Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bokrecension: Abel Sánchez av Miguel de Unamuno

by

Abel Sánchez
Författare Miguel de Unamuno
Serie Marismas klassiker
Utgivningsdatum2021-05-25
Förlag Marisma Förlag AB
Översättare Ulla Ericson, Henrik Bahari
Originaltitel Abel Sánchez: Una historia de pasión
ISBN 9789198691511

En fascinerande roman som det inte går att slita sig från, trots att den är så tragisk. Den gavs ut 1917 men är i sitt skildrande av det mänskliga psyket evigt aktuell.

Romanen är skriven som om den också delvis är skriven av en dess huvudkaraktär, Joaquin. Joaquin och hans barndomsvän Abel växer upp i Spanien under 1900-talets början. De är barndomsvänner och på sätt och vis bästa vänner men ändå finns alltid en konkurrens dem emellan. Abel blir en framstående och hyllad konstnär medan Joaquin blir läkare. Joaquin är alltid avundsjuk på Abels framgångar. I skolan är Joaquin alltid duktig, intelligent och ambitiös men ändå lyckas Abel ändå alltid bli mest populär. Och ännu värre blir det när Joaquin förälskat sig i sin kusin Helena och vill gifta sig med henne, men hon istället faller för Abel.

I romanen drar Joaquin själv paralleller med Bibelns berättelse om Kain och Abel och det första bibliska brodermordet. Kain odlade och Abel skötte fåren. När båda offrade åt Gud tog Guden tacksamt emot Abels offer men såg inte åt Kains offer. Det är en metafor hur orättvist livet är. Det brottas Joaquin med hela sitt liv. Varför går det alltid bättre för Abel än för honom, varför älskar alla Abel medan ingen kan älska Joaquin? Romanen kan läsas på flera sätt. Kanske är det helt enkelt Joaquin som missförstår och dömer sig själv? Kanske lyckas inte Abel med allt och kanske finns det flera som älskar Joaquin? Kanske Joaquin fixerar sig vid fel saker. Tolkar han verkligen Abel rätt?

Romanen bjuder verkligen in till att läsas på flera sätt. Jag som vegetarian kan till exempel inte ha respekt för den Gud som hellre tar emot ett dödat lamm som offer än saker som odlats. Att den bibliska Guden vände sig mot Kain och tog emot Abels offer är väldigt orättvist.

När jag läser romanen är jag inte alls säker på att Joaquin ser helheten. Han missförstår och tror alltid dåligt om sig själv. Jag blir väldigt nyfiken på hur hans uppväxt var. Hur fick han den usla självkänslan. Hur blev han behandlad av sina föräldrar?

Det är en fascinerande bok av en av Spaniens skickliga författare, Miguel de Unamuno (1864-1936). Han räknas som en av den spanska modernismens mest inflytelserika författare och filosofer. På bokförlagets hemsida är hans författarskap väl beskrivet: Hans djupt originella och många gånger psykologiska romaner är väsentlig läsning för den som vill ta del av den spanska litteraturen.

Ur Aftonbladet:
Unamuno, en av den moderna spanska litteraturens viktigaste författare, är anmärkningsvärt förbisedd i Sverige. Sedan tidigare finns blott två översättningar – båda från 1920-talet – däribland den mästerliga Dimma, en föregångare till senare tiders postmoderna fiktionslekar. Att det nystartade förlaget Marisma nu ger ut Abel Sánchez är därför en välgärning. Visst går det att hitta tveksamheter i Ulla Ericsons och Henrik Baharis översättning, men överlag fungerar den bra.

Bokrecension: Amari och nattbröderna av B.B. Alston

by

Amari och nattbröderna
Författare B. B. Alston
Serie Amari (del 1)
Läsålder 9-12 år
Antal sidor
Utgivningsdatum 2021-04-30
Förlag B Wahlströms
Översättare Anna Thuresson
Originaltitel Amari and the Nightbrothers
ISBN 9789132211928

En variant av Harry Potter-berättelserna. Huvudpersonen Amari är en flick med mörk hy som växer upp i ett fattigt och utsatt område med en ensamstående mamma. När Amaris älskade storebror Quinton försvinner blir allt jobbigt och förvirrat. Amari som redan har problem med att hon är mobbad i skolan av de rikare flickorna råkar i ännu värre knipa till hennes mammas förtvivlan. Då blir Amari inbjuden till en mystisk skola för barn med övernaturliga förmågor. Så vi känner igen konceptet från Harry Potter med den enda skillnaden att huvudpersonen är en färgad flick istället för en vit pojke.

På skolan för barn med övernaturliga förmågor finns talande hissar och en mängd fantastiska företeelser och varelser. Amari får reda på att hennes bror gått på den skolan och försvunnit under ett hemligt agentuppdrag för skolan och dess ledning. Allt kring skolan är förstås hemligt för vanliga människor som inte får veta att dessa personer med förmågor och alla övernaturliga varelser existerar. Vi känner igen grundidén från Harry Potter. Amari får vänner men självklart också ovänner och fiender bland de andra barnen. En av de rikaste och förnäma barnen leder mobbningen av Amari. Det visar sig alltså att livet på den magiska skolan är lika fylld av elakhet som det vanliga livet.

Amari inser dock att hon måste stanna på skolan för att kunna forska efter sin försvunna bror.

Boken har tagits emot med öppna armar inom bokförlag och filmindustrin. Boken som är den första av en serie av tre böcker har sålts till 25 länder och filmrättigheterna har köpts av Universal Pictures, så vi kan förvänta oss Amari på film. Detta visar att det finns ett stort hål att fylla efter Harry Potter-böckerna. J.K. Rowlings fantasyromaner om Harry Potter började ges ut 1997 och avslutades 2007. Rowling har skrivit några berättelser om vad som hände före Harry Potter och en pjäs om livet för Harry Potter som vuxen, men grundberättelsen bör betraktas som avslutad. Så det finns ett hål att fylla, förstås.

Jag tycker B. B. Alston har spännande fantasi, det är fantasi-eggande miljöer han målar upp i boken och berättelsen är ganska spännande. Eftersom målgruppen är nio- till tolvåringar kan den fungera. Men den når inte upp till samma nivå som Harry Potter-serien. Harry Potter tilltalade utan tvekan också vuxna. Det är jag tveksam till att Amari-serien kommer att göra. För de yngre som inte upplevt den stora Harry Potter-flugan kan Amari fungera men det blir aldrig den hajp som det var kring Harry Potter. Jag minns när vi köade på natten utanför bokbutiken i Gamla stan som skulle släppa en ny bok i serien, för att våra barn, och vi själva också, ville ha boken så snabbt som möjligt.

Det är intressant att det finns ett sådant behov av böcker som visar att livet och existensen är mer och större än vad vi kan se med våra ögon. Boken om Amari kommer säkert att tilltala en hel del barn. Den är godkänd men inte något mästerverk, tänker jag.

Bokrecension: Trettio dagars mörker av Jenny Lund Madsen

by

Trettio dagars mörker
Författare Jenny Lund Madsen
Originaltitel: Tredive dages mörke
Förlag Modernista
Utgivningsdag 2021-06-10
ISBN 978-91-8023-090-2 [inb]
978-91-8023-091-9 [e-bok]

En deckare med flera lager som utspelas i vintrig snötäckt miljö på Island. Kanske en deckare som kan ge lite svalka under denna svenska sommar med tropisk hetta. Författaren Jenny Lund Madsen har fått Harald Morgensen-priset för Årets bästa danska kriminalroman.

Huvudpersonen är författaren Hannah som anser sig vara en fin författare och som föraktar deckarförfattare. Hon är bitter över att många deckarförfattare tjänar väldigt mycket mer än hon själv gör. Överlag är hon rätt bitter på det mesta och är alkoholiserad, ensamstående och utan några äkta vänner. Mest av allt hatar hon den berömda och stenrika deckarförfattaren Jørn.

På en bokmässa råkar hon i stort bråk med Jørn och inför tv-kameror i direktsändning råkar hon i affekt kasta ur sig att hon skulle kunna skriva en mycket bättre deckare än Jørn någonsin gjort – och det skulle hon kunna göra på trettio dagar. Därmed blir hon tvingad att kasta sig in i att skriva en kriminalroman. Hennes förläggare Bastian ser vilken öppning för att sälja denna deckare det är. Bastian ser till att få iväg henne till en isolerad by på Island för att Hannah ska kunna genomföra uppdraget att skriva en deckare på trettio dagar.

På Island tas hon emot av den gästfria Ella i den fridfulla lilla orten Húsafjörður. Hannah försöker hålla distans till både Ella och andra hon möter. Hannah har en attityd som utstrålar att hon anser sig själv vara lite förmer än alla andra, men egentligen handlar det om att hon är är rädd för att släppa någon inpå sig.

Ganska snart händer det något tragiskt. Ellas älskade systerson Thor hittas livlös vid havet – och både Hannah och ortens polis Viktor misstänker att det inte är en olycka utan mord.

Mordet drar igång en rad olika reaktioner och händelser i det isolerade lilla isländska samhället.

Hannah använder händelserna som inspiration för den deckare hon skriver och samtidigt kan hon inte låta bli att dras in i fallet och börjar undersöka vad som hänt.

Deckaren handlar därför om att skriva deckare och om vad författarskap är samtidigt som det är en puzzeldeckare där vi ända till slutet blir överraskade. Jag brukar ofta kunna lista ut vem som är mördaren, men jag erkänner att jag inte lyckades den här gången.

En del i berättelsen var väl rätt förutsägbart men annat var oväntat. Den är välskriven och sticker ut bland sommarens många nyutgivna deckare och är definitivt värd att läsa. Och den kanske ger lite svalka i sommarhettan genom att tänka på och känna in den isländska vintriga miljön.

Lite fakta om författaren från förlagets hemsida:
JENNY LUND MADSEN är en dansk författare, född 1983. Hon har en magisterexamen i filmvetenskap och har studerat manusförfattande på University of California i Los Angeles. Sedan 2009 har hon arbetat som manusförfattare för filmer och tv-serier. Trettio dagars mörker [2020] är hennes första deckare, som vann Harald Mogensen-priset för Årets bästa danska kriminalroman och därmed också är nominerad till det nordiska deckarpriset Glasnyckeln.

Bokrecension: Senare av Stephen King

by

Senare
Författare Stephen King
Utgivningsdatum 2021-04-30
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel Later
ISBN 9789100188535

Att Stephen King kan skriva så texten flyter på och vi fångas in i handlingen – det är fastslaget många gånger i hans imponerande värv. Speciellt när han skriver om lite mystiska, paranormala fenomen är han en av de stora mästarna. I fokus i denna nya King-produktion är Jamie Conklin, en son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men han är inte en vanlig pojke. Han har en förmåga att se och tala med avlidna. Han är vad många skulle kalla ett medium.

Hela berättelsen skildras med Jamies ord, det är han som berättar. Och det fungerar bra. Det är trovärdigt, det är berättat med en ung mans sätt att tala.

Givetvis har en författare rätt att bestämma över sitt skapade imperium. Den värld som skildras i en författares verk bestämmer författaren regler och gränser för. Men då jag känner många som är utbildade inom mediumskap och jag känner några av de som rankas som världens främsta medium vet jag att det oftast inte fungerar så som det beskrivs i “Senare”. Jamie säger att de avlidna måste gå omkring i sin spöklika ande-existens i de kläder och med de sår som de fått vid sin död. Så fungerar det inte alls om du bestämmer ett möte med någon som arbetar som medium. När jag vet att en så viktig del i berättelsen inte stämmer med hur det fungerar, då tappar jag lite engagemanget för berättelsen. Ja jag vet, den som inte tror att det alls går att kommunicera med andevärlden (de avlidnas andar) kanske helt struntar i hur de som jobbar med sådant anser att det går till.

Jamies mamma försöker hålla Jamies förmåga hemlig, men en polis lyckas ändå få reda på det och därmed blir Jamies problem stora då han tvingas hjälpa till att jaga mördare med hjälp av andar eller spöken. Att kunna tala med en avliden kan ju vara till hjälp på många sätt för en polis, speciellt om det är en korrumperad polis och den avlidne har gömt en skatt någonstans.

Senare är lättläst och har en del att säga om hur vuxna utnyttjar barn – och spännande i vissa delar. För den som gillar Stephen King är den en bra bok att ta med på semestern och läsa under skuggan av ett träd. Det är inte Kings största mästerverk, men den har flyt i berättelsen och är underhållande och ger några tankar också. Om jag skulle sätta betyg skulle det blir 3 av 5. Fast nu sätter vi inte betyg på böcker här i kulturbloggen.

För första gången i Europa: en samlingsutställning med José Leonilson – i Malmö Konsthall

by

José Leonilson
Vogue Ideal (fanzine), 1976
Ideal Vogue [Fanzine]
Tuschpenna, kulspetspenna och grafit på papper
Private collection, São Paulo
Foto: Rubens Chiri

Antirasistiska blickar
Malmö Konsthalls sommarutställning i Mellanrummet
Utställningen öppnas med en livesänd vernissage (Facebook Live) fredagen den 18 juni kl 18–18.30. Publiköppning lördagen den 19 juni.

Lördag 19 maj 2021 öppnar Malmö Konsthall sin stora sommarutställning med José Leonilson. Utställningen på Malmö Konsthall är den första stora soloutställningen i Europa av konstnären, som genom ett uttryck som påminner om dagbokens nakenhet skildrar homosexualitet, könsstereotyper, klasskillnader och känslan av utanförskap i ett brett spektrum av uttrycksformer och stilar.

Utställningen som upp uppbyggd kronologiskt visar verk från hans ungdomstid fram till hans senaste år i livet. Leonilson var imponerande bred i sin konstnärliga uttryck där han skapade med textil, hans målade, han skapade statyer och installationer. På en fråga om varför han jobbar så brett lär han ha svarat: “Jag vill göra allt”, berättade Mats Stjernstedt, chef för Malmö Konsthall, på en online pressträff inför öppningen av utställningen.

Utställningen var planerad att visas under 2020 men gå grund av pandemin har den blivit förskjuten. Malmö Konsthall arrangerar utställningen i samarbete med Moderna museet i Stockholm var intendent Fredrik Liew berättar att det varit en enormt krävande arbete att arrangera utställningen:
– Det har varit mycket svårt att samla ihop dessa verk, många är sköra och måste transporteras från långa distanser och det har varit svårt att få låna en del konstverk, sade Fredrik Liew.

José Leonilson
As ruas da cidade, ca. 1988
Stadens gator
Akryl på duk
Charlô Whately Collection, São Paulo
Foto: Rubens Chiri

Ett pressmeddelande berättar om Leonilson: José Leonilson (1957–1993) skapade sin personliga och poetiska vision under en tid av politisk och social omvälvning i sitt hemland Brasilien. Utställningen Leonilson – Drawn: 1975–1993 är den första stora retrospektiva utställningen av hans verk i Europa. Utställningen presenterar 250 verk från hans tidiga måleri fram till de intima broderier som han gjorde under de sista åren av sitt liv, efter att han diagnostiserats med AIDS. Utställningen visas till den 10 oktober.

– I en produktion som är förvånansvärt omfattande, med tanke på konstnärens alltför tidiga bortgång i sviterna av AIDS, konfronterar Leonilsons unika verksamhet det inre känslolivet och frågor som rör den mänskliga kroppen. Genom utställningen kan Malmö Konsthall fungera som en internationell utblickspunkt där publiken får ta del av politiska och historiska skeenden genom en konstnärs verksamhet, säger Mats Stjernstedt, chef för Malmö Konsthall.

Leonilson var en av de viktigaste representanterna för den generation av brasilianska konstnärer som kallades Geração 80 (80-talsgenerationen). Då militärdiktaturen i Brasilien föll 1985, efter att censur och förtryck präglat landet i tjugo år, firade Geração 80 sin nyförvärvade frihet med att måla i en stil som var färgstark, uttrycksfull och samhällskritisk. Leonilsons produktion anses höra till de viktigaste för tidsperioden och hans verk finns i dag representerade i över 500 samlingar världen över. Kraften i hans bilder, tillsammans med hans starka personlighet och självsäkra attityd, påverkade många konstnärer som började måla vid den tiden. Leonilson var en engagerad individ, en medborgare i världen, hängiven sin tid och plats.

Leonilson studerade konst i São Paulo 1978–1981 men valde att avsluta sina studier i förtid för att istället på egen hand utveckla sin konstproduktion. Vid den här tidsperioden fick 1970- och 80-talets italienska transavantgardism, med sina figurativa och antika mytologiska motiv i expressiva färger, en stor inverkan på hans konst. Även konstnärer som Eva Hesse, Blinky Palermo och Paul Klee påverkade hans skapande. Redan ungdomsverken från tiden innan studierna låter ana vad som på sikt skulle komma att känneteckna Leonilsons konstnärskap: en verksamhet där uppslag och material hämtades ur vardagen och omvandlades till lågmält poetiska konstobjekt starkt präglade av konstnärens personliga relationer, framförallt kärleksrelationer med andra män.

I Leonilsons skapande sammanfogas det personliga och det politiska. Han växte upp i en religiös familj i den fattiga nordöstra regionen i Brasilien och upplevde kränkningar på grund av sin hudfärg och sin sexuella läggning. I sina verk skildrar han upplevelsen av utanförskap, homosexualitet och minoritetstillhörighet och porträtterade individer ur marginaliserade grupper, med vilka han kände gemenskap. Flera av hans verk förmedlar kritik mot traditionella könskonstruktioner, könsstereotyper och den stora klyftan mellan fattiga och välbeställda i det brasilianska samhället. Samtidigt är de poetiska, sårbara och intima, fyllda med känslor och dubbeltydigheter, ofta med textelement. ”Jag uttrycker mig inte genom våld eller makt. Jag tror att små, tysta ting kan genomborra dig lika skarpt som en kula i huvudet”, lyder ett citat av konstnären.

Porträtt José Leonilson, 1983
Courtesy Projeto Leonilson
Foto: Ronaldo Miranda

När Leonilson diagnostiserades med AIDS år 1991 förändrades hans visuella språk markant. Mellan 1991 och 1993, då han går bort i sviterna av sjukdomen, vittnar arbetet likt en dagbok om hur hans hälsa försämras. Mot slutet av livet arbetar han mest i små format med nål, tråd och tyg på grund av sjukdomens fysiska påfrestningar, och för att han inte längre kunde uthärda lukten av färg. Under den sista perioden i Leonilsons liv spelar språk och abstraktion, såväl som religioners visuella och formella språk, en viktig roll i hans arbeten.