Bokrecension

Mr Ett
Författare Jens Lapidus
Serie Top dog (del 4)
Utgivningsdatum 2022-10-27
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100173203

En underhållande och spännande del fyra i serien Top Dog. Mr Ett, är en fristående fortsättning på Top Dog, som består av böckerna VIP-rummet, STHLM Delete, och Top Dogg. Advokaten Emelie och den före detta kriminelle Teddy dyker upp igen tillsammans med några andra huvudkaraktärer, som en gangsterboss som vill hoppa av och leva lagligt, en polisman som samarbetar med en kommande gangsterkung för att han inbillar sig att det är ett sätt att få slut på de kriminella gängen och en jurist som gillar mycket pengar.

Som i de flesta av Jens Lapidus deckare ser vi att det inte är så stor skillnad på de som har höga inkomster på så kallad laglig väg som de kriminella. Alla som lyckas roffa åt sig stora högar av pengar gör det på bekostnad av moral och andras arbeten på olika sätt.

En av karaktärerna är gangsterbossen Isak som är trött på att vara den ledande gangsterkungen i Stockholm. Han har varit mycket smart och sett till att inte kunna åka fast. Nu ska han sälja sina tillgångar och bli vit, bli en laglig svensk. I kulisserna väntar en ny kung – Kerim – på att ta över, men inte bara han. En maktkamp kan bryta ut. Men då Isak är på väg att förverkliga sin plan att bli en laglydig medborgare blir hans tonårsson Max skjuten och försvinner. Isak måste ta itu med vad som hänt och rädda sin son. Sonen går före allt.

Att barnen är det viktigaste vi har är en röd tråd genom alla karaktärers liv och vad som styr deras ageranden. Teddy från de tidigare tre böckerna har separerat från Emelie. De har en liten son på tre år. Teddy klarar inte av att bli en vanlig laglydig svenne, han vet inte hur han ska agera för att vara en sådan. Han tycker att hela hans inre gör motstånd till det, det känns helt onaturligt för honom. Emelie vill inte att hennes son ska växa upp med en kriminell pappa. Teddy får då en chans att göra något som är farligt men som både kan ge trygg ekonomi och kan göra att Emelie och hans son ska bli stolta över honom.

Polismannen Gabriel arbetar i en specialgrupp som specialiserat sig på att bryta upp de kriminella nätverken. Sedan hans fru dog är han ensam med deras tonårsdotter. Nu är det något som inte stämmer med henne, hon verkar vara tillsammans med någon kriminell, misstänker Gabriel. Också han styrs av sin kärlek till sitt barn.

Jens Lapidus är duktig på att skriva deckare och det märks att han känner till miljöerna. Mr Ett är både mörk och skrämmande men också mycket bra skriven där vi olika kapitel får följa de olika personerna och leva oss in i deras liv. Han har ett otroligt driv i sitt skrivande och när jag börjat läsa kan jag inte slita mig från boken.

Det som dock förvånar mig är att ändå bara lite närmar sig de skjutningar som har eskalerat med kriminella gäng med ungdomar. Det finns med något men är inte alls skildrat på den nivån som det förekommer idag.

Jag har läst många som berömt denna deckare, bland annat Lotta Olsson i Dagens Nyheter
Det bästa jag har läst av Jens Lapidus […] Berättelsen är mer Gudfadern än Tarantino […]. Det är inte bara snygg action, utan en gigantisk sorg över såväl individernas öden som en värld som till synes obönhörligt går mot undergång.

Om det är det bästa han skrivit kan jag inte säga. Jag har läst det mesta och tycker flera andra deckare av honom varit starka också. Men Mr Ett är absolut värd att sätta sig ned med och läsa.

Teatern
Författare Jenny Andreasson
Utgivningsdatum pocket 2022-12-14
Utgivningsdatum inbunden 2022-03-16
Förlag Norstedts
ISBN 9789113123455
ISBN 9789113116983

En stark skildring av maktens strukturer på en arbetsplats. Det känns i magen hur all personal sluter sig kring chefen, den som har makten, när en konflikt uppstår. Var och en är rädd om sitt jobb och sin situation.

Teatern handlar om något som händer på en stor teater. Men det skulle kunna vara en berättelse från många arbetsplatser och speciellt när det är företag, institutioner eller organisationer som fackförbund som bygger på medarbetarnas kreativa förmåga.

Men denna roman handlar om ett stort teaterpalats mitt i Stockholm och det är uppenbart att det som skildras är Dramaten och bygger till stor del på händelser kring 2015-2016 då en ny chef tillträdde och en kvinnlig ung regissör fick uppdraget att sätta upp Hamlet. Några veckor före premiär lades föreställningen. Teaterchefen skyllde på att regissören var sjuk. Men regissören ansåg absolut i inte att hon var sjuk. Däremot var hon tydlig med att hon och skådespelarna inte kunde komma överens, att det var kreativa konflikter. Av någon anledning ansåg teaterchefen att det skulle vara så negativt om det kom ut i medier. Att regissören var sjuk skulle låta bättre.

Jag har väldigt svårt att begripa varför det skulle vara så förfärligt att säga sanningen? På vilket sätt skulle det vara så negativt att erkänna att en ensemble och regissör inte kommer överens. Det är väl helt naturligt att sådant kan hända i sammanhang där något kreativt ska presteras tillsammans.

Det tog ett par år innan regissören, Jenny Andreasson, berättade för medier att hon inte varit sjuk utan det var något som chefen bestämde. Romanen bygger till stor del på händelserna kring nedläggningen av föreställningen av Hamlet, skildrat ur regissörens synvinkel. Det är hennes berättelse, hennes synvinkel, och det gör hon berörande. Det går bara inte att slita sig från att läsa. Samtidigt som jag blir ledsen över att inse vilka konflikten som ligger och jäser hos personalen på denna magiska teater. Jag hoppas och tror att stämningen är bättre där nu under nya teaterchefen Mattias Andersson.

För mig är denna roman först och främst en bedövande skildring av hur det kan gå till på en arbetsplats. En del recensenter skriver om att det är på arbetsplatser med typisk patriarkalisk struktur. Nja, för min del är min upplevelser att det beror på hur ”patriarkalisk struktur” definieras. Det har inte med kön att göra. Jag har upplevt arbetsplatser med liknande nedbrytande förtryckande händelser och cheferna kan ha varit kvinnor också och de som står och hejar på chefen kan lika ofta vara kvinnor som män. Det har med strukturer där några har mycket makt, att göra. Det kanske är vad som ska definieras som patriarkalisk struktur.

Bokförlaget skriver om boken:
Teatern är en obarmhärtig, mörkt humoristisk och ömsint skildring av livet innanför den guldbeprydda fasaden, en skarp blick in bakom de tjusiga kulisserna. Om konstens pris och om vad som händer när makten på en arbetsplats skiftar, flyter, blir farlig. Om att ställa sig den avgörande frågan: vill jag leva eller dö?

Jenny Andreasson lyckas suveränt fånga känslorna, hon har en rytm i språket som gör att jag som läsare dras in i det och känner mig väldigt nära huvudpersonen. Jag känner hennes känslor och hennes förvirring i vissa stunder, hennes förtvivlan ibland och hennes styrka som glimtar fram då och då också. Jag ser fram emot att läsa fler romaner av henne, hon har ett mycket levande språk.

Men jag vill inte veta hur det kan gå till bakom kulisserna på teatern. Jag vill inte veta vilka skådespelare som satte sig på tvären för en annorlunda mer feministisk tolkning av Hamlet.