Toppnytt

Aja baja, Alfons Åberg
Betyg 5
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Tomas Alfredson

Alfons Åberg fyller 50 år 2022 och det finns med tre nya filmer som bygger på Gunilla Bergströms älskade klassiker. Ja något annat ord finns inte för dessa underbara böcker om finurliga Alfons och hans pappa.

Den första filmen, Aja baja, Alfons Åberg, släpps på bio 21 januari och den består av tre kortfilmer. Helheten är en underbar berättelse om kärlek mellan en förälder och ett barn, om respekten för barnet och en hyllning till alla våra små vardagsliv.

Om du har tillgång till något barn i de yngre åldrarna: missa inte att ta med detta barn till denna underbara filmupplevelse. Regissören Tomas Alfredson har förvaltat känslan från böckerna med skicklighet och Jonas Karlssons berättarröst är helt perfekt. Jonas Karlsson läser så det känns som att jag sitter i hans knä som en liten krabat och lyssnar hänfört.

Gunilla Bergström har med sina böcker om Alfons Åberg fångat äventyren i vardagen. Utan att behöva använda biljakter eller stora uppgörelser mellan de onda och de goda gör hon vardagen spännande, hon öppnar våra ögon för hur fantastiskt spännande det kan vara att vara på väg till dagis eller skola. ”Jag ska bara” säger Alfons och hittar hela tiden på något nytt han bara måste göra innan han kan komma till pappa som väntar med gröten i köket.

Regissören Tomas Alfredson berättar i ett pressmail:
– Jag funderade på vad som skulle hända om jag tog med mig filmfotografen Simon Rudholm och kröp in i en Alfonsbok och filmade av vad vi såg och sedan gjorde en liten film av det hela. 
Jag tyckte att berättelsen skulle vara precis så som Gunilla Bergström skapat den, utan att lägga till eller dra ifrån, men att med kamerans hjälp välja detaljer, närbilder och vinklar.

Alfredsons tillvägagångssätt fungerar perfekt. Fotona, bilderna, i lagom lugn takt tillsammans med Jonas Karlsson röst förmedlar samma kärlek till vardagslivets storhet som böckerna. Det känns som att det är precis det här vi behöver: se storheten i det lilla.

Utvandrarna
Betyg 4
Svensk premiär 25 december 2021
Regi Erik Poppe

Det är 1800-tal och folk svälter i Sverige. I kyrkan predikar prästen om meningen med Guds prövningar. De magra och steniga åkrarna i Småland ger inte tillräckligt med mat.
När nyheter om det välsignade landet i väster kommer lockas många att emigrera.

Karl-Oskar och Kristina kämpar mot svälten för att mätta sina barn. Efter en tragisk olycka och med mycket vånda beslutar Kristina att följa sin Karl-Oskar till Amerika. Filmen skildrar deras resa över havet och livet i det nya landet.

Kristina är huvudpersonen i filmen. Ett kvinnoperspektiv på livet kantat av hemlängtan, gudsfruktighet och saknad efter bygemenskap och släkt. Det är hennes kamp och utveckling som skildras. Hon blir en mer sammansatt person än mannen. Dessutom är kvinnorollen mer komplicerad med många moraliska aspekter. Att få sällskap på resan av byhoran Ulrika är inget som den gudfruktige Kristina önskar sig. För Karl-Oskar är målet hela tiden klart, att bryta ny mark och kunna mätta sin familj. Ett bärande tema genom hela filmen är kärleken mellan makarna. Livet är hårt men den fysiska kärleken finns där liksom ömheten och beroendet i arbetet.

Lisa Carlehed som Kristina är bra men många gånger blir dialogen för modern. Hon låter inte som en kvinna från 1800-talet utan mer som en kvinna av idag. Sättet att tala
går inte ihop med historien. Också handlingen är ibland väl moderniserad.
Kristina kastar ibland sina gamla värdering så snabbt att det inte känns trovärdigt.
Det stör i en annars mycket gripande välspelad film.Gustav Skarsgård passar som den knotige Karl-Oskar. Tove Lo i rollen som Ulrika är rund och flirtig som en blunddocka, lätt anpassar hon sig till det nya livet. Sofia Helin som den fromme Judit ler och varnar Kristina för avvikelser från den sanna tron. Van att bli betraktad med respekt som prästfru.

Det är en gripande skildring. Parallellen till nutidens immigranter är tydlig. Svält och fattigdom i hemlandet och drömmen om ett bättre liv. Svårigheten att lära sig språket, att inte kunna göra sig förstådd är gemensam. Och att hitta en gemenskap med sina landsmän i det nya landet. Att gamla maktförhållanden följer med till det nya landet märks främst genom prästen och hans lismande maka. Men filmen visar också att människor växer och förändras genom livet. Genom svårigheter och sorger mognar
de och självtilliten växer.

En film som visar ett stycke svensk historia där kärleken och styrkan lyser genom.

The Matrix Resurrections Recension
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Lana Wachowski

Syskonen Wachowski injicerade nytt liv i action-genren 1999 då The Matrix hade premiär. Det fanns tydliga influenser från Hong Kong-regissören John Woo, vars actionfilmer innehöll så mycket krutrök att slaget vid Lützen bleknar vid en jämförelse. The Matrix har satt djupa spår i en hel generation och att ignorera filmens betydelse för actionfilmens utveckling vore ett tjänstefel. Men när den oundvikliga uppföljaren blev av så var det slut med lovorden, häpnaden och framförallt vördnaden. The Matrix Reloaded må ha erbjudit en handfull minnesvärda actionscener, men den krystade och diffusa berättelsen från den första filmen blev enbart än mer rörig och ointressant. The Matrix Revolutions hör till en av de värsta filmupplevelserna jag någonsin behövt genomlida, vad som borde varit en sprudlande och färgstark final blev istället en öppen avrättning av hela filmserien mitt framför publikens ögon.

Drygt tjugo år efter den första filmen så står Lana Wachowski ensam som regissör för Matrix Resurrections. Det borde varit en hyllning till filmserien och dess arv, vi har sett oräkneligt många äldre filmserier bli vitaliserade med nyversioner och uppföljare, Star Wars The Force Awakens, Ghostbusters Afterlife, Mad Max: Fury Road för att nämna några exempel. Men The Matrix Resurrections har inget intresse av att leverera en uppriktig ursäkt till publiken för de tidigare felstegen, istället så har man satt på sig både hörselskydd och skygglappar vad gäller att ta till sig av kritiken. Lana Wachowski verkar övertygad om att det publiken vill ha är mer av de absolut sämsta delarna från del två och tre. Detta innebär att vi – ännu en gång, måste utstå ett bombardemang av flummiga aforismer som skulle göra Björn Ranelid generad. Konceptet om en virtuell värld som förslavar mänskligheten kunde ha fungerat som en parallell till vårt eget samhälle där våra liv på internet verkar spela större roll än vårt verkliga liv. De scener som försöker vara allegoriska och komiska är dock så pass klumpiga och platta att alla chanser till att skapa någon som helst reflektion hos publiken rämnar likt ett korthus.

The Matrix Resurrections är också helt besatt av meta-referenser. Där andra filmer som önskar väcka publikens nostalgi, gör det diskret och med fingerfärdighet, så väljer Lana Wachowski att vara övertydlig. Det räcker inte med tonvis av referenser till tidigare filmer, en ansenlig del av hela The Matrix Resurrections består av klipp från de tre tidigare filmerna. Någon tilltro till publiken finns inte, vad som än händer så måste det förklaras och förtydligas in absurdum. Många gånger känns det lika pinsamt som då en komiker måste förklara sitt skämt i detalj efter att ha misslyckats med att generera ett enda skratt, väldigt snart blir alla dessa vinkningar bedövande.

Samtidigt som denna meta-hysteri pågår så glömmer Wachowski helt bort att en actionfilm borde ha en story som ständigt rör sig framåt. Det radas upp evighetslånga sekvenser där Keanu Reeves utför ’’gastkramande saker’’ som; att dricka kaffe, promenera och äta nudlar. Om det hade funnits någon dramatisk eller tematisk betydelse för dessa scener i slutänden så hade dessa triviala handlingar kunnat accepteras, men när filmen väl kulminerar så är allt som skett mer eller mindre irrelevant. Att endast en handfull originalskådespelare återvänder bidrar också till att filmen känns fattig och innehållslös. Reeves – som blivit något av en institution för popkultur, är i sitt privata liv en både generös och trevlig person. Tyvärr så lämnar hans skådespel en hel del i övrigt att önska, det är trötta repliker och en minst lika sömnig uppsyn. Stackars Jessica Henwick har tilldelats en karaktär som är lika spännande och minnesvärd som en golvbrunn. Både Neil Patrick Harris och Jonathan Groff är totalt vilsna i pannkakan och får varken hjälp av regin eller manuskriptet. Den enda som överhuvudtaget gör något avtryck är Carrie-Anne Moss som är lika hård, beslutsam och intensiv som vi minns henne.

Men det är varken varken skådespeleri eller snyggt berättade som intresserar då vi talar om Matrix. I slutändan så måste det finnas actionscener som är så pass spektakulära och märkvärdiga att man glömmer bort det erbarmliga berättandet och de usla aforismerna. Vad som var revolutionerande 1999 är dock gammal skåpmat i dag. Action-utbudet i Resurrections är under all kritik, det är en kavalkad av vajrar, hoppsparkar och sunkig Kung-Fu som rör sig i samma takt som en sömngångare.

The Matrix Resurrections är en katastrof från början till slut. Vad som troddes vara en återupplivning visar sig istället vara en gigantisk begravning. Denna tragikomiska stämning når sin topp då det blir dags att spela den fantastiska Rage Against The Machine låten ’’Wake Up’’ – som blivit något av ett ledmotiv för serien. I filmens sista självande sekunder verkar det som att vi äntligen ska få höra denna tuffa och kompromisslösa rocksång, men vad som levereras är en ihålig cover… Detta summerar den totala bluff som är The Matrix Resurrections.

’