Tommy Körberg återvänder till teaterscenen som både skådespelare och artist i ”Lola” – en berättelse om längtan, rädsla, utanförskap och vad det gör med en människa. Pjäsen är en musikalisk monolog efter idé och regi av Sunil Munshi och spelas på Cirkus i Stockholm under hösten 2018. Lola har premiär den 22 september och biljetterna släpps den 28 februari.
Ett pressmeddelande:
Under hösten 2018 är Skandiascenen på Cirkus hemvist för allas vår Tommy Körberg som rollfiguren Lola i pjäsen med samma namn. I en avskalad tvåmannaföreställning som arbetats fram av Sunil Munshi och Tommy Körberg berättas en rörande historia om en människas resa genom livet ackompanjerat av sång och piano.
– Vi har en komplex tillvaro som människor. Man ska se det med humanistiska förtecken – det är många som lever ett sådant liv där de inte ges möjlighet att berätta vad de egentligen känner. Vi spelar och tar oss an roller som cementeras i barndomen för många. Och det ska man väl slå hål på. Utmaningen är att göra det trovärdigt, hälsar Tommy.
I pjäsen lär vi känna Lola, en showartist som på ålderns höst nått slutet av sin karriär och väljer att genomföra en sista föreställning. I realtid växlar huvudkaraktären mellan teatralt och lågmält berättande, och vi tas med på en varmt humoristisk resa genom liv, karriär, längtan och krossade drömmar.
– Det är ett innerligt porträtt av en människas kamp för bekräftelse, närhet och värme – något vi alla strävar efter, men inte alla når, hälsar Sunil Munshi.
Sunil Munshi är en konstnärlig och konceptuell kreatör med ett gediget track-record som pjäsförfattare, regissör och skådespelare. Han har tidigare haft uppdrag på både Dramaten (bl a ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”) och Galeasen (”Hallå! Popmusik, kickar å kläder”) och är just nu högaktuell som regissör för årets upplaga av Melodifestivalen.
Kreativt team
Tommy Körberg – Lola
Sunil Munshi – Regi
Camilla Thulin – Kostym
Annika Stödberg – Mask
Lola har premiär den 22 september på Skandiascenen, Cirkus i Stockholm och spelas under hösten 2018.
Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.
Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.
