Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Funderingar kring varför medelklassjournalister hyllar Mats Kolmisoppis novellsamling Undantagen

by

Undantagen
Författare: Mats Kolmisoppi
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201204
ISBN10: 9113041878
ISBN13: 9789113041872

Mats Kolmpisoppi är en duktig skribent, utan tvekan och i hans senaste utgivna bok, novellsamlingen ”Undantagen” har han utvecklat sitt experimentella skrivande ännu mer. Samlingen får bra kritik av de stora förnäma kritikerna – samtidigt som boken ska skildra människor som lever i helt andra miljöer än kritikerna lever i. Är det en möjlig ekvation?

Magnus Persson beskriver det så här i SVD:
Många av karaktärerna, särskilt de manliga, framstår som små tickande bomber. Under en bristfälligt polerad yta kokar en hatisk svada som hämtad ur bloggosfärens ljusskyggare delar.

Tolv noveller – tolv människoöden som det är jobbigt att komma nära. Det är mörkt och det är pessimistiskt och det är till synes utan hopp. Nutiden skildras, som familjefadern som ska välja matolja när han handlar i lågprisbutiken Willys eller bilägaren i en annan novell:
Jag gillar min bil. Jag hatar bilar. Jag älskar att köra. Fort och vårdslöst. Nu ger jag fan.” Sen tvärbromsar han och kliver in på en mack: ”Köper fyra trisslotter som jag hastigt skrapar medan pizzan värms. Jag köper två nya för vinsten. Jag köper en ny för vinsten. Jag tänker: Jag ska vinna. Det är orättvist om inte jag också vinner.

Allting i boken är smutsigt och fult. Är det därför Mats Kolmisoppi räknas in bland arbetarskildrare och klasskamps-beskrivare av de tryggt anställda kritikerna i övre medelklassen som har kommandot över svenska litteraturkritiken. Vill de välbärgade kritikerna att människor som inte tillhör deras trygga miljö ska vara just så svarta och mörka och hemska?

Jag har länge funderat på om det är en omöjlig ekvation att den välbärgade trygga medelklassen som sitter med bra anställningar på stora redaktioner som DN och Aftonbladet recenserar litteratur och teater som skildrar (eller försöker skildra) livet för de människor som inte har det tryggt, för den som inte har lön nog hela månaden, för de barn som växer upp med föräldrar som missbrukar och är våldsamma, för de barn som aldrig någonsin kommer att ha föräldrar som har råd att ge dem en iphone, för de barn som aldrig någonsin kommer att ha råd att gå på ishockeyskola och alla de människor som inte kan gå på teaterpremiärer eller operaföreställningar, som slocknar i soffan med utslitna leder efter att ha slitit på långvården eller på byggen.

DN:s kritiker skriver om Kolmisoppi och novellsamlingen:
Undantagen” är en pessimistisk samling om ett Sverige som närmar sig ett gemensamt moraliskt haveri. Tankarna går till Åsa Beckmans analys (DN 13/2 2012) av Johan Jönsons och Mattias Alkbergs lyrik, där hon såg hur dikternas återkommande beskrivning av klassklyftor och upplevelse av ekonomisk underlägsenhet speglade poeternas nya roll i marknadssamhället.

Kolmisoppi skildrar alltså klassklyftorna. Enligt de välbeställda litteraturkritikerna. Själv bor jag granne med de människor som skildras, eller är tänkta att skildras. Jag tillhör väl själv dessa som inte dväljs i de trygga boningarna. Men jag känner inte igen varken mig eller mina grannar i de hemska skildringarna i Kolmisoppis ångestfyllda tolv noveller.

Jag har länge funderat på om det inte är en omöjlig ekvation att den välbärgade trygga medelklassen som sitter med bra anställningar på stora redaktioner som DN och Aftonbladet recenserar litteratur och teater som skildrar (eller försöker skildra) livet för de som inte har det tryggt, för den som inte har lön nog hela månaden, för den som inte kan ha sina barn på ishockeyskola och inte kan gå på teaterpremiärer eller operaföreställningar, som slocknar i soffan med utslitna leder efter att ha slitit på långvården eller på byggen.

Varför är det litteraturkritikerna som förmodligen aldrig ens är i närheten av de skildrar utanförskapsfolket som hyllar novellerna – medan vi som lever i utanför inte alls känner igen oss – och knappt orkar läsa klart de tolv berättelserna? Ibland träffar novellerna klockrent, det är bra beskrivningar, bra skildringar – men som helhet är allt så destruktivt, så mörkt och så hopplöst.

Lennart Bromander skriver i Expressen:

Redan titeln Undantagen på hans nya novellsamling är tve­tydig. Handlar det om pluralis av substantivet undantag eller om en participform av verbet undanta? Osäkert, och är det verkligen undantagsmänniskor, som befolkar Kolmisoppis tolv texter? Eller är det inte snarare samhället och dess samlevnadsformer, som gjort dem undantagna, outsiders i sina egna liv. Inte bara ironierna utan också samhällskritiken är både dold och öppen.

Bör vi bli misstänksamma när de grupper som inte alls vet hur det är att leva otryggt ska bedöma kultur som skildrar livet utanför deras trygga bubbla? Eller handlar allt endast om konstnärlig kvalitet – och är det något som bara den som har tillräcklig utbildning och gedigen erfarenhet av att bedöma konstnärliga verk kan bedöma?

Ja tråkigt nog är det sådana här funderingar som Mats Kolmisoppis novellsamling satte igång – istället för innehållet i novellerna. Vad det betyder får väl var och en fundera på själv.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Två soldater – Roslund & Hellström fortsätter att leverera

by

Titel: Två soldater
Författare: Roslund & Hellström
Förlag: Pirat
Utgiven: 201205
ISBN:978-91-642-0390-8

Två soldater är en berättelse om gängkriminalitet och det liv som pågår runtom. Det är en berättelse som utspelar sig i dagens Sverige, i Råby, en påhittad förort till Stockholm, i en vardag som hade kunnat vara din eller min vardag, även om bilden av förorten känns något överdriven. Det är en tjock bok på nästan 700 sidor men redan från första kapitlet, första stycket är jag fast, och om jag hade kunnat och orkat hade jag sträckläst hela boken. Roslund & Hellströms nya bok Två soldater är inte bara välskriven, den är också oerhört genomtänkt.

I boken får läsaren bland annat möta de högt uppsatta gängmedlemmarna Leon Jensen och Gabriel Milton, deras vardag – deras liv, sett från deras ögon. Den ena utanför fängelset, den andra inuti, men med en och samma plan, med ett och samma mål. Brödraskap, kärlek, ensamhet, sorg, längtan, ondska, alla är de delar som spelar en avgörande roll i de handlingar de utför och som de väljer att inte utföra.

Gängmedlemmar, grannar, unga utsatta personer i utanförskap, poliser, brandmän, fängelsepersonal, alla har de någon viktig roll i Roslund & Hellströms nya bok. De är ditpusslade på ett vackert sätt. Bit för bit vävs de samman. Bit för bit kommer man som läsare närmre det onda som kommer att ske, det som man hela tiden anar är på gång, men som man inte vet hur det kommer att utspela sig.

I boken får läsaren åter igen möta polisen Ewert Grens och hans kollegor, på något som kommer att vara ett av de tuffaste uppdrag Ewert fått och tagit på sig. Sättet Ewert väljer att arbeta på, de val han kommer att göra, de minnen han har, hans sorg, utgör också en viktig del i boken.

”Varje ingripande en polisman gör får konsekvenser. Varje ingripande som han själv någonsin gjort, gör, eller kommer att göra får konsekvenser. Det var inte hans sak att värdera dem, överväga dem, försöka förstå hur länge en sådan konsekvens kunde pågå. Inte ens nu”.

Det jag tycker skiljer Roslund & Hellström från andra deckarförfattare är hur väl de lyckas kombinera ett starkt och välskrivet sätt att uttrycka sig med detaljer från ett polisarbete i form av exempelvis spaning och teknisk bearbetning, som också känns väldigt trovärdig.

Två soldater är en bok som kryper in under huden. Ett mästerverk.

Text: Jenny Lagebjörk

Recension: Välfärd bortom staten och kapitalet – Civila samhällets närvaro och förutsättningar i välfärden

by

Titel: Välfärd bortom staten och kapitalet –
Civila samhällets närvaro och förutsättningar i välfärden
Författare: Andreas Linderyd, Anna Ardin och Johanna Rickne
Förlag: Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället
Grafisk form: Rebecka Andersen
Omslag: Rebecka Andersen
Stockholm, 2012

Tankesmedjan Sektor Tre har gett ut en bok som diskuterar den ideella sektorns roll som utförare av välfärdstjänster. Jag vill poängtera att detta är ingen neutral studie, utan en partsinlaga gjord av en organisation som vill se mer inslag av den ideella sektorn i välfärden. Läs gärna författarnas debattartikel i Svenska Dagbladet.

Boken inleds med en grundlig genomgång av den ideella sektorn. Definitioner preciseringar och syfte. Det märks att författarna är akademiker. Formen är mer den akademiska uppsatsen än den klassiska debattbokens. Boken är dock lättläst och ger en bra grund för den som är nybörjare i ämnet.
Jag vill göra två observationer.

Författarna redogör för associationsformer, men inte ägarförhållandena, vilket jag anser är en brist. Aktiebolagsformen är trots allt bara en associationsform, inte ett ideologiskt ställningstagande. Om en ideell aktör väljer att bilda ett helägt AB, enbart för att den associationsformen helt enkelt är mer praktisk, är det inte samma sak som att just detta AB måste vinstmaximera. Ägarna skriver bolagsordningen, ägarna bestämmer hur verksamheten ska styras.

Om det är så att den ideella sektorn anser att det är opraktiskt att äga och driva en förskola inon den ideella föreningens ram är det mer effektivt att starta ett helägt AB än att vänta på en lagändring.
Det är synd att författarna avstår från att problematisera frivilliga insatser i ett generellt välfärdssystem. Vår välfärd bygger på att medborgarna har av lag garanterade rättigheter. Vad händer om delar av dessa rättigheter förväntas utföras av frivilliga krafter?

Så länge som den frivilliga arbetskraften är stor. Kompetent och villig går det bra, men vad händer den dag då de frivilligas skara glesnar? Kommer den otrevlige och besvärliges rättigheter att urholkas, eftersom de frivilla föredrar att hjälpa trevliga personer?

De nämner även personal som utför obetalt arbete, utan att problematisera det.
Jag anser att det finns mer i ämnet som behöver penetreras, men det kanske kommer en uppföljare.

Text: Peter Johansson

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bokrecension av Palmgrens Mina engångsligg och Etikett

by

Titel: Mina engångsligg
Utgiven: 201204
ISBN: 9789186845278

Titel: Etikett
Utgiven: 201204
ISBN: tel:9789186843533
Författare: Josefin Palmgren
Förlag: Mix Förlag

Josefin Palmgren debuterade med boken ”Engångsligg” 2010. Nu kommer hon ut med två nya böcker, Etikett samt fyll-i-boken Mina engångsligg.

Båda är tämligen fula. De ser liksom billiga ut, men jag tänker att det kanske är med flit. Särskilt med tanke på att Josefin vunnit pris för sin grafiska design. Inte för dessa bokomslag visserligen, men ändå. Jag är ganska kinkig när det gäller estetik och bokomslag är inget undantag. Omslag säger något om vad det är för läsupplevelse man har i sin hand. En sober rygg av linne säger något annat än de glansiga fotocollagebilderna jag nu har framför mig. Men kanske finns här en tanke, hoppas jag, och påbörjar läsningen.

Den första läsningen går väldigt snabbt eftersom jag bara behöver gå igenom ett par tre sidor. ”Mina engångsligg” är, vad jag antar förlagen ser som, en fräck mina-vänner-bok för unga vuxna. Här är tanken att man i stället för favoritmusik och framtidsmål ska fylla i information om exempelvis hur pass bra senaste ligget var samt vilken plats detsamma utspelade sig på (säng/soffa/flickrummet).

Hur ska då en stadgad småbarnsmor förhålla sig till en dylik skrift? Min första tanke är att ge boken som en smårolig, ironisk present till en nybliven singelkompis. Fegar ur och tänker att det kanske kan ses som en pik och en sorglig påminnelse av att man aldrig någonsin kommer att kunna fylla upp de där sidorna. Josefin Palmgren är född 1989 (och nu måste tant räkna) vilket gör henne till en 23 årig författare som förmodligen har massor av vänner som kommer att jubla över att få ett ex av denna bok.

Jag tror att jag behåller mitt ex tills skilsmässorna i vänskapskretsen läkt och jag har några kandidater som är ute i svängen sen ett tag. Själv kan jag inte behålla den, för att fylla i sånt som skett i det förflutna känns liksom bara patetiskt.

Bok nummer två från Josefin heter som sagt Etikett. Den handlar om Emilia som är ihop med hunkiga Klemens. Möjligtvis lider hon av faderskomplex eftersom Klemens är äldre än hon själv, men förmodligen är det bara en förutfattad mening som hon själv och världen är besatt av.

Förutfattade meningar är något som präglar boken i mångt och mycket. Emilia kämpar med synen på vad det är att vara en kvinna. I denna aspekt fungerar Klemens syster Odette som en motpol. De båda är födda samma år, till och med på samma dag och ser på varandra som skrämmande men samtidigt lockande UFOn. Emilia är ohuslig och gillar att laborera med språket medan Odette är kvinnligt omhändertagande och tänker raka okomplicerade tankar.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. På ett sätt känns den flamsig och lite juvenil. Författaren har valt att namnge sina kapitel efter en Flight of the concordes text och jag både myser och ryser. Ju längre jag läser desto närmare kryper den dock. Jag kan relatera till mycket i berättelsen om Emilias kamp med kvinnligheten. Hon tillåter sig stundtals att försjunka i tanken på att bli ”en riktig kvinna”, en mor med barn på höften och stora koftor. En tanke som hon raskt värjer sig emot till förmån för att straffknulla den otrogne pojkvännen.

Jag måste nog ändå säga att Josefin Palmgren lämnar ett litet, men naggande avtryck hos mig med sin lakoniska prosa. Jag älskar serieskaparen Nina Hemmingsson och Palmgrens bitska uttryck har vissa likheter med hennes världsbild. En värld där kvinnor visserligen får vara dåliga på att visa känslor, men de kommer ofelbart att ha ångest över det.

Text: Elin Lucassi

Systemets sopkvast av David Foster Wallace – ett läsäventyr med tuggmotstånd

by

Titel: Systemets sopkvast
Författare: David Foster Wallace
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201203
Översättning: Ulf Gyllenhak
ISBN: 978-91-27-13253-5

Amerikanen David Foster Wallace debuterade 1987 med Systemets sopkvast och han har själv sagt att den verkar vara skriven av en ”väldigt smart fjortonåring”. I romanens centrum befinner sig den unga växeltelefonisten Lenore Beadsman. I Lenores liv trasslar det mesta från telefonväxeln som hon jobbar i till hennes relationer med familj, pojkvän och inte minst husdjur (en fågel vid namn Vlad Pålspetsaren).

Lenore har det inte lätt. Hennes gammelfarmor har försvunnit spårlöst från ålderdomshemmet i sällskap med ett tjugotal andra åldringar, tanten har tydligen fungerat som en slags ledarfigur för gamlingarna på hemmet. Lenores pojkvän Rick berättar oavbrutet omständiga historier för henne, broderar ut ett slags mininoveller, istället för att samtala. Själv verkar Lenore fundera på om hon kanske är en romanfigur. Rick och Lenore går dessutom till samma terapeut, Jay som är en urusel psykolog. Men inte nog med det. Kakaduan Vlad har börjat prata i fullständiga meningar och reflekterar över Guds existens. Fågeln blir en stjärna i den religiösa tevekanalen. Här finns även en industrimagnat som bestämt sig för att ta över hela världen genom att äta upp den. Han har ett gott öga till Lenore.

Det finns ett flertal andra karaktärer och trådar i övermått. Systemets sopkvast formligen exploderar av information. Stilen kan beskrivas som maximalism. Hela romanen är ett system av korskopplingar liksom den spattiga växeln där Lenore sitter och svarar på felkopplade samtal. Författare klipper in utdrag ur terapisamtal och teveprogram. Ibland är stilen vardagligt pratig och ibland analytiskt formell, ofta blir det en komisk effekt. Stundtals blir det för studentikost för mig. Men det är en mycket begåvad debutbok och vissa partier är lysande. Förordet av Malte Persson ger också en mycket bra ingång till Wallaces författarskap.

Systemets sopkvast handlar om kommunikation, förhållandet mellan jaget/språket och omvärlden. Lenores farmor är nämligen en hängiven lärjunge till språkfilosofen Ludwig Wittgenstein och hennes favoritbok på nattduksbordet är dennes Filosofiska undersökningar. En nyckelscen till bokens idévärld finns återgiven som baksidestext. I den scenen sopar farmodern vilt som en furie samtidigt som hon undervisar i Wittgensteins språkfilosofi.

Översättningen haltar ibland. ”Skjut” och ”kuka ur” (mera korrekt vore ” Kör” och ”balla ur”) hade jag rätt roligt åt – fast det var nog inte meningen. Men jag har gjort en intressant författarbekantskap och är nyfiken på Wallaces senare böcker. Trots att denna roman slutar i ett virrvarr och mitt i en mening.

Text: Ulrika Bergman