Venom: Let There Be Carnage
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 20 oktober 2021
Regi: Andy Serkis
Marvel Studios har skrivit om regelboken för storbudget-filmer, både kommersiellt och hos kritiker så har framgångarna varit gränslösa. Att varje filmstudio drömmer om att kunna emulera eller imitera denna succé är föga förvånande. Men att kopiera formulan har visat sig vara lika omöjligt som alkemi. Sonys försök att iscensätta sitt eget filmiska universum med Venom visade sig inte vara någon dans på rosor. Istället för att låta Marvel Studios ta hand om allt som har med Spider-Man att göra så har Sony bestämt sig för att söndra varumärket och utveckla en rad avarter där Venom är en av dessa. Idén att separera Spider-Man och hans mörka motpart är lika bisarr som att göra en film om Milou utan Tintin.
De två fanfavoriterna är som Sam och Silo, Ying och Yang eller Lennon och McCartney. Och resultatet i den första filmen blev – som väntat, en smärre katastrof. Tom Hardy fortsatte att mumla och stirra hysteriskt på allt som rörde sig och Michelle Williams såg ut att vilja pensionera sig permanent från skådespelaryrket. Filmen som sådan flöt på lika bra som trafiken i rusningstid en fredagseftermiddag.
Men i och med uppföljaren har regissören Ruben Fleischer valt att lämna över tyglarna till den underskattade och lekfulle Andy Serkis. Resan som Serkis gjort är en saga i sig, från motion capture-roller som Gollum och King Kong till att idag vara specialeffekts-konsult och regissör. Serkis är en av filmindustrins allra ödmjukaste, dessutom är han en spelevink som älskar att ha roligt. I och med den katastrofala föregångaren så bestämmer sig Serkis för göra om allt till en enda stor cirkus där logik eller måttlighet inte har något utrymme. Let There Be Carnage har inga som helst reservationer inför att leva rövare, berättelsen är en oreda som inte är blyg inför överdrifter, överspel och slapstick. Allt mellan himmel och jord får plats då Andy Serkis är igång, han ignorerar det stela och malande från föregångaren och stöper om allt i en komisk mall. Stora och bullriga actionscener trängs med tonårshumor och struntprat, något som ger starka Deadpool-associationer – dock befriat från det enorma övervåldet och könsorden.
Ingenting är på allvar eller det minsta seriöst. Som ett exempel kan vi se att Woody Harrelson i rollen som den diaboliska och mordiska Cletus Kasady påminner mer om en parodi av Dynamit-Harry än om Hannibal Lecter eller Norman Bates.
Men trots att hela Let There Be Carnage är kaotisk, så finns det en ödmjukhet och självdistans som gör det hela harmlöst och relativt underhållande. Många gånger känns det som en spirituell uppföljare till Jim Carrey klassikern The Mask som råkat parats ihop med Little Shop Of Horrors. Serkis spjuveraktiga charm smittar av sig och får publiken att glömma det faktum att filmen läcker som ett såll. Speltiden på lite drygt 100 minuter kan tyckas löjligt kort men visar sig vara som klippt och skuren för en bagatell som denna.
Let There Be Carnage är i mångt och mycket en soppa, den saknar disciplin, självbehärskning och finess. Men i all sin tankspridda bullrighet finns det en värme och entusiasm som helt och hållet kan tillskrivas Andy Serkis. För att parafrasera legenden Nils Petter Sundgren ”det är underhållande skräp”.
