Elis Holmström

Memory
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Martin Campbell

Att Liam Neeson har kysst sin karriär farväl och satt på en permanent autopilot är känt sedan minst ett årtionde tillbaka. Från att ha medverkat i moderna och tidlösa mästerverk som Schindler’s List är Neeson numera en parodi på sig själv. Till och med Jean Claude Van Damme och Chuck Norris har större variation i sina filmografier än Neeson.

Martin Campbell som står för regin befinner sig – om möjligt, i en minst lika desperat situation som sin huvudrollsinnehavare. Trots att han åstadkommit två omtyckta James Bond-filmer – Goldeneye och Casino Royale, som båda förnyade serien. Men efter att ha lanserat Daniel Craig som Englands – och världens, mest älskade spion har Campbell fått se sin karriär implodera. Den brutala udden och råbarkade attityden från Casino Royale blev snart trubbig med alltifrån den sömniga Mel Gibson-thrillern Edge Of Darkness till den apokalyptiskt usla Green Lantern

Med nyckelpersoner i professionell kris kunde Memory ha blivit en stilig comeback. Tragiskt nog för alla inblandade, inklusive biopubliken, visar sig Memory vara ytterligare ett klavertramp, om än inte lika flagrant som de sämsta Campbell och Neeson har utsatt publiken för. Memory försöker inledningsvis projicera en seriös och mörk aura. Flera aktuella ämnena som migration och främlingsfientlighet figurerar i intrigen. Neeson är aningen mer dämpad än tidigare och vi slipper se evighetslånga actionscener där det skapas ett skyfall av tomhylsor som faller mot marken.

Det här visar sig snart bara vara en fasad… Inom kort förvandlas hela filmen till en kaotisk gröt med uselt berättade, rörig struktur och urtrista karaktärer. Campbell verkar ha tappat all ork och lungorna går som på en kedjerökare som tvingats jogga upp för Kebnekaise, trots att ingenting av värde har åstadkommits. När dammen väl brister dränks allt och alla, det staplas stereotyper på hög och den stora konspirationen som driver berättelsen är totalt ointressant.

På actionfronten händer det inte heller mycket förutom lite lojt skjutande. Campbell är vanligtvis inte blyg för övervåld och brutala actionscener, men förutom lite blodsprut är Memory lika harmlös som en sovande vandrande pinne. En specifik sekvens är så pass erbarmligt genomförd att den liknar något ifrån en Saturday Night Live-sketch, med bedrövlig klippning och koreografi som får dansande valrossar att se ut som Michail Barysjnikov. Att vi slipper se Neeson leka actionhjälte är förvisso inget negativt, dock hade det varit uppskattat om det som förekommer emellan det sparsamma skjutandet hade varit av intresse.

Hela Memory består till 99 procent av fogmassa, några scener och konversationer som har relevans eller är intressanta, går inte att hitta. Kriminalthrillers av hög klass kan bygga upp en mystik och intensitet då karaktärerna redogör eller undersöker brottsplatser. Martin Campbell behandlar dessa element som om de vore drabbade av spetälska. Inte ens den kompetente Guy Pearce klarar sig ur detta då han tvingas läsa från ett manuskript som är lika spännande som att titta på gräsväxt i slow motion. Mitt i detta dyker Monica Bellucci upp som företagsversionen av Pomperipossa. Dessa fartgupp är staplade på varann vilket gör att filmen rör sig fram i snigelfart. Alla som kämpar med sömnsvårigheter kan nu ha hittat ett hjälpmedel för att underlätta situationen, sätt bara på valfri sekvens ur Memory och låt John Blund komma in genom sovrumsfönstret.

Memory bygger på den bortglömda belgiska filmen Mördare Utan Minne, som i sin tur är baserad på en bok. Men där originalet är en lågmäld och betydligt mer uppslukande historia så är detta den värsta sortens förvrängning. Originalet berör och studerar skräcken som är alzheimer och implementerar förvirringen i sin berättelse. För Campbell är denna horribla sjukdom endast en ihålig gimmick som varken skapar spänning eller empati för huvudpersonen. Som en sista örfil bjuds det på ett antiklimax av guds nåde i slutet av filmen, just då önskar hela publiken sig selektiv minnesförlust för att undkomma skräcken på duken.

Tuffa Gänget
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 maj 2022
Regi: Pierre Perifel

Om filmbranschen hade haft en motsvarighet till Konsum eller ICA hade alla ingredienser som finnes i Tuffa Gänget hittats under den minst sagt osmickrande sektionen med billig fryst färdigmat.

Det är inget fel att följa en formula eller att spela efter regelboken. Till och med animationsmästare som Pixar och Studio Ghibli har en rad återkommande signum i sina filmer. Även den mest standardiserade och alldagliga film måste i alla fall kunna hålla ställningarna och se till att befinna sig sig på en relativt hög lägsta nivå. Tyvärr faller Tuffa Gänget handlöst vad gäller att uppehålla någon som helst standard.

Det är inget fel på filmer som är klara och enkla, se bara till Mad Max: Fury Road som mer eller mindre är en glorifierad biljakt i två riktningar. Om genomförandet kan fånga publiken kan alla berättelser engagera, oavsett innehåll. Tuffa Gänget är byggd av de mest bleka stapelvaror, animationen är stel och det visuella kan hittas i en rad animerade TV-serier, berättelsen är i det närmaste blandsaft där den enda ansträngningen är att tillsätta vatten. Det finns ett tydligt och rakt patos som är så pass förutsägbart att de olika Kalle Anka segmenten på julafton framstår som revolutionära vad gäller ordningsföljd. Alla dessa ingredienser är givna delar av många animerade filmer, men när de genomförs med en sådan slentrian som återfinns i Tuffa Gänget blir det närmast provocerande.

Karaktärsgalleriet består av en rad antropomorfiska figurer som till sitt yttre verkar ha både attityd och personlighet, men jag har stött på avsevärt mer färggranna och minnesvärda statister än någon vi möter i Tuffa Gänget. Sam Rockwell som ger röst åt den stora stygga vargen, med det uppfinningsrika namnet Wolf, gör en slapphänt och menlös Matthew McConaughey-imitation som saknar såväl intresse som ansträngning. Övriga aktörer klarar sig inte mycket bättre. Awkwafina degraderas till en marginell roll som anonymiserar den vanligtvis energiske och karismatiske aktrisen. Övriga roller fylls ut med hjälp av ett par gapiga prestationer från Craig Robinson och Anthony Ramos. Det är enbart Zazie Beetz som sticker ut med en charmerande insats.

Att majoriteten av aktörerna verkar måttligt passionerade eller intresserade kan dock ursäktas. Försök till humor är det ingen större brist på, men resultatet är oftast pinsamt. Ett antal plumpa skämt som involverar metangas återkommer gång på gång, resten fylls ut av platta referenser till sociala media och kändishysteri. I rätta händer hade det kunnat vara träffsäkert och underhållande, men med så här pass tafatt regi – av debutanten Pierre Perifel, blir det platt fall.

Det enda som räddar Tuffa Gänget från undergång är dess ofarliga natur. Även om inget som visas upp intresserar så är det genomgående oförargligt om än trist. I en tid då animerad film fått både nyanser och djup och tillåtit en enorm kreativitet så känns detta som en tidsresa tjugo år tillbaka till en tid när det räckte med att vara en digitalt animerad film för att locka publiken. Med tanke på konkurrensen och det övriga utbudet är detta nu minst sagt otillräckligt.

En Annan Värld Recension
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Stéphane Brizé

I Ken Loach senaste film Sorry We Missed You fick biopubliken en smärtsam inblick i gig-ekonomin, där industrins ständiga jakt efter högre vinstmarginaler har splittrat samhällen, familjer och framtidsutsikterna för miljontals. Loach lyckades engagera publiken med ett enkelt och kraftfullt berättande som inte kändes tillrättavisande. Eldfängda och upprörda berättelser som ger sig på storföretag som värderar aktiepriser framför anständiga arbetsförhållanden eller ansvarstagande känns därmed som ett tidlöst ämne.

Oavsett hur relevant och provocerande ett ämne må vara så spelar det väldigt liten roll om utförandet är irrelevant utan någon passion eller kunskap. En Annan Värld borde inspirera och tvinga till reflektion men lyckas endast försätta biopubliken i en djup dvala.

När ett ämne eller tema har behandlats med kraftig frekvens så måste det finnas något distinkt – i all fall entusiastiskt, då det återkommer. En historia om revolt och frustration måste ha ett brinnande driv och en vilja av stål. För att vara en film som ifrågasätter falska löften och apati i en mördande steril kontorsmiljö så är det ironiskt att filmens regissör, Stéphane Brizé, behandlar berättelsen och karaktärerna med samma entusiasm som en timmes pendling till jobbet en kall januarimorgon.

Att arbeta subtilt och diskret kan vara både slående och fascinerade, att låta ansikten och stämningslägen berätta mer än dialog eller handlingar kan vara en ynnest att avnjuta, om det genomförs med ett mått av expertis det vill säga. En Annan Värld befinner sig konstant paralys då verktygen för att intressera är trasiga. När girigheten drabbar karaktärer som är lika levande som skyltdockor är det omöjligt att uppbåda något som helst engagemang.

Det finns en rad små frön som kunde ha skänkt En Annan Värld en behövlig intimitet och mänsklighet, men den spruckna relationen mellan Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain, man och hustru, är lika syntetisk som en plastleksak och utan någon trovärdighet. Detta förvärras då denna sargade relation ska visa sig vara en essentiell del i berättandet. Karaktärsgalleriet är överlag lika intressant som valfri ensemble från någon av Michael Bays Transformers-filmer. Det finns inte en enda individ som är något mer än sin yrkesroll, sådant som trovärdigt känsloliv eller personlighet har fått en expressbiljett till närmsta papperskorg. Mest undran väcker skildringen av filmens kvinnliga karaktärer, i denna verklighet så är kvinnor uppdelade i två läger, antingen hysteriska nervvrak som endast kan uttrycka sig i floder av tårar eller iskalla psykopater som mer än gärna säljer sin själ för att avancera i karriären.

Det finns en också en rad verbala konfrontationer som kunde ha lett till minnesvärda diskussioner om rätt och fel, men det blir platt fall även här då dialogen är lika spännande som en kvartalsrapport från PEAB.

Det enda som överhuvudtaget stabiliserar En Annan värld från hjärtstillestånd är Vincent Lindon rollinsats, han gör sitt bästa för att injicera en emotionell ambivalens där hans karaktär slits mellan jobb och familj. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att kompensera för en film som många gånger känns som en skiss. Det saknas engagemang från Stéphane Brizé och förutom Vincent Lindon så finns det absolut ingenting som kan kompensera för ett manuskript som har samma djup som ett skillingtryck.

X
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 april 2022
Regi Ti West

Tobe Hoopers Motorsågsmassakern fortsätter att vara en hörnsten vad gäller tematik och miljöval i skräckfilmer. Den ödsliga Texas-prärien befolkad av sadistiska galningar återkommer gång på gång i en rad olika popkulturella uttryck. Regissören Ti West är uppenbarligen besatt av Hoopers klassiska helvetesresa, här finns det vinkningar och referenser i kubik och kvadrat. Även Wes Cravens The Hills Have Eyes fungerar som ett starkt fundament för vad West vill åstadkomma här. Där dessa entusiastiska hyllningar är charmerande i marginalen så är de föga behjälpliga då det faktiskt ska skapas en intressant och robust film. För även om det finns stunder i X som är krypande obehagliga lyckas West aldrig åstadkomma något annat än en trivial och tjatig grisfest.

Från första början så lider X av en plågsam schizofreni, West – som också är filmens manusförfattare, verka vara oförmögen att bestämma sig för vilken sorts film han vill göra. Ibland verkar det vara en fortsättning på den sortens skräckfilm som Ari Aster gjort sig känd för. Nästa stund påminner det snarare om något som hade kunnat förekomma i Quentin Tarantino och Robert Rodriguez Grindhouse. De här diametralt motsatta sidorna lyckas aldrig samverka. Det är som en pingisboll som skjuts mellan de två planhalvorna. Den här märkliga mixen leder också till en av de mest ointressanta och utdragna intrigerna i skräckfilmens historia. Det är en ren orgie i pubertal fyllefest, fascination för blottade könsorgan och fruktansvärt sega natursekvenser – som leker Terrence Malick. Allt detta söver publiken snabbare än kloroform.

Det blir inte bättre av ett kollektivt skådespel som redan nu är en utmärkt kandidat till nästa års Razzie-gala. Den Texas-accent som aktörerna påtvingats är närmast parodisk, det är som en nidbild av Larry Hagman och Matthew McConaughey med den sistnämndas välkända ord ”all right, all right, all right”.

Den olidligt usla intrigen visar sig också vara utan betydelse då filmen går in i sin andra fas. Där får subtil och exakt skräck ställa sig i längst bak i kön, istället serveras ett blodbad som hade fått Kristian Tyrann att skämmas. Alla aspirationer att vara konstnärlig och djuplodande bokstavligt talat slaktas med alla möjliga tillhyggen. Det känns som skräckfilmens motsvarighet till blandsaft, addera bara vatten så har vi en film med varenda tänkbar klyscha, där förutsägbarhet väntar bakom varje hörn.
Den enda ljusglimten är ett fåtal stunder som faktiskt är krypande obehagliga. Dessa sekvenser är laddade, återhållsamma och otroligt exakta, men de är också sällsynta som högsta vinsten på en trisslott.

X är en förvirrad, lat och otroligt ointressant historia, med ett makabert dåligt skådespel och en berättelse som är lika inspirerande som pulvermos så är detta en av de största parenteserna på länge.