Litteratur och konst

Titel: Definitionen av liv
Originaltitel: A Constellation of Vital Phenomena
Författare: Anthony Marra
Förlag: Damm förlag
Utgiven: 2013-08
Översättning: Anna Strandberg
ISBN 978-91-7537-001-9

Jag vet inte mycket om Tjetjenien och dess historia. Det jag känner till är det jag fått veta genom media i deras rapporter om krigen mot Ryssland under 1990-talet och början av 2000-talet. I sin debutbok ”Definitionen av liv” har 28-årige författaren Anthony Marra, född i Washington och student vid Iowa Writers workshop försökt skildra den delen av landets nutidshistoria.

Berättelsen tar oss med in i en mörk och ohygglig värld. Marras hade bestämt sig för att skriva en roman om krigsförbrytelserna i det moderna Tjetjenien, som den mördade ryska journalisten Anna Politskovskaja vittnade om. I sina kommentarer i slutet av boken skriver Marra att han använt sig av hennes samlade rapporter ”A Small Corner of Hell: Dispatches from Chechnya” och han uppmanar där alla som är intresserade av Tjetjenien eller dagens Ryssland att läsa den. Marra använde sig av Politskovskajas två böcker och andra icke-fiktiva källor om Tjetjenien eftersom han först förra året fått möjlighet att själv åka dit.

Romanen börjar i en liten by i Tjetjenien, Eldár. Åttaåriga Chava har sett sin far Dokka föras bort och deras hus brännas ner av ryska soldater. Hon har lyckats fly och gömma sig i den snöiga skogen. En bybo och vän till Dokka, Achmed engagerar sig i flickans öde och försöker rädda hennes liv genom att föra henne till ett utbombat sjukhus i det närliggande Voltjansk. Där är den kärva och tuffa Sonja den enda kvarvarande läkaren. Hon är etnisk ryska och traumatiserad efter sin syster Natashas försvinnande. Achmed övertalar henne att låta flickan stanna och lovar att själv hjälpa till med de sjuka. (Han är utbildad läkare men avslutade sina studier som en bland de tio sämsta i sin årskurs eftersom han skolkat från en stor del av lektionerna för att i stället gå på konstskola.) Det är riskfyllt för honom eftersom det finns minst en angivare i hans by, sonen till hans gode vän Chasan, Ramzan.

Det är ingen lättläst bok. Jag är nära att ge upp flera gånger, men efter ungefär halva boken börjar saker falla på plats och jag begriper någorlunda vilka de olika personerna är, vilka som lever eller är döda, onda eller goda. Det är inte direkt någon realistisk berättelse fast vissa avsnitt rör saker som faktiskt ägt rum i verkligheten, utan den har mer karaktären av saga. Det skapar en distans från dess inte särskilt trovärdiga karaktärer, speciellt Chava, som aldrig känns som ett barn av kött- och blod.

Personerna är inte särskilt religiösa eller politiska utan helt vanliga människor, föräldrar, barn och syskon. Historien utspelar sig fem dagar under kriget år 2004 men berättelsen innehåller ett stort antal utvikningar i tid och rum under tio års tid bakåt i tiden. Det komplicerar läsningen och jag får läsa om en del kapitel för att förstå vilket år det gäller.

Författaren använder sig av denna berättarmetod eftersom han antar att de flesta läsare inte känner till så mycket om det moderna Tjetjeniens historia, varför det är nödvändigt att förklara en hel del av den förgångna tidens skeenden. Berättelsen är tät och emellanåt rent absurdistisk med komiska dialoger och tokroliga kommentarer, vilket gör läsningen om tortyr och andra hemskheter lättare att uthärda. Det är krigsförbrytelser, kidnappning, våldtäkter och lemlästning som beskrivs mer eller mindre som vardagliga händelser. Men det blir inte så deprimerande eftersom vissa av huvudpersonerna skildras med kärlek och värme, Achmed är romanens representant för humanitet, han visar sig kunna hålla fast vid sin godhet och känsla för humor även inför en säker död.

Romanen innehåller överraskningsmoment, som gör den spännande. Det handlar t ex om olika sätt med vilka huvudkaraktärerna visar sig vara förbundna, men inte vetat om, och som avgör deras öden.

Sammantaget är Marras bok läsvärd med ett angeläget tema, men kanske inte så väl gestaltad som den kunnat vara. Men tillräckligt för att ge mig flera starka läsupplevelser.

Text: Vivian Gustin

Titel: Kärleken passerade här en gång
Författare: Peo Bengtsson
Förlag: Damm Förlag
Utgiven: 2013-09
ISBN: 9789175370828

Kärleken passerade här en gång är en kärlekshistoria, likaså en separationsskildring ur ett manligt perspektiv. En vanlig kväll berättar Johanna för Samuel att hon planerat att lämna honom ett tag, sedan gnistan i deras förhållande försvann, sedan hon träffade en ny man på förlaget. Beslutet är slutgiltigt. Samuel gråter. Barnen ska få bo varannan vecka hos varsin förälder. Ytterligare fler tårar rinner från Samuels kinder.

De träffades på en författarskola, rökte gräs, de lyssnade på LP-skivor och drömde om att starta ett band tillsammans – för att alla andra gjorde det. Uppehållet utomlands – han i Nepal, hon i Norge – fick dem att inse att saknaden efter varandra var betydlig, de gick ihop igen och startade familj. Giftermål, första barnet, andra barnet, barntjut mitt på natten; och sedan – kvällen som kunde ha tillbringats framför dataskärmen slutar med en separation.

Likt sekvenser ur Samuels liv skildras hans dåtid och nutid parallellt. En tid i Samuels förflutna som består av äventyr i bergen, sena kvällar på barer bland unga kvinnor i klänning och ett allmänt hopp om framtiden fylls i hans nutid av bristen på ork och ett ständigt tillbakablickande.

Karaktärsutvecklingen är närvarande men personligheterna är ändå suddiga. Beskrivningarna av omgivningen och karaktärerna är för vaga för att berättelsen ska bli tillräckligt levande. Ett par delar i boken – en bikaraktärs historia – är dock rena motsatsen, bikaraktärens roll bidrar med en annars frånvarande realism, den väcker till och med ett intresse. Framförallt väckts en önskan om bikaraktären i fokus.

Berättelsen är enkel, utan några dramatiska upp och nedgångar. Den förutsägbara och klara skildringen skapar ett lugn, utan någon oro för karaktärerna blir den färglös och lämnar få intryck efter sig, men den bidrar hursomhelst med ytterligare ett perspektiv till separationsberättelserna – manligt eller inte, det spelar egentligen inte mycket roll.

Text: Anastasia Brink

Titel: Livets härlighet
Författare: Michael Kumpfmüller
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201309
Översättare: Lars W Freij
ISBN: 978-91-1-304826-0

Med romanen Livets härlighet introduceras den tyske författaren Michael Kumpfmüller på svenska. Det är en lågmäld roman som inte gör så mycket väsen av sig. Här berättas kärlekshistorien mellan den svårt sjuke Kafka och den unga kvinnan Dora Diamant på ett rörande, men ändock distanserat sätt. Livets härlighet är en välskriven pärla, fint översatt av Lars W Freij som tidigare översatt bl.a. Thomas Bernhard och Daniel Kehlman.

Livets härlighet är en fiktiv biografi. Kafka och Dora träffades i badorten Müritz sommaren 1923 och bodde tillsammans i Berlin. De fick ett år tillsammans. Tuberkulosen tog Kafkas liv och 1924 dog han på sanatorium med Dora vid sin sida. Kafka försökte förena kärleken och skapandet samtidigt som sjukdomen tog allt mera kraft. Han hade tidigare försökt leva ihop med fästmön Felice Bauer utan att lyckas. Men med Dora går det bättre. Hon är 15 år yngre än Kafka och ser upp till honom. I bakgrunden av deras relation finns omvärlden; antisemitismen, den galopperande inflationen.

Under ytan i denna roman lurar ett klass- och genusperspektiv. Dora kommer från en fattig, judisk familj och försörjer sig som kokerska i Müritz. Hon har helt enkelt inte så höga anspråk på herr Kafka som kallas Doktorn i första hälften av romanen. ”Hon verkar alltid vara till hands utom när det passar honom bäst att hon är på annat håll” (sid 102).

Dora bemödar sig mycket om Kafkas, Franz hälsa och verkar närmast självutplånande. Men hon är också en självständig kvinna som brutit med sin familj och försörjer sig själv. Med Kafka känner hon sig fri. Breven mellan Franz Kafka och Dora Diamant har aldrig återfunnits. De beslagtogs av Gestapo år 1933. Dora emigrerade senare till Storbritannien där hon dog vid 54 års ålder.

Det har varit roligt att lära känna en annan, ljusare sida av Kafka – även om det är fiktion.

Text: Ulrika Bergman