Litteratur och konst

Titel: Lady Almina och verklighetens Downton Abbey
Författare: Fiona Carnarvon
Förlag: Massolit förlag
Utgiven 2013-10
ISBN: 978-91-87135-51-4

Highclere Castle i Hampshire, England, togs år 2001 över av den åttonde grevinnan av Carnarvon tillsammans med maken, nuvarande earl av Carnarvon. Deras nästan skrämmande pampiga edvardianska boning är av massorna utan tvekan mest känt som slottet i tv-serien ”Downton Abbey” – älskad och prisbelönt tv-serie som följs av miljoner människor.

För många Downton-entusiaster är det säkert välkommet med en bok om ”verklighetens Downton Abbey” som undertiteln lyder. Det inger förhoppningen om att få veta mer om tiden och platsen och, inte minst, de en gång levande individerna bakom rollfigurerna i den populära serien. Mer krasst är det ju också ett sätt att profitera på ITV:s serie, som startade knappt tio år efter att nuvarande ladyn och earlen tog över Highclere.

Fiona Carnarvon har som härskarinna på tv-slottet en unik tillgång till arkiv och material, dagböcker, bild och brev från slottets historia. Det gäller allt från hur många fasaner som sköts vid en viss jakt till de utgrävningar i Egypten som den 5:e earlen finansierade och deltog vid, och som ledde till upptäckten av Tutankhamons grav.

Såväl författaren som de historiska personerna och tv-karaktärerna på Downton tycks dela en syn på godset, slottet, som en självklar institution i sig att vårda för framtiden – närmast att tillbe, på ett sätt som påminner om en del troendes vördnad inför Kyrkan. För en läsare eller tv-tittare är denna syn långt ifrån självklar men då det handlar om fiktiva personer i en dåtid skapar det spänning, väcker intresse. När en författare har den grundsynen riskerar det att irritera. Eller i alla fall förvirra, själv vet jag inte ens om det är nödvändigt att skriva Lady före hennes namn trots att det står så på bokens omslag och även i presentationen: Lady Fiona Carnarvon.

Nåväl, den stora förtjänsten med (lady) Fiona Carnarvons bok är just att göra dokumentationen från Highclere tillgänglig och de fakta och skeenden som hon presenterar har ett stort värde i sig. Det gäller inte minst skildringarna av hur herrskap och tjänstefolk drabbades av första världskriget och earlens äventyr i Egypten. Dessutom finns det ett rikt och bra bildmaterial.

Boken skildrar främst tiden 1895–1923, från det att Almina Wombwell – ”en bländande vacker nittonåring med något tvivelaktig härkomst” – gifte sig med den 5:e earlen och fram till dess att Highclere tas över av andra. Tv-serien däremot börjar ju senare, den första säsongen skildrar tiden mellan Titanics förlisning 1912 och första världskrigets utbrott.

I baksidestexten till boken heter det att boken ger en ”fascinerande bild av den kvinna som har legat till grund för den omtyckta karaktären Cora Crawley”. Men riktigt så enkelt är det nog inte. Rollfiguren Cora är snarare sammanfogad av flera verkliga öden, även personer som dyker upp Carnarvons bok, som Consuelo Vanderbilt; den amerikanska arvtagerskan vars pengar räddade hertigen av Marlboroughs egendom genom – ett djupt olyckligt – äktenskap. Och som närmast blivit symbolen för kallt kalkylerande under det som i Amerika brukar kallas the Gilded age, alltså perioden av tillväxt från ungefär 1870 fram till sekelskiftet. I Carnarvons bok ligger betydligt mer fokus på den perioden, och äktenskapsallianser i societeten i stort, än i tv-serien.

”Lady Almina och verklighetens Downton Abbey” är oftast intressant att läsa även om uppräkningarna ibland blir väl långrandiga och boken skulle tjänat på om författaren varit bättre på att sovra och välja bort från sitt omfattande material. Men den illustrerar också att det inte nödvändigtvis är den som har bäst förstahandskällor som skriver intressantast. För den som vill veta mer om fantastiska, och mer eller mindre originella, kvinnor i societeten under denna tid fann åtminstone jag större glädje i att läsa Johan Hakelius bok med titeln ”Ladies”.

Text: Lilly Hallberg

Titel: S:t Irvyne/Rosenkorsaren
Författare: Percy Bysshe Shelley
Förlag: Vertigo Förlag
Översättare: KG Johansson
Utgivningsdatum: 2013-10
ISBN: 9789186567187

Sjuttonåriga Percy Bysshe Shelley skriver den gotiska romanen S:t Irvyne år 1809. Kritikerna bemöter hans melankoliska romans som någonting en tonårsflicka kunde ha skrivit. De ateistiska delarna av prosaberättelsen går emot tidsålderns etiska normer. Den alternativa synen på äktenskap må inte heller ha varit särskild populär brand kritikerna. Det krävs viss ansträngning för att föreställa sig hur en klassiker som S:t Irvyne hörde till populärkulturen. Man kan inte låta bli att fundera i fall dagens illa kritiserade romaner är framtidens mästerverk. En inblick i historiska verk kan underlätta när det gäller att se sin samtid ovanifrån – objektivt. Likt Shelley kan vi alla vara offer av vår samtid.

Kapitel fem och sex fattas. Romansen kryllar av obesvarade frågor. Sammanhanget mellan händelser är i flera delar vagt. Karaktären som är olycklig – hennes berättelse går tillbaka fem år och avslutas med ett lyckligt slut; och de händelser som har lett huvudkaraktären på en glädjelös livsbana är ovissa. Självklart är det fritt fram för läsaren att fylla på med fantasi när det gäller det otillräckliga men man kan lika gärna låta bli att se helheten i skildringen och fokusera på språkets skönhet. Shelley skildrar månskenets lyster över granskogens trädtoppar, den nattliga kylan i vars skuggor vandrar i skogens avskildhet – ibland kan romantikens förskönande naturskildringar saknas. Få verk idag beskriver naturen på samma sätt som den unge Shelley – det hör till romantikens guldålder.

S:t Irvyne har fått sin inspiration från gotiken. Shelleys prosa rymmer inte de beskrivningar av den sortens vidrigheter som Mary Shelley har bidragit med i Frankenstein eller den moderne Prometheus men är hursomhelst blodig. Framförallt är S:t Irvyne mystisk, det mörka liksom kryper fram ur skogens djupaste vrår. För att bevisa sin kärlek för sin älskade är hjälten tvingad att mörda den sköna Ofelia som dyrkar honom, och den oskuldsfulla Eloise skyndar sig in i skogen för att möta en man vars onda avsikter hennes naiva natur inte kan ana. Det hör också till romantikens guldålder.

S:t Irvyne eller Rosenkorsaren har tidigare inte översatts till svenska. KG Johanssons tolkning flyter på naturligt, oberoende av originalet – i och med att jag endast läst tolkningen kan jag inte uttala mig kring hur dessa två förhåller sig till varandra. Översättningen kommer så gott som tvåhundra år efter att romansen publicerades. Bättre sent än aldrig.

Text: Anastasia Brink

Titel: Engagemang – Batman, Putnam och jag
Författare: Per Grankvist
Förlag: Volante
Utgiven: 2013-11
ISBN: 9789187419140

Per Grankvist har skrivit en ambitiös bok, – som inte alls är svårläst eller krånglig – om engagemang. Varför engagerar vi oss inte? Jag håller med honom om att det är lätt att trycka på ”gilla”-knappen på Facebook, men att göra mer, gå med i en förening och satsa vår tid på något är vi inte bra på längre.

Det ambitiösa i Pers bok är att han tar ett djupt grepp på hela det sociala kapitalet. Han redogör för varför vi människor mår bättre om vi litar på våra medmänniskors godhet, visar på undersökningar att människor som engagerar sig, känner för andra mår bättre än de som bara tänker på sig själva.

Det blir historielektion, psykologi, statskunskap och forskarrön. Allt uppdelat i bokens undertitel ”Batman, Putman och jag”.

”Batman” står för hjälten som engagerar sig som hämnd och handlar om vad som får oss att göra något.

”Putman” i titeln handlar om statsvetaren Robert Putman och hans teorier om det sociala kapitalet, dvs medborgarnas sociala engagemang. Det har minskat och vi umgås inte med varandra lika mycket längre, vilket i förlängningen för med sig att vårt förtroende för andra sjunker, vilket i sin tur är ett hot mot demokratin.

Den sista delen ”Jag” handlar inte om författaren Per utom oss läsare. Hur engagerar vi oss idag? Ger vi vår tid, pengar och/eller kunskap och varför.

Engagemang är en bok jag önskar ska läsas av alla, vara kurslitteratur i skolan, för genom den lär vi känna vår historia, lär känna oss själva lite bättre och kanske känner vi att vi är del av ett sammanhang. Jag tror vi blir uppmuntrade att engagera oss för då får vårt liv en större mening.

Text: Eva Sundqvist Olmos