Teaterkritik

70-talskänsla med Kåldolmar och kalsipper på Parkteatern

26 juli, 2014 by Redaktionen

Kåldolmar och kalsipper
Parkteatern, Galärparken i Stockholm
Premiär den 26 juli 2014

Solen gassade fortfarande och många sneglade efter skugga på Parkteaterns nypremiär av Kåldolmar och kalsipper. Pjäsen är baserad på Nationalteaterns skiva Kåldolmar och kalsipper från 1976 och känslan av 70-tal var påtaglig, om än budskapet fungerar även idag. Musikteatern tar upp kampen för de små och trasiga och vikten av att engagera sig – ”kämpa, dansa och rösta”.

Vi får följa med på flickan Yllets äventyr till och från att rädda sina vänner från de onda kungarna från Västerlandet, som håller dem som slavar i en gruva. Med sig på resan har hon en nyfödd 100-årig gubbe som satts i skogen för att tas av vargen. De träffar också på Sjörövar-Jenny, som egentligen är en vanlig mamma på flykt undan vardagen, clownen Agamemnon som flytt från militärjuntan i Grekland och ett spöke som börjat skrämmas för att bli fri från sig spökrädsla.

Musiken framförs av Club Killers. Parkteatern utlovar också hemliga gästartister på de kommande föreställningarna. Kåldolmar och Kalsipper är en passande utomhusteater för hela familjen: medryckande låtar, roliga figurer i fantasifulla kostymer.

Medverkande
Berättaren/Kärringen: Viktor Brobacke
Gubben/Spöket: Katarina Cohen
Yllet: Maria Sundbom
Kung/Folke/Valen: Per Öhagen
Kung/Tjänaren: Lisa Larsson
Kung/Sjörövar-Jenny: Malin Halland
Agamemnon: Daniel Rossetti
Mia Rays medverkan sker i samarbete med Riksteatern. Tack till Caféz.

Club Killers
Gustav Bendt, Viktor Brobacke, Robban Cronsioe, Anders Kappelin, Patrik Kolar, Gustav Nahlin, Johan Norin, Daniel Rossetti

Produktion
Musik och låttexter: Ulf Dageby, Anders Melander, Hans Mosesson(text Tjänare), Peter Wahlqvist (text Valens sista sång).
Regi: Kajsa Isakson
Bearbetning: Mathias Worbin och Kajsa Isakson
Scenografi: Mattias Broberg
Kostym: Peter Holm
Mask: Erika Nicklasson
Kapellmästare: Viktor Brobacke
Rekvisita: Anja Liedtke och Gabriel Stuart

Foto: Petra Hellberg

Shakespeare i Galärparken – Much Ado about Nothing

11 juli, 2014 by Redaktionen

Much Ado About Nothing
Av William Shakespeare
SEST på Parkteatern, Galärparken i Stockholm
Premiär den 11 juli 2014

The Stockholm English Speaking Theater, SEST, börjar sin sommarturné med Much Aco about Nothing på Parkteatern med två föreställningar i Galärparken på Djurgården. Solen sken på fredagkvällens välbesökta premiär.

Italienska schlagersånger inramar föreställningen, som i övrigt framförs på Shakespeare-engelska. Handlingen utspelar sig i 1500-talets Messina, där stadens guvernör Signora Leonata får besök av prins Don Pedro och hans två vänner Claudio och Benedick som kommer hem från kriget.

Claudio blir förälskad i Leonatas dotter Hero och det planeras för bröllop. Don Pedros onda halvbror Don John sätter dock käppar i hjulet genom att lura Claudio att tro att Hero varit otrogen. Samtidigt utvecklar sig en hatkärlekshistoria mellan Benedick och Heros kusin Beatrice, påeldad av de andra.

Mycket väsen för ingenting är en klassisk förvecklings- och missförståndskomedi med många vändningar. De sex SEST-skådespelarna gestaltar ett stort antal personer och lyckas bra med de snabba bytena av scenkläder och personligheter. Det är full fart, färgglada kostymer, medryckande musik och en härlig engelska.

Much Ado About Nothing av William Shakespeare

Medverkande: Kristina Leon, Cheryl Murphy, Ingela Lundh, Bethany Thompson, Chris Killik, Pontus Olgrim

Produktion
Regi: Jo Rideout
Scenografi: Samuele Caldognetto

Foto: Hanna Reuterwall

Efter föreställningen den 12 juli går turnén vidare till Drottningholms slottsteater och Rosendals Wärdshus.

Beethovens räddningsopera Fidelio i DDR-miljö på Årsta teater

2 juli, 2014 by Redaktionen

Fidelio
Kamraterna på Årsta Teater
Premiär den 28 jun i2014
Föreställning som recenseras: den 1 juli 2014

Beethovens opera Fidelio utspelar sig i ett statsfängelse utanför staden Sevilla på 1600-talet där Florestan hålls som politisk fånge. I Kamraternas förkortade uppsättning är handlingen förlagt till DDR strax före murens fall.

Här har oppositionsledaren Florestans hustru Leonore, utklädd till ynglingen Fidelio, tagit tjänst på fängelset för att hitta och rädda den fängslade maken. På väggen sitter ett porträtt av partisekreteraren Erich Honecker och kontorsmiljön och uniformerna förflyttar oss till gamla Östtyskland. Fångvaktaren Roccos och byråadministratören Jaquinos överdimensionerade peruker ger möjligen en vink om 80-talet.

Roccos dotter Marzelline är förälskad i Fidelio och förenklar hans/hennes väg in i fängelset. Elsa Ridderstedt som Marzelline och Natalie Hernborg som Leonore framför några fina duetter tillsammans. Linus Flogell spelar den maktkorrumperade fängelsedirektören Pizarro, som hunsar Rocco och säger åt honom att döda Florestan. Efter murens fall vänder Pizarro dock snabbt kappan efter vinden och blir västvänlig.

I andra akten dyker den döende Florestan upp i sin cell, där han suttit i två år och de senaste veckorna utan mat. Med Daniel Ralphssons sång försvinner första aktens ironi och humor och handlingens allvar kommer närmare.

Sången i operan kompletteras på ett utmärkt av en kvintett som sitter på scenens vänstra del.

Den 200 år gamla Fidelio fungerar även i 80-talsmiljö och kanske skulle den ha varit ännu hetare om man hade förlagt handlingen till nutid – eller i en möjlig framtid.

Fidelio av Ludwig van Beethoven

Regi: Dan Turdén
Musikalisk ledning: Anna Christensson
Scenografi: Nina Fransson
Kostym: Åsa Norman och Evelina Hedin
I rollerna:
Leonore/Fidelio – Natalie Hernborg
Florestan – Daniel Ralphsson
Rocco – Anders Nyström
Marzelline – Elsa Ridderstedt
Pizarro – Linus Flogell
Jacquino – Jens Palmqvist
Fernando – Anton Ljungqvist

Foto: Maximilian Mellfors

Relaterat: recension i SvD och Expressen.

Carolus Rex – storslagen historielektion i autentisk miljö

28 juni, 2014 by Redaktionen

Carolus Rex
Regissör Nils Poletti
Dramatens ensemble
Spelplats: Riddarholmskyrkan, Stockholm
Premiär 27/6 2014

Karl XII har återuppstått i Dramatens föreställning Carolus Rex, som spelas under sommaren 2014.
Ett perfekt sminkat lik kliver upp ur graven och berättar sin historia för oss i publiken. Porträttlikheten är nästan kuslig.

Berättelsen följer troget historiefakta med korrekta namn på länder, personer och fältslag. Men den sceniska framställningen är spektakulär, emellanåt rent magisk med oerhört fantasifulla kostymer av Lena Lindgren och masker av Veronica Liljeblad och Johan Lundström. Även dekoren och rekvisitan är väl avvägda, det är silvertron och fanor, svärd och kanoner. Blinkningar till vår svenska samtid med gympaskor och befästningar uppbyggda av Ikeakassar bidrar till en starkare inlevelse, liksom den ungdomliga nutida jargongen och attityden hos den unge Karl och hans systrar och vänner.

Skådespelarna är fantastiska, de har flera roller var och jag imponeras storligen av deras mångsidiga och professionella uppträdande, som innefattar såväl sång som dans.

Ett exempel är Emma Broomé, som spelar barnet Karl XII med realistiskt barnsligt kroppsspråk och mimik för att i kommande scener spela både greve Carl Piper, kungen av Polen och storvesir lika skickligt trovärdigt.
Regissören och manusförfattaren Nils Poletti hade till en början funderat på att göra ett nidporträtt av Karl XII men efter ingående studier av kungens liv utmynnade det något annat än han tänkt. Med lyckat resultat enligt min mening. Vi möter en galen och knäpp ung människa, som kämpar med sitt liv tillsammans med den världsliga omgivningen och Gud, ofta i ogenomtänkt oförstånd med ödesdigra konsekvenser.

På silvertronen ligger ett textat meddelande på en bit kartong: ”Är ute och krigar.”

Karl XII lämnade Sverige vid sjutton års ålder, han ledde hären av karoliner framgångsrikt till en början men med slaget vid Poltava vände krigslyckan. Karls förvandling är chockerande framställd – ena stunden tjusig, stolt och segerviss, nästa en knäckt, ynklig och skräckslagen liten människa, som med nöd och näppe orkar kravla sig fram.

Musiken förstärker den känslomässiga upplevelsen, Sabatons suggestiva hårdrock passar som hand i handske till scenen med Karls kröning till enväldig härskare.

Skynda till Riddarholmskyrkan och se Carolus Rex, en makalös sammansättning av historisk fakta, fiktion och skådespeleri! Super!

Text: Vivian Gustin

Medverkande: Maia Hansson Bergqvist, Emma Broomé, Eric Stern, Sanna Sundqvist, Ester Uddén, Py Huss-Wallin, Pierre Wilkner, Hans Sandquist, Lucas Krüger, David Sigfridsson, Göran Martling

Regi Nils Poletti
Scenografi och ljus Markus Grankvist
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Veronica Liljeblad, Johan Lundström

Jaktscener från Nedre Bayern – tysk dramatik om effekten av fördomar

13 juni, 2014 by Redaktionen

Jaktscener från Nedre Bayern
Teater tillsammans på moment:teater
Premiär den 12 juni 2014

Teater Tillsammans är en ideell scenkonstförening som spelar tysk teater för att väcka ungas samhällsengagemang. Nu framför de Martin Sperrs Jaktscener från Nedre Bayern från 1965 på moment:teater i Gubbängen.

Andra världskriget är över och i en liten tysk by har livet återgått till vardag. Men har freden fört med sig något gott? Eller har kriget förstärkt tendenser som byborna inte lyckas tvätta bort? Relationerna mellan rollpersonerna tycks vila på en slags terrorbalans och den som visar sig avvikande och/eller svag slås genast ut.

Människorna fördömer och trycker ned varandra så fort de får chansen. Särskilt utsatt är Abram som kommer tillbaka till byn och ryktas göra ”det” med män.

Scenen är avskalad med ett golv av träbackar och en träfärgad husfasad i fonden. Kostymerna är bruna i olika nyanser och skådespelarna är sminkade för att se bleka och trötta ut.

Det är en dyster bild av mänskligheten som visas upp, även om föreställningen har vissa inslag av (svart) humor. Det är absolut värt att tänka efter om det är så här vi fungerar – att vi letar efter någon att stänga ute för att själva känna oss inneslutna i en gemenskap.

Även om Jaktscener från Nedre Bayern drar saker till sin spets – jag tror till exempel att det ska mycket till innan mödrar tar avstånd från sina barn på det sätt som Barbara och Maria gör – så är pjäsen relevant även här i dagens Sverige.

Föreställningen avslutas effektfullt med att ensemblen en efter en stämmer in i Pete Seegers välkända sång ”Where have all the flowers gone” – fast på tyska. Lär de sig aldrig nåt? Lär de sig aldrig nåt?

Regi & scenografi Julia Beil Amarilla
Kostym Nils Harning
Mask Frida Ullander
Ljus Kamilla Bjellsäter
Regiassistent Jessica Blomkvist
Tekniker Michael Forsberg
Översättning Julia Beil Amarilla | Mariano Amarilla

Bild: Marianne Berg, Ebba Blank, Elina Mattsson. Foto: Lanna Olsson

Teaterkritik

Footer

Om oss