• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Teaterkritik: Natthärbärget av Gorkij på Dramaten – lysande tolkat och bedövande starkt

19 mars, 2022 by Hans Lindberg

Natthärbärget
Maksim Gorkijs storverk i regi av János Szász
Av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Bearbetning Irena Kraus/János Szász
Scenografi Márton Ágh
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Tamás Bányai
Musik Anna von Hausswolff
Peruk och mask Frida Ottosson, Melanie Åberg.
Medverkande Kicki Bramberg, Erik Ehn, Duncan Green, Karin Franz Körlof, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Johan Holmberg, Ellen Jelinek, Hamadi Khemiri, Ingela Olsson, Torkel Peterson, Shanti Roney, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner

När ridån går upp, inser vi att vi är medverkande i ett pågående drama, precis där, just då när scenens ljuskrona hissas upp och ner för att markera tidens gång. Femton utmärkta Dramaten-skådespelare står på scenen med Ingela Olsson som Luka, lyssnare och betraktare, kanske ”profet”, lysande tolkat.

Den kände regissören Janos Szasz och scenografen Marton Agh får oss inkluderade i dramat, som saknar egentlig handling, men är rykande aktuellt. Vi måste lyssna till femton röster från samhällets botten och spegla oss själva.

På Dramatens hemsida står det om föreställningen: Det finns ett ljus i slutet av tunneln – men vägen dit är fylld av kamp.
Szász Natthärbärget utspelar sig på Dramatens stora scen i en nära framtid. En katastrof har just ägt rum och på teatern utkämpar några vilsna individer en kamp för överlevnad. Här möts samhällets utstötta och genom berättelsen går vandraren Luka som med sina moraliska anekdoter duperar sin omgivning.

Föreställningen är stark, en totalupplevelse som gör att vi är som bedövade länge efteråt, så tagna är vi av det vi upplevt från scenen och i salongen. Regi och skådespelare, scenografi, ljus, ljus och den viktiga musiken. Anna von Hausswolff har komponerat nyskriven musik till uppsättningen. Pjäsen har nyöversatts mycket skickligt av Kajsa Öberg Lindsten som bland annat översatt verk av Svetlana Aleksijevitj till svenska.

Det är en berörande föreställning som talar till djupet inom oss och jag tror ingen kan se den utan att bära den med sig, länge efteråt. Trasiga människor möts i ruinerna av en förstörd teatersalong. En scenbild som blivit ännu mer påtagligt aktuell efter att ryssarna bombade en teater i Ukraina för några dagar sedan och vi sett bilder i medier får detta. Flera miljoner ukainare är på flykt nu och det är något Janos Szasz, denna uppsättnings regissör kan känna igen sig i. Han lämnade sig land Ungern med sin familj på grund av antisemitismen i Ungern och deb ungerska premiärminister Orbáns politik.

Fakta om regissören:
János Szász är ungersk film- och teaterregissör, som nyligen, liksom många andra kulturarbetare i Ungern, utsatts för förföljelser av polisen. Szász har fått ett antal internationella priser och bland annat vunnit European Film Award för sin filmatisering av Woyzeck 1994, efter Georg Büchners berömda pjäs. Hans filmatisering av Ágota Kristófs roman Den stora skrivboken har också belönats med priser. Szász har även varit verksam i USA där han regisserat flera uppsättningar vid American Repertory Theater, bland annat Mor Courage, Mordet på Marat och Onkel Vanja. Det är första gången János Szász regisserar i Sverige och han har med sig ett ungerskt konstnärligt team.

Om Gorkij:
Maksim Gorkij (1868–1936) var en rysk författare och dramatiker och en av de främsta företrädarna av socialrealismen som litterär stil. Med På botten från 1902, i svensk översättning ofta kallad Natthärbärget efter den tyska titeln Nachtasyl, vann Gorkij stor framgång. På Dramaten gästpelade Natthärbärget under Bergmanfestivalen 2012, i regi av Oskaras Koršunovas.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Älskling är jag hemma – komedi om nostalgi och verklighetsflykt på Kulturhuset stadsteatern

18 mars, 2022 by Redaktionen

Älskling är jag hemma är en komedi om nostalgi och verklighetsflykt son får premiär på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande berättar:

Den 25 mars är det Skandinavienpremiär för den hyllade brittiska komedin Älskling är jag hemma på Kulturhuset Stadsteatern. I berättelsens centrum står Judy som i sin längtan till sitt idoliserade 1950-tal skapar alla förutsättningar för att leva efter sitt ideal. Men vad händer när förväntade könsroller från en svunnen tid appliceras i dagens samhälle? Älskling är jag hemma är en färgglad komedi om nostalgi, verklighetsflykt och strävan efter det perfekta förhållandet. Pjäsen är skriven av Laura Wade och för regi står Maria Blom.

Judy är den perfekta hemmafrun. I sitt fläckfritt städade hus, med en omsorgsfullt lagd frisyr, står hon alltid redo med tofflor i ena handen och en cocktail i den andra när maken Johnny kommer hem efter en lång arbetsdag. Med vippig kjol, varsamt lagd makeup och ständigt pågående kakbak, lever hon i en femtiotalsdröm.

Men det är inte förr. Judy och Johnny lever inte på femtiotalet, utan har bara bestämt sig för att leva ut fantasin efter att Judy blivit varslad från sitt jobb. Sitt nygamla liv iscensätter de i hemmet med allt från tidstypiska kläder, möbler och musik till den dåtida uppdelningen mellan man och hustru.

– Älskling är jag hemma är en härlig smällkaramell med mycket humor och pinsamheter. Men det är också en berättelse om längtan och att följa en dröm. Laura Wades välskrivna pjäs visar ett spännande experiment om svunna familjeideal placerat i nutid. Jag kan utlova mycket skratt och många oväntade händelser, säger regissören Maria Blom.

Maria Blom slog igenom stort med pjäsen, och senare filmdebuten, Masjävlar 2004. På Kulturhuset Stadsteatern satte hon senast upp En rackarns långhelg (2016). Det var också på Kulturhuset Stadsteatern, på scenen som kallades backstage och var en del av Stockholms stadsteater, som hon etablerade sig som regissör och manusförfattare under 1990-talet.

Älskling är jag hemma
Av: Laura Wade
Översättning: Sofia Fredén
Regi: Maria Blom
Scenografi: Bengt Fröderberg
Kostym: Anna Hagert
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Johan Ehn
Mask: Susanne von Platen
Koreografi: Catharina Allvin

Medverkande:
Judy: Janna Granström
Johnny: Philip Hughes
Fran: Johanna Lazcano
Marcus: Andreas Kundler
Sylvia: Kajsa Reingardt
Alex: Angelika Prick

Premiär 25 mars 2022, Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Licorice Pizza

18 mars, 2022 by Elis Holmström

Licorice Pizza
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 mars 2022
Regi Paul Thomas Anderson

Paul Thomas Anderson är en svår nöt att knäcka. Genom sin karriär så har tematiken, miljön och tidsperioderna alltid varierat mellan de olika filmerna. Det är nästintill omöjligt att tro att den surrealistiska och deprimerande Magnolia kan komma från samma filmskapare som gjorde Punch Drunk Love, en lättsmält historia med riksclownen Adam Sandler i huvudrollen.

Andersons olika uttrycksformer har gjort hans filmer till lite av ett lotteri. I fallet med There Will Be Blood skapades en nihilistisk, mörk och otäckt intensiv film där Daniel Day Lewis briljerade i en av sina mest gastkramande rolltolkningar. Men på andra sidan staketet så finns rent erbarmligt skräp som Inherent Vice, en film som var så pass rörig, slarvig och fånig att jag än idag minns den iskalla reaktionen då filmen premiärvisades på New York Film Festival.

Licorice Pizza ser inledningsvis ut att vara en spirituell uppföljare till Punch Drunk Love, det är inte tal om några mord eller skyfall där regndropparna bytts ut mot grodor. Men Anderson visar sig inte vara intresserad av en simpel kopia, istället demonstreras stor värme och mestadels sympatiska karaktärer. Detta är aningen chockartat med tanke på den strikta och oftast återhållsamma dramaturgi som Anderson gjort sig känd för. Flera gånger påminner Licorice Pizza om en dämpad version av Emma Stone-filmen Easy A, där amerikanska tonåringar spottar ur sig spydiga kommentarer och inte skyggar för att göra diskreta, men sexuella, närmanden. Det finns en avslappnad och inbjudande aura runt Licorice Pizza vilket gör den oväntat trevligt att se på. Berättelsen är också en mycket kapabel historia om att växa upp och forma en ny identitet där världens många problem och faror måste konfronteras, inte ignoreras.

Det blir än mer lättillgängligt i och med ett anspråkslöst och diskret foto som gärna dröjer sig kvar och följer karaktärerna i långa tagningar. Att mycket av dialogen sker på språng- då karaktärer rör sig mellan olika rum, kan låta irrelevant, men detta skapar ett behövligt tempo, det är som att Anderson och hela filmteamet är lika rastlösa som filmens karaktärer. Allting dränks också i ett lysande soundtrack som är fyllt med musik från bland annat David Bowie och Paul McCartney.

Valet av skådespelare är också överraskande och likaså uppfriskande. Här finns flera oprövade och vågade val. Cooper Hoffman – son till Philip Seymour, gör sin debut och hittar omedelbart en balans mellan det uppkäftiga, självcentrerade men också charmerande. Flera karaktär är som en enda lång hyllning till John Hughes där ödmjukhet och distinkta personligheter står i framkanten. Hoffman och hans motspelerska Alana Haim är båda lösa och lediga vilket gör deras många – och i de flesta fall argumentativa, konversationer intressanta och minnesvärda. Det är tydligt att Anderson vill hålla en distans till alltför välkända aktörer. Även om skådespelare som Hoffman och Haim inte är de mest attraktiva att locka med på en affisch så är denna anonymitet en stor fördel, berättelsen tillåts att existera på egen hand och blir till den verkliga ledstjärnan, inte ensemblen.

Anderson har sällan låtit sig vara alltför humoristisk, men genom hans filmografi har det funnits minimala spår av sublim kaoskomik där allting brakar samman. Licorice Pizza innehåller en av de allra mest underhållande och roliga sekvenserna som Anderson gjort sedan den hysteriska sekvensen i Boogie Nights då Mark Wahlberg och John C. Reilly försöker klara sig helskinnade ur en knarkaffär.

Allt är genomgående mycket förnöjsamt men det saknas en konkret och tydlig slutdestination. Man brukar säga att resan är mer givande än slutmålet och detta summerar hela Licorice Pizza. Trots en rad eskapader, romanser och komplikationer så känns slutet ihåligt och närmast ofärdigt. Att ett avslut kan vara ambivalent är givetvis inte fel, men i detta fall så hade en mer kraftfull final skapat en bättre helhet. Detta gör det hela trivsamt men inkomplett, något som hindrar Licorice Pizza att utnämnas till en lysande ’feel good’’-film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Erik Berglin vinnare av Svenska Fotobokspriset 2022

17 mars, 2022 by Redaktionen

Erik Berlins vinnande fotobok. Bilden är från Bleeker Street i New York.
Bild på bokens omslag, foto: Tove Falk Olsson

Djärv gatukonst vinner Svenska Fotobokspriset 2022, berättar ett pressmeddelande:
Erik Berglin vinner prestigefulla Svenska Fotobokspriset 2022 för sin genreöverskridande bok The Bird Project 2006-2017. Under tolv år bar Erik Berglin med sig sina 4982 iögonfallande fågelbilder i naturlig storlek, och valde sedan noga ut nya platser för dem i städer som Rio de Janeiro, Casablanca, New York och Berlin. Med en dokumentärfotografs blick och med naturfotografens zoom-objektiv har han därefter dokumenterat varje fågel i sin nya miljö. Fotoboken The Bird Project 2006-2017 är en fristående dokumentation av Erik Berglins gatukonstprojekt.
– Fåglar har en poetisk och mångfacetterad symbolik. De kan signalera allt från skräck, fred, romantik och frihet. Fåglar får också röra sig fritt i världen utan att ta hänsyn till territorier eller gränsdragningar, säger Erik Berglin.

Erik Berglin korades som vinnare vid en gala på Indio Studios i Stockholm under onsdagskvällen den 16 mars. Prissumman till vinnaren är 40.000 kronor, övriga fyra nominerade får 10.000 kronor vardera. Bakom Svenska Fotobokspriset står Fotoförfattarna inom Svenska Fotografers Förbund.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Toppnytt

Filmrecension: Calendar Girls – Oemotståndlig kvinnokraft

16 mars, 2022 by Birgitta Komaki


Calendar Girls
Betyg 4
Svensk premiär 18 mars 2022
Regi Love Martinsen och Maria Loohufvud

I Sydvästra Florida finns gruppen Calendar Girls som dansar och showar och charmar sin publik. Med nätstrumpor, svarta shorts, glitter och glamour är de härligt sexiga och livsglada. En grupp kvinnor på minst 60 + har hittat ett nytt liv. De uppträder på sjukhus, marknader, bingohallar och många andra platser och de gör alltid stor succé. De samlar pengar till välgörenhet, till hundar åt veteraner. I gruppen har de hittat en gemenskap och en ny mening med livet. De uppträder minst 100 dagar och repeterar 100 dagar om året.

När kvinnor blir äldre blir de osynliga – men inte här. Här skildras ett gäng kvinnor som trots sin ålder vågar visa att de finns. Att de är sexiga, snygga och flirtar och använder läppstiftet ”Kiss Me Your Fool”. Trots omgivningens förväntan om att de ska sköta hushåll och barnbarn gör de något för sig själva. De blir glada av Calendar Girls. De de har hittat något de vill satsa på. Filmen skildrar gruppens dynamik men fokuserar också på enskilda medlemmar. Det är en film som skildrar kvinnor med mycket livsglädje och styrka som framför allt har mod att ta för sig av livet. Här ser vi kvinnor som vågar leva sitt liv som de vill och är värda respekt trots prålig klädsel och stigande ålder. Calendar Girls är en film som förmedlar en positiv bild av kvinnlig gemenskap och glädje.

Birgitta Komaki

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 445
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 871
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Jo Nesbøs Harry Hole Betyg 3 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Je m’appelle Agneta Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg … Läs mer om Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in