Bokrecension

En obskyr trummis i Imperiet

Fred Asp

Utgiven 2024 – 05

ISBN 97891198868715

Förlag: Pang Pang Bob Förlag

40-års jubilerande tummelplatsen Bokmässan är en arena för oväntade möten. Den biljett jag hade till godo som medlem i Ove Allansson-sällskapet användes på den förhållandevis lugna söndagen. Under timmarna där uppstod två smått sensationella möten. I ena fallet tog jag kontakt medan i det andra blev jag approcherad.

Råkade dels känna igen Björn Ranelid (läst ett par av hans böcker och hört honom lägga ut texten på såväl Götaplatsen som Mölndals Bibliotek), när han solo genomförde ett bokköp på andra våningen. Uttryckte mitt stöd efter behandlingen av honom i SVT:s famösa förhör 30 minuter. Det andra samtalet blev betydligt längre och slutade med att jag glädjande nog erhöll ett recensionsex. Med en bok i näven närmar sig i en monter en person i min ålder. När jag märker att det är en självbiografi av Fred Asp blir jag intresserad, än mer när jag inser att jag pratar med författaren själv. Var frestad att införskaffa en signerad skildring om uppväxten och de intensiva åren i Imperiet. Men den för mig lyckliga omständigheten att det varit tunnsått med uppmärksamhet (hört intervju i P4) kring utgivningen, gjorde att jag efter cirka tio minuter tog farväl med boken på 180 sidor inklusive foton. Läste ut den för ett par dagar sedan. Hans verk lanseras som del 1 – Rockåren. Innehållet borde vara hur hett som helst med tanke på rusningen till biograferna för dokumentären om det smått legendariska bandet.

Mitt förhållande till bitvis svulstiga och karismatiska rock-regenter är okomplicerat . Ett hjärta är alltid rött påminde mig om kraften i musiken och bandets föredömligt kanaliserade energi. Såg dem 1984 på festival utanför Kåren i Göteborg och på Liseberg när de var på väg att splittras. Äger några vinylskivor inklusive en samling. Låtarna håller fast de präglats av den tidens teknikvurmande producenter/ mixare. På senare tid har jag återvänt till deras frontman och textförfattare. I mycket uppskattande ordalag skrivit om senaste liveskivan med Thåström jämte fyra spelningar, varav tre utomhus. Kan parentetiskt flika in att jag till och med varit på Ebba Grön-konsert. (Minns från Backa Fritidsgård särskilt 800 grader).

Vid samtalet glömde jag nämna att jag har Asps debut i eget namn på vinyl, i vilken han träder fram som multiiinstrumentalist, sångare och låtskrivare. Spelade A-sidan för ett par dagar sedan. I vårt samtal hävdade jag felaktigt att han uteslutande förknippas med Imperiet, missade därigenom till exempel meriter från Reeperbahn och samarbete med Olle Ljungström. Titeln på hans berättelse härrör från den referentiella humor Killing-gänget roade sig med. Asp var i gott sällskap ( (Stig Vig, Eva Dahlgren, Rolf Wikström med flera). Huruvida referensen ska uppfattas som ett nidporträtt eller harmlöst skämt är öppet för tolkning. Deras enligt somliga skojiga sketch med Robert Gustafsson i huvudrollen kan definieras som pueril.

Har som så många andra haft ringa kunskap om hur Asp försörjt sig efter att Imperiet gick i graven. (Utgår från att vi får reda på detta jämte hans syn på tillvaron i nästa del.) Borde därför kanske inte vara förvånad över att varken officiell författare eller spökskrivare anlitats. Håkan Lahger som jag läst en handfull musikrelaterade böcker av (exempelvis boken om Imperiets Christian Falk baserad på intervjuer) skriver i sitt förord insiktsfullt om trumslagares status och deras överblickande position. Vad jag vill komma till är att författaren framstår som extremt litterär. Var och varannan sida kryddas med dylika anspråk, utstuderade formuleringar i den riktningen. Den flödande kreativiteten frapperar. Metaforerna kan påminna om sportjournalisters. Man undrar om stilen uppstått spontant eller mödosamt filats på under en lång process. Även om jag för egen del läst litteraturvetenskap och varit en hängiven läsare av skönlitteratur (porträtterades om mitt intresse för över 30 år sedan i GP), kan avancerade språkbruket ibland nästan liknas vid manér. Min reaktion skulle bakvänt kunna ses som ett utslag av att boken är extremt välskriven. Antar att Asp påverkats av att ha komponerat för teater och tonsatt poesi av Nobelpristagare.

Att vårt minne är förrädiskt nämns. Ändå framkommer få tvivel på den egna minnesbilden. Antar att mannen som författat redogörelsen över sitt liv fram till cirka tjugosex års ålder tagit sig poetiska friheter, för att ge ett helt igenom autentiskt intryck. Även om dagboksanteckningar utgjort grundmaterial, känns det osannolikt att komma ihåg vad folk haft på sig eller exakt kunna beskriva främmande miljöer. Vidare reflekterar jag över perspektivet. Häri ligger bokens främsta styrka, vad som ger den en kittlande nerv. Vi får veta hur det var genom att befinna oss inne i ynglingens huvud, fast den mogne mannen implicit kompletterar framställningen med sin livsåskådning, sina erfarenheter. Nu får jag lust att med dessa glasögon se om aktuella dokumentären. Liknande subjektstyrda skildringar är sällsynta i Sverige även om de finns. Som jämförelse har jag senaste åren läst tegelstens-memoarer av exempelvis Bono och Elvis Costello. Blur-basistens bekännelser i memoarform inte heller att förglömma.

Att hans unika dokumenterande ska tillmätas ett ansenligt värde är författare och förlag överens om. Boken blir en sorts pendang till framför allt nämnda film samt till biografin om kollegan i rytmsektionen, vars destruktiva drogberoende och persona skiljde dem åt. Ska dock sägas att vår berättare medger hur nära han själv flera gånger var att trilla ner i träsket. Har förhoppningsvis framgått vid det här laget att dissekeringen av en turbulent, bortskämd och samtidigt skyddslös tid är synnerligen läsvärd.

Läsaren får ta del av vad grupptillhörigheten punken erbjöd innebar, mognadsparametern umgänget med kreativa individer förde med sig, klarsynta analys av en ideologi som marxismen, ögonblick av oförklarlig lycka och motsatsen, idéer om sound, hur ett ostyrigt rockband med remarkabel låtskatt hanterar framgång, kaotiska förhållanden, utbrändhet, konflikter, mödosamt filande på detaljer i studio, oförglömliga intryck från resorna över Atlanten, kemin i Imperiet, om hur det är att vilja leva ”on the edge” och därmed utsätta sig för enorma prövningar under några vilda år och mycket mer.

Avrundar med att lyfta fram den fascinerande mångfalden av kulturella associationer, inte minst från filmens värld. Hur mångsidig han som i barndomen övade på piano blev, i mottagligheten för musikaliska influenser, framgår med önskvärd tydlighet i En obskyr trummis i Imperiet. Kvalitativa bredden manifesteras magnifikt på en sju timmars spellista på Spotify, som går från Apollo (B. Eno), Satie och All Blues (M. Davis) över Simple Minds, Tom Waits och Psychedelic Furs till lågoddsarna Ramones och Sex Pistols (kommer dröja innan jag lyssnat klart).Dessutom förekommer ett representativt urval av egentillverkad musik, vilket kan tyckas naturligt om än uppseendeväckande. Kan således slås fast att musiclovers har mycket att hämta. Glädjen över nyupptäckt sound som sätter en i extas känns igen, blir därmed en bonus i läsningen. Och även om tiden i hetluften resulterade i omfattande biverkningar och avigsidor, blir det uppenbart att vår sagesman inte ångrar att han tog chansen när den uppenbarade sig. Fred Asp är en reflekterande, driven stilist vars stoff tillför ny kunskap om en viktig epok, väcker läslust hos både hos oss som var med och för författarens sons generation.