Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: West Side Story – en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt

by

West Side Story
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Steven Spielberg

Steven Spielberg visar varför nyversioner kan vara både spännande och relevanta. West Side Story årgång 2021 är en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt. Det är i stunder som dessa som man påminns om skillnaden mellan regissörer och regissörer. Steven Spielberg har lyckats med att röra sig mellan det stora och det lilla med publiksuccéer som Jurassic Park och oerhört svårmodiga och känslomässiga projekt som München och Schindler’s List. Det är en imponerande förmåga att ha så stor erfarenhet av flera olika genres och att dessutom bemästra dem alla. Med West Side Story så erövrar Spielberg det sista området han inte har prövat på tidigare – musikalen.

Trots Spielbergs otroliga kompetens så fanns det en förståelig skepsis när det annonserades att hans nästa projekt skulle vara en nyversion – eller nytolkning, av West Side Story. Inom sin genre så kan originalet från 1961 jämföras med filmkolosser som Casablanca och Borta Med Vinden. Det är närmast helig mark som Spielberg vandrar på och det krävs en mästare för att klara av uppgiften. Lyckligtvis så är Steven Spielberg helt rätt man för jobbet.

Andra nyversioner velar och tvekar inför uppgiften att modernisera och förnya originalet. Oftast kan resultatet bli ett slags Frankensteins-monster där nytt och gammalt skär sig som en bedrövlig bearnaisesås. Men så är inte fallet med West Side Story, istället är det ett praktexempel på hur delikat och sublim en nyversion faktiskt kan vara. Från första rutan är det slående hur oerhört påläst och uppslukad Spielberg är av filmen från 1961 men också av de hundratals olika teateruppsättningar som gjorts. Det är en förödande stilig balansgång där modern koreografi och moderna specialeffekter möter ett klassiskt berättande som är både tillgängligt och charmerande.

Visuellt finns det absolut inget att anmärka på. Med ett stämningsfullt foto som rör sig obehindrat mellan realism och surrealism så skapas en spelplan där dans och hopplös kärlek är som hand i handsken. Koreografin är i det närmaste värt en egen uppsats, det här är bland det mest eleganta och energiska jag sett vad gäller dans på film, det går att se små inslag av pop och hiphop vad gäller vissa danssteg och rörelser, men det klassiska och traditionella förblir ryggraden som skänker West Side Story en oerhörd elegans. Energin och entusiasmen är rentav beroendeframkallande, många gånger känns det som att Spielberg har placerat publiken i en sportbil på en motorväg utan hastighetsbegränsningar. Han lånar helt obehindrat från hela sin filmkatalog, det finns till och med ett par korta ögonblick som tar oss tillbaka till de allra vildaste stunderna med Indiana Jones.

Berättelsen är också förfinad och mer exakt än tidigare. Det görs stora ansträngningar att skapa paralleller till vårt moderna samhälle där småkvarter gentrifieras och där kulturarv och subkulturer utraderas för att ge plats åt kommers. Spielberg närmar sig också diskussionen om ett multikulturellt USA med stor respekt och men också insikt. Till skillnad från filmen från 1961 så hyllas de amerikanska invandrarna, både deras kamp för ett bättre liv och deras kultur. Att ensemblen består av en rad okända ansikten med olika etnicitet stärker känslan av att detta är ett försök att skapa broar mellan olika kulturer och synsätt. Att ensemblen mestadels är obeprövad för de stora massorna bidrar också till färre jämförelserna med skådespelare som Natalie Wood och Richard Beymer. Det hade varit genuint distraherande om Tony och Maria hade spelats av två mer välkända personer. Rachel Zegler i rollen som Maria filmdebuterar och är genomgående lysande i denna ikoniska roll både vad gäller skådespel och sånginsats. Ansel Elgort har det dock svårare, trots en sympatisk framtoning så är agerandet aningen för stelt för att helt övertyga publiken i denna legendariska romans.

Filmens tredje akt är också något av ett sänke. Efter två timmar av dans, sång och romantik så är bränslereserven slut. Finalen är dramaturgiskt perfekt men utförandet är haltande och trött med flera scener som känns utdragna och rent triviala.

Tack och lov så är det inte denna något tomma slutkläm som följer med en ut ur biosalongen. Istället är det en känsla av glädje, beundran och respekt, både inför Steven Spielberg och inför den klassiska berättelsen som har sina rötter hos William Shakespeare. Till och med för en musikalskeptiker som jag själv så känns West Side Story genomgående strålande.

Filmrecension: The Hand Of God

by

The Hand Of God
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi Paolo Sorrentino

Paolo Sorrentino vill med The Hand Of God dra sitt strå till stacken vad gäller att skildra sin uppväxt på film. Tankarna dras framfört till Lasse Hallströms Mitt Liv Som Hund – som förvisso inte är kopplad till Hallströms egna erfarenheter som barn. Alltifrån gemenskapen i kvarteret, idrotten och sporten förunderliga kraft att fånga en hel värld och en uppväxt som kantas av tragedi återfinns i The Hand Of God.

Sorrentino är inte heller skygg att visa upp sin vördnad för filmmästare som Federico Fellini och Sergio Leone, de figurerar flitigt i filmen dialog men också visuella attribut och kännetecken går att hitta i varje bildruta. Flera karaktärer i The Hand Of God är nästan oskiljaktiga från valfri Fellini produktion, alltifrån busiga småpojkar till spritt språngande galna mor och – farföräldrar figurerar. Sorrentino passar också på att låna/stjäla Sergio Leones spartanska bildspråk, obetydliga saker som en väderkvarn eller en tekopp kan få mer uppmärksamhet än karaktärerna.

Alla dessa inslag lovar en elegant och passionerad tolkning av den europeiska konstfilmen. Tyvärr så får publiken som håller andan inför något förlossande och storslaget nog se sig om efter syrgastuber och läkarhjälp, för trots ett vackert foto och den uppenbara respekten inför konstfilmen så är The Hand Of God en förvirrad, ointressant och spretig historia som verkar mer vilsen än sin unga protagonist.

Den bångstyrige, svårtydda och unga manliga protagonisten som befolkar filmer och böcker som Catcher In The Rye och De 400 Slagen är oftast utmärkta som plattformar för att studera resan från barndom till vuxen. Mycket av berättelsen i The Hand Of God är färgad av Sorrentinos egna upplevelser som barn i Neapel. Det högljudda och festliga familjelivet trängs med tragedier och svek. På pappret så låter denna blandning mellan skratt och tårar som ett bra ackompanjemang till en film som inte är skygg för att dra sig åt det surrealistiska hållet. Men den behövliga balansen mellan allvar och humor ignoreras helt av Sorrentino. The Hand Of God känns hela tiden vimsig och har ingen aning om sin slutdestination.

Första halvan kastar sig mellan pubertalt trams och syrlig dialog – i bästa Pedro Almodóvar anda, dock utan den spanska mästarens fantastiska uppriktighet eller fingerfärdighet. Om Sorrentino hade valt att stöpa hela filmen i detta gapiga och neurotiska hav så hade slutresultatet varit spretigt men i alla fall unisont vad gäller uttrycksformen. Mot filmens mitt så sadlar dock Sorrentino om, det går då från att vara en melankolisk komedi till att bli ett fullskaligt drama där ångest, sorg och hopplöshet avlöser varandra. Det här skiftet är så pass abrupt att det känns som om Sorrentino kört på världens största fartgupp som lämnar publiken med ryggskott och allvarliga skador.

En film som önskar att sätta allvaret, mörkret och traumatisering i framkanten måste ha etablerat oerhört trovärdiga och intressanta personer. Men då större delen av filmen har ägnats åt ytligheter och tafatt karaktärsarbete så blir omställningen från familjemys till kolsvart förtvivlan helt omöjlig att ta till sig. Det blir inte bättre av att de andra halvan är lika intressant och produktiv som att gärna en grop och fylla dem igen. Det raddas upp en kavalkad av helt menlösa scener trampar vatten, speltiden på drygt två timmar kännas snart som ett par livstider. Sorrentino verkar helt vilsen i sin vision, vad som borde vara intimt, tyst och klarsynt blir istället håglöst. Hela berättelsen känns som ett sönderklippt collage där man tagit sporadiska segment och svetsat ihop dem med de mest grovhuggna verktygen som finns. Det blir inte bättre av att huvudpersonen Fabietto som spelas av Filippo Scotti får gå runt som en fågelholk och stirra livlöst in i kameran.

Ingenting är konsekvent eller engagerande, oavsett hur chockerande eller vansinnigt det som visas upp är. Det enda som överhuvudtaget framstår kompetent är det visuella. Sorrentino har med sin fotograf Daria D’Antonio skapat en fantastiskt vacker film. Neapel är slående vackert både i dags och – nattljus, fotot är sylvasst och kompositionen genomgående strålande. Men ett vackert utseende räcker inte särskilt långt då innehållet är en soppa. Visst finns det russin i denna kaka, men vad som måste förtäras för att nå fram till dessa är närmast hälsofarligt.

Filmrecension: The Lost Leonardo – en lysande dokumentärfilm

by

The Lost Leonardo
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Andreas Koefoed

Det sägs att en bra film – fiktiv som dokumentär, kan göra vilket ämne som helst intressant. Se bara på Morgan Spurlock som gjorde hetsätning av McDonalds-menyer till något av ett filmfenomen. Idén att spendera 90 minuter med konservatorer och forskare som undersöker proveniens med hjälp av UV-lampor och topps må låta måttligt spännande. Men i och med att The Lost Leonardo presenteras men en fantastisk energi och intensitet så blir vartenda steg i sagan om den hett omdebatterade Salvator Mundi rent gastkramande.

Med hjälp av ett knivskarpt foto och vackra drönarfilmer som visar oss städer och platser, så skapas en exotisk känsla publiken får följa med och känna sig delaktiga i att utreda och förstå sagan om denna mycket kontroversiella målning. Vad som först kan tyckas vara alldagligt och rent trivialt blir snart en saga om hemliga bankvalv, internationella maktspelare och hala affärsmän som skulle fungera utmärkt som framtida Bond-skurkar.

Att en dokumentär om ett konstverk av Leonardo Da Vinci skulle leda till intrigspel och politiska komplotter må låta aningen långsökt, men regissören Andreas Koefoed lyckas att presentera alla dessa inslag med allvar och stor noggrannhet. Där ett exempel som Netflix dokumentären Tiger King försökte att extrapolera de mest extrema teorierna så lyckas Koefoed att på ett rimligt och sansat sätt presentera alla spektakulära händelser som följer tavlan längs vägen utan att det någonsin känns långsökt.

The Lost Leonardo har också oerhört följsam struktur, det finns inget konstlat eller tillrättalagt vilket skapar en behövlig känsla av neutralitet vad gäller de olika åsikterna som vi får höra. Koefoed medverkar i periferin då han intervjuar, men i mångt och mycket så känns The Lost Leonardo och dess berättande flytande och flexibelt där ämnet eller intervjuobjekten får vara i framkanten, inte filmskaparna.

Det enda felsteget som görs är gällande ett par av intervjuobjekten. Flera starka personligheter och människor med stor kompetens åsidosätts minst en gång för mycket. Tillexempel så är det märkligt att Koefoed inte använder sig fullt ut av bra källor från FBI, trots att de medverkar i filmen. Men kanske är just det mysteriösa och något okända en viktig komponent i en film som ständigt frågar sig själv och publiken, vad är genuint och rena falsarium? The Lost Leonardo är en lysande dokumentärfilm som påminner om hur fängslande genren kan vara om den presenteras och utförs med sådan här precision och finess.

Filmrecension: Ghostbusters: Afterlife – en humoristisk pärla

by

Ghostbusters: Afterlife
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Jason Reitman

Inte sedan originalfilmen från 1984 har Ghostbusters varit relevant eller ens acceptabelt. Ivan Reitmans film är väl värd sin status som en humoristisk filmpärla. Konceptet, utförandet och manuset är fortfarande lysande mer än trettio år senare. Ensemblen med Bill Murray, Dan Aykroyd, Ernie Hudson, Rick Moranis, Sigourney Weaver och den bortgångne Harold Ramis, var i det närmaste perfekt för uppgiften att skapa hysterisk komik.

Därefter gick allting fel… Ghostbusters II från 1989 kan vara en av de mest tragiska och tafatta jag sett vad uppföljare beträffar. Skärpan, vitaliteten och uppfinningsrikedomen var som bortblåst och vad som erbjöds var en långsam, innehållslös och mördande trist upplevelse. Men ingen hade kunnat förbereda sig på den härdsmälta som var nyversionen av Ghostbusters från 2016. Trots en lysande samling skådespelerskor som Kristen Wiig, Leslie Jones, Melissa McCarthy och Kate McKinnon så var slutresultatet en fullkomlig katastrof. Med miserabelt dålig regi, värdelöst manuskript och tydlig känsla av oengagemang så såg Ghostbusters (2016) ut att vara spiken i kistan för hela filmserien.

Tack och lov så insåg Sony sitt misstag och har nu levererat Ghostbusters: Afterlife. Filmen ignorerar katastrofen för fem år sedan och går tillbaka till rötterna. Själva nyckeln till en lyckad Ghostbusters-film visar sig vara namnet Reitman. Jason Reitman efterträder här sin far Ivan som regissör. Jason Reitman är mest känd för sina underfundiga och något udda filmer som Up In The Air och Juno. Afterlife är till skillnad från tidigare filmer en energisk, snabb och rolig upplevelse som sparkar igång Ghostbusters igen. Det är beundransvärt hur försiktigt och varsamt Reitman behandlar originalet. Varenda beståndsdel av originalet bryts ned och analyseras, det finns en nästan religös hängivenhet att återskapa stämningen och utseendet. Elmer Bernsteins musik ackompanjerar en rad scener, de klassiska attiraljerna – som overallerna och de mekaniska spökfällorna, är som hämtade ur en tidsmaskin. Hela upplevelsen är autentisk och rentav förtrollande för fansen som gått igenom varenda ruta av Ivan Reitmans film.

Men filmer med stor vördnad och respekt för sin historia kan i många fall gå över gränsen. Även om man kan återskapa delar av sin historia så innebär det sällan automatisk framgång. Exempel som Doctor Sleep – eller nu senast Halloween Kills, övertalar sig själva att det är fullt tillräckligt med att efterapa det visuella för bli jämbördig med originalet. Reitman lyckas istället hitta essensen och själen från den första filmen. Även om det förekommer åtskilliga visuella vinkningar så genomförs det med enorm precision och intelligens. Alla sekvenser som involverar nostalgi blir så mycket mer än ihåliga referenser. Moment som har parodierats och hyllats under årtionden blir kärleksfullt återupplivade i Afterlife. Rent spirituellt råder det inget tvivel om att detta är en sann efterföljare.

Precis som då J.J Abrams tog tillbaka Star Wars från döden med The Force Awakens så är det fråga om en oerhörd balansgång mellan att imitera, hylla och föra arvet vidare till en ny generation. Både Afterlife och Force Awakens lider av att vara strukturellt identiska med filmerna de önskar att hylla. Men efter ”nära döden”-upplevelser så är det bekanta ett starkt tillvägagångssätt för att återfå bäringen på skutan. Även om berättelsen inte bjuder på några överraskningar så känns det tryggt och säkert att vara tillbaka på fast mark igen. Samtidigt som Reitman hyllar sin fars verk så är Afterlife också ett kärleksbrev till andra 80-talsfilmer, däribland Steven Spielberg och The Goonies. Parallellerna till Stranger Things blir också helt oundvikliga, framförallt i och med Finn Wolfhards medverkan. Till skillnad från den alltmer vilsna och ansträngda Netflix-serien så behåller Afterlife en ungdomlig nerv som känns autentisk och där äventyret faktiskt är spännande, inte bara ett pliktskyldigt måste för att förlänga seriens livslängd.

Afterlife är genomgående energisk och gladlynt, den bekymmerslösa och entusiastiska attityden håller i sig genom hela filmen. Ivan Reitmans styrka låg aldrig i att regissera gastkramande actionscener. Jason Reitman däremot visar sig ha en stor fallenhet för strålande biljakter och matiné-doftande action. Den ikoniska bilen Ecto-1 må vara älskad av fans världen över, men den har alltid fått agera som en glorifierad kuliss. Först nu blir denna klassiska filmbil till en karaktär i sig och det är svårt att inte falla pladask för valfri scen där bilen medverkar.

Allting stärks också av en oerhört stark ensemble. Carrie Coon kan vara en av filmvärldens mest underskattade skådespelare, med otrolig inlevelse och finess gör Coon en ganska platt karaktär till en både empatisk och karismatisk person. Mckenna Grace är lysande i rollen som Coons briljanta och egensinniga dotter. Paul Rudd är lika charmerande och lättillgänglig som alltid. Det är bara Finn Wolfhard som har det svårt med en roll som känns både ofärdig och ointressant.

Trots allt som Reitman lyckas med så finns ett och annat moment som känns utdraget och onödigt. Återigen så är scenerna med Wolfhard den primära boven i dramat, med en malande och själlös tonårsromans som endast skadar filmens tempo. Och även om logik inte bör efterfrågas i en film med spöken och proton-ryggsäckar, så finns det en rad luckor som är chockerande stora och ogenomtänkta. Slutligen så har Afterlife inte heller samma komiska udd som originalet. Humorn är förvisso närvarande och oftast effektiv, ändå når Afterlife inte de komiska höjder som då Harold Ramis,Dan Aykroyd och Rick Moranis stod för manuskriptet för 37 år sedan. Bristerna är dock inte tillräckligt stora för att stoppa den karavan av underhållning och komik som Jason Reitman dirigerar.

Från början till slut så är Ghostbusters: Afterlife underhållande, värmande och rolig – en kombination som är alltmer sällsynt. Filmen är utan tvekan en av årets mest positiva överraskningar.

Filmrecension: King Richard – lite för mycket familjemys

by

King Richard
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Reinaldo Marcus Green

Den amerikanska sentimentaliteten på film kan vara lika charmerande som den kan vara frånstötande. Balansgången mellan det sliskigt manipulativa och genuin emotionell resonans är lika exakt som en hjärtoperation. King Richard är ingen exemplarisk film vad gäller berättande eller presentation. Det finns inga hämningar vad gäller att göra en modern tolkning av Rocky, där boxningshandskarna har bytts mot tennisracket. Berättelsen om systrarna Venus och Serena Williams är som tagen ur en sagobok. Deras framgång som två av världens mest framträdande tennisspelare saknar motstycke. Och det vara bara en tidsfråga innan deras livsöden skulle filmatiseras.

Det amerikanska sportdramat har alltid varit en favorit hos publiken och ’’högre instanser’’ som The Academy Of Motion Picture Arts And Sciences – som ansvarar för Oscars-utdelningen. Filmer som Clint Eastwoods Million Dollar Baby eller The Fighter är några smakprov på berättelser där David möter Goliat. King Richard avviker en aning från dessa exempel genom inte sätta de båda systrarna i centrum utan deras inte helt okontroversielle far Richard Williams – spelad av Will Smith. Istället för att fokusera på de oerhörda triumferna som ägt rum under 00-talet på tennisplan så går man tillbaka till rötterna och undersöker uppväxten och Richard Williams oortodoxa träningsmetoder.

Motståndet, tvivlet och den obrytbara viljan är dramaturgiskt guld för en film som förlitar sig på stora emotionella utbrott och stärkande handlingar som får både karaktärerna och publiken att sträcka på sig. Varenda tänkbar klyscha finns med och trots att mycket är förutsägbart, tillrättalagt och alltför bekant så dras man med i denna makalösa underdog-berättelse. Eftersom jag själv inte haft något större tennisintresse och därmed ingen kunskap om matchresultaten så blir de välgjorda och spännande tennis-scenerna oerhört effektiva. I filmens klimax sitter man bokstavligt talat på nålar och varenda serve är ett drama i sig. Att ta King Richard som hundraprocentig sanning är knappast att rekommendera, här finns det både en och annan sekvens som känns omåttligt friserad och justerad för att inte stöta sig med någon. Det finns en mycket allvarlig underton där vardagen i Los Angeles-området Compton skildras med en oerhörd svärta. Vi får se prov på hur den hårt arbetande familjen Williams tvingas kämpa mot fördomar samt mot ett grannskap som ser dem som provocerande avvikande i och med sitt unika beteende. Då den oerhört dramatiska misshandeln av Rodney King äger rum så kan man ana att något betydligt mörkare och otäckare väntar under filmens yta, men denna traumatiserande händelse föses åt sidan illa kvickt. Det verkar inte finnas någon större ambition att kommentera samhällsproblematiken mer än i ett fåtal sekvenser som inte alls har samma emotionella kraft som den personliga berättelsen.

Bristen på genuin svärta blir extra problematisk vad gäller porträttet av Richard Williams. Även om det förekommer sekvenser där regissören Reinaldo Marcus Green ifrågasätter Williams karaktär så sker det alltför sällan, istället så trivialiseras flera mycket osympatiska beslut och handlingar som gärna hade fått dissikeras med mer kritiska ögon. Richard Williams är sannerligen inte guds bästa barn, hans självgoda och framfusiga stil är inte tilltalande, men allra mest uppseendeväckande är hur han ständigt implementerar sig själv i diverse avtal och berikar sig själv på bekostnad av sina döttrar. Richard Williams framstår som suspekt och manipulativ i många av sina handlingar. Denna problematik sopas snabbt under mattan för lite familjemys och storslagna monologer om drömmar och oändlig potential. Det är svårt att fördöma filmen för att den önskar vara lättillgänglig och upplyftande men några extra dimensioner hade inte skadat för att på så sätt berika filmen och skänka den nyanser.

Will Smith bjuder på en stabil insats, men hans filmstjärneutseende och heroiska leende gör honom aningen malplacerad i rollen som uttömd och sliten familjefar. Det känns som ett steg på vägen för Smith att börja ta sig an roller som tillåter honom att spela äldre karaktärer. Men han verkar inte riktigt vara redo att släppa prestigen och imagen från sina glansdagar som en av Hollywoods mest populära. De stora rollprestationerna kommer istället ifrån Aunjanue Ellis, Saniyya Sidney och Demi Singleton som alla agerar med stor värme och en fantastisk autenticitet. Trots systrarna Williams otroliga självförtroende så blir de aldrig självgoda eller arroganta, något som Sidney och Singleton lyckas att förmedla med bravur.

King Richard är sannerligen inte originell eller det minsta unik. Dramaturgin känns igen på mils avstånd och de mer allvarliga avsnitten i Richard Williams karaktär blundar man för. Men trots bristerna och att historien känns igen så är det svårt att inte ryckas med, och i en värld som denna så kanske ett sagoboksslut är precis vad vi behöver?