• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Devotion – kalkon för hela året

24 november, 2022 by Elis Holmström

Devotion
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 november 2022
Regi J.D. Dillard

Thanksgiving firas inte i Sverige, därför blir det inte någon gigantisk kalkon till middagsbordet. Istället får vi Devotion som utan större problem fyller kalkonkvoten för det gångna året. I mångt och mycket känns hela filmen som en importerad Thanksgiving-middag, med sockersöta rätter, fruktansvärda mängder kolesterol och en allmän hälsofara för allt som rör sig.

Förutom att föregå som gott exempel vad gäller att representera en kalkon av komiska proportioner, lyckas Devotion också bli affischansiktet för en sann pekoral. Många gånger om det är det svårt att ta någonting på allvar då hela filmen verkar ha stöpts i en form ämnad för den mest sockersöta av marsipangrisar. Idén, att belysa rasism och fördomar inom det amerikanska flygvapnet, går inte av för hackor. Framförallt i en tid då amerikanska så kallade politiker på högerfalangen öppet hånar sin egen militär för dess progressivitet. Goda avsikter är dock föga behjälpliga när själva genomförandet får valfritt Åsa-Nisse-äventyr att framstå som stor filmkonst.

Ta bara fotot som lyckas gräva ett avgrundsdjupt hål. Inte sedan den vedervärdiga X-Men spin-offen The New Mutants har jag behövt kisa och anstränga mig till denna grad för att utreda vad som försiggår på bioduken. Devotion har uppenbarligen anammat höstens energi-sparprogram och valt att inte hålla en enda lampa tänd. Så fort det blir dags för ’’innerliga’’ konversationer förvandlas allt till ofrivillig komik. Det enda som går att urskilja är två siluetter och att reda ut vem som talar är en större gåta än hönan och ägget.

Att mörka filmen för publiken kan dock vara ett sätt att skona sina skådespelare från total förnedring. Manuskriptet som sådant går knappt att bedöma. Dialogen är en ren attack mot den goda smaken och ett antal repliker lämnar djupa ärr. Denna mardrömslika virvel av uselt foto och stendum dialog är dock inget jämfört med filmens katastrofala dramatik. Den horribla rasismen som utspelar sig i det amerikanska samhället, nu som då, borde kunna engagera vem som helst. Men J.D. Dillard regisserar hela projektet helt utan entusiasm.

Oavsett vad som porträtteras verkar Dillard endast titta på klockan och be en tyst bön om att arbetsdagen ska vara till ända. Filmen är spirituellt besläktad med statsbegravningen av drottning Elizabeth II. Även om det förekommer stunder som borde kunna innebära ren och skär eufori är det lika inspirerande som att behöva se på en dokumentärfilm om historiens värsta tragedier. Skådespeleriet är lika levande som ett gäng zombies från George A. Romeros Night Of The Living Dead. Jonathan Majors gör vad han kan men hela inramningen spolierar scenerna då Majors kämpar för att bevara sin anständighet.

Att Devotion har premiär drygt ett halvår efter Top Gun: Maverick gör inte det hela mycket bättre. Att Glen Powell, som spelade den omåttligt självsäkra Hangman i sommarens storsuccé, också spelar en av huvudrollerna här gör jämförelserna oundvikliga. Även om Top Gun: Maverick inte är någon grandios känslomässig resa besitter den ett eminent hantverk som förvandlar striderna i luften till storslagen underhållning. Men inte ens då det pågår fullskaligt krig lyckas Dillard här få någon i publiken att bry sig. Det är återkommande och trötta flygmanövrar som i bästa fall tävlar mot Roland Emmerichs praktfiasko Midway vad gäller att vara så pass undermålig att det blir parodiskt.

Inte ens slutet skonar biopubliken från mental tortyr. I en av de mest utdragna och skrattretande finalerna på länge används så mycket socker och krokodiltårar att jag finner mig i desperat behov av insulin. Det enda positiva är att det ens är möjligt att lämna biosalongen i ett stycke efter en historisk kraschlandning som detta, det är i alla fall en viss tröst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bardo

17 november, 2022 by Elis Holmström

Bardo
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 november 2022
Regi Alejandro G. Iñárritu

Någonstans, långt, långt därinne, finns en både intressant och vass film som gör en frontalattack på det moderna samhällets sämsta sidor. Socialmedia, click bait och allmän främlingsfientlighet avverkas med vassa kommentarer och dräpande slutsatser. I dessa stunder känns det som att Alejandro G. Iñárritu fortsätter på samma positiva bana som inleddes med Birdman för åtta år sedan. En film som markerade ett starkt avbrott från hans tidigare projekt. Trots dånande hyllningskörer har jag stora problem med filmer som 21 Gram och Älskade Hundar.

Iñárritu är expert på att grotta ned sig i total misär och han känns ständigt manad att undersöka hur långt människan kan falla. En sådan studie kan vara fascinerande men för Iñárritus del blev det mest tröttsamt och förutsägbart.

Med Birdman och The Revenant verkade den mexikanska regissören pånyttfödd. Skyfallen av tårar togs bort, de ersattes av en finurlig udd och sotsvart kompromisslöshet. Dessa två filmer tycktes ha motbevisat den uråldriga tesen, att gamla hundar inte kan lära sig sitta. Tyvärr verkar Iñárritu ha fallit in på samma problematiska bana som förr, energin och skaparglädjen från de senaste två projekten har nu ersatts med en virrig och rent obegriplig vision.

I en lång – och genuint obegriplig, utläggning från årets upplaga av Venedigs Filmfestival menar Iñárritu att Bardo är ett sorts möte mellan verkligheten och fantasin. Det hela kan ses som ett försök att skapa en slags reflektion över regissörens egen karriär, hans plats som mexikan i det amerikanska samhället. Idén är sannerligen inte originell men i alla fall god. Problemet är att utförande och manuskript är i det närmaste frånstötande. Att blanda surrealism och självinsikt drar genast tankarna till Federico Fellinis 8½. En film som inte är utan problem men som besitter en balans i ett virrvarr av fantasirika scener och poetiska bilder. Försöken i Bardo att uppnå någon sorts harmoni mellan det otroliga och jordnära är lika lyckad som att förvara isblock i Saharaöknen. Mest klandervärt är att Iñárritu själv känns påtagligt obekväm och vilsen vad gäller en slutdestination.

En mästare som Pedro Almodóvar kan få det mest absurda – ibland även groteska, att fungerar, men i sitt försök att emulera detta famlar Iñárritu i blindo. I en helt bisarr introduktion verkar hela filmen – och regissören, ha skorpsmulor innanför skjortan plus illasittande skor. Framställningen och regin är ansträngd, förvirrad och nästan frustrerad.

Bristen på en fullkomlig vision, både vad gäller patos och presentation, leder till en rad tvära kast där filmen håller på att få slagsida. Ett par gånger lyckas man snudda vid nutida problem. Det finns också ett par bra diskussioner mellan huvudrollsinnehavaren Daniel Giménez Cacho och hans två barn. I de här stunderna hittar filmen sitt hjärta. Men trots att receptet för framgång är mitt framför näsan på Iñárritu ignorerar han det. Istället fortsätter han att forcera och improvisera fram sekvenser som förtar all potential.

För mellan de intima diskussionerna återkommer utdragna, tramsiga och helt okontrollerbara scener där filmen bokstavligt talat löper amok. Det är som att Transformers-regissören Michael Bay har satt sig vid rodret och överöser filmen med allt mellan himmel och jord. Biobesökaren tvingas utstå en kakofoni av högljudd musik, hemska specialeffekter och metaforer som är så banala att de borde ses som en ren förolämpning. Även om det sker i en drömlik kontext blir upplevelsen plågsamt schizofren.

Surrealism och absurditet kan vara starka bundsförvanter men bara om regissören i fråga kan kontrollera dem. Iñárritu vägrar dock att lägga locket på och låter hela sin film bli till en cirkus där de vilda djuren äter upp cirkusartisterna, detta medan publiken förskräckt ser på. Att projektet är intellektuellt inkomplett blir än mer uppenbart då vi ser till vad som utspelat sig utanför filmen. Efter ett minst sagt ljummet mottagande vid premiären i Venedig valde Iñárritu att klippa ned filmen med ungefär tjugo minuter. Med tanke på att det finns ett genomgående tema gällande problematiken att lägga sig platt för etablissemanget blir detta beslut nästan farsartat. Trots denna nedskurna speltid känns Bardo längre än en resa till Japan med roddbåt. Och när de syrliga konversationerna åsidosätts för otaliga drömsekvenser blir upplevelsen en smärre tortyr.

Det här är inte en sårbar berättelse om förlorad identitet utan ett monstruöst virrvarr som saknar både ryggrad och relevans.

Vad som räddar projektet från ett bottenbetyg är – förutom de få dramatiska ljusglimtarna, en fantastisk teknisk kompetens. Iñárritu har numera gjort de långa och svepande tagningarna till ett signum. Precis som förr är det oerhört imponerande att beskåda. Fotografiskt är filmen också slående vacker och flera bilder är fullkomligt häpnadsväckande. Men detta är en klen tröst när vi har att göra med en film som är idémässigt bankrutt samt en regissör som genomför sitt jobb utan vett eller disciplin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: She Said

10 november, 2022 by Elis Holmström

She Said
Betyg 3
Svensk biopremiär: 18 november 2022
Regi Maria Schrader

Frågan återkommer ständigt när ett känsligt och aktuellt ämne görs till film, ’’är det för tidigt?’’. Frågan ställdes då Olvier Stone och Paul Greengrass bara fem år efter 11 september-attackerna filmatiserade händelserna i World Trade Center respektive United 93.

#MeToo rörelsen är än idag högst aktuell, diskussionerna runt vedervärdiga arbetsförhållanden och den allmänna kvinnosynen i samhället känns lika rödglödgad nu som då nyheterna om Harvey Weinsteins groteska övergrepp blev kända för hela världen för fem år sedan. Berättelsen om Weinstein är dock komplex, inte gällande hans karaktär utan de många aktörer och den tystnadskultur som tillät hans beteende att fortgå under årtionden. Skandalen berör inte bara filmindustrin utan media och välkända profiler som på något sätt tillät övergreppen att fortgå, antingen aktivt eller genom tystnad och apati.

She Said lyckas porträttera överlevarna med stor empati och genomslagskraft, men misslyckas vad gäller att göra en ingående och behövlig djupdykning i de systemfel som än idag präglar samhället.

Men att filmskaparna tagit sig vatten över huvudet vad gäller händelsernas spännvidd är inte det enda problemet. Ett ämne som #MeToo och Weinstein kräver en regissör med en tydlig vision. Ett bra exempel på detta är Roger Ailes-dramat The Loudest Voice där bland annat Kari Skogland och Stephen Frears höll i taktpinnen. I fallet med She Said-regissören Maria Schrader har hon tidigare bara gjort film i hemlandet Tyskland. Flera gånger visar Schrader på en oerfarenhet vad gäller att regissera en internationell produktion. Se bara till det utseendemässiga som saknar någon som helst identitet, men det är i personregin som bristerna är som mest uppenbara.

Carey Mulligan och Zoe Kazan gör båda goda insatser men inte på grund av någon vidare assistans från Schrader. Manusarbetet och den faktiska karakteriseringen av de två journalisterna, Megan Twohey och Judi Kantor, är slätstruken och oväntat oengagerande. Förutom ett par inblickar i deras privata liv känns båda huvudpersonerna endast som yrkesroller. Flera av de mer allvarliga motgångarna, som mordhot från extremhögern och Donald Trumps förvanskning av anständighet, berörs men försvinner lika snabbt som en svensk sommar. För att vara en film som vill kritisera den onödigt glamoriserade mediabilden av Hollywood är She Said förvånansvärt ytlig vad gäller att skapa ett emotionellt djup.

Istället kommer engagemanget från de faktiska händelserna. Ett par överlevare, som skådespelerskan Ashley Judd, porträtterar sig själva. Sekvenserna då Weinsteins övergrepp redovisas i detalj är lika skrämmande och motbjudande som då vi först läste om dem. I dessa stunder skapas ett unikt möte mellan film och verklighet och tillsammans med en av de mer ökända ljudinspelningarna får vi en närgången inblick i det fasansfulla. Det är omöjligt att inte bli bestört och upprörd av de utsagor som delges och i dessa stunder är She Said i sitt esse.

Men de här scenerna hämtar sin kraft från händelserna som sådana, inte det faktiska genomförandet. Det är inte svårt att förställa sig en än mer drabbande och förödande upplevelse med en mer kompetent regi. Allting är dugligt men långt från extraordinärt. Det journalistiska arbetet och dess dramaturgi är ett bra exempel på detta, här följs mallen som etablerades av Alla Presidentens Män men också den bortglömda danska thrillern Den Tredje Makten.

Men mest beklämmande är att flera viktiga frågor, gällande medias egen skyldighet i Weinsteins handlingar helt utelämnas. Bilden av Weinstein som ett filmiskt geni hölls i mångt och mycket uppe av mediala institutioner. Tidningar som exempelvis Vanity Fair valde i ett reportage för tio år sedan att framställda Weinsteins vassa armbågar som en egenskap som borde beundras. Denna problematik, där systemet väljer att tiga, i utbyte mot exempelvis accessjournalistik berörs aldrig. Om detta hade presenterats som en tv-serie hade dessa aspekter antagligen kunnat belysas.

Allt som allt är She Said funktionell och bjuder på ett par mycket skakande sekvenser. Men det saknas förmåga att gör upplevelsen oförglömlig. Hela lasset dras istället av berättelsens otroliga genomslagskraft. I framtiden är det bara att hoppas på ytterligare dramatiseringar som med större skärpa kan ge en bredare och mer ingående inblick i en berättelse som aldrig får glömmas bort.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Black Panther Wakanda Forever – svårt att föreställa sig en bättre uppföljare

9 november, 2022 by Elis Holmström

Black Panther Wakanda Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 november 2022
Regi Ryan Coogler

Det borde egentligen inte vara möjligt att skapa en fulländad actionfilm under dessa förutsättningar. Efter Chadwick Bosemans tragiska bortgång ställdes hela produktionen av uppföljaren till Black Panther inför en emotionell och logistisk kris. Manusarbetet behövde göras om från grunden. När väl inspelningen drog igång fanns det ett svart moln över hela produktionen. Sorg, trauma och förlust är något vi alla har behövt hantera under de gångna åren och regissören Ryan Coogler använder sig av detta globala chocktillstånd för att skapa en film som både hanterar och processar sorg och saknad. För även om Wakanda Forever handlar om individer med spektakulära förmågor är det i grund och botten människor bakom de extravaganta kostymerna, ett faktum som belyses flera gånger genom filmen.

Hela introduktionen är närmast poetisk och tydliggör filmens tysta och dämpade natur. Där Taika Waititi valde att göra en gladlynt och högljudd actionkomedi med Thor Love And Thunder är Wakanda Forever mer besläktad med Cooglers genombrott Fruitvale Station. Volymen och gesterna är nedskruvade, många gånger känns det som en koreograferad, respektfull och exakt procession. Samtidigt som saknaden väger tungt är Wakanda Forever inte utan hopp eller möjlighet att röra sig vidare i livet.

Flera gånger om dyker ljusglimtar upp och ger oss en förhoppning om att bättre tider är på väg. Det sker genom en rad fantastiska karaktärer och scener som är helt utan explosioner eller CGI-varelser. Dominique Thorne i rollen som det unga geniet Riri Williams är tillsammans med Letitia Wrights Shuri det sanna ljuset som visar vägen framåt både för Marvels filmiska universum och vårt eget samhälle. En plats där mångfald, integritet och uppfinningsrikedom räddar dagen. Ensemblen har blivit än mer sammansvetsad och naturlig, det är som om Bosemans bortgång stärkt banden ytterligare mellan aktörerna. Detta leder till att flera scener känns otäckt genuina. Mest drabbande är sekvenserna med Angela Basset och Letitia Wright vars mor- och dotter-relation ställer flera Oscarsnominerade projekt i skamvrån.
Även om känslorna många gånger sitter utanpå huden har Coogler en otrolig självkontroll. Där många andra hade fallit offer för cynism och gärna exploaterat den tragiska situationen använder Coogler bortgången som ett bränsle för att processa global sorg, inte bara dem som – på ett personligt plan, berördes av Bosemans död utan för oss alla som gått igenom svåra tider de senaste åren. Wakanda Forever blir därför den första storfilmen sedan pandemin att inte försöka ge oss ren och skär eskapism utan en möjlighet till djup reflektion och eftertanke gällande våra gemensamma förluster. Karaktärerna tvingas hantera saknaden och frustrationen på olika sätt, och filmens centrala tema med att hantera desperation sköts med bravur. Där exempelvis Christopher Nolan valde att helt ignorera Heath Ledgers bortgång i The Dark Knight Rises gör Coogler det motsatta. Chadwick Boseman må vara borta men aldrig glömd, det krävs inga överdrivna tillbakablickar eller påminnelser, hans närvaro är ständigt aktuell i varje sekvens.

Samtidigt som den tunga tematiken står i centrum finns det också gott om upphetsande och storslagna ögonblick, även om de inte alltid gestaltas som explosiv action. Coogler använder den enorma budgeten till att ge oss bilder som kunde höra hemma i en naturtidning. Wakanda skildras än mer levande och aktivt än sist, oavsett var man tittar finns det en baktanke vad gäller design. Exempelvis skulle det gå bra att göra en kortfilm eller två om den futuristiska kollektivtrafiken. Ett antal sekvenser utspelar sig också under vattenytan och till skillnad mot den skandalöst usla Aquaman är dessa scener en ynnest att se på. Istället för att förlita sig på neonfärger väljer fotografen Autumn Durald Arkapaw att använda sig av ljussättningen för att göra dessa sekvenser visuellt spännande.

När det väl bjuds på action är det tydligt att Coogler slipat sitt hantverk. Där originalfilmen kulminerade i ett actionmässigt ointressant slagsmål har det nu skett stora förbättringar. Vi får ytterligare en biljakt som får adrenalinet att pumpa, en spektakulär sekvens i filmens mitt som utmanar den bombastiska stridssekvensen från Avengers: Infinity War. Men det är i finalen som Coogler briljerar och skapar en sekvens som är både brutal och samtidigt emotionell. Där undviker man traditionell konflikt mellan gott och ont, istället blir det en strid där värderingar och idéer driver stridslusten.

Istället för att troget heja på protagonisten i slutfasen ställs publiken inför stora kval då båda kombattanterna tagit sig in i våra hjärtan. Den här konflikten blir bara bättre av en fantastisk insats från Tenoch Huerta som porträtterar den – från serietidningen ointressante, Namor med stor empati och passion. En annan sann stjärna är Danai Gurira i rollen som den obeskrivligt hårdföra och trogna Okoye, en karaktär som får actionhjältar som Sylvester Stallone och Chuck Norris att framstå som småpojkar.

Man kan bara häpna inför intelligensen, skickligheten och passionen som demonstreras om och om igen. Ingenting lämnas åt slumpen och filmens tempo är oupphörligt. Men filmens mest centrala fråga, att hantera förlust glöms aldrig bort oavsett hur storslaget det blir.

I en film med galen action och superkrafter lyckas Ryan Coogler bearbeta och konfrontera det globala sorgearbetet som ännu pågår. Blandningen mellan allvar och ren eufori är sannerligen ingen lätt kombination, men slutresultatet är spektakulärt. Speltiden på tre timmar flyger förbi och vad som än sker på duken så sitter publiken som på nålar.

Att en film med en budget av detta slag kan vara så här mänsklig borde inte vara möjligt. Men det är i denna underbara fantasivärld som vi faktiskt finner tröst i svåra tider. Black Panther Wakanda Forever är briljant, intim och helt oemotståndlig. När allting väl är slut är det svårt att föreställa sig en bättre uppföljare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Black Panther Wakanda Forever, Filmkritik

Filmrecension: Peter von Kant

2 november, 2022 by Elis Holmström

Peter von Kant
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi François Ozon

I en tid då filmbolag ifrågasätts för brist på fantasi gällande en myriad uppföljare och nyversioner av klassiker verkar regissörer som François Ozon vara helt isolerade från den kritiken. Även om Rainer Werner Fassbinder urpsrungligen skrev Petra von Kants Bittra Tårar för en teaterscen är det uppenbart att Ozon vill göra en regelrätt rekonstruktion av Fassbinders filmversion, inte en egensinnig nytolkning.

Förutom könsbytet av protagonisten är det mesta sig likt. Att Ozon har stor respekt för förlagan råder det inget tvivel om, den klaustrofobiska och ogästvänliga lägenheten som är centrum för dramat är lika kvävande och obekväm som i ursprungsversionen. Visuellt har vi många gånger att göra med rena hänvisningar, inklusive fotnoter, där kameravinklar och inramningar är närmasts identiska.

Oavsett hur stor vördnad och respekt Ozon har för Fassbinder måste det finnas ett syfte och en personlig vision för att skapa relevans. Inledningsvis är denna brist på personlig tolkning smärtsamt uppenbar. Hela introduktionen är slavisk och utan någon som helst unik vision. Det är som att Ozon är skräckslagen inför att ens ta ett andetag i närheten av materialet, detta skapar en första akt som känns mållös och död. Det är först då den vitala relationen mellan Kant och hans älskare inleds som Ozon återfår modet och fattningen att regissera aktivt.

Genom att byta kön på de två mest centrala karaktärerna skapas andra frågor och scenarion som inte var framträdande i originalpjäsen. Att berömda och mäktiga män förför de unga, bländar med materialism och framgång, är alltför bekant då vi har rubrikerna om en ’’specifik filmproducent’’ som står inför sin andra rättegång just nu. I det ögonblicket lusten och passionen tar överhanden börjar Ozon hitta nya infallsvinklar vad gäller berättelsen. Det skapas en spänning som inte var närvarande i originalfilmen och snart framträder också en elektrisk laddning som lyfter flera scener.

Där konflikten samt den kollapsade relationen avhandlades relativt rumsrent 1974 är detta en smutsig, våldsam och hämningslös verbal strid. Kraften och energin i konfrontationerna är utan tvekan filmens absoluta höjdpunkt. Intensiteten i de högljudda grälen förädlas också av Denis Ménochet i huvudrollen. Där Margit Carstensen – som gestaltade Kant i originalet, hade en mer återhållsam och bräcklig framtoning trots sin giftiga tunga, finns inga sådana reservationer hos Ménochet. Denna Kant är en burdus, bufflig och totalt hänsynslös översittare som är villig att ta till vilka medel som helst för att förnedra och klä av de som står i hans väg. Ménochet skapar en briljant balans mellan det gräsliga och ömkliga, vilket gör de många utbrotten och utspelen otäckt fascinerande.

Dessa utbrott av giftiga kommentar kan dock inte dölja det faktum att Fassbinders berättelse har uppenbara brister. Det finns flera scener som hade kunnat expanderas och skänkt karaktärerna ett nytt djup. Om Ozon vågat ta ut svängarna, fylla de tomrum som berättelsen har, hade en betydligt mer personlig och distinkt film kunnat framträda. För hur mycket energi och kraft som än injiceras från Ménochet lyckas Peter von Kant aldrig skaka av sig känslan av att kännas överflödig och aningen menlös. Trots den uppskruvade volymen är filmens patos inte mer drabbande än det var för nästan femtio år sedan. Något som understryker att hela projektet känns som en onödig tangent.

François Ozon har en gång för alla tydliggjort att det inte räcker med respekt och vördnad för att förvalta ett arv. Det krävs en idé, samt ett mod, att våga förnya och tolka det ifrån ett eget perspektiv för att på så sätt lyfta en nyversion.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in