Elis Holmström

Kiss of The Spider Woman
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Bill Condon

Det är bara att tacka och ta emot gällande en filmupplevelse så unken att straffkommendering känns som ett riktigt attraktivt alternativ. Varför vi har att göra med en olycka i klass med en helt stillastående E4 under julhelgen är i mångt och mycket obegripligt men också utomordentligt oacceptabelt. Detta då Kiss Of The Spider Woman bygger på en Tony-belönad pjäs från 1992 som tidigare – dessutom, filmatiserats med William Hurt i huvudrollen. Därför borde det finnas ledning, riktmärken och någon form av sund orientering, att gå vilse med så pass tydliga referenser borde vara omöjligt. Men Bill Condon – som har ett antal musikaler på sitt CV, klarar inte av att gå i en rak linje än mindre regissera något som ens kan klassifieras som fungerande. Ordinarie varningstecken, som en oerhört sen svensk premiär samt Jennifer Lopez i en av huvudrollerna bleknar dock när själva travestin börjar.

Nog för att musikaler kan förlita sig på ett mer teatralt utseende och förlita sig på ett mått surrealism kontra övertygande realism. Men den karga och horribla fängelsemiljö som presenteras är inte bara syntetisk utan lika övertygande som en dödsdömd skolpjäs där den mest imponerande rekvisitan är några smutsiga lakan. Att produktionen inte lär kunna ställas bredvid Paraplyerna I Cherbourg eller den makalösa koreografin i Wicked är en sak, men även de faktorer som inte är kopplade till bankkontot befinner sig på samma nivå som jordens inre. Tanken att skapa ett intimt och hjärtligt drama, där två män finner kärlek, förståelse och frigörelse under de mest horribla omständigheter borde vara en kraftfull men också relevant saga i en tid då intoleransen ökar i det västerländska samhället. Bill Condon verkar dock inte särskilt intresserad, varken av sina skådespelare eller berättelsen. Kemin mellan Diego Luna och den relativt nykomna Tonatiuh rör sig någonstans mellan att vara patetiskt plastig och outhärdligt banal. Tonatiuh som är menad att vara ljuset som belyser kärleken till filmkonsten och dess oerhörda kapacitet att vara livsnödvändig eskapism bjuder på ett skådespel så falskt, överdrivet och klyschigt att det är svårt att inte känna ett krypande obehag. Diego Luna grymtar, mumlar och utstöter själlösa observationer som snart blir parodiska.

Utan någon som helst kemi eller övertygelse från filmens centrala två karaktärer är filmen ute på otäckt tunn is, men Bill Condon borrar snabbt hål i det redan sköra fundamentet. För då filmen vill visa kraften i drömmar men också filmmediets fantastiska livsbejakande kraft stjälper allt. Då bjuds vi på – om möjligt, än sämre scenografi som varken är klassisk eller välgjord, snarare radioaktivt plastig, för att inte säga ful. Sedan har vi musiken, eller den soniska plågan. Att musik är subjektivt är lika nytt som smör på bröd, men genomförandet, melodierna för att inte säga det gräsligt simpla texterna får Sean Banans sämsta lyrik att framstå som ljuvlig poesi ämnad att vinna ett nobelpris i litteratur. Oavsett om det är Luna eller Lopez som sjunger är det som att hesa Fredrik tjuter ut en varning gällande det allmänna välbefinnandet. Jag har sett både det ena och andra vad gäller dålig musik, likaså erbarmliga framföranden, men att se Jennifer Lopez yla melodramatiskt dravel samtidigt som hon hoppar runt i en svart Halloween-klänning befinner sig på samma kriminella nivå som Mikael Ricksfors iskalla avrättning av Bruce Springsteens The River.

Inte ens berättelsen, om ett auktoritärt och repressivt Argentina, är något annat än en plastig fernissa inte ens duglig nog som lacknafta. All form av genuint allvar förtrycks av filmens imbecilla förstånd och de mer emotionella scenerna är provocerande konstlade. Addera sedan ett slut som är lika utdraget som tuggummi på en skosula.

Det hela summeras bäst i filmens mitt då Diego Luna drabbas av allvarliga magproblem och vi tvingas till en pinsam sekvens där underkläder spolieras av exakt vad filmen är, hundraprocentig skit.

Sound Of Falling
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Mascha Schilinski

Tysklands Oscarsbidrag 2025 har – förutom äran att representera landet, belönats med jurypriset från Cannes filmfestival. Förhandssnacket har varit lyriskt och öronbedövande positivt. Nog finns här aspekter värda att applådera och även bli imponerad av men som helhet blir det långtifrån så fulländat som beundrarna lovat.

När en film aktivt väljer att bryta mot alla trender och gå utanför de flesta kommersiella normer brukar också begreppet utmaning snabbt infinna sig. Inte bara vad gäller produktionen utan också för publiken, några av filmvärldens bästa exempel har varit prövande och långtifrån lätta att ta in. Det kan antingen handla om en ohygglig speltid eller att innehållet är djupt prövande. Båda dessa beskrivningar passar ypperligt för Sound Of Falling. Detta är tveklöst en av 2025 års mest svåra och enigmatiska projekt, inte bara för det osedvanligt långsamma och utdragna tempot, filmen använder en ickelinjär berättarstil där de olika narrativen delar få kopplingar bortsett från miljön. Vad som dock får det hela att inte bli fullkomlig – och outhärdlig, navelskådning är filmens atmosfär och – ofta, fantastiska visuella egenskaper.

Det sägs att en films faktiska utseende sällan kan väga upp problematiska sidor, men i fallet med Sound Of Falling är det omöjligt att inte erkänna att utan det trollbindande fotot eller de smärtsamt intima närbilderna skulle vara en avsevärt sämre film. Fotografen Fabian Gamper nyttjar ett foto som drar tankarna till Kubricks Barry Lyndon där varenda sekvens såg ut som en tidstypisk oljemålning. Även här framstår bilderna som mysteriösa tavlor där det vi beskådar måste processas åtskilliga gånger för att allt ska kunna urskiljas. Detta bidrar till en nästan hypnotisk atmosfär som blandar obehag, klaustrofobi och rädsla för det okända.

Den makalöst täta stämningen lovar gott tidigt, flera gånger om känns det som att regissören Mascha Schilinski laddar upp inför något storslaget, där hon tar filmen vidare till en storslagen stratosfär är allt arbete känns värt mödan. Denna belöning vägrar dock infinna sig, detta då filmens oerhört fragmenterade och gåtfulla persona gör det närmast omöjligt att hitta en röd tråd, inte bara strukturellt utan också tematiskt och emotionellt. Det finns övergripande insikter och tankar om kvinnans roll i samhället, hur patriarkala strukturer hämmar oavsett tidsperiod men allt är så pass dolt att det behövs en arme av forensiska tekniker för att få fram det.

Sound Of Falling blir istället ett sorts pussel där bitarna ständigt rör sig, inte för att addera något av berättarmässigt värde utan för att försöka addera onödig mystik. Andrej Tarkovskijs filmer tycks ha varit en massiv inspirationskälla vad gäller att överlåta mycket av tolkningarna till publiken. Men där Tarkovskij var en mästare i att faktiskt omsluta frågorna med ett ramverk som gjorde att slutprodukten kändes komplett lämnar Schilinski så pass mycket löst och otydligt att intresset snart falnar. De olika berättelserna varierar också kraftigt vad gäller intressenivå, där ett par lyckas att vara både suggestiva även otäcka är andra rent flamsiga och fullkomligt ointressanta. Många gånger känns det hela överambitiöst och långtifrån så slipat som filmen vill ge sken av, istället framstår filmens gåtfulla karaktär som ett rätt pretentiöst kamouflage för att dölja att det finns allvarliga brister i den faktiska visionen.

Genom den delvis makalösa stämningen och flera moment som är hårresande effektiva lyckas Mascha Schilinski ta filmen över mållinjen, men det inte den episka triumf som lyriska kritiker lovar, än mindre de stora förhoppningar som den faktiska filmen flera gånger ingjuter. Istället blir det hela ett delvis lyckat experiment som hade kunnat fulländas med en gnutta mindre ambivalens.

Nouvelle Vague
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 december 2025
Regi Richard Linklater

Regissören Richard Linklaters förmåga att byta genre och stil likt en kameleont går inte att undgå men även respektera. Från den relativt lättsamma och charmiga Hit Man med Glen Powell till den episka livsstudien Boyhood har Linklater en rad distinkta filmer under sitt bälte. De ständiga genrebytena har dock lett till att det inte är helt lätt att sätta fingret på regissörens unika styrkor – än mindre signum. Linklaters kunskaper och färdigheter inom personregi eller dramaturgi är över det normala men knappast exceptionella. Att Linklater inte heller har gjort en film som gjort något genuint avtryck sedan nämnda Boyhood säger också något om att de kraftiga skiftena och den höga produktionstakten av diverse filmer resulterat i alltför många projekt som – olyckligtvis, endast kan kategoriseras som stapelvaror.

Nouvelle Vauge må behandla ämnen och personer som kan stämplas som rena helgon inom filmkonsten men ännu en gång blir resultatet endast godtagbart, långtifrån den storslagna och djupa examination som hade varit befogad sett till ämnet. Linklater är inte främmande för tunga ämnen, men han har alltid haft nära till en diskret – men mycket varm, humor. Och för att vara en film som studerar filmmakare vars idéer och visioner får ordet pretentiöst att framstå tafatt finns det ett behov att addera ett mått av komik, detta för att inte göra det hela alltför syrefattigt och livlöst. Nouvelle Vauge är också avsevärt mer tillgänglig och lättsam än den film och regissör som den faktiskt studerar. Linklaters vilja att göra det hela någorlunda välkomnande för de som inte stirrat sig blinda på termer som mise-en-scène måste applåderas. Samtidigt resulterar det i att den centrala förhoppningen kring att förklara storheten gällande Jean Luc Godard och debuten Till Sista Andetaget blir alltför simpel. I och med det massiva karaktärsgalleriet med legendariska regissörer som François Truffaut och Roberto Rossellini sker snabba och rejält grovhuggna introduktioner, detta med namnskyltar som utgår från att det skall vara nog för att publiken skall inse den historiska betydelsen. Linklater glömmer dock bort att göra porträtt som är det minsta tredimensionella. Om detta bara gällt förbipasserande filmikoner hade det varit en sak, men även filmens viktigaste personer som Godard och Jean-Paul Belmondo framstår tunna och ibland som rena karikatyrer. Introduktionen av Belmondo tangerar att likna en ofrivillig parodi, detsamma kan sägas om flertalet andra scener där det är genuint svårt att avgöra om det faktiskt är avsiktlig komik eller inte, en indikation på att Linklater inte helt har kontroll över sin film.

Det finns också ett övergripande problem med att majoriteten av dialogen framförs på franska. Även om det bidrar till en autenticitet är det uppenbart att Linklater själv inte behärskar språket och har använt ett bökigt system där producenten och manusförfattaren Michèle Pétin fungerat som en sorts lingvistik kontrollant. Detta gör att den franska dialogen inte framförs med samma naturliga svada och självklarhet som om en regissör som behärskar språket hade stått för regin. Samma lite stela och olustiga känsla som då Pedro Almodóvar regisserade sin första engelskspråkiga film The Room Next Door. Än mer uppenbart blir detta i de få engelsktalande scenerna då Linklater visar upp en helt annan bekvämlighetsfaktor.

Trots dessa flagranta fel finns det också mycket att gilla, faktum är att Nouvelle Vague har ett förvånansvärt högt underhållningsvärde. Linklaters charmiga och hjärtliga humor får gott om utrymme, framförallt i den kaotiska produktionen där Godards vansinnesvisioner ständigt prövar tålamodet hos alla involverade. Porträttet av Seberg är också lysande, med en förvånansvärt stabil Zoey Deutch. Det är svårt att inte tråna efter en mer Seberg-centrerad film av Linklater, inte Kristen Stewart clownshowen vi fick uthärda för sex år sedan. Utöver det är filmen visuellt lysande vad gäller att fånga utseendet från Godards film, flera visuella hyllningar förekommer men det är kompositionen och närbilderna som bidrar till en fantastiskt trovärdig upplevelse som helt och hållet kommer undan att vara det minsta anakronistisk.

Nouvelle Vague är kanske inte så fulländad och medryckande som kunde anas från ämnet, men det är en märkligt underhållande och rapp film som kan avnjutas av nästan vem som helst, något som inte kan sägas om den faktiska filmen som står i centrum.

Nürnberg
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi James Vanderbilt

Det som kan klassas som kanske världshistoriens viktigaste rättegång är inte något nytt för filmkonsten. Den tre timmar långa Judgment at Nuremberg från 1961, regisserad av Stanley Kramer, har redan dramatiserat händelsen men även ett antal andra har också gett sig i kast med uppgiften att summera denna händelse.

Rättegångens nästan outtömliga karaktärsgalleri innehållandes några av världshistoriens värsta förbrytare vad gäller brott mot mänskligheten är så pass stort att en tv-serie med timslånga avsnitt hade varit befogad. Även en film på ansenliga 150 minuter känns otillräckligt, men omfånget och den knappa speltiden är inte de enda problemen som uppenbarar sig. Detta är en händelse vars betydelse borde hanteras av en regissör med gedigen erfarenhet och kunskap, tyvärr är James Vanderbilt inte en av dem. Med bara en ynka film – som regissör, i sin filmografi blir flera inslag i Nürnberg långtifrån så fläckfria som de borde vara.

Vanderbilt – som mestadels jobbat som manusförfattare, saknar ett propert hantverk och hela filmen ser alltför ofta ut som en daterad tv-serie med ett ytterst alldagligt – ibland platt, foto som varken känns passande eller autentiskt. Miljöerna påminner mer om teater än film, där det hela tiden känns som sjaskiga kulisser och inte faktiska platser. Överlag kämpar filmen med att kännas övertygande som historieskrivning, även om vi inte har att göra med en dokumentär måste det finns ett mått av trovärdighet vad gäller tidseran som presenteras. Hela Nürnberg dras med att vara obekvämt anakronistisk, dialogen är obehagligt modern och det hjälper inte heller att personregin ofta är svag – närmast slapphänt, vilket gör att det saknas svärta och pondus, aspekter som borde vara ledande i en film med ett såhär allvarligt ämne.

Vanderbilt har dock flera fascinerande och intressanta idéer. Filmen vill i mångt och mycket göra en psykologisk studie av det vi generellt kan bedöma som ondska. Likt Undergången av Oliver Hirschbiegel försöker filmen skapa tredimensionella porträtt av det nazistiska toppskicket, det vill säga att detta är människor av kött och blod. En aspekt som ökar obehaget då filmen lägger emfas kring det faktum att agerandet kan ske igen och då av just ordinära människor, inte monster från en annan värld. Tyvärr är genomförandet av den psykologiska studien alltför platt och ytlig. Samtalen som sker mellan Rami Malek och Russel Crowe – i rollen som Hermann Göring, är helt enkelt för simpla för att kännas trovärdiga eller bidra med något mer än temporära och enkla observationer.

Detta är också ett övergripande tema. Vanderbilt må ha ambitionen att bygga något som liknar Gunnar Asplunds stadsbibliotek, men han lyckas – på sin höjd, endast snickra ihop en Billy bokhylla, kunskapen för något större finns helt enkelt inte. Att Rami Malek under stora delar av filmen bjuder på ett ytterst tveksamt skådespel hjälper inte heller. Hans ständiga försök att kanalisera någon sorts nonchalant Marlon Brando eller James Dean-swagger är lika plågsamt som det är platt. Det känns överspelat och fullkomligt felplacerat. Istället är det trion av Michael Shannon, Richard E. Grant samt Crowe som utgör det sanna fundamentet för filmen. Samtliga tre gör kraftfulla, karismatiska samt minnesvärda rolltolkningar. Och då rättegången börjar hittar filmen en mer självsäker form – kanske för att den kan nyttja beprövade mallar.

För det är i den andra halvan som det känns fokuserat och samt någorlunda sammansatt. Det är då de stora och plågsamma frågorna börjar ställas. Frågor om inte bara förbrytarnas roll utan också allmänhetens ansvar, där generell apati och likgiltighet spelat stor roll i de förödande konsekvenserna. Filmens tredje akt känns inte heller lika trevande eller bortkommen, först då vaknar Rami Malek upp och bjuder på lite inspirerat agerande. Och scenerna i rättegången – trots halvdant hantverk, är kanske inte bländande men ytterst kompetenta vad gäller de muntliga framförandena.

Nürnberg har frön som skulle kunnat slå ut till något oförglömligt om en mer erfaren filmskapare fått stå som avsändare. Sällan har förlorad potential känts såhär smärtsam, för det är svårt att föreställa sig en film vars tematik är viktigare idag då demokratier backar och hets anses vara ett legitimt politiskt verktyg. I en scen träder modet fram att påstå att det vi just sett kan återupprepas, en insikt som borde lett till substantiella diskussioner och samtal, men då är filmen är slut …