Skivrecensioner

Ellen Andersson

You Should Have Told Me

5

Inspelad i Nilento Studios juni 2019 (kompletterande inspelning Göran Stegborn och Viktor Löfgren)

Mixning: Pål Svenre Unit 7

Producent: Anton Forsberg och Ellen Andersson (exekutiv prod. Stephan Jansson)

Prophone Records

41:13

Release: 6/11 2020

Köp inte rakt av opinionsbildande musikjournalisters uttalanden när de exalterat kommer med formuleringar om genombrott som bidrar till uppsving för en slumrande genre, ung sångstjärna fyller glappet, skapar nödvändigt sug och revitaliserar jazzscenen. Flera som öst superlativ över Ellen Andersson tillhör skaran utifrån kommande bedömare. Sådana som snappat upp att vokalisten med sin pianolösa kvartett, sensationellt tilldelades Gyllene Skivan för sin debut (omröstning där årets jazzskiva utses). Jag som har viss koll och alltid omfamnat jazziga yttringar, har aldrig saknat tillgång till ypperliga svenska sångerskor. Och bortsett från festivaler är det ofta trögt med publiktillströmning till jazzkonserter. Icke förty finns all anledning att glädjas åt ett efterlängtat album från en vokalist, vars hängivenhet att tolka andras kompositioner kan leda tankarna till fenomenala Linda Ronstadt.

Äger ovan nämnda debut och har hört Ellen Andersson Quartet minst tre gånger live (recenserat vid ett par tillfällen). Däremot inte fått möjlighet att se henne i sammanhang med Sveriges Radios eller Malmös Symfoniorkester, ej eller Norrbotten Big Band. Hennes homogena band förmedlade ett förförisk, friskt sound. Mycket välklingande och dynamiskt! Om jag fräckt nog skulle generalisera, kändes konceptet emellanåt inneslutet i sin konsekventa form. Nya albumet är delvis annorlunda, intar en friare hållning. Och den lika målmedvetna som avspända attityden framgår med önskvärd tydlighet. Utfaller enbart till samtligas fördel att ta emot Ellen Anderssons stämma i en mestadels ny omgivning.

Kvar sedan succédebuten är radarpartnern Anton Forsberg på gitarr, fast nu mer som backup än musikalisk motor. På skivan från 2016 gästade trumpetfantomen Peter Asplund. Han medverkar ånyo, vilket gör mig salig. Sättningen i övrigt: Joel Lyssarides på piano, Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna och kontrabasisten Niklas Fernqvist. De fyra musikerna ingår i gräddan av svenska musiker. Har haft äran att recensera, njuta av dem live och på skiva ( i ett par fall sedan 90-talet). Tillkommer gör en stråkkvartett vars medlemmar heter Johanna Tafvelin (violin), Nina Söderberg (violin), Jenny Augustinsson (viola) samt Florian Erpelding (cello). En omständighet som stör mig en smula är själva designen. Cd:n innehåller tre foton på sjungande stjärnan, men inget bild på musikerna.

Titellåten fungerar som öppningsspår. Därutöver levereras åtta tolkningar, av vilka ett soundtrack komponerat av Randy Newman på 90-talet torde vara färskast. En annan melodi som avviker från temat standards är Blackbird från Beatles vita dubbelalbum. Ellen har förstås valt repertoar med omsorg. Menar att det är lika skrämmande som inspirerande att tolka andra. Varvar således välkända alster med titlar som inte framförs lika ofta. När jag av nyfikenhet googlar noterar jag flera sånger skrivna på 30-talet, i något fall sent 20-tal. Vi erbjuds melodier associerade med Anita ò Day, Nat King Cole, Doris Day med flera. Ligger nära till hands att anta att Joel Lyssarides putsat fram flertalet fantastiska arrangemang. Men eftersom Anton Forsberg och Ellen skissat fram varje låts sound, kan det lika gärna vara de som ska harangeras.

Kvinnan från Linköping som både tilldelats en Jazzkatt och Gunnar Hoffstens stipendium, färgar stundtals sitt tonala berättande med dramatisk nerv, tangerar ibland vad somliga skulle anse tillgjort. Hon glider på diftonger, låter tidlös, internationell och ofta uppseendeväckande beslöjad och sträv. Lena Horne uppkommer hos mig som referens, vilket knappast är en slump, då Ellen på tribut-evenemang hyllat stilbildaren ifråga. Har man konverserat med 90-talisten förundras man, undrar varifrån den sällsamma sångrösten kommer Fraseringen är vidunderlig! Jämförelsen med Isabella Lundgren relevant.

På You Got A Friend In Me (Newman) hänger sig Ellen Andersson åt rytmisk uppvisning ihop med glimrande Löfcrantz Ramsay. Efterhand förstärks svänget av like förträfflige Fernqvist.. I andra arrangemang håller hon sig skönsjungande inom töjbara ramar. Fäster mig förstås vid betagande scatsång och ordlösa oktavkliv.

Vokalisten i vars namn You Should Have Told Me är utgiven, har fått till ett bländande, fabulöst samarbete med samtliga musiker. Alla verkar stimuleras extra av variationen i arrangemangen. Hör hisnande tajming från alla håll. Jag absorberar inspelningen i mina Sony hörlurar sent nattetid ett par nätter i följd. Blir ofantligt tillfreds av att tillägna mig skiftande stämningar. Man har åstadkommit en ytterst välgjord, charmerande produktion. I intervju läser jag att Ellen går igång på hur musiker i liten grupp har utrymme att reagera på varandra, ta lika mycket ansvar.

Läckert uppbackad av stråkarna spelar Lyssarides så att nackhåren reser sig i Once Upon A Summertime. Snarlika rysningar av välbehag skapar han åtskilliga gånger. Kritiker bör akta sig för att frekvent sätta stämpeln geni på extraordinära skapande människor, särskilt innan de fyllt trettio. Ändå uppstår situationer när det blir lika ofrånkomligt som befogat. Att Peter Asplund står för helhjärtad insats och enormt kunnande förvånar inte, tvärtom. Lyssnat mycket på honom. Hans besjälade trumpettoner ut i stratosfären ska klassificeras som världsklass. Mästerliga solon härbärgerar storskaligt känslorus. Släpande blues signerad Duke Ellington, osar av rökig hedonism. Sparsamt förekommande Anton Forsberg involveras i den samfällt orgiastiska aktiviteten på ett mycket attraktivt sätt. Deras frustande version av Just Squeeze Me måste anses vara en av årets låtar oavsett kategori.

I balladen Too Young har Forsberg med Barney Kessel-doftande ackord huvudansvaret. Mjukt intro a cappella övergår i samma sättning som hos Ellen Andersson Quartet. Trummor och bas broderar snyggt i sticket. Så raffinerat, så ledigt utfört med lika delar självförtroende och ödmjukhet. Tar inte tillbaka påståendet i föregående stycke om het kandidat till årets låt. Vill dock meddela att knivskarp konkurrens råder. Tolkningen av The Thrill Is Gone vars ursprung emanerar från tidig 30-tals musikal, görs med en lysande Lyssarides i förarsätet. Hans magiskt expanderande melodispel jämte förunderlig sång, strålande rytmisk tillförsel och suggestiv övergång; resulterar i en ljuvlig fullträff.

´Deed I Do river Joel, Johan och Niklas av i härligt febril up tempo. Tippar att Joel i somliga sekvenser tillåter sig att improvisera i stundens ingivelse. Den prisade pianisten imponerar kolossalt, fast jag kände till hans kapacitet. Ellens vokala vighet vägleder nämnda garvade gäng i nämnda snabbsvängande dänga.

Det är många om budet. Vill ändå framhålla Blackbird (Lennon/ McCartney) som den allra mest fantasifulla tolkningen. Från klart definierad utgångspunkt träder musiker och röst in i ett egenkonstruerat universum. Stråkkvartetten kompletterar framgångsrikt, medan Lyssarides ånyo firar triumfer. Det suggestiva temat utvinns med delay(?) av en riffande Forsberg i sitt esse.

En underbar anrättning med ett spektrum av goda smaker fullbordas genom I Get Along Without You Very Well i avskalad tappning. Noterar anmärkningsvärt klipp av stimmig atmosfär, ett sorl av minglande röster. Att komma på rätta infallsvinklar till existerande musik, är liktydigt med hur Ellen Andersson förhåller sig till sin kreativa kraft.

Man bör undvika att överutnyttja högsta betyg, samtidigt som man vill ge öronen bästa möjliga stimulans. Därför väljer jag att lägga energi på vad som är värt att sprida vidare, struntar i utgivningar som lämnar mig rejält besviken eller oförstående.

You Should Have Told Me överträffar högt ställda förhoppningar. Ellen Anderssons magnifika vokala förmåga, strålande arrangemang, taggade superproffs och perfekt ljud från en berömd studio i min hemkommun. Skäl nog att bestämma sig för en fullpoängare. Trist att förutsättningar saknas för en större releaseturné.

Felisia Westberg (FW5)

The Magic We Make

4

Inspelad december 2018 av Daniel Bengtsson i Studio Rymden Stockholm

Mixning: Anton Sundell

Producent: Felisia Westberg

Havtorn Records

54:29

Release: 16/10 2020

Först nu kommer skivdebuten från basisten, låtskrivaren och bandledaren Felisia Westbergs grupp. Redan 2017 hörde jag FW5 på Gmlstn Jazzfestival, vilket resulterade i upprymda omdömen publicerade i jazzmagasinet OJ. Westberg växte upp i Gävle, bor numera i Malmö och studerade vid Fridhem fhs och Högskolan för scen och musik i Göteborg. Enligt pressutskicket rör sig 27-åringen obehindrat mellan reggaefestivaler, spelmansstämmor och jazzklubbar. Har belönats med Hasselgårds-stipendiet och spelat med kända namn som Ale Möller och Ane Brun (vilka jag förstås sett live, fast då utan hennes medverkan). Även Mariam The Believer och duon Siri Karlsson finns på meritlistan. Westberg har sannerligen haft huvudansvaret för albumets tillkomst. Står för all text, musik och arrangemang, dessutom de vokala inslagen. Magic We Make ”kantas av vemodig folkton och är en hyllning till människans potential…”.

I den pianolösa kvintetten ingår förutom idégivaren själv: Andreas Pettersson på trummor, Johan Ekeberg på elgitarr, saxofonisten Oskar Sundbaum samt violinisten Terese Lien Evenstad. Den senast uppräknade har skivdebuterat med egen kvartett och erhållit flera stipendium. Både Evenstad och Westberg har nominerats till Jazzkatten i kategorin årets nykomling.

Låtarna bottnar sällan i enhetlig struktur. Präglas snarare av infallsrika övergångar och utskott som utvecklas i olika riktning. Påfallande duktiga och drivande musiker fungerar ypperligt ihop, likt en elastisk enhet där åren tillsammans stärkt självförtroendet. Musiken är ljusår ifrån att vara tillrättalagd, istället uppfattar jag frekvent löst sammanfogade kompositioner. Somliga sekvenser utmanar, eftersom de framstår som utan kontur. Hör luftigt jambetonade delar som mer påminner om skisser, vilka varvas med genomkomponerade alster. Westberg prioriterar ett bitvis knöligt sound, vars tonspråk hon följaktligen låter bukta ut, enstaka gånger svämma över. Hur man reagerar beror ganska mycket på ens mottaglighet just i stunden. Märker faktiskt att musiken växer efter ett antal genomlysningar, kvaliteterna blottläggs, framstår som mer självklara.

Mollanstruken inledning glider iväg mot en behaglig plats, drömskt och paradoxalt nog med vidhängande ljus atmosfär.. Divergerande klanger kommer och går. Lockas av en öppensinnad lager på lager – teknik. Visuellt är bara förnamnet. Guld och gröna skogar sträcker ut, förgrenar sig i olika ritningar och ser till att sången gifter sig med fiolen. Följs av en spräcklig sak med impressionistiska förtecken. I förgrunden sång på högvarv. Gruppens medlemmar verkar ha uppmuntrats till att stöka runt. Fordrar skärpt uppmärksamhet för att inte repellera. I den suggestiva titellåten dominerar det i jazzsammanhang udda instrumentet violin. Med Terese Lien Evenstads skickliga spel och åtskilliga solon (även effektfulla pizzicaton), ligger FW5 ibland nära folkmusik och klezmer-sväng.

. Doldisen Andreas Petterssons avsevärda begåvning måste framhävs. Han förblir en storslagen behållning genom sina polyrytmiska finesser. Konstigt nog begås inga solon, från en man som har förutsättningar att bli nästa Konrad Agnas, utan att för den skull framstå som imitatör.

Bandledaren har fått till flera medryckande melodier och eggande stämningar. Lika mycket fokus läggs på elaborerade solon som på ensemblespel. I snirkliga figurer tas den påbjudna friheten till vara på ett excellent sätt av exempelvis saxofonisten Oskar Sundbaum och i lika hög grad av den Frisell-doftande gitarristen. Tycker mig vidare höra influenser från en improvisatör som Terje Rypdal. Utdelar extra guldstjärna till Ekeberg för att han med sina avvägda, flödande klanger får sagt väsentligheter. Borde vara en efterfrågad instrumentalist.

I en spännande anda av okuvlighet tar musikerna gemensamt, eller i växelverkan, fram sin imponerande kapacitet. Ankaret Westberg styr med fast hand över takthållningen genom pådrivande fingrar. I egenskap av bandledare har hon rättmätigt tillskansat sig påtagligt genomslag, för ett instrument som vanligtvis håller till i de bakre regionerna. Närvaron etableras på ett intelligent, smakfullt sätt.

I Dvala fascinerar en drömsk, svävande slinga på tenorsax, vars huvudroll understöds av gitarr för att därpå avlösas av gitarrens uttrycksfulla ackord. En ösig framåt låt som komponisten ändå lyckats krydda med lite knixiga takter har döpts till Ture i oturen. Live en given hit! I Letters From The Sawmill händer mycket. Till sin karaktär är den filmisk. Avslutande Hymn är en uppstigande hymn, vars sammanhållna struktur visar FW5 från sin mest tillgängliga och tilltalande sida.

Måste erkänna att jag ibland har svårt för Westbergs röst när den drar iväg mot höga höjder med anspänt tonläge. I och med att hon då ägnar sig åt något annat än traditionell vokaljazz behöver jag vänja mig. Sammanfattningsvis spännande, ombytliga och vackra låtar, i vilka gruppens medlemmar får generöst med utrymme. Felisia Westberg sällar sig till en prominent skara av kvinnliga basister i Norden som har egna framgångsrika band. Tänker på exempelvis Kristin Korb, Ellen Andrea Wang, Stina Andersdotter, Eva Kruse och Elsa Bergman.