Titel: Systemets sopkvast
Författare: David Foster Wallace
Förlag: Natur & Kultur
Utgiven: 201203
Översättning: Ulf Gyllenhak
ISBN: 978-91-27-13253-5
Amerikanen David Foster Wallace debuterade 1987 med Systemets sopkvast och han har själv sagt att den verkar vara skriven av en ”väldigt smart fjortonåring”. I romanens centrum befinner sig den unga växeltelefonisten Lenore Beadsman. I Lenores liv trasslar det mesta från telefonväxeln som hon jobbar i till hennes relationer med familj, pojkvän och inte minst husdjur (en fågel vid namn Vlad Pålspetsaren).
Lenore har det inte lätt. Hennes gammelfarmor har försvunnit spårlöst från ålderdomshemmet i sällskap med ett tjugotal andra åldringar, tanten har tydligen fungerat som en slags ledarfigur för gamlingarna på hemmet. Lenores pojkvän Rick berättar oavbrutet omständiga historier för henne, broderar ut ett slags mininoveller, istället för att samtala. Själv verkar Lenore fundera på om hon kanske är en romanfigur. Rick och Lenore går dessutom till samma terapeut, Jay som är en urusel psykolog. Men inte nog med det. Kakaduan Vlad har börjat prata i fullständiga meningar och reflekterar över Guds existens. Fågeln blir en stjärna i den religiösa tevekanalen. Här finns även en industrimagnat som bestämt sig för att ta över hela världen genom att äta upp den. Han har ett gott öga till Lenore.
Det finns ett flertal andra karaktärer och trådar i övermått. Systemets sopkvast formligen exploderar av information. Stilen kan beskrivas som maximalism. Hela romanen är ett system av korskopplingar liksom den spattiga växeln där Lenore sitter och svarar på felkopplade samtal. Författare klipper in utdrag ur terapisamtal och teveprogram. Ibland är stilen vardagligt pratig och ibland analytiskt formell, ofta blir det en komisk effekt. Stundtals blir det för studentikost för mig. Men det är en mycket begåvad debutbok och vissa partier är lysande. Förordet av Malte Persson ger också en mycket bra ingång till Wallaces författarskap.
Systemets sopkvast handlar om kommunikation, förhållandet mellan jaget/språket och omvärlden. Lenores farmor är nämligen en hängiven lärjunge till språkfilosofen Ludwig Wittgenstein och hennes favoritbok på nattduksbordet är dennes Filosofiska undersökningar. En nyckelscen till bokens idévärld finns återgiven som baksidestext. I den scenen sopar farmodern vilt som en furie samtidigt som hon undervisar i Wittgensteins språkfilosofi.
Översättningen haltar ibland. ”Skjut” och ”kuka ur” (mera korrekt vore ” Kör” och ”balla ur”) hade jag rätt roligt åt – fast det var nog inte meningen. Men jag har gjort en intressant författarbekantskap och är nyfiken på Wallaces senare böcker. Trots att denna roman slutar i ett virrvarr och mitt i en mening.
Text: Ulrika Bergman