Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Gracie av Veronika Malmgren, en kortroman från en debuterande författarinna

by

Klara skall snart åka hem till Sverige efter ett år i den lilla staden Manning i Kansas. Runt staden breder ändlösa fält med vete, majs och solrosor ut sig och små sömniga samhällen ligger utspridda längs motorvägen som försvinner i fjärran.
Klaras vän Penelope har en sandfärgad Delta 88 cabriolet. Bilen heter Gracie och är flickornas enda sätt att ta sig någonstans. Under varma, tryckande kvällar fäller de ner taket och kör ut på fälten.

Det första som slår mig när jag börjar läsa är hur snarlikt språket är gamla noveller ur Mitt Livs Novell, Starlet och böckerna Kram, Puss, Love,love,love och Älskar, älskar inte av Hans-Eric Hellberg. Upplägget är även det väldigt snarlikt. Ett lite smådrömskt, luftigt och naivt språk som skildrar hur vänskapen är mellan två tonåriga flickor.

Därefter skiljer sig handlingen en del från Hellbergs ökända serie. Visst rör det sig om en djup vänskapsrelation mellan flickorna Penelope och Klara men något uttalat sexuellt finns inte med. Helt klart finns det undertoner i form av pubertal nyfikenhet och avundsjuka men vare sig flickorna eller de pojkar de umgås med ter sig särskilt världsvana. Det hela är lika drömskt småstadsmässigt som många svenska noveller från sent sjuttio- och tidigt åttiotal eller slöa lantortsfilmer från staterna.

Gillar man den sortens berättelser, som om man är kvinna kan te sig lite lagom nostalgiskt, är det en trevlig liten bok att läsa och koppla av med. Språket flyter på bra även om handlingen inte riktigt leder någonstans. Då Veronika medgav att hon själv hade varit utbytesstudent i en liten håla i Kansas och att hon hade hämtat inspiration från den upplevelsen blir det svårt att inte se henne framför sig som Klara även om hon också bestämt sa att det inte är en självbiografisk berättelse.
Har man själv växt upp i en landsort där allt är sig likt större delen av tiden och smärre händelser blir stora samtalsämnet känns det inte lika intressant att läsa boken, om man nu inte känner för en litterär söndagsfilm – lite lagom slö, drömsk och somrigt kvalmig.

Jessika Ahlström

Gracie
Veronika Malmgren
ISBN: 978-91-7337-298-5

Relaterat: Rapport från bloggträff med Veronika Malmgren

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Ceci n’est pas un livre – Recension av Expeditionis planeta Teitus

by


Ceci n’est pas un livre

I december läste jag Jonas Thentes recension av Expeditionis planeta Teitus och gjorde en mental
notering att den där måste jag komma ihåg. Sen kom alla helger och vardagar emellan och jag glömde naturligtvis bort allt, för att en månad senare med panik upptäcka att den endast tryckts i 300, numrerade, exemplar. Efter lite detektivarbete på internet gällande hur jag skulle lyckas lägga vantarna på den skickade jag en förfrågan direkt till Anomali och ett exemplar reserverades åt mig för upphämtning hos en av författarna.

Min första tanke när Lotta Oudhuis visade mig lådan var att själva boken inte fanns med i materialet. Men det här är inte en bok. Det är en upplevelse, en uppmaning att själv agera arkeolog och låta fantasin skriva historien genom att fylla i luckorna där materialet utelämnar händelseflöden.

Med en känsla av att ha passerat diskretionens gräns (Expeditionis planeta Teitus innefattar även ett antal privata, handskrivna brev) snokade jag tillsammans med mitt barn igenom lådan med stor upptäckarglädje och lät författarna ta oss med på en resa hundra år tillbaka i tiden till vetenskapsmannen Fabian Aulins upptäckt av en planet som parasiterar på jordens atmosfär. Vi läste packlistor, pressklipp och granskade ritningarna över cosmobilen som förde oss till planeten Teitus där vi återupplevde Aulins äventyr med hjälp av skisser, ljudupptagningar och fröprover från planetens yta.

Expeditionis planeta Teitus är en omsorgsfullt sammanfogad historia och en upplevelse jag gärna rekommenderar vidare. Men det gäller att handla snabbt, det återstår mindre än hundra exemplar av dokumentationen över Sveriges första rymdäventyr.

Bildtext:
Den 25 april 2010 upphittas en igenspikad trälåda med en mängd dokument och föremål från vetenskapsmannen Fabian Aulins eftermäle på familjegården i Uggelbo. Lådan innehöll dagboksanteckningar, ritningar, tidningsartiklar, kartor, illustrationer och gamla ljudupptagningar som alla berättar historien om en märklig händelse 1906.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Sex, systerskap och några män senare av Monica Gunne

by


Tre kvinnor, alla 55 + bestämmer sig för att leva som glada singlar. Allra mest och hårdast driver 61-åriga Agatha projektet och hon avverkar flera män för fri sex.

Boken är skriven i ett samarbete mellan de tre kända 50-plus-tjejerna Monica Gunne, Amelia Adamo och Susanne Hobohm.

Jag kan gissa att romanen bitvis bygger på egna upplevelser. De är tre tuffa damer som vågar ta för sig i livet. Det är coolt, det behövs mer sådant, mer böcker, mer filmer, mer teater som visar att kvinnor över 50 inte är gamla avslagna tanter.

Visserligen är de tre författarna liksom personerna i boken: Agatha, Louise och Madeleine, kvinnor med tryggad ekonomi, så deras frihet att ta för sig av livet kanske inte är något som alla kvinnor över 50 kan ta efter. Men det är ändå en rolig bok med ett innehåll värt att ta till sig.

Jag hade jätteroligt när jag läste boken. Monica Gunne har en flyt i språket och många situationer var väldigt träffsäkra.

Jag såg att Kommunalarbetarens recensent också uppskattade boken, hon skriver:

Men jag hade varit än mer besviken om bokens enda budskap var ”man kan knulla efter 60 också”. Här finns något annat som suger tag i mig. Framfusigheten är härlig, men inte på något vis chockerande. Det är ärligheten jag beundrar i den här boken, en ärlighet av typen ”vi må vara lyckade, men inte lyckliga”.
Och vänskapen, systerskapet om man så vill, är den viktigaste behållningen av boken. Det är den som måste finnas kvar efter 60!

Relaterat: Dagens Nyheter

Sex, systerskap och några män senare
Författare: Monica Gunne
Författare: Amelia Adamo
Författare: Susanne Hobohm
Förlag: Natur & Kultur
ISBN10: 912712942X
ISBN13: 9789127129429

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jo Nesbø, mångmiljonär på sina deckare, skänker bort miljoner

by


Den norska deckarförfattaren Jo Nesbø är en fascinerande person.
Jag hade förmånen att få träffa honom när Piratförlaget hade ett mingel då hans förra deckare släpptes på svenska. Det var i maj 2010 – jag bloggade om det här.

Han var trevlig och öppen, avspänd och pratsam. Vi pratade lite om musik, bland annat. I deckaren om Harry Hole nämner han Katie Melua, som Harry Hole inte gillar. Jag frågade Jo Nesbø om det och han berättade att han själv inte heller gillar Katie Melua, som han tycker är för sötsliskig i sin musik. Jag håller inte med honom om det, men jag gillar hans vilja att snacka musik.

Nu har Dagens Nyheter en intervju med honom där jag får en förklaring till hans stora musikintresse.
På dagarna skriver han succédeckare, på ­kvällarna hänger han på sig gitarren och spelar på klubbar.

Jag har hört det förut, men nu får jag det bekräftat.

H?ans böcker har sålts i miljonupplagor och han har tjänat så mycket pengar att han nu börjat ge bort dem.

Hans nya bok ges ut på svenska i januari. Det är en fristående bok som inte ingår i Harry Hole-serien.
Den nya boken heter Huvudjägarna och det är en slags skröna om en headhunter i Oslo; chefsrekryterare, som det ska heta på svenska. Chefsrekryteraren är samtidigt en konsttjuv för att få ekonomin att gå ihop. Boken kommer dessutom som film nästa höst.

DN berättar:

Alla intäkter för såväl boken som filmen går till den av Nesbø upprättade Harry Hole-stiftelsen som stödjer projekt för att bekämpa analfabetism i tredje världen.
Han fick idén när hans internationella genombrott ledde till att pengarna började strömma in.

–?Jag insåg att jag hade en livsstil som inte matchade mitt bankkonto. Jag levde mitt liv precis som jag ville och behövde inte alla de pengarna. En del, visst – men inte allt.

Jo Nesbø verkar vara något som är ovanligt: han verkar vara fri från girighet och begär utan tycks ha förmågan att leva i nuet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen funderar kring Börje Ahlstedts memoarer ”Från min loge på Dramaten”

by

När Börje Ahlstedt spelade Mattis i Ronja Rövardotter gav han ett löfte åt Tage Danielsson som regisserade filmerna. Löften handlade om att ägna tid åt att besöka människor på sjukhus, ålderdomshem, dagis, skolor och andra ställen utanför teatrarna. Det ger ingen ekonomisk vinning, tvärtom kostar det Ahlstedt både tid och pengar att ta sig runt och besöka människor.

Börje Ahlstedt är en person och skådespelare som går sin egen väg. Han är inte rädd för att sticka ut hakan och säga vad han tycker – och det gör han i sin biografi ”Från min loge på Dramaten” som är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg i nära samarbete med Börje Ahlstedt.

I biografen berättar Börje Ahlstedt mycket ärligt och öppet om sin bakgrund med en pappa som längre tider var arbetslös och mamma som städade i trappor och om tiden på Dramatens elevskola och om föreställningar och om Ingmar Bergman och om kollegor.

Det känns som att sitta ner tillsammans med Börje Ahlstedt och lyssna på honom när han berättar. Hans sätt att uttrycka sig är förmedlat på ett äkta sätt och som lyssnare blir jag både arg och glad.
Ibland retar jag mig på honom, när han säger att kvinnor bör vara som änglar och ta hand om männen som kommer hem trötta efter föreställningar och arbete. När han utvecklar sina tankar kring detta och han menar att kvinnor har en större förmåga att vårda och ta hand om då vill jag protestera. Det är absolut fördomar. Kulturen och männen har tyckt det varit bekvämt att placera oss kvinnor i ett sådant fack.
Börje Ahlstedt hänvisar till Ingmar Bergman, säger att det är av honom han lärde sig att tänka så om kvinnors roll. Ingmar Bergman, den svenske världsberömde regissören som, enligt Ahlstedts berättelse, gjorde slut med pianisten Käbi Laretei för att hon satsade på sig själv.

De delar ur boken som förmodligen blivit mest uppmärksammade är när han berättar vad han tycker om andra skådespelare. Ahlstedt tycker om skådespelare som försöker få fram rollen och minimera sig själv medan han inte tycker om posörer.
Lena Endre, Lena Nyman och Jonas Karlsson är några av de skådespelare han nämner som han uppskattar. Peter Stormare och Tommy Berggren tycker han däremot inte om, han ser dem som stora posörer. Ahlstedt är till och med så elak att han tar upp Peter Stormares sätt att visa sin sorg vid Ingmar Bergsmans kista under begravningen.

Kvällstidningar och medier har gått rätt hårt åt Börje Ahlstedt för dessa partier i boken. Är inte det dubbelmoralism av högsta graden? Kanske är det att betrakta som en form av skvaller, men vadå? Det är precis sådant som kvällstidningarna älskar att frossa i – och dessutom: det är dessa delar de själva lyfter fram ur boken. När den har så mycket mer.

Memoarerna innehåller intressanta avsnitt om samarbetet med Ingmar Bergman, om samarbetet med Vilgot Sjöman och med Lena Nyman och om inspelningen av Nyfiken-filmerna. Dessutom förmedlar Börje Ahlstedt sin syn på skådespelarnas yrke.

Mycket intressant var det också att läsa om en del av de besök han gör hos sjuka människor, ett uppdrag han fick av Tage Danielsson. När de spelade in Ronja Rövardotter bjöd Tage Danielsson in Allan Edwall och Börje Ahlstedt till sin stuga där han bodde under inspelningen. Tage Danielsson berättade då för dem att han hade hudcancer och gav dem ett arv, att resa runt till sjuka, gamla och unga och sprida berättelser.

Jag tycker om hur Ahlstedt också kan erkänna att han ångrar vissa utbrott han haft. Han berättar och ger en bakgrund till sina utbrott i tv-programmet Stjärnorna på slottet, där Börje Ahlstedt ju var en aning elak mot Sven-Bertil Taube och Peter Harrysson. Nu får vi en förklaring till vad som hände. Eller Ahlstedts syn på vad som hände, i alla fall.

I slutet av boken får vi också höra Börje Ahlstedts syn på varför han nu lämnar Dramaten. Han verkar känna sin lite utfrusen, som om tiden runnit iväg från honom. Men han går ju vidare och ska fortsätta spela teater på sin son Klas teater, Odenteatern. Mellan raderna tycker jag mig läsa en slags separationsångest från Ahlstedts sida, kring att lämna Dramaten. Inte så konstigt, han har ju varit där i många, många år. Det är lite trösterikt att också en så stor skådespelare och känd person kan uppleva sådan ångest. Fast förmodligen blir det något bra av det. Det är väl en ynnest att göra en slags nystart i livet och få ägna tid åt att utveckla teater med sin son. Så inte tycker jag synd om honom, att han nu lämnar Dramaten mer eller mindre ofrivilligt. Livet är aldrig stillastående och han kan ju fortsätta med teater på en av Stockholms skönaste småteatrar.

Den ärlighet som boken utstrålar är ganska sällsynt i biografier. Jag håller inte med om Ahlstedts syn på kvinnor, till exempel. Men han är rak och berättar hur han tänker och ser på det. Jag skulle önska att fler kulturpersonligheter var lika öppna när de skriver eller deltar i att publicera sina memoarer. Ja, fler biografier av nu levande kulturpersonligheter efterlyses.

Från min loge på Dramaten
Börje Ahlstedt och Lena Katarina Swanberg
ISBN: 978-91-0-012181-5

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Kommunalarbetaren, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,