar att spela in ytterligare material med nya basisten Paz Lenchantin.
Ni hade turnerat med gamla låtar i tio år, vad var det som utlöste de nya låtarna?
Francis: Så vi kan fortsätta spela de gamla låtarna…
Joey: …och bara vara ett band. Vi spelade in dem för att se om vi fortfarande kom överens.
Hur tog låtarna form? Berätta lite om låtskrivarprocessen.
Francis: Jag checkade in på ett billigt litet hotellrum och började sätta ihop olika idéer. Eller, det första jag gjorde var att åka över till en vän som har en lägenhet i närheten av mig, det är lugnt och han har en billig liten studioanläggning. Han har en mikrofon, men inget stativ, så medan jag spelade gitarr höll han i mikrofonen. Jag åkte dit för att hänga och ta tupplurar i hans lägenhet. Han gick in i sitt sovrum och rökte gräs medan jag sov, och när jag vaknade upp var det dags att spela in igen. Sedan kom Joey över ett tag och vi spelade in lite på hans hotellrum, därefter åkte vi till Gil Norton [som producerat samtliga deras album sedan Doolittle, förf. anm.] och jobbade på lite fler demos. Sedan spelade vi in ytterligare några demos i USA. Det här var från januari till juli, alltså sex-sju månader, sedan samlades vi igen i september 2012 och spenderade några månader åt att spela in albumet.
Varför släppte ni Bagboy som första smakprov från albumet, och varför delade ni upp albumet på tre EP:s?
Joey: Det var skivbolaget som valde att släppa Bagboy som första låt. Antagligen eftersom den är eklektisk och påminner om oss.
David: Ursprungligen var tanken att släppa fyra låtar som en EP, men sedan fastnade vi alltmer för tanken, det kändes som en kul grej att släppa dem som små paket och överraska alla. Vi lyckades ju hålla inspelningarna hemliga, vi kom undan med det, så det var en överraskning för fansen. Men vi hade hela tiden ett fullängdsalbum i åtanke, vi spelade in allt i samma veva.
Vad har Paz tillfört sedan hon anslöt sig till Pixies?
Francis: Hon är en slitvarg, och på grund av det är hon väldigt bra. Precis som hennes namn är hon väldigt peaceful.
Joey: Och publiken älskar henne.
Francis: Framför allt gillar vi att ha henne omkring oss. Vi har redan spelat in en låt med henne och jag föreställer mig att vi kommer göra mer.
När ni bildade Pixies var ni i tjugoårsåldern. Försöker ni återskapa den ungdomliga entusiasmen, eller har tiden gett er ett annat perspektiv på vad ni vill åstadkomma som band?
Francis: Vi vill vara bra helt enkelt, det är vår enda ambition. Visst, vad är ett sätt att vara bra på? Återskapa spänningen från din ungdom. Det är ett sätt men jag menar, det finns hundratals sätt. Så länge du gör något av dem.
Joey: För varje album frågar folk om vi känner någon press att spela in. Det var press på oss i början, ända sedan första albumet. Det är samma sak, du måste vara bra. That’s it. Så det har inte förändrats.
De nya låtarna smälter in bra med de gamla live. Skulle de kunna ha skrivits på 90-talet, eller är det någonting som skiljer sig?
Joey: Enda skillnaden är att vi blivit äldre. Folk säger att det låter som nästa album efter Trompe le Monde, vilket det ju är. Jag gjorde en playlist och ställde de nya låtarna mot de gamla bara för att. Det finns en kontinuitet.
Nyligen när Doolittle fyllde tjugofem kom jag över en artikel som redogjorde för några av referenserna på albumet. Kan du berätta lite om sakerna du snappar upp och hur de hamnar i dina låtar?
Francis: Hur några strömmar av information hamnade i våra låtar? Jag vet inte, jag skrev några låtar. Några ord, några ackord, några tankar. Hur hamnade de där? Hur kom alla affischer upp där? Alla de olika färgerna? Någon tog dem och sade ”Vet du vad? Vi sätter upp några affischer så får det bli dekorationen. Vi sätter upp affischer på alla de olika artisterna som har spelat här”. Så hamnar de där, någon satte bara upp dem. Vad som inspirerar en är tanken i sig. [Pekar på affischerna] Lou Reed, Ramones, Bob Marley and the Wailers, Abba. Du vill tävla mot dem. Du vill göra vad de gjorde. Precis som i början.
Tror ni det faktum att ni låg på 4AD och inte ett major-bolag haft någon betydelse för hur myten kring Pixies har överlevt? Jag tänker till exempel på artworken.
Francis: Artworken, definitivt. Att ha Vaughan [Oliver, grafisk designer som stod för många av 4AD:s omslag under 80- och 90-talet, förf. anm.] göra vår artwork när vi var färdiga med inspelningarna hjälpte oss. Dess kontinuitet blev vår image.
I boken om 4AD står det att ni gladde er när en Boston-klubb beskrev er som ”Pixies från England”. Tror ni folk uppfattade er musik som mer brittisk än amerikansk?
Francis: Kanske i början, för länge sedan. Det är nog inget mysterium kring vilka vi är idag.
Joey: När vi låg på 4AD spelade vi med mer framgång i England, så några kanske blandade ihop vart vi kom ifrån. Well, trevligt att vi var från England, vi kom åtminstone inte ifrån Boston.
Jämfört med hur musikindustrin såg ut på den tiden, är det annorlunda att spela i band idag?
Joey: Jag tror inte det skett någon förändring. Du måste fortfarande göra samma saker: du måste spela live, och framför allt, om du vill göra någonting överhuvudtaget måste du först ha bra låtar. Så det är likadant nu som då. Det finns fler verktyg att nå ut. Du kan ladda ner musik på internet. Men är du tillräckligt bra kommer du bli upptäckt oavsett vilka verktyg som finns tillgängliga.
Francis: Du måste tjäna pengar. Det handlar inte om hur många följare du har på Facebook, du måste komma på hur du kan tjäna pengar så du kan sluta ditt vanliga jobb.