Elis Holmström

Tisdagsklubben
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 mars 2022
Regi Annika Appelin

När Peter Stormare och Marie Richardson får vara ifred och agera utan alltför stränga ramar så håller sig Tisdagsklubben över vattenytan med ett fåtal millimeter. Framförallt så är det underhållande att se Stormare i en roll som drar åt det humoristiska hållet. För alla som sett Stormare berätta den fantastiska historien om sin audition till Scenskolan vet att det finns få svenska aktörer som kan förmedla en historia med sådan precision, humor och fyndighet. Romans med starka gastronomiska inslag är beprövat inom genren och borde ge en stabil grund. Men när Richardson och Stormare kliver åt sidan och skådespelare som Ida Engvoll hamnar i centrum så väntar en trerättersmiddag från valfritt avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.

Som förrätt serveras vi en av de mest ansträngda och tragikomiska intrigerna på år och dagar. Det sätt som regissören Annika Appelin presenterar hela premissen är så pass krystat och långsökt att de sämsta av Arkiv X-avsnitt framstår sunt och förnuftigt. När vi kommer till huvudrätten så styrs katastrofen upp en aning genom Stormare och Richardson som gör allt vad de kan med ett undermåligt manuskript, genomusla karaktärer och en dialog som får publiken att svettas av skam. Sedan kommer efterrätten och filmens final som tappar all form av kontroll. Det blir ett inferno av sockersöt pekoral och slarvig personregi. Trots att filmens huvudsakliga tema cirklar kring mat så är alla montage, då vi överfalls av diverse maträtter, plastiga och inte det minsta aptitretande.

Det är fullkomligt vansinne att manusförfattarna och Appelin inte inser att filmens styrka ligger i sina huvudrollsinnehavare. Istället så tramsas värdefulla tillgångarna bort och Stormares chanser att briljera med komik åsidosätts för en rad bedrövliga romantiska utläggningar som gör tittaren högröd i ansiktet. Att Tisdagsklubben känns längre än en Nobelmiddag i ultrarapid gör inte saken mycket bättre.

Utan Marie Rickardsson och Peter Stormare så är Tisdagsklubben filmvärldens motsvarighet till en dålig fryspizza – trist, smaklös och extremt idéfattig.

Marry Me
Betyg 1
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi: Kat Coiro

Det gör ont att dela ut lägsta betyg till Marry Me. Regissören Kat Coiro befinner sig i en vindtunnel som ställts in på orkanstyrka. Trots god förmåga så finns det mer eller mindre inget hon kan göra för att rädda en film som faller i bitar till följd av Jennifer Lopez. Den romantiska komedin hade sin guldålder under 1990-talet och har sedan dess varit ständigt återkommande. Formulan, skeendena och karaktärerna känns igen oavsett om det är Annie McDowell, Julia Roberts eller Hugh Grant i huvudrollen.

Coiro är väl införstådd med genrens begränsningar och traditioner. Hon regisserar avslappnat, självmedvetet och oerhört sympatiskt. Många gånger är hon så pass tillbakalutad och anspråkslös i sin regi att det känns som en intim lägenhetsfest där alla är välkomna. Även om skeendena, tillfälligheterna och romantiken är lika fabricerade som godis med fruktsmak, så är det svårt att inte småle och ha det trevligt då Owen Wilson vandrar runt i ett vackert filmat New York City. Wilson har på äldre dar slutat att skämma ut sig i ruttna komedier genom att medverka i en rad kvalitetsproduktioner. I Marry Me så är Wilson både charmerande och trevlig.

Men det spelar ingen roll att attityden är avslappnad och välkomnande eller att New York ser strålande vackert ut. När filmens ”riktiga stjärna” träder fram så drabbas filmen och biosalongen av en otäck solförmörkelse. Jennifer Lopez har brutit flera barriärer som sångerska, i USA så är hon i det närmaste en hörnpelare för popmusiken med 75 miljoner sålda skivor.

Oavsett sina musikaliska framgångar så har väldigt lite av dem följt med på resan då Lopez prövat på skådespelaryrket. Tillsammans med den tyska kalkonmästaren Uwe Boll så är Lopez filmografi ett bottenlöst svarthål. Den eviga hybrisen – att expertis inom ett ämne, med automatik innebär framgång i ett annat, visar sig vara fullkomligt vansinne ännu en gång.

Lopez har dock försökt rigga oddsen i sin egen favör. Hon står som producent och karaktären hon spelar är mer eller mindre en karbonkopia av henne själv, vilket borde innebära en oerhört låg nivå av skådespeleri för att lyckas. Loppet är med andra ord fixat, alla andra tävlande har spikskor – med spikarna inåt, startar 40 minuter efter att Lopez inleder sin sprint och bär dessutom ögonbindel. Inte ens ett spädbarn skulle kunna misslyckas med dessa förutsättningar.

Tragiskt nog, för Lopez, hennes medagerande och hela mänskligheten, så visar det sig att tanken på en acceptabel insats från ”Jenny from the block” är lika omöjlig som flygande grisar. I två timmar får tittarna genomlida en skådespelarmässig Golgata-vandring som inte slutar förrän eftertexterna rullar och biopubliken kan lämna biosalongen.

Coiro och Wilson försöker få skutan på rätt köl, men det går inte. Hela fartyget har fått slagsida och tar in vatten. Till slut så ger Coiro upp och väljer att gå ned tillsammans med skeppet. Det sympatiska och gemytliga får ge plats åt sockerbomber och romantik som är banalare än världens alla Harlequin-noveller.

Slutet är extremt sötsliskigt. När chocken har lagt sig så faller den sista hammaren. I eftertexterna så framgår att en skådespelarcoach har assisterat Lopez exklusivt. Det är faktiskt svårt att komma på något att säga om det.

Nightmare Alley
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 28 januari 2022
Regi: Guillermo del Toro

Nightmare Alley är – för att vara Del Toro, oväntat jordnära, den är befriad från fantasifulla och skräckinjagande filmmonster. Det låter på förhand som en ringare upplevelse då vi berövas möjligheten att fly undan vardagen i ny drömvärld av Del Toro. Trots bristen på amfibiska människor – eller talande ryska lik, så är Nightmare Alley en triumf vad det visuella anbelangar. De som sett de fantastiska dokumentärfilmerna från Del Toros ”andra bostad” döpt till Bleak House vet att den mexikanske filmfantasten är besatt av allt som kan sätta fantasin i rullning. Bleak House är en osannolik konstruktion som kunde agera filmkuliss till vilken skräck- eller fantasyfilm som helst. Rekvisita från Hellboy trängs med fullskaliga och otäckt levande statyer av Edgar Allan Poe och H.P Lovecraft.

Många gånger så känns Nightmare Alley som ett privat besök i denna märkliga, obehagliga men fascinerande värld. Det tivoli som en stor del av filmen utspelar sig på är så långt ifrån det industrialiserade och själlösa Gröna Lund som man kan tänka sig. Scenografin fullkomligt exploderar i ett regn av detaljer, de stämningsfulla miljöerna är så pass karakteristiska att de skulle kunna berätta sagor som utan problem kunde fylla ett och annat bibliotek. Att luta sig tillbaka och insupa denna fantastiskt iscensatta värld är en upplevelse i sig. Än mer imponerande är det faktum att Del Toro inte ens verkar anstränga sig för att presentera sin vision. Där andra visuella regissörer – exempelvis Wes Anderson, vrider ut och in på sig själva för att nå fram till ett slutresultat som är både unikt och bekant, så genomförs Nightmare Alley utan några prestationer eller ambitioner att förhäva sig själv, allt vi får se är genuint och skapat med en brinnande passion.

Där Del Toro tidigare alltid lyckats balansera det visuella med ett substantiellt innehåll så verkar det bara vara ytan som attraherar denna gång. Filmens berättade blir tyvärr lidande och många gånger förvånansvärt svagt, manuskriptet och karaktärsarbetet påminner i sina bästa stunder bara om en grov och halvfärdig skiss. Trots att Del Toro har lyckats samla en imponerande trupp skådespelare med fullblodsproffs som David Strathairn, Toni Collette, Willem Dafoe, Cate Blanchett och Richard Jenkins så finns det inte en enda insats som känns minnesvärd eller inspirerad. Bradley Cooper i huvudrollen är också lite av ett frågetecken. I filmens första halva, då Cooper tvingas agera med kroppsspråk och minimalistisk mimik, så är hans skådespeleri i det närmste amatörmässigt. Coopers styrka har alltid legat i hans charmiga och uppstudsiga attityd, men att agera plågad och tystlåten är ett område som han inre bemästrar. Det är först då hans karaktär blir mer talför som rollbesättningen känns begriplig.

Men allra mest förvånande är att Nightmare Alley känns återhållsam vad gäller att förmedla passion och värme i sin berättelse. Förvisso är detta en både brutal och otäck saga, men även i något så fruktansvärt som Francos Spanien i Pans Labyrint så lyckades Del Toro förmedla en ömhet i sitt berättande. The Shape Of Water blev hjärtevärmande genom sin finkänsliga porträtteringen av den udda romansen mellan Sally Hawkins och Doug Jones sjöodjur. Relationer mellan människor och monster har alltid varit ett essentiellt signum för Del Toro. Far- och sonrelationen i Hellboy mellan John Hurt och Ron Perlman hör fortfarande till de mest finstämda jag sett. Men några sådana stunder finns inte i Nightmare Alley, det hela känns – med Del Toros mått mätt, förundransvärt ytligt. I filmens andra halva blir bristen på ett solitt narrativ än mer uppenbar. Från att vara en djupdykning i det bisarra, så slår det om till att bli en blandning av Christopher Nolans The Prestige och superklassikern Blåsningen. Det bjuds på ett par spännande scener men de är alltför korta och underutvecklade. Allting avslutas med en ytterst tvivelaktig final vars patos känns både trött och otillfredsställande.

Nightmare Alley är ett visuellt under och Guillermo Del Toro är i sitt rätta element då han djupdyker i det besynnerliga och motbjudande. Men utan en riktigt potent berättelse så känns allting en aning menlöst.