Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Skivrecension: Daniel Lemma – Sörgårdens tak

by

Artist Daniel Lemma
Betyg 4
Release 19 november

Som en hyllning till staden vid havet,  Göteborg,  kommunen där han pluggade och formade sitt jag. För första gången någonsin sjunger Daniel Lemma på svenska och han gör det med bravur. 

Sörgårdens tak är en nostalgitripp tillbaka till  dåtiden, till Götet – “Sörgårdens tak, där människor huttrar i vinden, kisar mot ljuset och oset som väller fram”. Sörgårdens tak är en vacker saga att drömma sig bort i nostalgins förunderliga värld. 

Låtskrivaren och artisten Daniel Lemma fick sitt genombrott 2000 i samband med låten “If I used to love you baby”, hiten till långfilmen Jalla Jalla. Sedan dess har det gått på tomgång. Ingen av hans skivor har fallit kritikerna  i smaken. Tills nu när Daniel Lemma vågar sig på en platta skriven fullt ut på modersmålet svenska. 

Daniel Lemma. Foto© Kristin Lidell. Fotografens namn ska anges vid publicering. PRESSBILD. Fri publicering.

Sörgårdens tak är en personlig berättelse om livet i den den blå staden, Göteborg, där Lemma pluggade och började sin karriär som artist med att spela på klubbar och barer. Han minns tillbaka till tiden för studenten. Likt en Håkan Hellström för 20-talet tar Daniel Lemma på sig hatt och väst och spatserar runt  ”Stora lång” och målar med breda penseldrag sin och sin släkts historia.

Inledningsspåret ”Sörgårdens tak” är en hymn till människorna i vimlet, skärgårdsfolket vars vurm är ordvitsar och ohämmad räkkfrossa. Och Polaroider berättar om dåtid och nutid, nostalgi och en tid som flytt och aldrig kommer mer igen. Här i Daniel Lemmas mest ömsinta stunder låter han som en nutida Ted Gärdestad. Lättvindigt formulerar han och beskriver poetiskt miljöer och starka känslor.
“Ansikten flätas samman, som polaroider i en stigande vind. Nu skiner kvällssolen in över tomma golv. Dagen går mot sitt slut.” Man kan riktigt känna tidens vinddrag blåsa över ens trötta anlete.

”Leona” handlar om förälskelsen som flydde där skönt munspel och lätt trummande snyggt ramar in den svallande skärgårdsvisan. Bandet med Stefan Sporsén från Augustifamiljen på piano och blås, Julia Falthin på bas, Mats Eriksson på gitarr, Dan Helgesson på orgel och Chris Montgomery på trummor kompar Daniel till perfektion.

Tvistade Kärleksshaman fungerar som en kontaktannons av och med “drömmarnas man”,  en desperat projicering av kärleksdiktominens styrande mekanismer som gör dig blind inför den verkliga kärleken. Och när väl nostalgins skimmer lagt sig som en tjock dimma över allt kommer som räddaren i nöden ”Elefanter”, som förtäljer om de gamla hanarna, dinosaurierna som tycker det var bättre förr och som vägrar anpassa sig till det nya. Lemma balanserar snyggt det nostalgiska med det verkliga, även om det stundtals blir väl smetigt. En välbehövlig tyng ger  ”Papi dansar”, en smärtsam bit om strukturell rasism där fadern kastas ut från klubben och förnedras på grund av sin hudfärg. 

Sörgårdens tak är en härligt soulig och sådär riktigt sommarpopig platta. Jag värms upp och känner mig pirrigt nyförälskad i Daniel Lemmas sällskap. En av årets svenska popalbum är här.

Petter Stjernstedt

Lyssna: Timbuktu – Koltrasten

by

Timbuktu har släppt singeln ”Koltrasten” från sitt senaste album tillsammans med en jazz-version av låten som görs tillsammans med MASAKA Trio och Esther Kirabo.

Tidigare under året släppte Timbuktu sitt tionde studioalbum ”Du Gamla, Du nya”. Albumet blev kritikerrosat av media och nu släpper Timbuktu den femte singeln ”Koltrasten” från albumet. I samband med singeln släpps även en jazz-version av låten som görs tillsammans med MASAKA Trio och Esther Kirabo. Utöver detta är även Timbuktu och MASAKA Trio aktuella med en Sverigeturné som börjar i Borås på Sagateatern den 22 november.

Filmrecension: Allt gick bra – Nyanserat om det laddade ämnet aktiv dödshjälp

by

Allt gick bra
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november
Regissör Francois ozon
Skådespelare: Sophie Marceau, Géraldine Pailhas, André Dussollier, Charlotte Rampling och Hanna Schygulla

Att välja att dö eller inte, det är frågan. Med lättsam hand och humor tar Francois Ozon sig an det svåra ämnet aktiv dödshjälp. Och utan moralisk kompass eller pekpinnar når han ända fram.

Företagsägaren och pappan André, skickligt spelad av André Dussollier, får en stroke. Det här vänder upp och ner på familjens vardag. Systrarna Emanuele och Pascale har en komplicerad men kärleksfull relation till sin fader. De vet mycket väl hur envis gubben kan vara. Så när så André yttrar orden” Hjälp mig att få slut på det här” blir systrarna inte förvånade men att ta ställning i frågan om aktiv dödshjälp är en smärtsam och långt ifrån problemfri väg att gå.

Francois Ozon är en produktiv filmregissör, född och uppväxt i Frankrike, Paris. Med hela 47 filmer bakom sig kan man knappast prata om någon som ligger på latsidan. Det förvånande i kråksången är hans höga verkshöjd. Med filmer som Bakom stängda dörrar, Swiming Pool och nu senast den svartvita kärleksberättelsen Frantz har han etablerat sig som en av våra verkligt stora auteurer. Hans filmer är mänskliga berättelser, ofta med ett HBTQ-tema då han ofta skildrar sin egen verklighet med hinder som sätter käppar i hjulet för en homosexuell att få leva fullt ut.

Det är dramer som kretsar kring familj, relationer och starka ämnen som kärlek över generationsgränserna, pedofili och nu aktiv dödshjälp. Berättelsen baseras på Emmanuèle Bernheims bok om sin pappas vilja att ta sitt liv. “Allt gick bra” lyckas inte minst i och med ett förträffligt skådespel av framförallt Sophie Marceau som favoritdottern Emmanuelle men också pappan spelad av André Dussollier är formidabel. Hans gestaltning är nyanserad. Fadern är både en homosexuell man, en tyran och en god fader. De varierade personporträtten ger trovärdighet till berättelsen och får oss att engagera oss i deras öden.

För att tackla en svår process som att planera någon annans död använder  Ozon sig av humor. Som när en av systrarna i vredesmod springer ut ur rummet och välter en skylt som får kontorets namn att bilda ordet pungkulor på franska. Det är den här typen av vardagliga, familjära känsla och kärlek till karaktärerna som tas Francois Ozon hela vägen fram. Som så ofta i hans filmer är fokus karaktärerna. Vi slipper därmed en politiskt historia som tydligt ska  ställning i frågan. Här finns inga uttalade pro-and-cons dödshjälp. Istället visar “Allt gick bra” på de känslor som lyfts i och med att ett sådant kontroversiellt beslut tas. Hur ska man som barn till en förälder med den starka viljan agera? Vilka berättar man för? Vad säger man till barnbarnen och hur verkställer man rent juridiskt något liknande?

Ozon jonglerar med svåra känslor som hoppfullhet, vredesmod och desperation. Det är svår balansgång att hålla sig på rätt del av spåret och inte gå den moral-pekoralistiska vägen till mötes. Ozon lyckas, kanske på grund av ett förträffligt skådespel och skickligt ihopmejslat manus. Men framförallt tror jag anledningen stavas – en regissörs bultande hjärta som dunkar hårt för sina karaktärer. Ozon har gjort det igen och något säger mig att det inte var sista gången.  

 

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Mass – Komplext och välspelat om det svåra i att kunna säga förlåt

by

Titel Mass
Betyg 5
Svensk biopremiär 2022
Regissör: Fran Kranz
Skådespelare: Jason Isaacs, Ann Dowd,Breeda Wool,
Campbell Spoor

Hur hanterar man det ohanterbara, obegripbara, förlusten av ett barn? Kring detta utforskar regissör Fran Kranz i triangeldramat Mass, en film om skuld, skam och oförmågan att kunna förlåta. Genomförandet är lysande och resultatet en smärtsam historia om ett svårt ämne som engagerar men framförallt ger dem dig en djupare förståelse. 

Två par bestämmer träff för ett allvarstyngd samtal. De möts i ett undangömt, sparsmakat kyrkorum. Medan kyrkovärden funderar över hur stolarna ska stå eller hur mycket mat man bör erbjuda befinner sig deltagarnas tankar på helt annat håll. Jay (Jason isaacs) och Gail (Martha Plimpton) har i samband med en skolmassaker mist sin son. Nu tar de till sig modet och bestämmer sig för att bemöta föräldrarna till upphovspersonen, mannen som med berått mod sköt ner ett femtiotal studenter i ett klassrum. Kritiken och hatet gentemot Linda (Ann dowd) och Richard (Reed Birney) har inte varit nådig från drabbade föräldrar. I mötet med Jay och Gail ser paret sin chans till återupprättelse , en möjlighet att få förtydliga och ge sin syn i saken.

De börjar trevande. Jay och Gail förtäljer hur de tog sig dit med bil. De visar en bild på sina barn och berättar korta anekdoter. Likt katter kring het gröt rör sig paren runt det som är pudelns kärna. Smärtsamt är det att höra föräldrarnas berättelser.  Känslorna paren besitter är många och komplicerade. Här finns skulden, skamen vreden, ilskan och desperationen. Hur tar man sig vidare efter ha förlorat sitt barn? Läker såren någonsin?

Mass tar sig an ämnet såsom en forskare närmar sig subjektet, granskar varje tänkbart perspektiv och infallsvinkel. Vi förstår komplexiteten i frågan och hur olika politiska föreställningar, perspektiv och inställningar påverkar synen på mördaren och händelseförloppet. I Mass ges inga enkla svar och här finns inga vinnare, bara förlorare. Även föräldrarna till mördaren porträtteras som offer. Mass är en fysisk upplevelse som känns i hela kroppen. Det förträffliga skådespelet gör sitt till. Det sprakar till rejält i kyrkorummet när paren går i duell med varandra. I en boxningsmatch med Gud som övervakar beväpnar sig paren med ord och skyddar sig genom sin ovilja till att kunna förstå den andre. Med all önskvärd tydlighet visar Mass hur svårt det är med acceptans och förlåtelse, men att en sådan väg faktiskt är möjlig.

Petter Stjernstedt

Bokrecension: Två pistoler av Klas Östergren

by

Två pistoler Det är en order, Käre vän, en order
Författare Klas Östergren
Utgivningsdatum 2021-08-19
Förlag Bokförlaget Polaris
Medarbetare Sokcic, Miroslav (form)
ISBN 9789177954781
ebok ISBN 9789177954798

Att denna underbara roman av Klas Östergren inte Augustprisnominerades i år är för mig en gåta. Det enda skälet jag kan tänka mig är att Östergren redan varit nominerad flera gånger och juryn bakom priset strävar efter att lyfta fram flera olika författare och gärna debutanter.

Två pistoler utspelas under kung Gustav III:s tid och är helt fantastiskt väl skriven. Vi får följa tidigare hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck som är till åren och flytt och gömt sig i Italien. Utanför sitt fönster ser han människor drabbade av koleran som härjar. Det finns tydliga paralleller till vår tid då många författare, som Klas Östergren, levt isolerade och hållit avstånd på samma sätt som Munck gör.

Munck har stått nära kungen, ja så nära att han till och med hjälpte Gustav III att ha samlag med sin hustru, drottning Sofia Magdalena. I boken berättar Munck för sin trotjänare Ytterberg om tiden vid hovet.

Östergren växlar skickligt i rytm mellan dessa två tidsperioder. Då han skildrar Munck som åldrad förmedlar språket en gammal mans eftertänksamhet i lugn takt – medan berättelserna om Munck som ung och företagsam man förmedlas med en helt annan snabbare grundrytm.

Året då Munch har bosatt sig i ett hus vid Toscanas kust är 1831 och han är åttiotvå år. I Asien och Europa härjar en koleraepidemi som lett till massdöd i vars fotspår upplopp. Adolf Fredrik Munck har bestämt sig för att stanna inomhus resten av livet. Trots att han är utkastad ur sitt eget land och tvingats fly och levt gömd i närmare fyrtio år är han ändå ganska nöjd med vad han upplevt i sitt liv. Han har bott i Tyskland, Österrike, Pisa, Neapel och slutligen Massa. Nu väntar han mer eller mindre på att gå ur tiden. De som jagar honom har hunnit dö men för säkerhets skulle har han ändå två pistoler i ett fack i sitt rum. Fast huruvida de två pistolerna verkligen fungerar, det är han inte säker på.

Det är en mästerlig roman, rolig och som väcker många tankar om livet, om åldrandet, om författandet, om berättandet, om människors villkor och att också en kung kan vara osäker.

Ett plus för den som helst tillägnar sig litteratur som ljudbok: Romanens inläsare är författaren Klas Östergren själv.

Gustav III hade anledning att vara tacksam mot Munck, inte minst för att den erotiskt kunnige hovstallmästaren handgripligen hjälpt den tafatte kungen när en avkomma skulle bli till. Men det ledde också till illasinnade rykten om det verkliga faderskapet, som förpestade både Gustavs och Munckens tillvaro. Kungens nåd förbyttes småningom i bedrägeri och svek.

Fakta om författaren: Klas Östergren debuterade 1975 med romanen Attila och har sedan dess givit ut tjugotalet romaner och novellsamlingar. Han har dessutom skrivit för film och tv, och varit verksam som översättare av både prosa och dramatik, framför allt av Henrik Ibsen. 2020 gav Polaris ut hans senaste roman Renegater, den sista och avslutande delen i trilogin om Henry Morgan, tillsammans med de tidigare delarna Gentlemen och Gangsters.
Han blev den 27 februari 2014 invald i Svenska Akademien, men deltog sedan 6 april 2018 inte längre i dess möten och utträdde formellt den 7 maj samma år.