• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Fucked Up med David Comes To Life

8 juni, 2011 by Redaktionen


Artist: Fucked Up
Titel: David Comes To Life
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-06

Fucked Up är närmast löjligt produktiva. De har hittills bara släppt tre album, men räknar man in singlar, EP:s, samlingsskivor och annat kommer man snabbt upp i ett femtiotal släpp. David Comes To Life, deras tredje studioalbum, är en rockopera. Det kan tyckas vara märkligt att ett punkband spelar in någonting som vanligtvis förknippas med The Who, Queen och Pink Floyd. Men Fucked Up har alltid handlat om att göra det oväntade. Därför inleddes förra albumet, The Chemistry Of Common Life, med ett flöjtsolo och därför gör de nu en rockopera. Ingenting märkvärdigt med det egentligen.

David Comes To Life kretsar kring fabriksarbetaren David som lever i en fiktiv stad i Thatchers Storbritannien. Under arton låtar får vi följa hans uppkomst, fall och eventuella återfödelse. Huvudteman är kärlek, klasskamp och revolt. Handlingen är långt ifrån något mästerverk, men det känns inte heller som någonting man behöver bry sig om. Albumet är egentligen bara rockopera till namnet – först och främst är det en ursäkt för Fucked Up att bjuda på arton furiösa punklåtar.

Genreöverskridande, livsbejakande och episkt är passande beskrivningar. Queen of Hearts, The Recursvive Girl och The Other Shoe låter nästan som The Hold Steady. Fast mer uppskruvat och aggressivt. Charmen med albumet, och Fucked Up i allmänhet, är deras omfamnande av influenser och hur de väljer att förvalta dessa. Med en grund i 1980-talet hardcore – Black Flag och Hüsker Dü är uppenbara influenser – vågar bandet flytta fram gränser. De gör detta genom att strunta i konventionerna. Lager-på-lager-produktion, avancerade förändringar i tempo och episka gitarrvågor är medlen de använder. David Comes To Life är välproducerat, mångsidigt och texterna är litterära.
Först och främst är det ett album som ger hopp för en musikgenre som har stått stilla allt för länge.
Punk har alltid handlat om att ifrågasätta regler. Det är precis det Fucked Up gör med det här albumet. Även punken har sina regler och Fucked Up bryter mot de flesta. Det är någonting de förtjänar respekt för. David Comes To Life är ett album som tvingar dig att omvärdera begreppet hardcore; vad det är och vad det kan bli. Det är svårt att inte känna att det här är framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Fucked up, skivrecension, musik, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Fucked up, Musik, skivnytt, skivrecension

Recension av Priest – läskigaste vampyrerna hittills

8 juni, 2011 by Redaktionen

Titel: Priest
Betyg: 3
Sverigepremiär: 10 juni 2011

Priest är en blandning mellan Western, science fiction och monsterfilm. Det är definitivt ingen traditionell vampyrfilm. Handlingen utspelar sig i en mörk värld, i en tid efter de stora vampyrkrigen. Kyrkan/The Church är stark men krigarprästerna, som var de som slogs mot vampyrerna, har ingen auktoritet längre. Kyrkan försäkrar att vampyrerna är döda och att det inte finns något vampyrhot att vara rädd för. Ändå gömmer sig stadens befolkning innanför tjocka murar.

Paul Bettany spelar Priest, en av krigarprästerna som nu går runt i staden utan någon funktion. Men det bor också folk utanför städerna. Likt en nybyggarfamilj i en gammal westernfilm är Priests bror med fru och dotter redo att äta middag efter sin bordsbön när friden bryts av en vampyrattack och 18-åriga Lucy förs bort. Den lokala sheriffen, som är kär i Lucy, åker till staden för att hämta Priest. För att kunna ger sig ut på vampyrjakt måste dock Priest gå emot kyrkan – som blundar för vampyrhotet.

Ingen behöver tveka om huruvida vampyrerna i Priest är goda eller onda. Deras utseende säger allt: slemmiga, ögonlösa monster, som utvecklas inuti något slags puppor – alla härstammande från en vampyrdrottning. Trots att de är så motbjudande som man kan tänka sig finns det människor som beundrar dem och låter sig smittas och förvandlas till så kallade familiars.

Det finns också ännu en varelse i filmen – en Lucifer-gestalt som är både vampyr och människa och den som leder attacken. Filmen är baserad på den grafiska novellen Priest av koreanske Min-Woo Hyung, där Priest inte slåss mot vampyrer utan mot fallna änglar, vilket man anar här.

Spänningen är hög i Priest, bildspråket är dramatiskt och dataanimeringen skickligt gjord. Jag gillar budskapet om faran med att blunda för det onda och även om dialogen är begränsad så lyckas den förmedla de viktigaste ingredienserna så att historien hänger ihop. Personerna är lite för endimensionella för min smak och det märks att filmen inspirerats av en serie.

Slutet av filmen ger en tydlig öppning för del två. Priest och hans två följeslagare, sheriffen och en prästinna, räddar staden från vampyrattacken, men det här är bara början. Det stora kriget väntar.

Relaterat: Recensioner i Dagens Nyheter och på Onyanserat.

Läs även andra bloggares åsikter om Priest, vampyrfilm

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Vampyrfilm, vilda västern

Recension av The Housemaid – vacker skildring av de skrämmande rika

8 juni, 2011 by Redaktionen

Jeon Do-yeon som Eun-yi.

Titel: The Housemaid
Betyg: 3
Sverigepremiär: 10 juni 2011

Den sydkoreanska dramathrillern Housemaid börjar med att en ung kvinna begår självmord genom att hoppa från en balkong, mitt i stadens hektiska liv. Eun-yi, som jobbar i köket på en restaurang, bevittnar händelsen. Snart därefter börjar hon som barnflicka/housemaid hos den förmögna familjen Goh. Trots att Eun-yi ser ut som en ung flicka är hon redan skild och verkar desillusionerad på männen.

Hennes huvuduppgift blir nu att ta hand om paret Gohs lilla dotter, Nami, som hon snabbt får en bra kontakt med. Den unga vackra hustrun, Hae Ra, som är höggravid med tvillingar, över yoga inför förlossningen och konsumerar konst, litteratur och musik som förströelse. Maken Hoon är van att få allt han pekar på och snart vill han också ha Eun-yi, vilket hon inte verkar ha så mycket emot.

Eun-yi blir gravid och när Hae Ras mamma Mi-hee kommer för att styra upp situationen börjar det barka iväg mot en oundviklig katastrof. Eun-yi vill behålla barnet, men det kan familjens två kvinnor inte acceptera.

Housemaid bygger löst på en tidigare koreansk film med samma namn från 1960. Skillnaden är att i den filmen är det Eun-yi som är den ”onda”; familjesplittraren som tar anställning för att förföra maken (jag har inte sett den, men det låter som amerikanska Handen som gungar vaggan från 1992). Sensmoralen är tydlig – se upp för ogifta förförerskor.

I aktuella Housemaid skulle sensmoralen kunna vara ”var glad att du inte är rik” eller ”beblanda dig inte med de rika – det slutar i katastrof”.  ”De är skrämmande, det är nog därför de har kunnat bli så rika”, säger familjens husfru, Miss Cho.

Housemaid är en vacker och suggestiv film, men jag känner mig lite kluven inför rollpersonerna och handlingen. Slutet är effektfullt, men destruktivt. Det är bara en av personerna i Housemaid som verkar utvecklas under filmens gång och det är Miss Cho. Det är lite svårt att leva sig in i Eun-yis agerande, allt från hur lättvindigt hon faller för Hoon (om än rik, mäktig och snygg) till hennes slutliga hämnd. Jag skulle inte riktigt kalla filmen för thriller, men den är spännande på så sätt att man är osäker på vad som kommer att hända. Det är positivt i en filmvärld där mycket är förutsägbart.

Eun-yi följer med familjen på en utflykt till landet.
Eun-yi följer med familjen på en utflykt till landet.

Relaterat: Recensioner i Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Sydkoreansk film, The Housemaid

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Sydkoreansk film

Recension: Timbuktu: Sagolandet

7 juni, 2011 by Redaktionen

Artist: Timbuktu
Titel : Sagolandet
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-08

I Västerås en sommarkväll 2010 spelar reggaebandet ’Helt off’, fyrtio minuter in i spelningen dyker ytterligare en artist upp på scen, en artist som med sin karisma och energi lyckas förvandla konserten från godkänd till närapå briljant.

Om inte renläriga hiphopfans redan gett upp hoppet om Timbuktu lär de spreja väggarna svarta av frustration, för som vanligt blandar han genrer lika självklart som moderater ropar på sänkt skatt. ’Ingen tid’ är grym modern blaxploitation soul. ’Dödsdansen’ innehåller folkmusikfioler från Balkan. Han är ackompanjerad av piano och stråkar i ’Dansa’, inget mer. I ’Livets samba’ förvandlas han till en mambokung som överdoserat på gamla James Bond soundtracks. Så går det att hålla på låt för låt. Det är nästan bara Timbuktus snabba, fenomenala rappande som avslöjar en hiphopartist bakom musiken. Trots alla genrer så känns det aldrig splittrat.

På tre år gamla ’En high 5 & 1 falafel’ var det långt mellan topparna , ’Sagolandet’ däremot präglas av den nytändning han berättat om i intervjuer. Lysande låtar och lika lysande rap och sång. Och lysande producenter. De ovannämnda låtarna tillsammans med ’Allt grönt’ är några av höjdpunkterna. I ett par låtar svajar refrängerna något, annars är det svårt att vara negativ.

Mannen som tog över scenen i Västerås var – som ni nog förstått – Timbuktu. Samma energi och briljans han öste över oss den kvällen återfinns i stora doser på nya albumet.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Skivrecension: FM Belfast med Don’t Want To Sleep

7 juni, 2011 by Redaktionen

Artist: FM Belfast
Titel: Don’t Want To Sleep
Betyg: 3
Releasedatum: 3 juni

Ja FM Belfast härstammar från Island, men glöm allt du har lärt dig om typisk isländsk musik. Glöm bort det där med att sjunga på låtsasspråk. Glöm storslagna arrangemang. Glöm ljudet av vidderna.
Eller vänta, glöm inte drivkraften och viljan att sticka ut.

De lyckas med något som inte alla helt bemästrar, de spelar inte bara musik, det spelar även på sin publik. Efter ihärdigt turnerande så märks det att FM Blefast vet exakt vilka knappar de ska trycka på. Som lyssnare vill du släppa alla hämningar och bara ge in till musiken, även om du inte befinner dig i ett stort, svettigt publikhav. Det här är mer än bara vanlig electronica, det är stundtals mani.

Plattans största höjdpunkt är det sjunde spåret I don’t want to go to sleep either som är helt galen och helt underbar på samma gång. Det är enkelheten och barnsligheten som gör hela låten vilket är genomgående
för all musik som FM Belfast gör. Textraden, ”I’m not afraid to taste your fist, I’m not afraid to taste your fist, I’m gonna learn american” i låten American blir bara bisarr i sitt sammanhang med glad musik men det passar in det också. På något vänster.

Allt handlar om att bara ha så roligt som möjligt men musiken blir ändå aldrig glattig eller ytlig så som electronica kan bli om artisterna bakom inte lägger sitt hjärta i det. Låten Mondays är plattans lugnaste låt, resterande spår håller drivet uppe. De har lyckats göra en platta som utmanar på så vis att det inte riktigt går att ogilla den, det är något i musiken som bara sätter sig.

Ändå lyckas de inte rigit ta sig hela vägen fram, det är bra men inte helt konsekvent rakt igenom. Det riskerar att bli malande i sin helhet och ljudbilden har kanske behövt vara lite mer nyanserad. Det är något som inte känns helt hundra även om det är svårt att definiera exakt vad det är. Det kan vara så att FM Belfast helt enkelt inte gör sig i
studio, se detta som en inbjudan till nästa livespelning. Troligtvis så är Don’t Want To Sleep en riktigt fullpoängare live. Allt tyder på det.

Rekommenderas för dig som undrar hur ett uppvuxet Casiokids skulle
låta eller tycker att Miike Snow tog sig själva på tok för stort
allvar. För dig som bara vill släppa allt.

Plus snygg video från en spelning

Läs även andra bloggares åsikter om FM Belfast, popmusik, recensioner

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: FM Belfast, Popmusik, recensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1351
  • Sida 1352
  • Sida 1353
  • Sida 1354
  • Sida 1355
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in