Titel: I Tanger
Författare: Christine Mangan
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Modernista, 2018
ISBN: 978-91-7781-348-4
Tingis, Titga, Tandja, Tanger – hamnstaden vid Gibraltarsund är känd under flera namn, historien ligger i skick, ofta dolda och främmande. Christine Mangan utnyttjar och formulerar främlingskapet och undergångskänslan i sin psykologiska thriller ”I Tanger” på ett vis som känns ovanligt färdigt för en romandebut.
Det är en historia som får en att hålla andan, berättad av två kvinnor växelvis: Alice Shipley, som kommit till staden med sin make, och Lucy Mason, den tidigare rumskamraten från de båda unga kvinnornas New England-college i Vermont. I romanens inledning dyker Lucy utan förvarning upp i Tanger och tar kontakt med Alice, som inte funnit sig tillrätta på den nya kontinenten utan skräms av livet och hettan i staden.
Mellan deras collegetid och nuet ligger inte bara en ocean utan också en händelse som skilt dem åt, ”olyckan”. Med den starka och handlingskraftiga Lucy på plats återvinner dock Alice något av sin gamla kraft och ger sig ut i stadslivet, på barer och kaféer. Men så börjar en ny sorts kvävande känsla av fångenskap smyga sig på.
Perspektiven förskjuts hela tiden, både mellan deras olika berättelser men också genom hur var och ens tankar omtolkas, hur minnena ändrar karaktär och händelser både plötsligt kan ses i skarpt ljus eller sjunka i mörker.
Historien utspelar sig 1956, just innan det franska väldet bokstavligen går under. Eller, uttryckt ur ett annat perspektiv: Den fria nationen Marocko föds. Staden hade fungerat som något av spioncentral sedan kriget. Tanger blir tummelplats för författare, många av dem homosexuella eller bisexuella.
Truman Capote lär ha förklarat attraktionskraften staden hade på utlänningar med att här fanns droger och unga prostituerade lättillgängliga. Själv fann den amerikanske författaren dock Tanger vara en trist plats och menade att många av utlänningarna var i staden huvudsakligen för att de inte var välkomna någon annanstans.
I sin romandebut visar Christine Mangan aldrig sin kunskap om staden, historien och litteraturen på ett vis som mästrar läsaren. Men det finns där, som ytterligare lager i berättelsen och som tillför thrillern fler dimensioner men inte är nödvändiga för att sträckläsa den som en ren spänningsroman. Den ger också rikt utrymme för att själv fylla med inre bilder av staden.
Författaren har doktorerat i litteraturvetenskap och har också en masterexamen i skönlitterärt skrivande. Hennes debutroman har genomgående fått bra recensioner och hon har jämförts med Patricia Highsmith. Och romanens Lucy påminner inte så lite om Ripley.
Mer än något annat präglas boken av förmågan att skapa onda föraningar, om en annalkande katastrof. Och det är lika svårt att sluta läsa som det är skrämmande.
