Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Kupé nr 6

by

Kupé nr 6
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Visades på Göteborgs filmfestival
Regi Juho Kuosmanen

En vacker film som till stor del utspelar på ett tåg. Det är fascinerande hur mycket som kan berättas med enkla medel. Några skådespelare, en tågkupé, en flaska vodka och några glas och utsikt genom fönster.

Huvudpersonen Laura pluggar arkeologi i Moskva och bestämmer sig för att bege sig längs Transsibiriska järnvägen till Murmansk för att äntligen få se de unika hällristningar hon så länge varit besatt av. Hon kysser sin flickvän adjö och hoppar på tåget. I tågkupén möter hon en fåordig vodkahalsande ryss, Ljoha som spelas av Yuriy Borisov. Inte precis kärlek vid första ögonkastet, men som gjort för en trevande och otippad vänskap. Hur vi ska tolka vad som händer är till stor del upp till var och en som ser filmen. Frågan är om det är kärlek eller vänskap som växer fram.

Filmen bygger på romanen med samma namn av Rosa Liksom och är en roadmovie om att ompröva sitt liv genom en resa och möten med nya människor som ger nya synvinklar på sig själv och sitt liv. På sitt sätt en väldigt vacker med karga sibiriska naturmiljöer.

En av filmens styrkor är att det är mycket som utspelas mellan raderna och slutsatser av vad som händer får vi ofta dra själva. Det tycker jag är ett stort plus.

Skådespelarna är väldigt duktiga Seidi Haarla i rollen som Laura tycks vara en naturbegåvning i sin roll. Yuriy Borisov i rollen som Ljoha syntes i en annan hyllad film på Göteborgs filmfestival, Kapten Volkonogov har rymt, en absurd film om Stalins skräckvälde. En film jag hoppas också får svensk biopremiär.

Den finske regissören Juho Kuosmanen är bekant för svensk biopublik sedan tidigare med filmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv. Jag läste i en intervju med honom i Dagens Nyheter att han från början hade tänkt sig en äldre skådespelare i rollen som Ljoha men när han fick se Boris och Seidi spela mot varandra på audition blev valet av de två självklara. Det slog gnistor om deras samspel. Det var ett bra val. Deras spel tillsammans är en av filmens stora behållningar.

Teaterkritik: Drivhuset – ett tidlöst drama om maktens tyranni

by

Sören Vilks
Bildtext Ann-Sofie Rase och Peter Andersson i Drivhuset av Harold Pinter. Sverigepremiär 4 februari på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Drivhuset
Av Harold Pinter
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Peder Freij
Ljus Max Mitle
Mask Maria Reis
Ljud Camilla Näsström
Sverigepremiär 4 februari 2022 på Klarascenen Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Roote: Peter Andersson, Gibbs: Per Sandberg, Lamb: Shebly Niavarani, Fröken Cutts: Ann-Sofie Rase, Lush: Henrik Norlén, Tubb och Lubb: Peter Perski.

Ett tidlöst drama som beskriver maktens tyranni. När Harold Pinter skapade den här historien 1950 var det en annan tid än 2022. Ändå är historien lika aktuell nu och kanske än mer i framtiden.

Den despotiska chefen styr från sitt skrivbord över sin personal och inte minst över sina patienter. Patienter så anonyma att de inte har namn utan nummer som sin identitet.

Roote (Peter Andersson) är den delegerade chefen. Uppfylld av sin egen betydelse och obegränsade makt. Ibland pompös och rasande och däremellan gemytlig eller självömkande. Hans närmaste man är Gibbs (Per Sandberg) som rapporterar allt som sker. Underdånigt bugande stryker han chefen medhårs men tar däremellan varje chans att påpeka fel. Övriga i personalen är Miss Cutts (Ann-Sofie Rase) älskarinna, Lush (Henrik Norlén) och Lamb (Shebly Niavarani) som offras för verksamheten.
Någonstans i bakgrunden finns ett anonymt Ministerie som utfärdar föreskrifter att följa.

Att makt korrumperar är sant och oinskränkt makt blir en fara. När ingen kontroll finns kan makten bli godtycklig och egoistisk. Pinter fångar maktstrukturen mellan chefen och personalen. Undergivenhet som ibland bryts mot ilska eller när trycket uppifrån minskar till lismande vänskapsförsök. Men makten är ingen envägskommunikation. Den kräver hela tiden att de underställda spelar sina roller och godtar maktens agerande. Dialogen flyter fram och tillbaka. Snurrig ibland men också genial och den för historien framåt. Patienterna finns med hela tiden som en anonym massa.

Scenrummet är uppbyggt som ett gammaldags kontor med fikarum och testrum ovanpå. Skådespelarna är klädda i rejäla kostymer och miljön är långt från flashiga It-kontor. Det känns befriande att pjäsen inte har moderniserats till nutid vad gäller kläder och interiör. Problematiken och frågorna är inte tidsbundna utan eviga.

Ett välspelat tragikomiskt drama där speciellt samspelet mellan Peter Andersson och Per Sandberg är fascinerande. Pers Sandbergs luggslitna figur med stor närvaro matchar Peter Anderssons utbrott. Skrattet åt det komiska fastnar dock ofta i halsen när det tragiska tar över.

Lyssna: Ellen Benediktson – Ingen ängel

by

Foto: Lukas Meijer

Ellen Benediktson har släppt en ny singel, Ingen ängel.

Ett pressmail berättar:
Efter att Ellen Benediktsons debut på svenska, “Tack, Jag Mår Bra”, gjorde succé med att på mindre än två veckor dra in hela sitt kampanjmål genom fans som investerade i artistens släpp via Corite är det med spänning vi väntar på artistens nästa låt. Den fjärde Februari släpper Ellen sin andra singel på svenska under namnet “Ingen Ängel”.

“Den här låten är jag så himla taggad på att få visa för alla. Det är en “slap in the face” energisk låt som man vill skrikdanssjunga till hela natten lång” säger artisten

“Ingen Ängel” är en high energy pop/rock låt med livekänsla som går i samma stil som artistens tidigare släpp med finurliga texter som flörtar med mörker och humor på samma gång. Tillsammans med låtskrivarkollegan och producenten David Fremberg har Ellen utvecklat sitt sound vidare med detta släpp som osar live-trummor och dans till långt in på natten utan en morgondag i sikte.

Under släppveckan är artisten inte bara aktuell med sitt eget släpp, utan som debuterande låtskrivare med ett melodifestivalbidrag utomlands. Låten “Fire”, som tävlar i den Estländska Melodifestivaluttagningen, är skriven tillsammans med eurovisionvinnaren Linnea Deb och låtskrivaren bakom John Lundviks vinst Andreas Stone.

“Det känns så fett att debutera som låtskrivare. Förutom mitt eget artisteri älskar jag att skriva till andra. Det finns så många låtar jag vill skriva som kanske inte alla passar mitt eget projekt men som bara måste ut i världen så det här känns väldigt stort för mig! Att dessutom få göra det tillsammans med två så erfarna och duktiga låtskrivare är en ynnest.”

Mer om Ellen Benediktson:
Efter tre gånger i Mello och sex år på majorbolaget Warner Music, har Ellen Benediktson från Malmö fått enormt mycket erfarenhet och roliga upplevelser. Hon har tagit sig både till final, andra chansen och åkt ut en gång och känner nu att hon verkligen gjort allt och är redo för nya utmaningar och spännande projekt. Som låtskrivare är det viktigt för henne att berätta en story och att låtarna skall tilltala en bred publik. Ellens texter är fulla av självdistans och en smula humor men samtidigt ärliga och sköra. Pop/rocken har varit det Ellen lyssnat på när hon var yngre och därför kändes valet helt naturligt att äntra den bannan som artist. Det är dags att folk får lära känna Ellen Benediktson utanför Mello-bubblan och med detta projekt bjuder hon in till just det.

Hur kan forskare hävda att svenska dödssiffrorna inte skulle blivit lägre om vi smittspårat?

by

Hur kan en seriös forskare uttala sig om något som inte existerat? När jag läser artikeln i Dagens Nyheters fredagsupplaga 4 februari 2022 blir jag mörkrädd över denna brist på följdfrågor från journalisten. En forskare får helt ogenerat hävda att De nedstängningar som ägde rum i USA och i Europa på grund av pandemin räddade i praktiken inga liv. Det konstaterar forskare i en rapport från det ansedda Johns Hopkins University i USA.
– Nu ser man att Sverige valde en bättre väg, säger en av rapportförfattarna, Lars Jonung, till DN.

Seriöst? Hur kan forskare veta att liv inte räddades i Europa på grund av att de smittspårade och satte smittade i karantän och inte tillät evenemang där tiotusentals trängdes? Forskarna kan inte veta vad som hade hänt om exempelvis Tyskland låtit en stor melodifestival arrangersr med en publik på tiotusentals tätt stående människor, som Sverige tillät i pandemins början. Om länder som Italien och Tyskland hade låtit bli att smittspåra, som svenska myndigheter lät bli – hur hade det blivit då?

Hur kan forskarna veta att om italienarna inte fått ännu högre dödssiffror om smittade inte hades satts i karantän? Hur kan forskare veta vad som skulle hända om verkligheten varit en annan?

Forskare bör väl känna till att människor i Italien ofta lever på ett annat sätt än i Sverige. I Sverige har vi ganska stor yta för varje människa, vi bor sällan lika tätt inpå varandra, vi vistas inte lika mycket på restauranger och caféer. Att jämföra svenska dödstal med italienska är inte särskilt vetenskapligt vettigt.

Vad vi vet är att de tre länder som ligger närmast Sverige, som har mest likartat samhälle och kultur är Danmark, Norge och Finland. Och vi vet att i förhållande till miljoner invånare har Sverige mycket högre dödstal än våra skandinaviska grannländer. Det är tydliga siffror.
Hur hade det gått om Sverige smittapårat, om vi hade testat och haft karantän och munskydd? Det vet inte forskarna. Om de säger att de vet det ljuger de inte bara, de försöker få oss att tro att de är någon form av psychic medium, verkar det som. Det är akademiskt illa om det försöker ge sken av att det kan restriktioner som byggde på att människor får välja om de vill följa råden eller inte.

En annan sak som får mig att bli förskräckt över vad Lars Birger Jonung, svensk nationalekonom, pläderar för:
På frågan: Vad bör vi ha lärt oss till nästa pandemi? Svarar han:
– Att tvingande nedstängningar inte fungerar. Det är totalt sett ett skadligt instrument för samhället.

Det är rätt tydligt att denna forskare Lars Jonung är en talesman för principen att människor ska jobba och konsumera. Han är trots allt nationalekonom. Han hyllar förmodligen ett samhälle där vi jobbar och jobbar och inte hinner tänka. Jag undrar: Och på vilket sätt är det farligt att människor får tid att dra sig tillbaka en period? Vad är det för farligt om vi skyddar varandra ett tag?

Vi vet alla att det finns resurser på jorden så alla människor skulle kunna få mat på bordet och någonstans att bo. Men ekonomer vill ofta tro att lyckan sitter i att få ett nytt operativsystem till vara mobiler var sjätte månad, bildligt talat, men ändå. Är det verkligen viktigt att industrierna alltid rullar på? Kan mänskligheten inte ha nytta av att hinna tänka och känna efter?

Så varför kunde DN:s journalist inte ställa frågan hur forskare kan veta hur något skulle bli om vi gjort annorlunda? Hur kan de veta att de svenska dödssiffrorna inte hade blivit lägre om vi hade smittspårat i början och satt smittbärare i karaktän och undvikit stora folksamlingar de första månaderna? Hur kan han veta att vi inte hade fått lägre dödssiffror om personal på äldreboenden hade fått använda skydd i början av pandemin? Det är ganska oetiskt av dessa forskare att hävda att de vet hur det skulle bli om verkligheten varit annorlunda.

Och varför ber DN inte Jonung att exakt definiera vad han menar är den svenska metoden? Att inte smittspåra? Att inte ha munskydd på äldreboenden? Att inte ge syrgas till äldre? Att tillåta stora folksamlingar som Melodifestivalen mitt i pandemin?

Filmrecension: Parallella mödrar – helt fantastisk

by

Parallella mödrar
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 februari 2022
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Milena Smit, Israel Elejalde, Aitana Sánchez-Gijón, Julieta Serrano, Rossy De Palma

En helt fantastisk film med mycket kärlek som vågar gå utanför traditionella normer och om att hitta försoning med det förflutna. Om att vara människa. En unik underbar film som överraskar, som ger hopp om mänskligheten.

Penélope Cruz är så bra i rollen som Janis, en fotograf som börjar närmar sig 40-årsåldern och oplanerat blir gravid med en gift man. Janis bestämmer sig för att behålla barnet eftersom hon vet att hon närmar sig den ålder då hon inte längre kan få barn. Barnets pappa vill att hon ska göra abort eftersom hans fru går på behandling för cancer. Penélope Cruz utsågs till bästa kvinnliga skådespelare på filmfestivalen i Venedig för sin tolkning av denna roll. Milena Smit i rollen som den unga singelmamman Ana är också imponerande. Henne hoppas jag se mer av i fler filmer.

På BB lär Janis känna Ana, en ung kvinna som också väntar barn och också är ensamstående. De två blivande mödrarna är sinsemellan väldigt olika. De får barn samtidigt och kommer överens om att hålla kontakten. Janis är mitt uppe i livet, har en strålande karriär som fotograf och ångrar ingenting och ser fram mot barnets ankomst. Tonåriga Ana är rädd och osäker men vill inte behöva förlita sig på sina upptagna föräldrars hjälp.

En dag kommer Arturo och ringer på hos Janis. Arturo är babys pappa. Arturo blir konfunderad och inte tycker sig känna ingen något från vare sig själv eller sina anhöriga och han ber Janis att ta dna-test. Han tror inte att han är pappan. Janis blir rasande, hon är helt säker på att han är pappan. Under den tid de var tillsammans hade hon inte sex med någon annan. Detta sätter en oväntad händelsekedja, som jag inte ska gå in på mer för att avslöja för mycket av handlingen.

Filmen handlar om mödraskap och släktskap på flera sätt. Den unga Ana har mest erfarenhet av föräldrar som sviker. Hennes mamma Teresa ville egentligen aldrig ha något barn. Hon ville vara skådespelerska och när hon fick chansen till en stor roll samtidigt som hennes dotter fick barn – då valde hon karriären istället för att ge dottern det stöd hon skulle behöva.

– Jag berättar om mödrar som på flera sätt är ensamma, inte bara för att de är singelföräldrar. Det känns som första gången jag verkligen fokuserat på den ensamheten, har Pedro Almodóvar berättat i en intervju.

En parallell handling i filmen ihop med den spanska historien under Francos diktatur då tusentals spanska medborgare hämtades av soldater och avrättades utan att deras kroppar hittades. Janis farmorsfar försvann på det sättet och hon har länge tillsammans med andra bybor efter möjlighet att gräva upp ett fält där de misstänker att de försvunna männen begravts. Denna berättelse i berättelsen tar inte bara upp Spaniens förflutna utan berör aspekter av filmens tema om familj och samhörighet.

Parallella mödrar är kanske Pedro Almodóvar bästa film hittills. Hur som helst är den helt fantastisk, den är vacker, den är engagerande, den har oväntade vändningar, den är berörande och får mig att tänka och fundera kring frågor om mödraskap och barn och familj och tillhörighet.