• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Hans Zimmer Live Avicii Arena

2 maj, 2022 by Elis Holmström

Hans Zimmer Live Avicii Arena
Betyg 5
30/04/2022
Avicci Arena
Arrangör: FKP Scorpio

Hans Zimmer är känd för sina storslagna och kraftfulla musikstycken som är lika melodiska som de är utmanande. Den senaste tiden har Zimmer skapat ljudlandskap som många gånger är mer dramatiska och fängslande än de filmer som de har tonsatt. Men ikväll – precis som för fem år sedan då Zimmer besökte samma rena, är det inte tal om att genomföra en traditionell symfonisk konsert, istället för stela kostymer och strikt attityd har Zimmer fortsatt att utveckla en mer levande och energisk tillställning. Att anta rollen som dirigent och stå med ryggen mot publiken var otänkbart enligt Zimmer. Istället är han en kameleont som rör sig runt hela scenen och spelar en rad olika instrument.

Trots att turnén har skjutits upp och ett antal musiker från förra turnén inte återkommer verkar Zimmer och det helt eminenta bandet ha växt samman under årens gång. Detta leder till ett framförande som är än mer exakt, levande och intensivt. Zimmer är om möjligt än mer öppen, glad och välkomnande än sist. Det bjuds på flera informella mellansnack som får den opersonliga Avicii arenan att kännas som en intim middagsbjudning där menyn består av musik i världsklass.

Trots att flera nummer är favoriter i repris lyckas Zimmer göra dem till något nytt och spännande genom att injicera små variationer och förändringar i de mest välkända styckena. Detta skapar en spänning och nerv som tydligt demonstrerar hur mån Zimmer är om att hitta nya vägar att presentera sin musik, oavsett om det gäller att skriva nytt eller att göra återbesök i sin massiva katalog.

Men arrangemang och goda idéer har en maxgräns, det krävs även ett fläckfritt framförandet – vilket vi får här. Det finns få superlativ i det svenska språket som kan beskriva den elitstyrka av musiker som Zimmer har samlat. Bandet är i en fantastisk symbios och spelar med en otrolig intensitet, glädje och precision som fullkomligt golvar publiken. Det är svårt att inte häpna då gitarristen Guthrie Govan får ställa sig i centrum med Man Of Steel-stycket ’’What Are You Going to Do When You Are Not Saving the World?’’ och presentera ett gitarrsolo som får exhibitionister som Yngwie Malmsteen att framstå som amatörer. Men det är Tina Guo, den helt osannolikt begåvade cellisten som äger scenen ikväll. Med fingrar som rör sig snabbare än ljuset och en scennärvaro som kan utmana vilken rockstjärna som helst gör Guo sina långa och svepande solon till rockdramatik av högsta kaliber. Hennes numera klassiska cello-spin eller då hon släpar sitt instrument likt ett massivt svärd känns lika klassiskt som Pete Townshends väderkvarn. Andra höjdpunkter är en makalös duett i Interstellar-sviten där fiol och operasång trollbinder samtidigt som arenan blir till en ett hav av stjärnor. Efter det har vi den galna attacken i Mombasa-stycket från Inception, flamenco-festen i Rango, bombardemanget i Dunkirk, den psykedeliska hysterin i X-Men Dark Phoenix eller….

Ja, det finns många exempel på euforiska höjdpunkter, men i detta delikata smörgåsbord finns det faktiskt ett par nummer som lyckas utmärka sig. Framförallt gäller det Zimmers musik till de filmer där musiken var menade att endast ackompanjera. Pirates Of The Caribbean har varit lika angenämt att se på som den mest blodiga hjärtoperation, men dess soundtrack bli ikväll till en genuin sjörövarfest som aldrig vill sluta. Lejonkungen framkallar gåshud och får även de mest hårdhudade och nonchalanta alfahannarna att gråta öppet. No Time To Die-sviten som får äran att vara det första extranumret är i det närmaste obeskrivlig. Från det odödliga temat av John Barry och Monty Norman till Zimmers egna Cuba-komposition – som är en kavalkad i vansinnesdans och ett sublimt flöjtspel av Pedro Eustache, gör hela arenan till en svettig nattklubb i Latinamerika.
Men mest känslosam och drabbande blir konserten då Zimmer lyfter fram tio orkestermedlemmar från Ukraina och staden Bucha. Tanken var att än fler skulle ansluta till turnén men i och med det rådande kriget blev det en omöjlighet. Det heroiska Wonder Woman-temat blir en kampsång för striden mot ondskan både på bioduken och i verkligheten samtidigt som kvinnliga ukrainska soldater visas på storbildsskärmen, applåderna som följer vet inga gränser.

Just mänsklighet och brödraskap artister och människor emellan är också centralt för kvällens konsert. Spelningen i Stockholm är den sista på turnén och Zimmer hyllar och överöser sina bandmedlemmar med kärleksförklaringar, det är en kväll som är minst lika centrerad kring varje individuell musiker som Zimmers egen musik. Mitt i det ursinniga och intensiva framträdandet tar Zimmer en paus för att låta sin son – som agerat kameraman under turnéns gång, ställa sig i rampljuset. Sedan ringer han upp sin dotter på FaceTime, det hela kulminerar i en dånande födelsedagssång för tvillingarna som fyller år denna dag. Det känns en aning overkligt, precis som hela denna magiska kväll.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: En annan värld

28 april, 2022 by Elis Holmström

En Annan Värld Recension
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Stéphane Brizé

I Ken Loach senaste film Sorry We Missed You fick biopubliken en smärtsam inblick i gig-ekonomin, där industrins ständiga jakt efter högre vinstmarginaler har splittrat samhällen, familjer och framtidsutsikterna för miljontals. Loach lyckades engagera publiken med ett enkelt och kraftfullt berättande som inte kändes tillrättavisande. Eldfängda och upprörda berättelser som ger sig på storföretag som värderar aktiepriser framför anständiga arbetsförhållanden eller ansvarstagande känns därmed som ett tidlöst ämne.

Oavsett hur relevant och provocerande ett ämne må vara så spelar det väldigt liten roll om utförandet är irrelevant utan någon passion eller kunskap. En Annan Värld borde inspirera och tvinga till reflektion men lyckas endast försätta biopubliken i en djup dvala.

När ett ämne eller tema har behandlats med kraftig frekvens så måste det finnas något distinkt – i all fall entusiastiskt, då det återkommer. En historia om revolt och frustration måste ha ett brinnande driv och en vilja av stål. För att vara en film som ifrågasätter falska löften och apati i en mördande steril kontorsmiljö så är det ironiskt att filmens regissör, Stéphane Brizé, behandlar berättelsen och karaktärerna med samma entusiasm som en timmes pendling till jobbet en kall januarimorgon.

Att arbeta subtilt och diskret kan vara både slående och fascinerade, att låta ansikten och stämningslägen berätta mer än dialog eller handlingar kan vara en ynnest att avnjuta, om det genomförs med ett mått av expertis det vill säga. En Annan Värld befinner sig konstant paralys då verktygen för att intressera är trasiga. När girigheten drabbar karaktärer som är lika levande som skyltdockor är det omöjligt att uppbåda något som helst engagemang.

Det finns en rad små frön som kunde ha skänkt En Annan Värld en behövlig intimitet och mänsklighet, men den spruckna relationen mellan Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain, man och hustru, är lika syntetisk som en plastleksak och utan någon trovärdighet. Detta förvärras då denna sargade relation ska visa sig vara en essentiell del i berättandet. Karaktärsgalleriet är överlag lika intressant som valfri ensemble från någon av Michael Bays Transformers-filmer. Det finns inte en enda individ som är något mer än sin yrkesroll, sådant som trovärdigt känsloliv eller personlighet har fått en expressbiljett till närmsta papperskorg. Mest undran väcker skildringen av filmens kvinnliga karaktärer, i denna verklighet så är kvinnor uppdelade i två läger, antingen hysteriska nervvrak som endast kan uttrycka sig i floder av tårar eller iskalla psykopater som mer än gärna säljer sin själ för att avancera i karriären.

Det finns en också en rad verbala konfrontationer som kunde ha lett till minnesvärda diskussioner om rätt och fel, men det blir platt fall även här då dialogen är lika spännande som en kvartalsrapport från PEAB.

Det enda som överhuvudtaget stabiliserar En Annan värld från hjärtstillestånd är Vincent Lindon rollinsats, han gör sitt bästa för att injicera en emotionell ambivalens där hans karaktär slits mellan jobb och familj. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att kompensera för en film som många gånger känns som en skiss. Det saknas engagemang från Stéphane Brizé och förutom Vincent Lindon så finns det absolut ingenting som kan kompensera för ett manuskript som har samma djup som ett skillingtryck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: X – lika inspirerande som pulvermos

6 april, 2022 by Elis Holmström

X
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 april 2022
Regi Ti West

Tobe Hoopers Motorsågsmassakern fortsätter att vara en hörnsten vad gäller tematik och miljöval i skräckfilmer. Den ödsliga Texas-prärien befolkad av sadistiska galningar återkommer gång på gång i en rad olika popkulturella uttryck. Regissören Ti West är uppenbarligen besatt av Hoopers klassiska helvetesresa, här finns det vinkningar och referenser i kubik och kvadrat. Även Wes Cravens The Hills Have Eyes fungerar som ett starkt fundament för vad West vill åstadkomma här. Där dessa entusiastiska hyllningar är charmerande i marginalen så är de föga behjälpliga då det faktiskt ska skapas en intressant och robust film. För även om det finns stunder i X som är krypande obehagliga lyckas West aldrig åstadkomma något annat än en trivial och tjatig grisfest.

Från första början så lider X av en plågsam schizofreni, West – som också är filmens manusförfattare, verka vara oförmögen att bestämma sig för vilken sorts film han vill göra. Ibland verkar det vara en fortsättning på den sortens skräckfilm som Ari Aster gjort sig känd för. Nästa stund påminner det snarare om något som hade kunnat förekomma i Quentin Tarantino och Robert Rodriguez Grindhouse. De här diametralt motsatta sidorna lyckas aldrig samverka. Det är som en pingisboll som skjuts mellan de två planhalvorna. Den här märkliga mixen leder också till en av de mest ointressanta och utdragna intrigerna i skräckfilmens historia. Det är en ren orgie i pubertal fyllefest, fascination för blottade könsorgan och fruktansvärt sega natursekvenser – som leker Terrence Malick. Allt detta söver publiken snabbare än kloroform.

Det blir inte bättre av ett kollektivt skådespel som redan nu är en utmärkt kandidat till nästa års Razzie-gala. Den Texas-accent som aktörerna påtvingats är närmast parodisk, det är som en nidbild av Larry Hagman och Matthew McConaughey med den sistnämndas välkända ord ”all right, all right, all right”.

Den olidligt usla intrigen visar sig också vara utan betydelse då filmen går in i sin andra fas. Där får subtil och exakt skräck ställa sig i längst bak i kön, istället serveras ett blodbad som hade fått Kristian Tyrann att skämmas. Alla aspirationer att vara konstnärlig och djuplodande bokstavligt talat slaktas med alla möjliga tillhyggen. Det känns som skräckfilmens motsvarighet till blandsaft, addera bara vatten så har vi en film med varenda tänkbar klyscha, där förutsägbarhet väntar bakom varje hörn.
Den enda ljusglimten är ett fåtal stunder som faktiskt är krypande obehagliga. Dessa sekvenser är laddade, återhållsamma och otroligt exakta, men de är också sällsynta som högsta vinsten på en trisslott.

X är en förvirrad, lat och otroligt ointressant historia, med ett makabert dåligt skådespel och en berättelse som är lika inspirerande som pulvermos så är detta en av de största parenteserna på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Morbius – tandlös ursäkt till film

31 mars, 2022 by Elis Holmström

Morbius
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 mars 2022
Regi Daniel Espinosa

Spider-Man No Way Home är en av de största triumferna vi sett flera år. Inte nog med att de gjorde det omöjliga och band ihop årtionden av olika filmer och skådespelare, det var också första gången under pandemin som en biofilm lyckades attrahera och fängsla miljontals besökare jorden runt. Den villkorslösa kärleken som demonstrerades i biosalongerna är värd en egen dokumentär.

Men att bevara denna eufori verkar inte vara av intresse för Sony Pictures. Den märkliga satsningen på ett filmiskt universum baserat på Spider-Man – utan Spider-Man, är fortfarande obegriplig. Även om Venom Let There Be Carnage inte var någon dramatisk arvtagare till Harold Pinter eller Samuel Beckett, så var det en harmlös historia som regisserades med behövlig humor signerad Andy Serkis. Om det skulle göras en jämförelse mellan Serkis film och Morbius så skulle den förstnämnda framstå som en självklar vinnarkandidat för Nobelpriset i litteratur.

Daniel Espinosa fick en direktbiljett till Hollywood efter sin adaption av Snabba Cash. De flesta som jobbar inom filmbranschen skulle offra ett antal kroppsdelar för de möjligheter som Espinosa givits. Tyvärr valde Espinosa att kasta bort denna chans i närmsta papperskorg på LAX. Under tio års tid har vi fått utstå malande och identitetslöst dravel som Safe House och Life. Tyvärr innebär inte Morbius den behövliga och akuta uppryckning som Espinosa skulle behöva, istället fungerar den som raketbränsle för hans sämsta sidor. Som alltid så genomsyras Espinosas regi av ofantligt mycket slarv, berättelsen är en enda sörja av lösryckta scener som snabbt söver tittaren. Entusiasmen är också rekordlåg, det är som att detta bara är ett hinder på vägen för Espinosa. Dock så är det svårt att helt tillskriva Espinosa ansvaret för härdsmältan som utspelas på filmduken. Morbius känns som en enda lång och desperat räddningsaktion där oräkneligt många människor lagt sig i den kreativa processen för att räddas vad som räddas kan.

Med den bisarrt korta speltiden på knappt 100 minuter så presenteras en förvirrad och totalt ointressant berättelse som hålls ihop av silvertejp och trälim. Vad som är mest beklämmande är filmens immunitet mot entusiasm eller energi. Trots att det förekommer scener som i teorin borde få adrenalinet att pumpa, så lyckas de bara agera som ett sänke gjutet i bly. Morbius hemsöks också av de sämsta specialeffekterna som skådats sedan Dwayne ’’The Rock’’ Johnson förvandlades till en skorpion i Mumiens Återkomst. Det går överhuvudtaget inte att beskriva den mardröm som utspelas – koreografin, kameravinklarna och klippningen är inget annat än katastrof. Alla actionscener verkar dessutom ha spelats in i en vindtunnel som fyllts av kontinuerlig brandrök. I en genre som kantas av fantastisk och nervpirrande action så är det som erbjuds här ett slag i ansiktet på allt och alla. Som kronan på verket har den svenska kompositören Jon Ekstrand genomfört ett skamlöst Hans Zimmer-plagiat som borde konfiskeras av närmsta copyrightväktare.

Om det funnits en känslomässig nerv i det hela hade actionfiaskot kunnat ursäktas. Det sägs att det inte finns zombies eller vampyrer, men efter att ha sett Morbius är jag övertygad om att den måste ha minst 90 procent zombie-DNA i sig med tanke på hur död filmen är, någon annan förklaring finns inte. De få sekvenser som är menade att engagera publiken i karaktärernas diverse predikament kunde lika gärna ha skickats till förbränningen istället för att ockupera biorepertoaren. Inte blir det bättre av en helt hopplös ensemble, Jared Leto tittar hålögt in i kameran för att sedan gnälla och beklaga sig, Letos insats och karaktär är lika sympatisk som en skorpion vars tagg är redo att genomborra huden. Att Letos skådespel är inkonsekvent är en sak, men att se skräcken i Jared Harris ögon är tragiskt. Denna briljanta aktör får äran att sitta ned, öppna munnen och sedan försvinna. Matt Smith som vanligtvis är solid gör sin sämsta roll någonsin och doppar hela sin karriär i saltsyra i och med sin medverkan. Det enda som toppar dessa hälsofarliga rolltolkningar är Tyrese Gibson och Al Madrigal i rollen som två polisutredare som når en ny nivå vad gäller det patetiska. Denna duo får Hans Holmér och Christer van der Kwast att framstå som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Morbius är fullkomligt omöjlig att titta på från början till slut. Den enda behållningen är att filmens amerikanska premiär är satt till den första april, det kunde inte ha blivit ett mer passande datum för en såhär tandlös ursäkt till film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sonic The Hedgehog 2

31 mars, 2022 by Elis Holmström

Sonic The Hedgehog 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Jeff Fowler

Med Sonic The Hedgehog 2 så har regissören Jeff Fowler nästan inget förlora. Efter en katastrofal första trailer för Sonic The Hedgehog, där en skräckinjagande digital igelkott förekom, så tvingades filmens karaktärsdesigners tillbaka till ritbordet. Efter denna erbarmliga uppvisning så var förväntningarna rekordlåga, det kändes som om hela världen låg i bakhåll med verbala sågar, beredda på det värsta. Det är svårt att kategorisera Sonic The Hedgehog som bra, men sett till den skandalösa upptakten så var slutresultatet bättre än väntat. Någon grandios berättelse eller innovativt filmskapande var det inte tal om, men mellan varven så fanns ett och annat skratt och framförallt så regisserade Jeff Fowler med ett stort mått självironi.

I och med att förväntningarna har sänkts – eller höjts beroende på ens värdering av den första filmen, så har Foweler väldigt lite att förlora. Att ta ut svängarna eller förädla konceptet är det inte tal om, det här är en regelrätt uppföljare som mer eller mindre är identisk till sin föregångare. Humorn är fortfarande dråplig och charmig i all sin enkelhet, actionscenerna är en kavalkad av digitala specialeffekter som innehåller en rad finurliga vinkningar till spelserien och dess många omdebatterade egenheter. Och det är som allra mest underhållande då explosionerna avlöser varandra och då våra animerade hjältar utför handlingar som ignorerar tyngdlagen.

Specialeffekterna har också förbättrats rejält sedan sist. Sonic, Tails och Knuckles befinner sig i ett perfekt gränsland mellan det rent absurda och det realistiska, de är uttrycksfulla och överlag roliga att se på. Men när Fowler överger det bombastiska och de färgglada antropomorfiska karaktärerna så återstår en film som är nästintill omöjlig att se på. James Marsden i rollen som den korrekte och godhjärtade Tom Wachowski verkar ha tappat viljan att skådespela och bjuder på en rolltolkning som är lika energisk som om han vore på väg in till sin egen begravning. I de sekvenser där han tvingas agera med någon av de animerade karaktärerna så framstår Marsden avsevärt mindre trovärdig än både blå igelkottar och rävar med dubbla svansar. Men med tanke på vad Marsden tvingas göra så är det föga förvånande att det personliga intresset är lågt.

I en rad sekvenser tvingas Marsden och Tika Sumpter genomföra en bisarr barntillåten version av American Pie, med allt vad det innebär med självförnedring, plågsam humor och uselt skådespeleri. Speltiden på två timmar är rent absurd och kunde utan tvekan ha skurits ned och därmed hade publiken förskonats från det som utspelas då bland annat Natasha Rothwell massakrerar sitt cv inför öppen ridå. Mest bekymmersam är dock Jim Carrey, denna geniala och helt hejdlösa aktör kan vara en av de mest missförstådda och fel använda aktörerna i modern tid. Carrey har en fantastisk förmåga att blanda det rent hysteriska med ett stort empatiskt och emotionellt djup, se bara till den helt mästerliga Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Tyvärr har Carrey fastnat i en situation där hans hysteri är det enda som värderas. Denna gång är han än mer benägen att agera bindgalen, Carreys otroliga mimik och de många utbrotten är inledningsvis underhållande men blir snart tjatiga.

Fowler är inte intresserad av att begränsa Carrey eller någon av filmens mer tveksamma inslag. Många gånger är det ett besinningslöst bombardemang av precis allt, det tramsas och flamsas i kubik och kvadrat. Efter ett tag har alla barriärer brutits ned och det enda man kan göra är att låta vansinnet skölja över en. Den helt obegripliga storyn, den genomusla dialogen och de oändliga svårsmälta moralkakorna passerar bara förbi som människor på T-Centralen i rusningstid.

Sonic The Hedgehog 2 befinner sig i flera gånger i en unik sits, att vara så dålig att det faktiskt blir bra. Men det är svårt att känna sig missnöjd eller förledd, även om kvalitén många gånger är rekordlåg så finns det ett underhållningsvärde som inte går att förbise. Med tanke på den usla historiken vad gäller filmer baserade på TV-spel så är detta närmast mästerligt i jämförelse. För vem har inte drömt om att se Idris Elba i rollen som illrött myrpiggsvin med knogar hårda som sten? Inte ens David Lynch i sina mest absurda stunder hade kunnat drömma om det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Sida 59
  • Sida 60
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in