Litteratur och konst

Tv-serien ”Blå ögon” har upprört ganska många. Serien skildrar i dramaform Sverige före valet 2014. Kritiken har mest gällt att Trygghetspartiet som ska föreställa Sverigedemokraterna har en frontman, Olle, som framställs sympatisk eller åtminstone mänsklig. Det är inte helt politiskt korrekt i Sverige att beskriva en Sverigedemokrat som mänsklig. I seriens första avsnitt skildras också en medlem i partiet, en medelålders kvinna i norra Bohuslän som är aktiv på lokal nivå och hennes engagemang är nästan begripligt – och hon skildras inte heller som någon fascistisk djävul.

Det andra som väckt mycket kritik i ”Blå ägon” är att där finns en våldsam nazistgrupp och den har inga förbindelser med Trygghetspartiet. Det är inte heller politiskt korrekt i Sverige idag.

Jag tycker inte detta är seriens problem. Ett drama måste ha frihet att skildra karaktärer på annat sätt än vad som är politiskt korrekt. Tvärtom är väl detta en av seriens få styrkor. Att någon människa som är med i Sverigedemokraterna kan ha några mänskliga drag är inte helt otroligt.

När jag hade sett de första två avsnitten tyckte jag serien var godkänd, den förenklade inte och hade några intressanta karaktärer – men sedan har det bara burit utför i rasande fart. Serien har blivit sämre och sämre och helt omöjlig att engagera sig i.

Det som gör serien så fruktansvärt usel är att den har ett flertal karaktärer som är löjliaa och helt omöjliga att tro på. De är inte löjliga på ett komiskt sätt utan förmodligen oavsiktligt. Sofia, dottern till den mördade lokalpolitikern, är helt omöjlig att tro på. Hon verkar helt puckad. Hon blir jättearg när hon erbjuds pengar och stöd av Trygghetspartiet till begravning och för att klara sig och sin bror och sin lille son. Hon menar att Trygghetspartiet bara vill utnyttja henne. Men hennes mamma var ju aktiv där? Är det så konstigt då om det partiet vill ge henne stöd? Istället engagerar Sofia sig i den våldsamma nazigruppen, Veritas. Hur trovärdigt är det? Nej, hon är en av de tristaste karaktärer i svensk tv-seriers historia på länge.

En annan riktigt trist karaktär är Janina som har en framskjutande roll i Trygghetspartiet. Janina har tydlig invandrarbakgrund men är ändå en av de hemska figurerna i det fiktiva sverigedemokratiska Trygghetspartiet. Nej, hon är inte möjlig att tro på.

Serien skildrar dels händelserna kring Trygghetspartiet, mordet på deras lokalpolitiker och den våldsamma nazistgruppen men samtidigt sker mystiska saker på regeringsnivå. Justitieministerns stabschef försvinner spårlöst och hennes ersättare Elin Hammar hamnar i ett nät av lögner och konspirationer när hon försöker ta reda på vad som har hänt. Elin Hammar är nog den allra löjligaste och allra minst trovärdiga av alla misslyckade karaktärsskildringar i serien. En riktigt löjligt scen är när hon konfronterar och frågar ut en man när han tränar på ett gym. Hur osmart är hon? Hur trovärdigt är något sådant och vill vilken nytta har den scenen? Det är så många sådana scener som inte säger något dramaturgiskt. Elin Hammar är klumpig hela tiden, hon är så klumpig att det inte blir spännande utan svårt att stå ut att se på. Hon ska ju vara nån form av hjältinna och ändå är hon så dum i huvudet. Av någon konstig anledning verkar regissören tycka att det ser spännande ut när hon går. Nittio procent av när hon skildras går hon. Hon går i korridorer, hon går i trappor, hon går på gatan, hon går och går och aldrig får hon rollen att bli trovärdig eller engagerande på något sätt. I avsnittet när Sarah Farzin mördas har Elin Hammar stämt möte med henne. Medan Elin går ut en liten stund blir Sarah hämtad och bortförd av mördaren och Elin går i trappan upp till huset, hon går och går och går och det tar evigheter, fast trappan är så liten. Suck.

Överlag skildras den politiska världen alldeles för kliché-artat. Statsministerns tal är så klyschiga och fyllda av klichéer att det inte blir trovärdigt.

Problemet med tv-serien ”Blå ögon” är att karaktärerna inte engagerar mig som tittare, karaktärerna är löjeväckande och inte trovärdiga. Det enda som får bra betyg i serien är musiken av Fläskkvartetten. Den är grymt bra, från introt till varenda scen. Synd att resten inte ens uppfyller kravet för att få betyg 1 av 5. Trist att se en serie med en sådan lång rad av duktiga svenska skådespelare bli en slags misslyckad parodi på samhället.