• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

27 augusti, 2026 by Elis Holmström

Blodsoffer

One Night Only
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Will Gluck

Det sägs idag vara svårt att få en film producerad som inte har sin utgång i något befintligt. Även de gånger vi inte har att göra med spindelmän eller rymdskepp i ljushastighet tar filmindustrin gärna stöd i adaptioner av framgångsrika böcker eller någon form av förlaga där det finns en installationsbas villig att se filmen.

Hur en film som One Night Only existerar blir därför ett enda långt huvudbry. Och inte av den positiva förundrande sorten över att något unikt, originellt och utomordentligt personligt når bioduken, snarare är det tal om en enda lång förvirring kring varför något såhär håglöst har producerats.

Enkla koncept eller utgångspunkter har aldrig hindrat en film från att lyckas. Se bara till Oliva Wildes nyligen släppta The Invite, ett klassiskt kammardrama som gradvis blir en dramatisk och verbalt våldsam tryckkokare. Istället är det en fråga om det simpla eller traditionella konceptet nyttjas i någon vettig utsträckning, tillåter lysande demonstrationer vad gäller skådespel eller rapp dialog. One Night Only känns från första scenen som ett omoget och fnissigt utkast som aldrig lämnar embryostadiet. Inte för att idén om ett statligt nationellt förbud mot utomäktenskapligt sex är vidare fantastisk, men det finns vägar att gå för att diskutera det nuvarande totalitära amerikanska samhället och dess ökande könsdiskriminerade lagar. De mer samhällskritiska delarna blir dock förpassade till lite bakgrundsbrus som ter sig patetiskt harmlöst.

Det som istället – olyckligtvis, får filmens fulla fokus är istället otroligt menlöst gnabb mellan Monica Barbaro och Callum Turner. Om dialogen – samt kemin, hade varit sylvass hade det hela kunnat vara lika delar underhållande och magnetiskt, i samma anda som då Zendaya och Robert Pattinson inledde relationskrig i The Drama. Men Will Gluck har tyvärr inte tillräckligt med fräckhet eller skärpa för att skapa något som helst underhållningsvärde.

Allt mynnar ut i tafatta och genuint fåniga scener som känns tramsiga och inte det minsta uppseendeväckande. Det är lite kinkigt snack om kondomer, sexpreferenser samt en och annan bar rumpa. Någon vidare sexchock eller skandalöst tabubrott blir det inte tal om, snarare endast lite fnissigt snusk.

Callum Turner och Monica Barbaro tvingas därmed bära upp en film utan varken struktur, vision eller kompetens. Båda två är fullt kapabla aktörer men är fortfarande i ett tidigt stadie i sina karriär där de behöver hjälp från en kunnig regissör för att nå sin fulla potential. Gluck har inte i närheten av den behövliga förmågan för detta och agerandet blir endast acceptabelt.

Hoppet om att skapa något gränslöst erotiskt är lika förlorat som Grisbukten, trots eviga ekivoka upptakter är själva filmen lika sexig som gråbetong. Att det faktiska utseendet – vad foto och scenografi beträffar, pendlar mellan att vara hopplöst billigt och direkt fult hjälper inte heller till att skapa någon vidare upphetsande och inbjudande stämning.

Att den ganska mjäkiga speltiden på under två timmar också känns som ett par säsonger av Lilla Huset På Prärien säger också något om hur kolossalt menlöst – för att inte säga ointressant, det hela är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Blir du ledsen om jag dör? Klumpig och nästintill skrattretande melodramatik

17 augusti, 2026 by Elis Holmström

Filmrecension Nästan Forever!

Blir du ledsen om jag dör?
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Rojda Sekersöz

Det minst sagt njugga betyget ovan berättar – som i alltför många fall, inte allt. Att ta sig an den svenska gängkriminaliteten på film har varit nästan tabu-artat. För ett tag sedan mottog vi Miseria, en film så usel att det kunde vara värt att överväga en ny betygsskala innehållandes negativa betyg. Ämnet är en politiskt het potatis som oftast destillerar till att endast bli retorik för att tävla om maximala strafflängder. De mest drabbade områdena och människorna som bor i dem blir endast till kall statistisk eller en cynisk komponent i ett politiskt argument.

Vad gäller att ge de utsatta områdena ett faktiskt ansikte och samtidigt göra det med värdighet och omtanke så lyckas regissören Rojda Sekersöz till fullo. Där andra som vill skildra förorten, eller för den delen svenska subkulturer och dess många egenheter, presenterar det hela med märkliga pretentioner – i värsta fall rent självgod exhibitionism som i den helt outhärdliga Stammisar, finns är en naturlig och uppenbart bekväm inställning till materialet men också till karaktärerna. Därför blir de olika slangtermerna samt den – avsiktligen, o-eleganta dialogen till en faktiskt tillgång i stället för ett sänke. Huvudrollsinnehavarna Peshang Rad och Rudwan Socdal har dessutom en god kemi som på ett övertygande sätt säljer in den komplexa relationen som alltid är närvarande då det gäller ”ställföreträdande” föräldrar och barn.

Så varför leder dessa uppenbara plus till en film som halkar ned till de låga och inte alls särskilt välkomna betygsnivåerna? Svaret är – tyvärr, lika enkelt som sorgesamt. Trots de goda intentionerna och de många gånger stabila agerandena blir filmen saboterad av klumpig och nästintill skrattretande melodramatik som förvandlar några nyckelscener till outhärdlig pekoral. Ett antal – på pappret, starka scener blir demolerade av påträngande musik som är så pass malplacerad att det blir plågsamt distraherande. Sekersöz hittar inte heller någon balans mellan de lättsamma delarna kontra de kolsvarta där döden står inför dörren. Det är som att se ett jättelikt pussel där individuella bitar är klanderfria men där monteringen är rent monstruös. Att filmen tar inspiration från de mest rudimentära och enkla amerikanska independent-filmer blir också alltför uppenbart då den hela tiden eftersträvar att följa i samma fotspår som den aningen bortglömda – samt överskattade, Half Nelson, där mentorn bär på minst lika mycket svårsmält emotionellt bagage som lärjungen. Det är en klassisk formula som – tyvärr, endast funkar delvis här, då allt kulminerar i att vara hopplöst sentimental. Att filmen också försöker sig på en rad onödiga visuella knep och knåp som ett foto som blandar kraftig mättnad för att senare skifta till något mer avskalat leder inte till något annat än förvirring. Sättet passerad tid förmedlas genom filmen är också i det närmaste katastrofalt. Flera sekvenser är helt beroende av att förlöpt tid förklaras effektivt gentemot tittaren, istället liknar filmens veckor och månader snarare ett par lösryckta dagar.

Mot slutet kollapsar tyvärr alla fördämningar och filmens absolut sämsta sidor tar rodret. Enligt uppgifter produceras 300 000 ton socker i sockerbruket Örtofta i Skåne, det ligger ungefär en timme från Malmö där berättelsen utspelar sig. Tyvärr lär det vara inhemsk sockerbrist det närmsta årtiondet. Slutet nyttjar nämligen varenda sockerbeta som existerar i vårt avlånga land. Att publiken ens har sina tänder kvar efter detta förblir ett mirakel. Från att ha bjudit på ett antal sansade sekvenser med faktisk emotionell häfta blir allting ett sliskigt skämt. Och om inte detta var illa nog basuneras det ut lite Arja Saijonmaa i högtalarna. Då spelar det ingen roll att filmen bjuder på en och annan god scen, just då hörs endast ett vrål efter en akut insulininjektion.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Spider-Man: Brand New Day – kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin

29 juli, 2026 by Elis Holmström

Spider-Man: Brand New Day

Spider-Man: Brand New Day
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 juli 2026
Regi Destin Daniel Cretton

Även i en tid då seriehjältar på filmduken börjat tappa sin gudalika lyster, där cynism och spydighet gentemot uttrycket ses som lika trendigt som en matcha-latte från Södermalm, bibehåller Spider-Man sin relevans även hos dem som inte kan förklara parallella universum eller lista de mest obskyra bifigurerna.

Jag skulle själv kunna skriva essäer, eller hela noveller, om den personliga betydelsen av Spider-Man. Hur Sam Raimis första film från 2002 mer eller mindre förändrande hela mitt sätt att uppleva och förstå kraften i filmmediet. Hur dimman och terrorn av COVID-19 pandemin försvann för ett par korta ögonblick då Tobey Maguire och Andrew Garfield ställde sig sida vid sida med Tom Holland, eller hur förödande magisk den animerade Across The Spider-Verse var.

När Tom Holland nu gör sin fjärde – fristående, film om världens kanske mest älskade superhjälte finns dock vissa farhågor. För efter den närmast historiska händelse som var No Way Home borde det inte var möjligt att ha något mer att säga. Det finns andra kulturella jämförelser, exempelvis legendariska konserter, som Rolling Stones på Cirkus eller Bruce Springsteens andra spelning på Ullevi 2012. Båda dessa markerar höjdpunkter och är i det närmaste felfria stunder som aldrig kan upprepas, än mindre borde försöka återskapas.

Oerhört nog så lyckas regissören Destin Daniel Cretton, som tar över efter Jon Watts, att bibehålla kraften och den ständiga förundran som bekräftar att Spider-Man förblir en av – inte bara serievärlden, utan också filmvärldens mest magiska kvalitetsstämplar.

För även om karaktären säljer sig själv och kan appellera till generation efter generation så väljer Cretton att göra en rad förändringar. Det börjar med en ny och mer atmosfärsik färgsättning och ett foto som är betydligt mer stiliserat är tidigare. Fotografen Brett Pawlakm, som ackompanjerat Cretton ett par gånger tidigare, ramar in allt med en fantastisk komposition som drar det hela aningen mer åt det fantastiska än det – avsiktligen, platta och realistiska, som Watts filmer grundade sig i. Den gångna trilogin hade alltid en lekfullhet som var genuin men också djupt professionell. Cretton lyckas injicera omåttliga mängder entusiasm och passion i projektet vilket gör att den gränslösa energin och glädjen förs vidare men i en välbehövlig ny kostym.

Precis som i den kriminellt underskattade Shang Chi och Crettons underbara TV-serie Wonder Man finns här en underfundig, diskret och varm komik som aldrig ter sig skapad av någon stel skrattkommitté. En film, vars budget är större än ett dussin svenska kommuners, borde inte kunna vara mänsklig men Spider-Man – genom sin aningen mer jordnära bakgrund som karaktär, är fullkomligt okorrumperad trots det gigantiska kapitalistiska maskineri som står bakom.

Hjärtat som pulserar bakom de magiska specialeffekterna och det jättelika maskineriet är detsamma som då de mest blåögda och optimistiska filmskapare gör sina mest eldfängda och ohämmade debuter. Trots skalan är detta en film som aldrig vill stressa eller påskynda något. Flera tysta och mycket drabbande scener får minst lika mycket tid som spektakel. Uppföljare kan bespottas i all evighet men det finns också fördelar, i alla fall om man har en ensemble som aldrig tycks tröttna på sina karaktärer och ständigt kan förbättra skådespelet. Tom Hollands kärlek till karaktären leder nu till den bästa insatsen någonsin, en rolltolkning som är mognare, mer nyanserad och rutinerad. Zendaya är i sin tur minst lika bra, kemin i de tystaste av scener mellan – det i verkligheten gifta paret, är lika enastående som då actionscenerna brakar loss. Jon Bernthal befäster sig som den bästa Frank Castle någonsin och Sadie Sink är eminent i sin superhemliga roll. Sättet många andra Marvel-karaktärer integrerar drar tankarna till den nostalgiska Spider-Man The Animated Series där hela karaktärsgalleriet kunde dyka upp och där integrationen med väggklättraren var minst lika underhållande som striden mot valfri klassisk skurk. Och där andra Marvel-projekt kritiserats för att endast vara rena kavalkader av gästspel är samtliga karaktärer här både nödvändiga och relevanta för tematiken och berättelsen.

Cretton har också en häpnadsväckande känsla för att regissera action. Även om inget kanske tangerar den helt ofattbara buss-scenen från Shang Chi bjuds det här på några av de mest trovärdiga men också grandiosa actionscenerna som Spider-Man deltagit i. Genom magisk koreografi och en otrolig aktiv kamera skapas rafflande akrobatik och slagsmål som briljerar och aldrig blir repetitiva.

Mycket av diskussionerna innan filmen har varit den aningen mer mörka tonen och viljan att inte involvera alltför mycket av de mest fantastiska delarna från övriga Marvel-universumet. Det hade kunnat resultera i något alltför sammanbitet och ansträngt, något som Spider-Man redan utsatts för i och med Mark Webbs horribla två filmer. Men här är allvaret en naturlig del av berättelsen som inte tvekar att ta sig an ensamhet, svårigheterna att acceptera sin roll som vuxen och att det som en gång var aldrig kommer tillbaka. Det hela är – mer än något annat, uppriktigt och inte konstlat. Marvels filmer börjar alltmer eftersträva att – likt Pixar, grunda sig i frågor om patos, en klassisk berättarteknik som förankrar det hela i igenkänning. Detta är dock bara effektivt om det genomförs utan iskalla agendor, och precis som i Toy Story 5 är den emotionella resonansen ypperlig, vilket gör att Brand New Day likt den förbisedda Thunderbolts blir emotionellt lika potent som sin action.

Den enda invändningen är en aningen uppenbar twist i berättelsen. Sedan kan filmen inte bjuda på samma gränslösa extas som No Way Homes bombardemang av cameos och nostalgi, som fick vuxna män att förvandlas till Niagarafallen. Men bortsett från den historiska triumfen råder det inget tvivel om att detta kan vara den bästa Spider-Man filmen någonsin. En film vars form är fulländad och ensemblen underbar. The Odyssey må besitta biorepertoarens största intellektuella kapacitet, Spider-Man kan inte tävla gällande Nolans briljans men kan istället stoltsera med sommarens största hjärta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Spider-Man

Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

15 juli, 2026 by Elis Holmström

Vaiana: Live Action

Vaiana: Live Action
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juli 2026
Regi Thomas Kail

Disney besitter ett gränslöst kapital, fokusgrupper som kan jämställas med orakel med tillång till data som låter dem beräkna det mesta, men trots detta tycks bolaget fortfarande inte kunna knäcka formulan då det kommer till att – konsekvent, skapa lyckade ’’live action’’-versioner av sina mest bejublade animerade filmer. Det oscillerar ständigt mellan monstruös framgång, som förra årets Lilo & Stitch, eller ohyggliga klavertramp som Snövit.

Vaiana – eller Moana som den heter, är numera något av en modern Disney-klassiker, men paradoxalt nog är filmen också något av en relik, detta trots sin måttliga ålder på tio år. Filmen kom ut i en tid då mångfald och utforskande av främmande kulturer sågs som något behövligt, positivt och inte det minsta kontroversiellt. Idag är världen en avsevärt mörkare plats där nämnda begrepp jagas med virala drev ledda av världens rikaste man. Vaiana är också något av en engångsföreteelse. Uppföljaren som hade premiär för två år sedan gjorde inte närheten samma avtryck, trots att den hade stora finansiella framgångar. Tyvärr gör inte Vaiana årgång 2026 något för att föra vidare arvet och uppståndelsen från det tioåriga originalet.

Diskussionen om idétorka och gränslös girighet – kring att ständigt göra nyversioner av animerade klassiker, kan pågå in absurdum, men en kanske viktigare diskussion är om det vi faktiskt tvingas se är vatten värt – ordsvits avsedd. I fallet med förra årets Lilo & Stitch och dess regissör Dean Fleischer Camp fanns det en uppenbar kärlek, passion och djup förståelse för originalet. De bästa tolkningar, covers eller adaptioner besitter en närmast manisk insikt gällande källmaterialet. Det handlar inte bara om att kopiera allt ner till cellnivå, utan att förstå vad som måste bevaras men också justeras för att fungera då skådespelare skall gestalta karaktärer som tidigare bara funnits i litterär – eller i detta fallet animerad form.

Regisören Thomas Kail är i grunden en ytterst renommerad teater- och musikalregissör, hans arbete med den obeskrivligt hyllade Hamilton har gjort honom till en Broadwaylegend. Dock syns inget av denna lyster eller kreativa briljans då steget tagits till spelfilm. Ofta kan ovana och nervositet märkas av i vissa aspekter då det görs en förflyttning från exempelvis independent filmer eller teaterscenen in i filmens värld. Men sällan har en filmskapare framstått så skräckslagen som Kail då han står inför uppgiften att göra om Vaiana från ettor och nollor till kött och blod. Där mer självsäkra filmmakare hade kunnat justera, ändra och förstärka flertalet klassiska scener är Kail helt paralyserad av skräck vilket gör att han inte avviker från mallen en enda gång. Snart är det hela någon bisarr version av Gus Van Sants hopplösa Psycho, som försökte efterapa Hitchcocks original till patetiska längder, Vaiana signerad Kail gör detsamma. Det hela är så stelt och inrutat att det snart blir så pass livlöst att man kan fråga sig om det är nödvändigt att ringa räddningstjänsten för akut livräddning. Allting tycks göras efter en nitisk checklista, ingenting förmedlas med minsta omtanke, än mindre värme.

Inte ens de stunder som blivit storslagna fan-favoriter, som den nästintill odödliga låten ’’How Far I’ll Go’’ kan ramas in korrekt. Detta är ett spår som har tagit sin plats bredvid sanna Disney-sångklassiker som ’’A Whole New World’’ eller ’’Let It Go’’. De bästa liveartister kan sätta sina största hits i en ny kontext, bygga upp en spänning, förlänga intron eller placera dem bredvid andra låtar för att lyfta dem ytterligare. Kail hade kunnat bygga upp framförandet med en enormt laddad dramatik och låtit spåret vara en extatisk höjdpunkt. Istället slängs den fram på bordet utan minsta tillstymmelse till andakt, vilket leder till en gränslös antiklimax.

Och ungefär sådär fortsätter det, precis allt landar med samma vikt som majskrokar. Varenda scen är bara en hållplats, ett nödvändigt ont i stället för en härlig möjlighet att visa uppskattning. Catherine Laga’aia i huvudrollen, som mer eller mindre debuterar som långfilmsaktör, gör vad hon kan, hon har en naturlig karisma och utstrålning men det hjälper föga då Kail är upptagen med sin efterapning. Laga’aia känns vilsen och inte det minsta uppvaktad. Dwayne Johnson som upprepar sin roll från originalet är trött och platt, att kemin mellan dem är i det närmaste obefintlig hjälper inte. Visuellt är det hela också en total soppa, det är vackra färger och ett par – faktiska, Hawaii miljöer men detta ackompanjeras av ett antal scener med katastrofala digitala specialeffekter som gör att filmen ter sig som någon obehaglig AI-kreation.

Det enda som räddar Vaiana från att begravas till havs är att den är mestadels oförarglig. Det är en enda lång och ointressant axelryckning som inte besitter en enda inspirerad stund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

30 juni, 2026 by Elis Holmström

Filmrecension: Minioner & Monster – ett bittert antiklimax

Minioner & Monster
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 juli 2026
Regi:Pierre Coffin, Patrick Delage

I en otroligt stilig och – underbart, nördig introduktion får vi se filmhistoria sedd från animationsstudion Illuminations ögon. Det är en förutsägbar men otroligt underhållande sekvens, som med enkla referenser belyser några av populärkulturens största ikoner. Genom oerhörd ihärdighet har Illumination gjort de gula rappakalja-talande hantlangarna till moderna ikoner vad gäller familjeunderhållning. Där den ursprungliga Dumma Mej-serien börjar känna av sina många uppföljare, tycks Minionerna själva aldrig upphöra att roa.

Totalt sett är detta det sjunde äventyret för den gula truppen som introducerades för snart sexton år sedan. Vid denna tid brukar premiss och koncept vara förpassade till soptunnan, varumärket är starkt nog att appellera oavsett innehåll. Men märkligt nog är det utgångspunkten och flera av filmens idéer som är den största tillgången. Istället för att fortsätta utforska de olika eskapaderna med Steve Carells Gru är de fristående Minion-äventyren mer öppna inför att leka med karaktärerna och placera dem i än mer absurda situationer. Tanken att låta dessa – visuellt, fantastiska pajas-karaktärer leva rövare i ett 1920-tals Hollywood med drömmar om att göra storfilm är genuint briljant.

Men detta koncept utvecklas aldrig utan blir satt i baksätet. Genom stora delar av filmen verkar det finnas två vitt skilda visioner. Den ena är att förvekliga konceptet och grotta ned sig i att utforska filmindustrin med satir, galenskap och barnslig humor. Den andra vill mer än något annat föra tillbaka serien till sina mest traditionella banor, där det blir osammanhängande action, eviga jakter och innehållslösa upptåg. Desto mer filmen löper tycks den andra – och mer ointressanta, personligheten ta över.

Det snillrika konceptet och premissen blir alltmer bara en skugga. Det blir tonvis med ointressant action och otroligt röriga inhopp av tröttsamma karaktärer. Det riktigt minnesvärda figurerna som Christoph Waltz tokiga men sympatiska tyska demonregissör får vinka adjö till fördel för en genuint tramsig monsterkaraktär signerad Trey Parker.

Nog för att det aldrig känns så uppgivet och pliktskyldigt som i Dumma Mej 4 men snart är det bara fråga om den mest ihåliga rutin, alla förhoppningar och den energiska uppfinningsrikedomen från filmens introduktion är helt bortblåsta.

Det hjälper inte ens att Illumination fortsätter briljera vad gäller sina tekniska färdigheter. Minioner Och Monster är – precis som Super Mario Galaxy, en helt makalöst imponerande film vad gäller det estetiska. Det är otrolig detaljrikedom, fantastisk följsamhet och uttrycksfulla karaktärer. Att studion alltmer bygger en egen och nästintill lika talangfull spetskompetens vad gäller de mest avancerade filmer som datorteknik kan åstadkomma är djupt imponerande.

Tyvärr räcker inte detta till för att kompensera för att en underbar premiss förtas av ren och skär slapphet. Minionerna har uppenbarligen fler äventyr kvar att ge sig ut på, det är bara att hoppas att de nästa gång kan fullfölja sin potential och inte förvandlas till ett bittert antiklimax.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in