• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

TV

Recension av tv-serie: Criminal Minds säsong 12

17 april, 2018 by Rosemari Södergren

Criminal Minds säsong 12
Betyg 3
Finns på Viaplay

Den amerikanska tv-serien Criminal Minds om FBI:s beteendeanalysgrupp i Quantico måste bara en ovanligt lyckad spänningsserie som lyckats hålla i 13 säsonger (säsong 12 finns tillgänglig i Sverige via Viaplay, säsong 13 sänds i amerikansk tv och på amerikanska streamingtjänster). Det första avsnittet i den första säsongen hade premiär i den amerikanska tv-kanalen CBS 22 september 2005. Frågan är hur många säsonger den kommer att hålla? I säsong tolv har några av de tongivande karaktärerna lämnat serien som Aaron Hotch (spelas av Thomas Gibson) och Morgan (spelas av Shemar Moore som nu har huvudrollen som Daniel ’Hondo’ Harrelson i tv-serien S.W.A.T).

Enligt min åsikt nådde serien sin högsta kvalitet några säsonger in i serien, då Hotch blev gruppens chef. Det är något med den mix av karaktärer som var då som fungerade perfekt.

Spencer Reid är en tröttsam karaktär som i de senaste säsongerna mer och mer blivit en karikatyr av sig själv. Hans självgodhet och att han vet allt är riktigt tröttsam. På något sätt fungerade han bättre när Derek Morgan fanns med. Det blev en bra kombination. När Morgan nu lämnat serien för huvudrollen i en annan serie fungerar Reid inte alls lika bra. Han blir löjligare på ett sätt som inte uppvägs av Morgans varma humor. Det var därför ett genidrag att serieskaparna låter Reid bli gripen misstänkt för mord några avsnitt in i säsong tolv. I fängelsemiljön kan Reid inte fortsätta vara denna snusförnuftiga besserwissern och det tror jag var bra för skådespelaren om inte annat, att få visa att han kan spela något annat.

De tre nya karaktärerna i säsong tolv (Dr. Tara Lewis som spelas av Aisha Tyler har i och för sig varit med i några säsonger nu) fungerar inte tillsammans med Reid på samma sätt. Ett skäl är nog för att såväl Dr Tara Lewis som övriga två nya, Luke Alvez och Stephen Walker är något åt samma typ som Reid, de är mycket intellektuella och smarta och har inte samma muskulösa utstrålning som Morgan. Mixen fungerar helt enkelt inte längre – och dessutom har Penelope Garcia också börjat bli en karikatyr av sig själva i hög grad.

I de första säsongerna fick de ofta kämpa mot fördomar och motstånd inom amerikanska polisväsendet, poliser som inte trodde på deras profiler av mördare. I dagens USA finns en helt annan förståelse för profilering i jakten på kriminella. Det kommer till och med poliser från andra länder dit för att få utbildning. Serien har vunnit på att inte längre ta upp motstånd mot profilering.

Själva mordberättelserna är rätt ofta likartade – en människa som blivit illa behandlad som barn hämnas genom att begå seriemord. I några fall finns det några supersmarta seriemördare som tänker ut de mest avancerade mordplaner. Ibland är det svårt att tro på att det skulle kunna hända. Seriens stora behållning är karaktärerna och relationerna mellan Beteendeanalysgruppens medlemmar, hur de samarbetar och hur de klarar av att kombinera detta krävande arbete med sina privatliv.

Men i säsong tolv fungerade inte helheten i gruppen lika dynamiskt. Det räddas något av att Spencer Reid hamnar i fängelse och inte kan fortsätta vara den där överdrivna karaktären av jätte-smart.  En säsong 13 har sänts i amerikanska kanaler och streamingtjänster och lär väl komma hit också. Säsong 13 hade premiär 7 april 2017 och det avslutande avsnittet, nummer 22, sänds den 22 april 2018. I amerikanska recensioner berättas det att en av de nya karaktärerna, Stephen Walker, försvinner redan i första avsnittet. Jag förstår det, kan har för mycket samma egenskaper som både Luka och Dr Tara. Matt Simmons (spelas av Daniel Henney) kommer med i gänget. Matt Simmons var huvudkaraktär i den nu nedlagda Criminal Minds: Beyond Borders.

Kanske kan det behövas. Det behövs en helt ny karaktär för att gruppen ska bli mer intressant – annars måste serieskaparna jobba mer med de enskilda mordfallen om serien ska få hög kvalitet igen.

Nu är serien tydligen också ett tillfälle för skådespelarna att ta steget till att regissera. Joe Mantegna har redan regisserat avsnitt i tidigare säsonger. I säsong 13 ska både Adam Rodriguez som selar Luke Alvez Luke och Matthew Gray Gubler som spelar Spencer Reid regissera avsnitt.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Criminal Minds, Deckare, FBI, Recension, Recension av tv-serie, TV-serie

Recension av tv-serie: Wild Wild Country – trovärdigt och starkt om fördomsfullhet och om hängivenhet och hjärntvätt

14 april, 2018 by Rosemari Södergren

Wild Wild Country
Betyg 4
Tv-serie, dokumentär, premiär på Netflix 16 mars 2018
Regi: bröderna Mclain och Chapman Way

En fascinerande dokumentär tv-serie om när den indiske kultledare Bhagwan ville bygga en utopisk stad i Oregons ökan under 1980-talet. Om människors fördomar och hur samma händelser kan ses och tolkas på många olika sätt och om hur långt människor kan gå när de blir pressade. Om vad som händer i sekter eller slutna sammanhang och om hur långt det amerikanska samhället är berett att gå för att motarbeta det som bryter mot den amerikanska moralen.

Som svensk har jag ytterligare ett skäl till mitt intresse för serien. Det var till Bhagman och hans stad i Oregon som den svenske artisten Ted Gärdestad begav sig och stannade i flera år. Ted Gärdestad lär ha varit där under de år då konflikterna eskalerade mellan Bhagwans anhängare och den amerikanska omgivningen som ju mynnade ut i försök till giftmord, till planer att mörda en amerikansk politiker och från amerikanskt håll att förbjuda en stor grupp hemlösa att rösta i val.

Serien är känns mycket trovärdig. Regissörerna, bröderna Mclain och Chapman Way har lyckats på långa intervjuer med många viktiga personer för handlingen och utvecklingen av allt som utspelade sig, på båda sidor. Både anhängare till Bhagwan och amerikanare som bodde i området och politiker, poliser och jurister som var med i jakten på Bhagwans anhängare är med och får berätta om hur de såg på vad som hände.

Serien skildrar både hur anhängarna blir manipulerade av den religiösa ledaren och av varandra med det är också en skildring av samhällets jakt på denna grupps anhängare. Boende i området blev redan från början starka motståndare till den religiösa gruppen och var väldigt fördomsfulla från start. Bhagwans anhängare klädde sig inte som andra och hade en betydligt friare inställning till sex än gemene man i USA. Jag tänker på vad hur annorlunda allt kunnat bli om amerikanarna i trakten inte varit så fördomsfulla och istället tagit vara på de kommersiella möjligheterna. Människor kom till Bhagwans stad i Oregon från hela världen och med ett smartare bemötande skulle lokalbefolkningen kunnat tjäna en hel del pengar på den religiösa turismen.

Sandra Wejbro i Aftonbladet skriver: ”Wild wild country” är en fascinerande bild av fullkomlig ­hängivenhet och hur den kan löpa amok när ledarna ses som ofelbara.
Jag håller inte med henne helt i hennes tolkning. Serien skildrar visserligen vad som händer när människor binds samman med en religiös ledare men det är lika mycket en berättelse om hur amerikanska fördomar möter något som är annorlunda och tvingar ut dem i utanförskap.

Serien har också styrkan att anhängarna till Bhagwan skildras på ett sätt som jag upplever som ärligt och öppet. Några av de som var närmast Bhagwan under många år har ställt upp på långa intervjuer. Några inser så småningom om hur hjärntvättade de var och tar idag avstånd från Bhagwans religion och är engagerade i organisationer som hjälper människor att bryta med sekter medan andra fortfarande minns det som en viktig och kärleksfull period i sitt liv. Bhagwan ändrade själv sitt namn till Osho mot slutet – och som Osho har han fortfarande anhängare i världen fast han själv har dött. Han dog död 19 januari 1990 i Pune i Maharashtra, i Indien.

Arkiverad under: Film, Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Fördomar, Recension, Religion, sekter, TV-serie

Recension av tv-serie: Bad Banks

4 april, 2018 by Rosemari Södergren

Bad Banks
Betyg 4
Premiär på HBO Nordic 14 mars 2018

Ett drama som utspelas i bankmiljö, i finansvärlden där miljarder står på spel. Det är ett tyskt drama där handlingen utspelar sig i Tyskland och i Luxemburg. Den börjar lite segt men kommer igång riktigt bra efter några avsnitt. Det är också intressant att den utspelar sig i Europa. De flesta filmer och tv-serier om bankvärlden är amerikanska – och den amerikanska lagen och samhället skiljer sig en hel del från situationen i europeiska samhällen.

Huvudkaraktären Jana Liekam, är en ung kvinna, som spelas så bra av Paula Beer som många säkert sett i den kritiker-hyllade filmen Frantz av François Ozon. I Bad Banks spelar hon en ung ekonom som är lite för duktig för sitt eget bästa. Hon får sparken med omedelbar verkan efter att ha överglänst chefens son på ett uppdrag.

Jana bor i Frankfurt tillsammans med sin pojkvän och hans dotter. Hon får ångestanfall och blir helt förstörd när hon blir utan sitt jobb. Hennes karriär betyder så mycket för henne. Hon hinner dock inte vara arbetslös många timmar utan hon blir kallad till Christelle Leblanc (spelas av Désirée Nosbusch) som är en ledande medelålders kvinna i finansvärlden. Christelle Leblanc lovar att rekommendera Jana till ett jobb i Luxemburg, hos Gabriel Fenger (spelas av Barry Atsma), en av de nya stora stjärnorna i finansvärlden. Men … det finns ett men. Christelle Leblanc säger att hon förväntar sig en gentjänst så småningom.

Christelle Leblanc påpekar för Jana att hon ska komma ihåg att aldrig vara solidarisk med något arbete, någon bank, någon finansinstitution: hon ska bara vara solidarisk med sin egen karriär.

Det är intressant att följa hur människorna agerar när de lever och arbetar under så hård press som de gör i detta sammanhang. Jag vet inte om det verkligen är så det går till i finansvärlden. Det är i så fall riktigt illa. Det är allvarligt. Det är en miljö där var och en riskerar att bli utslängd, avskedad och sparkad på sekunden. Där finns inte något fackligt skydd.

Vi får se hur en mängd olika slags människor och hur de agerar och reagerar när så ofantligt mycket står på spel. Det är seriens behållning, plus duktiga skådespelare och Janas utveckling. Från att ha varit försiktig och ödmjuk lär hon sig att stå på sig och hon lär sig att intrigera.

En fascinerande inblick i finansvärlden och det mesta pekar på att det blir en andra säsong. Den första säsongen har sex avsnitt – och det är också bra med serier som inte är uppdelade i alldeles för många avsnitt.

Paula Beer är en duktig tysk skådespelare, jag verkligen ser fram emot att se var av. Hon föddes i februari 1995 i Berlin.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Recension av tv-serie: Seven Seconds – bra, stark men spretar lite för mycket åt för många håll

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Seven Seconds
Betyg 3
Visas på Netflix

En stark serie som följer händelserna efter att en ung svart tonårspojke, Brenton Butler, dör i en smitningsolycka i Jersey City i USA. Vi får följa hans föräldrar och deras stora sorg och förtvivlan, vi får följa den unge polisman som körde på pojken och som tillsammans med sin polisgrupp gör allt för att sanningen inte ska komma fram och vi får följa den kvinnliga åklagaren och den polisman som jagar sanningen.

Vi får redan i filmens början se hur polismannen Peter Jablonski kär bil, jättestressad, på väg till sjukhuset dit hans fru tagits då hon blöder. Hon väntar barn och ett år tidigare förlorade de ett barn som föddes för tidigt och dog under förlossningen. Peter Jablonski kikar på sin mobil några sekunder och precis då missar han att tonårspojken kommer i full fart på sin cykel. Det är snöoväder och dålig sikt dessutom.

Jablonski ringer efter de tre polismän som han arbetar tillsammans med i området drogbevakning. De jobbar i en grupp och är mutade och korrumperade, förstås. De har samarbete med en drogkung och griper dennes konkurrenter med jämna mellanrum. DiAngelo, gruppchefen, bestämmer att de ska sopa igen spåren efter Jablonski och att de ska låta pojken ligga kvar i det snöiga diket. Om de inte hade valt att lämna pojken där skulle han förmodligen överlevt olyckan.

Mest berörande är att följa föräldrarna och farbrodern, som nu måste leva i djup sorg och saknad. Föräldrar med sorg, som förlorat ett barn, det vet jag tyvärr alldeles för mycket om hur det är. Jag lever med detta och känner tusentals andra föräldrar med samma tragedi, eftersom jag är med i flera olika grupper och föreningar för oss föräldrar som förlorat ett barn. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner i Seven Seconds, fast allra mest pappan som bär på skuldkänslor och som sakta försöker hitta ett sätt att överleva med sin djupa sorg. Det finns några starka scener från kyrkan där medlemmar kommer med floskler.

Mamman har en mer amerikansk reaktion, tänker jag. Hon blir som galen, helt fixerad vid att hitta den som hon menar mördat hennes son. Det verkar som att tron på hämnd och vedergällning som medicin mot sorg är något typiskt amerikanskt. Mamman är uppskruvad till max för hitta den som körde på hennes pojke och lämnade honom att dö i snödrivorna. Hon är omöjlig att föra ett normalt samtal med.

Serien tar upp så många aspekter. Den handlar om korrumperade poliser, om rasism, om sorg, om saknad, om vänskap och fult politiskt spel och om hur alla är mänskliga och begripliga. Det är filmens styrka men också dess svaghet. Den tar upp lite för mycket.

Den unga kvinnliga åklagaren, KJ Harper (spelas av Clare-Hope Ashitey) är svart och det är tydligt att hennes chef utnyttjar att hon är färgad för att ha som en slags reklampelare för hans politiska korrekthet. KJ Harper har alkoholproblem och är ofta slarvig, hon har svårt att komma i tid och raggar gärna upp unga män för en natt med sex. Med jämna mellanrum bryter hon ihop på grund av sitt usla självförtroende. Det är på sätt och vis roligt att låta en kvinnlig åklagare ha alla de depraverade sidor som vi sett medelålders vita polismän ha i alldeles för många deckare. Det är bara att det blir lite för mycket. Det kunde räckt med att hon hade en eller två svagheter.

Hon har sina stora problem och polismannen, Fish Rinaldi (spelas av Michael Mosley), som jobbar med henne har sina problem. Han är skild och bor ensam med en massa hundar. Att de två med jämna mellanrum bryter ihop och förlorar tron på sig själv är i och för sig lite ovanligt i en kriminalserie, men det blir lite för mycket av det. Och de gör också några misstag som jag har svårt att tro på att de skulle göra. Jag har lite svårt att tro på att personer med de positioner de har och det ansvar de har skulle göra sådana misstag.

Det blir lite för mycket, för många ingredienser, för många problem. Serien förlorar i sin helhet på det. Den är bra och den är stark och berörande men hade varit ännu bättre om den inte flutit ut åt för många håll. En av dess stora styrkor är hur trovärdigt föräldrarna med sin sorg skildras.

Seven Seconds är regisserad av Gavid O´Connor och den bygger löst på en rysk film, The Major, som är skriven och regisserad av Yuri Bykov.

I rollerna:
Clare-Hope Ashitey as K.J. Harper
Beau Knapp as Peter Jablonski
Michael Mosley as Joe “Fish” Rinaldi
David Lyons as Mike DiAngelo
Russell Hornsby as Isaiah Butler
Raúl Castillo as Felix Osorio
Patrick Murney as Gary Wilcox
Zackary Momoh as Seth Butler
Michelle Veintimilla as Marie Jablonski
Regina King as Latrice Butler

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Kritik av samhället, Poliskorruption, Rasismen, Recension, TV-serie

Gastkrammande inledning på Homeland säsong sju

13 februari, 2018 by Petter Stjernstedt

Carrie Mathison är tillbaka. I den sjunde säsongen får hon tackla en makthungrig president samt den egna hälsan. Säsongens första avsnitt lovar gott inför vårens tolv-episodare.

Recap: Carrie Matthison är kvar. Saul Berenson är kvar. Den nya presidenten är kvar. Men Peter Quinn som tragiskt nog gick bort i slutet av förra säsongen är det inte, eller? Det finns få saker vi kan veta med säkerhet i den oförutsägbara Homeland. President Keane har nyttjat Carrie som sin personliga rådgivare. Men nu vänder hon henne ryggen och fängslar 200 av Carries närmsta kollegor. Enligt presidenten utgör dessa underrättelsepersoner ett hot mot landets säkerhet. Är det ett svepskäl månntro för Keane att eliminera individer som hotar hennes ställning som landets ledare.

Säsong sju börjar med en spionjakt. Carrie arbetar i lönndom mot presidenten. I avsnitt ett – Enemy of the State – påbörjar hon ett samarbetet med en ny person. Carrie i brunfärgat hår söker sin kontakt på ett lyxhotell, men inser snart att hon inte är ensam om att eftersöka mannen. Samtidigt sitter i Saul i fängelset, när en av presidentens män klampar in i rummet och erbjuder honom ett jobb.

Efter sex omgångar med terrorister och våldsutövare från fjärran öst som fiender vänds i sjunde omgången blickarna inåt mot den egna nationen och dess ledare. Jag imponeras gång på gång av hur serien lyckas vara aktuell och relevant för vår samtid. Keane är seriens motsvarighet till Donald Trump. Det är massarresteringar och av en bristande tilltro till CIA och rättsväsendet.

Kritiker är överens om den första och andra säsongens höga verkshöjd. Dynamiken Carrie och Brody emellan fängslade sin publik.  Karaktärerna var den stora behållningen. Men Homeland har tendensen att ständigt återskapa sig själv och komma med nyheter som bibehåller vårt engagemang. Vi får se hur sjunde säsongen utvecklas, men jag är knappast orolig. Se fortsättningen redan nästa måndag på SVT1.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension, TV

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in