• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Självmordsbombaren är ett perfekt exempel på hur effektiv FRA:s spaning är – eller?

14 december, 2010 by Rosemari Södergren

Självmordsbombaren är ett perfekt exempel på hur effektivt FRA är. Nej, jag är ironisk. Det är förstås tvärtom.

FRA:s spaning på terrorister gjorde ingen nytta. Nu vill Socialdemokraterna stödja regeringen och ge Säpo rätt att använda FRA:s signalspaning. Suck.

Om FRA:s signalspaning på varenda svensk medborgare hade varit så effektiv då hade väl rimligen FRA fångat upp att något var på gång.

Det bästa sättet att motverka terrorism är att skapa ett rättvisare samhälle. Ett samhälle där människor mår bra finns inte jordmån för extremism på samma sätt.

DN skriver att Sverige har länge blundat för den extremistiska islamismen. I både Norge och Danmark finns nationella handlingsplaner i syfte att förebygga en våldsam radikalisering. Konkreta svenska initiativ saknas helt.

Det är en bättre väg än att kränka integriteten på alla medborgare genom lagar som FRA-lagen och ipredlagen som alla innebär att vi alla ska avlyssnar, för att vi alla är ett potentiellt hot. Om vi bygger upp ett samhälle där vi alla betraktas som möjliga hot mot samhället som alla ska bevakas, då göder vi misstänksamheten och otryggheten oss emellan. Det föder inget bra att betrakta invånarna som misstänkta i förväg.

Redan att FRA använder signalspaning mot varenda svensk medborgare är ett övergrepp. Om det utökas till ytterligare en myndighet, som Säpo, får vi vidare på den väg där varenda en av landets invånare av makthavarna betraktas som ett potentiellt hot. Klyftan mellan folk och makthavare ökar.

Men de representanter för Socialdemokraterna som nu uttalat sig har inte förankrat sin inställning bland medlemmarna. Rasmus Lenefors, S, skriver:

… så när det nu öppnas upp för mer ingående åtgärder i ”kampen mot terrorn” får vi inte missa våra egen nutidshistoria. Patriotlagen i USA, som följde efter 11 september, är skäl nog till att vara restriktiv med inskränkringar och kränkningar av människors frihet. Ett stängt övervakningssamhälle är inte medlet för att bekämpa grogrunden för fanatism.

Martin Moberg påpekar att Morgan Johansson som uttalar sig för medier om Socialdemokraternas inställning om FRA nu kovänder i FRA-frågan och han vill helt enkelt strunta i ett kongressbeslut om att riva upp FRA-lagen:

Ann Helena Rudberg undrar varför moskén slängde ut sin medlem istället för att ta hand om honom och få honom på andra tankar:
Jag undrar varför moskéer liksom kyrkor inte tar hand om alla människor. Varför slängde moskén i Luton ut självmordsbombaren? Har inte islam samma syn på de förlorade fåren, som kristendomen? Att Gud är till för alla?

Att samla människor och klä av självmordsbombaren inför alla, som grundaren av moskén i Luton gjorde är knappast rätt väg. Det är att stöta ut denne och få honom att låsa sig i sina föreställningar.

Relaterat:
Svenska Dagbladet 1, Högbergs tankar, Mitt i steget, Peter Andersson, DN, SvD och Svensson och Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Expressen.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik

En dag i en kulturbloggares liv som startar frilansverksamhet: goda cocktails på Fotografiska

8 december, 2010 by Rosemari Södergren


Jag kan lugnt säga att det liv vi kulturbloggare lever i Stockholm ligger rätt långt från det liv som skissades upp för en som möjligt i skolan under 1960-talet. Internet var inte ens påtänkt och att det skulle gå att försörja sig på något annat än fast anställning på kexfabriken eller som lärare eller möjligen som sjuksköterska gick inte att föreställa sig.

Det är långa arbetsdagar för oss kulturbloggare.
För min del började dagen med att efter att ha postat några blogginlägg skriva klart en artikel om fransk kulturpolitik som jag skrivit på uppdrag för en redaktionell sajt. Jag mailade texten till den person som uttalat sig i texten för att se om han vill förtydliga något av det han säger där.

Jag har jobbat som journalist av och till sedan 1985 och jag tar gärna uppdrag. Ni som följer Kulturbloggen vet att jag kan en hel del om teater, kulturpolitik och såväl musik som film och litteratur. Och att jag gärna gör intervjuer och reportage. Så vet du någon som vill ha något skrivet: tipsa gärna om mig.

En sen lunch på stan, med en vän som driver ett företag på webben med ett stort community. Vi träffades för att byta idéer och erfarenheter, berätta lite om vad vi har på gång och se om vi har något vi kan samverka med.

Vid fyratiden släntrade jag in på Fotografiska, det var pressvisning av utställningen ”Lady Warhol” som har premiär den 9 december. Fotografen Christopher Makos har tagit bilder på Andy Warhol i början av 1980-talet. De var goda vänner och bilderna är på Andy Warhol när han klätt sig i olika peruker och målat läppar och lagt på olika makeup. Mer om utställningen kommer givetvis i ett eget inlägg som handlar om utställningen bara.

Fotografen Christopher Makos var på plats, iklädd en storrutig kostym, som lyste lång väg. Den var så rutig att den hade en del clownvibbar. Han hade landat i morse, kommit med flyget från New York och var nog lite omtumlad av tidsomställningen också.

Fotografiska bjöd på martini. Någon slags gin med oliver i. Jag brukar inte gilla gin men dessa martinis var riktigt goda.

Jo det är två utställningar till som startar samtidigt: Andy Warhols Exploding Plastic och gatukonstprojektet Piren.

Sedan var det dags att promenera iväg till Slussen. Stockholm är vackert i vintermörkret med dis över vattnet där jag flanerade längs kajen från Fotografiska fram till Slussen med de milda adventsljusen. Tanken var att jag skulle sätta mig på något fik och läsa och planera lite verksamhet innan jag vid 20-tiden skulle vara i Teater Tillsammans lokal för att se deras premiär på Woyzeck. Tyvärr var jag för snuvig för att orka hänga på stan och dra dit sedan, så jag kände att jag måste lämna återbud.

Och nu sitter jag här vid datorn och ska strax kolla vilka som vann vår tävling med biljetter till filmen Svinalängorna, plus den nytryckta pocketboken ”Svinalängorna”. Och sedan ska jag skriva om utställningen Lady Warhol och beställa pressbilder från Fotografiska. Och sedan ska jag skriva recension av filmen Svingalängorna.

När jag kom hem fanns det en hög med post också och i ett kuvert låg recensionsexemplar av The Soundtrack of Our Lives kommande Golden Greats no 1. Den skivan ska snabbt in i cd-spelaren och lyssnas på. Det kommer många recensionsexemplar, men den här är som min julklapp som kommit lite i förväg. Wow.

Det är långa dagar för en kulturbloggare.

Dumt nog tog jag ingen bild på de fina cocktailglasen med den goda martinin i på Fotografiska. Det borde jag göra förstås, en alert bloggare ska ta bilder i alla sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om personligt, Fotografiska, Warhol, martini, cocktail, frilansjournalistik

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: cocktail, Fotografiska, Frilansjournalistik, martini, personligt, Warhol

Wikileaks kanske viktigaste avslöjande: skvallret

30 november, 2010 by Rosemari Södergren

Wikileaks är utan tvekan omdebatterat. De får tag på dokument som ofta hemligstämplats och publicerar. Vi som inte har tillgång till allt det hemliga får därmed samma information som världens makthavare. Öppenhet och transparens är en förutsättning för att människor ska vara delaktiga. Genom att Wikileaks skaffar fram informationen tar de bort barriären mellan de mäktiga och alla vi maktlösa.

Men när de publicerar dokument från kriget i Afganistan har det framförts synpunkter om att de på så sätt avslöjar källor, som personer som i smyg ger uppgifter om talibanerna till amerikanare.

Det jag kan vända mig emot är att de publicerar hundratusentals dokument. Men hur hitta vad som är intressant bland allt detta. Jag saknar redaktionell bearbetning.

Deras senaste publicering skiljde sig lite från de tidigare:

On Sunday 28th Novembre 2010, Wikileaks began publishing 251,287 leaked United States embassy cables, the largest set of confidential documents ever to be released into the public domain. The documents will give people around the world an unprecedented insight into the US Government’s foreign activities.

The cables, which date from 1966 to the end of February this year, contain confidential communications between 274 embassies in countries throughout the world and the State Department in Washington DC. 15,652 of the cables are classified Secret.

En stor del av dokumenten var egentligen skvaller. Det avslöjade vad amerikanska diplomater sagt om olika länders politiska ledare.
Ett annat ord för sådant är skvaller.

Varför slösa energi och tid på att ta fram sådant och sedan publicera det?
Jag tycker att det kanske är Wikileaks viktigaste avslöjande.
För det visar sig att dessa fina upphöjda människor, dessa diplomater och andra förnämliga personer med höga löner och fint uppförande på ytan innerst inne är små rädda skitsnackare, som de flesta andra. De mäktiga är inte annorlunda än andra. De fisförnäma är inte ett dugg bättre än vem som helst.

Genom att ta ner dem från piedestalerna och visa att de är samma skrot och korn som alla maktlösa som snackar skit för att de inte vet bättre – ja det är ingen skillnad.

Jonas Thente är inne på liknande spår i sin lilla krönika i DN:

Information är det dödligaste vapen som finns. Det är också ett vapen som alla vill ha och tror sig kunna hantera utan problem. Vad Wikileaks just nu håller på med är bara att liksom utjämna informationens terrorbalans. Nu kan alla ta del av information som tidigare har ansetts vara för farlig att ens visas i dagsljus.

Wikileaks har fått många fiender nu och många som försöker motverka dem. Svenska Dagbladet berättar att deras servrar utsätts för enorma DOS-attacker:

Enligt Wikileaks twitter överskrider DOS-attacken just nu 10 Gigabit i sekunden.
…
DOS, även känt som Denial of Service, innebär att stora mängder trafik skickas mot målet och får systemet att krascha.

Fler som bloggat om Wikileaks senaste avslöjande:
Martin Moberg och Lasse Blogg och Annarkia.

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3, Dagens Nyheter 4

Läs även andra bloggares åsikter om wikileaks, medier, diplomater, DOS-attack, avslöjande

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: avslöjande, diplomater, DOS-attack, Medier, wikileaks

Någon har kidnappat Socialdemokraterna

28 november, 2010 by Rosemari Södergren

Socialdemokraterna har tappat fotfästet. Partiet har förlorat valet två år i rad. I början av december kommer en valberedning att utses som ska vaska fram förslag till ny partiledare som ska väljas på den extra partikongressen i början av 2011. Att S minskat i den ena opinionsundersökningen efter den andra efter valet är inte särskilt konstigt. Det är inte mycket konstruktivt politiskt som presenteras från S när det stormar. Det är enorm turbulens sedan Mona Sahlin meddelade att hon hoppar av som partiledare. Det är för tillfället öppet mål och givetvis har det gett Moderaterna ännu bättre stöd i opinionsmätningarna.

Det är väl ett stålbad som Socialdemokraterna måste igenom. Eller? Behövs Socialdemokraterna längre? Jag tycker det känns som att någon har kidnappat Socialdemokraterna.

Det var så mycket tydligare förr. Människor inom industrin, människor som arbetade på byggen, som målare, byggnadsarbetare, stenhuggare – de gick ihop och bestämde att ingen skulle sälja sitt arbete alltför billigt. Det var samma klassiska situation då som nu:
En liten elitgrupp är chefer och vd:ar: de tar in de stora vinsterna.
En stor grupp är löntagare: de jobbar och sliter och får en liten lönesumma.

Vem ska ha makten över vinsterna och hur ska det fördelas? Det är samma gamla fråga som sysselsatt politikerna i mer än hundra år.

Men det pratas aldrig om sådant från Socialdemokraterna längre. Jag hör mycket lite av detta. Vad beror det på?

Det har hänt något under hundra år: det har vuxit fram en stark övre medelklass som inte tillhör elitgruppen men ändå har det bättre än människorna inom låglöneyrkena. Det har slagit sönder den naturliga solidaritet som fanns. Övre medelklassen känner mer samhörighet med elitgrupperna.

Och det är där vi står nu. Ska Socialdemokraterna värna om övre medelklassen eller alla de grupper som får det sämre på grund av nedmonteringen av arbetsrätten. Sakta men säkert får vi en stor grupp av människor inom låglöneyrken utan fast anställning och med sämre och sämre arbetsvillkor (inom telemarketing, bemanningsföretag, personliga assistenter anställda av riskkapitalföretag).

Det borde ju vara så att dessa grupper, de som jobbar hårt men ändå inte får ut så mycket: de borde vara delaktiga i det som sker inom Socialdemokraterna. Historiskt sett borde dessa grupper vara med och kämpa för att stoppa nedmonteringen av välfärden för en tredjedel.

Men jag hör väldigt lite om detta från S. Och har hört väldigt lite de senaste tio åren. S har mer och mer blivit ett parti för övre medelklassen.

Nu har några socialdemokratiska bloggare skrivit en debattartikel som tagits in på DN där de kräver mycket mer transparens inom S inför valet av partiledare:

Socialdemokraterna har nu en historisk chans att genomdriva en verklig förnyelse av partiet och visa att det går i takt med dagens informationsvana och fritänkande väljare. Men helt avgörande blir vilken valberedning som utses den 4 december och om den väljer att arbeta öppet eller slutet, skriver fyra medlemmar av det socialdemokratiska nätverket Netroots på DN Debatt.

Det är mycket som är bra och fint formulerat i det Alexandra Einerstam, Sara Gunnerud, Peter Högberg och Johan Westerholm skriver:

Det finns de som säger att den ny valberedningsprocess måste utredas, och att tidsramen för partiledarevalet inte medger en öppen process. Struntprat. Väljare och medlemmar förväntar sig en öppen process redan nu, och den möjligheten måste partiet ta. Det går inte att avvakta resultatet från en tioårig utredning.

Peter Johansson som också är S-bloggare är dock rätt kritisk till deras slutsatser:

”Historisk chans för S att förnya partiet” är rubriken på artikeln.
Synd att de inte tar upp detta viktiga ämne utan koncentrerar sig på den faktor som betyder minst, metoden för val av partiledare. En och annan kommer säkert anse att det är symboliskt viktigt, men personligen avskyr jag symbolhandlingar eftersom de tenderar att ersätta de verkliga åtgärderna, vilka i detta fallet är innehållet i politiken på kort och lång sikt.

Visst har partiledaren betydelse, men han/hon ska vara en naturlig följd av vilka som är partiets medlemmar och vad partiet har för politik.

Debattartikeln tycker jag mest handlar om att de vill ha transparens, mer öppenhet. Ett problem med S har varit att partiet kidnappats av en grupp människor som har gemensam makt och känner varandra och lever i en helt annan värld än de som borde representera.
Och att sedan en hel del beslut tas utan transparens. Jag håller helt med dem om detta.

Det är lite lustigt eller ironiskt. Detta går igenom i många sammanhang inom S. Kanske är det helt enkelt mänskligt, kanske är det så att människor alltid vill ha en inre krets som är gruppens elit. Att de för att genomföra sin agenda (som inte alls behöver vara ond) inte vill ha för många andra som är med och påverkar.

För att vara helt ärlig: det finns en tendens också inom Netroots med 700 rödgröna bloggare att det bildas mindre kretsar som är mycket duktiga på att göra sig hörda. De är jätteduktiga. Så kanske är det så: det är ett naturligt beteende inom S att ha sina inre kretsar. Förmodligen är det likadant inom Moderaterna, Folkpartiet och alla sammanhang där människor har med maktfrågor att göra.

Fast …
Jag tycker inte om sammanhang med maktstrukturer som bygger på dold eller öppen rangordning. Några anses kunna saker så bra att alla inte ska vara delaktiga.
För mig har Socialdemokratin stått för motstånd mot detta, det är vad som för mig ligger i begreppet ”allas lika värde”.

Men nu är det tydligt: någon har kidnappat Socialdemokraterna.
S är sjuk, svårt sjuk.

Men om S tynar bort i denna sjukdom: var lugn: de grupper som utnyttjas kommer förr eller senare att gå samman.
Det kommer att komma nya partier som bättre kämpar för dessa grupper eller rättare sagt: de kommer själva att kämpa där.

Arkiverad under: Krönikor

En tisdagskväll en blåsig vinterkväll för en kulturbloggare på Biutiful

23 november, 2010 by Rosemari Södergren

När natten och mörkret tagit över tisdagen var det riktigt kallt och ruggigt ute. Det var vinden som trängde igenom det mesta som gjorde att kylan blev kraftigare än 0 grader som termometern visade.

Vad gör en kulturbloggare en blåsig vinterkväll? Någon av oss var i Göteborg och såg Marina & the Diamonds på Pusterviksbaren (en recension lär dyka upp). En annan var på debaser och träffade hårdrockbandet Raised Fist. Tre av oss kulturbloggare begav oss till biografen Park, som ligger på Sturegatan. Den ligger på en skum del av Sturegatan där det inte finns något fik som är öppen på kvällen.

Det var en förhandsvisning av ”Biutiful” med den spanske skådespelaren Javier Bardem. Han hade sitt första roll när han var sex år, han är född i en familj med massor av skådespelare.
”Biutiful” är regisserad av Alejandro Gonzalez Innaritu, som tidigare regisserat ”Älskade hundar”, ”21 gram” och ”Babel”. Javier Bardem spelar Uxbal som är dödsjuk i cancer och som försörjer sig på att förmedlare svart arbetskraft i Barcelonas ghettobetonade del.
Det är misär och det är så förfärligt hemskt att se under vilka förhållanden människor kan leva idag, i ett EU-land.
Kinesiska arbetare som sover på madrasser på golvet, tjugo-trettio personer i ett kalt och kallt källarrum, inlåsta under natten. Senegaleser som trängs i små rum.

Javier Bardem fick pris för bästa skådespelare på Cannesfestivalen i år för rollen som den dödssjuke Uxbal i ”Biutiful”.

Var filmen bra eller dålig? Svårt att säga. Den är mörk, den skildrar något förfärligt. Men ändå ljust. Uxbal kan kommunicera med de dödas andar och vet att döden inte är slutet, att det finns något mer. Han hittar också glädje i små stunder av lycka.

Ja, det är sådant som vi kulturbloggare sysslar med blåsiga vinterkvällar i november.

Biografen Park har en väldigt vacker scen med en röd sammetsridå. Jonas fotograferade den med sin nya Nokia N8. En sak är säker: Nokias Smartphone N8 har betydligt bättre kamera än iphone.

Jag tog två bilder på Kungsgatan när jag promenerade längs den till Sturegatan. Se skillnaderna i skärpa på bilderna från Nokian och Iphone. Med Iphone gick det inte alls att ta bilder på ridån inne på biografen, det räckte inte ljuset till för.
Nej kameran suger i Iphone.

Bilden allra nederst: ja vi köpte den största modellen popcorn. Vi var ändå några stycken som skulle dela. Fast jag proppade nog i mig mest av oss.

Relaterat:
Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2 och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om kulturbloggare, Park, biograf, popcorn, Biutiful

Arkiverad under: Krönikor Taggad som: biograf, Biutiful, kulturbloggare, Park, popcorn

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 89
  • Sida 90
  • Sida 91
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in