Åtta kvinnor
Av: Robert Thomas
Översättning: Lisa Lindberg
Regi: Anna Novovic
Premiär 25 januari 2018 på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen
Föreställningen promotar sig som ”camp” vilket inte är ett helt lätt begrepp fullkomligt förklara. Kortfattat skulle man kunna säga att man med hjälp av denna teknik vill påvisa teatern som en berättande form a la Agatha Christie och 1950-talet. Medhjälp av någon typ av pusselteknik kan allt och alla bli misstänkta för mord och rollkaraktärerna ska med bitsk humor angripa och med överdramatisering försvara sig. Publiken ska hållas i sträckbänk och mot slutet ges en liten twist och ett nytt perspektiv där kanske ingen eller alla är lika skyldiga på något vis. Mellan raderna blir det också en fet känga mot fin- och fulkulturen där allt och ingenting sätts på sin spets.
Fördelaktigt med kvällens föreställning är det faktum att de enbart är kvinnor på scen. Det låter kanske banalt, men ser man mycket teater så inser man att det mestadels skrivs teater av män, och för män. Dessutom är det inte alltid så att kvinnliga roll alltid är det mest intressant i en uppsättning. I den här uppsättningen är det i alla fall alla typer av tragikomiska rollkaraktärer och i alla åldrar enbart skapade för kvinnor.
Dock vill jag protestera mot Robert Thomas och/eller översättarens påstående ”om ändå vi kvinnor kunde hålla ihop” (replik i föreställningen) vilket är förtal och något som män gärna säger om kvinnor. Jag skulle hellre vilja säga att människor inte alltid är bra på att hålla ihop i alla lägen. Kvinnor är inte sämre/bättre på det än andra människor. Har man hört det där många gånger, blir det tröttsamt att få de påståendet nedkört i halsen ännu en gång. Inte blir den bättre när en kvinna leverera den dessutom och vill få oss andra att tro på det och känna oss mindre värda.
Kvällens premiär började i ett ganska lågt tempo och humorn blev under de först 30 minuterna mer buskis humormässigt än just camp. Replikerna satt inte tillräckligt rappa och spydigheterna uppfattades inte tillräckligt riktade med någon typ av sarkastisk glimt i ögonvrån. Meningarna mellan skådespelare ska ju vara som duellslag i camp. Med tiden växte i alla fall de flesta med sina rollkaraktärer och fick därmed de skarpa kvickhet som behövdes.
Tyvärr är det ju alltid så i en föreställning som innehåller både sång och agerande, att de blir ganska haltande i en skådespelerskas/sångerskas helhetsbild om hon inte bemästrar båda konstformerna lika bra. Är det dessutom stor skillnad mellan de skådespelare som är fantastiska på att sjunga och de som missar flera tonlägen (falsksång), är det ännu svårare att få en positiv helhetsbild av deras karaktär och hela föreställningen. Alexandra Zetterberg Ehn och Sharon Dyall gjorde kvällens föreställning på bästa möjliga vis och kunde bemästra allt från, sång, rörelse och snabbt levererade repliker enligt konstens alla regler.
Kostymerna var helt i rätt i sin tidsepok och bars fantastiskt upp av scenens alla kvinnor. Däremot gav inte scenografin dem tillräckligt mycket plats för att kunna leva ut de kaos och tempo som de verkligen behövde. Jag gick därifrån med en känsla av att att de alla sprungit runt i små hamsterhjul och därmed var slutkörda utan att ha kommit i mål.
Jag vet inte vad det är med sången ”En sådan karl” (Text och musik Barry Mason och Les Reed, svensk text av Patrice Hellberg). Det var som att alla kvinnor i salongen ikväll tilläts fnissa uppskattande, ge uttryck för den attraktion och fascination som många av oss upplever med just män. Vi vet inte vad det är, men nog sjutton gillar vi härliga karlar alltid. Det är inte ofta vi kvinnor ges utrymme för att kollektivt faktiskt säga ”jag vill ge allt som jag har till denna underbara karl, så han blir min för hela livet”. Många män i salongen utstrålade uppskattning för glädjeropen och såg ut att tänka på någon som faktiskt tycker att de är fina som de är.
I rollerna: Alexandra Zetterberg Ehn, Annika Hallin, Sandra Huldt (f.r.o.m. Februari spelar Katarina Ewelöf istället för Sandra Huldt), Sharon Dyall, Agnes Rase*, Annika Rimbléus, Siw Malmkvist och Karin Knutsson
Det är lätt så här långt efteråt att förakta de politiker som ville sluta fred med Hitler. Men det många unga brittiska soldater som fick sätta livet till på slagfälten mot den tyska krigsmaskinen. Då verkade det tyska maskineriet omöjligt att besegra. Belgien hade fallit, Ryssland var under attack och Frankrike var på väg att ge upp. Darkest Hour skildrar tiden då Winston Churchill precis får ta över som premiärminister i England. Missnöjet med hans företrädare Chamberlain var stort och utbrett. Churchill var den enda kandidaten som kunde få oppositionen att gå med på att bilda en bred koalition med de konservativa. De flesta politiker bedömde situationen så hotande att landet behövde en stark och bred regering.