Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Teaterrecension: GROTTAN – autentiskt ungt perspektiv snillrikt konstnärligt gestaltat, Malmö Dockteater, 14 oktober 

by


 
Scen: Malmö Dockteater, 13 – 29 oktober 
Föreställning: Grottan
Av och med: Stina Kajaso
Scenografi: Sissel Romme Christensen
Ljusdesign och teknik: Olivia Grefve
Ljusdesign och teknik: Mattias Alheim
Musik: Eyal Sachar
Dekortillverkning: Jonas Truedsson
Produktionsledare: Ingrid Långström Einarsson
Producent: Agens Rosenberg
Konstnärliga ledare: Erik Holmström och Agnes Rosenberg
 
​
”Välkommen till det moderna primitiva. Välkommen in i Grottan” står det i programbladet som ligger på borden i betongfoajén i källarplan. Bubblet och guldet på stolsitsarna höjer stämningen hos den entusiastiskt fulltaliga skaran besökare. Vid baren står en artig ung man, publikvärden Alvar Johansson, i vit skjorta. Man betalar med swish. Vi välkomnas som en liten samling släktingar till att dela den drygt timmen långa upplevelsen. Efteråt inser man att det vi fått oss till livs är något av ett mångbottnat konstverk med high-technology från det modernaste inom scenografi. Den röda tråden kan sägas vara att i en humoristisk ton få ta del av en ung kvinnas inifrånperspektiv i mestadels mörka stunder, med allt ifrån slumrande begär till fantasier om yttre faror. På Malmö Dockteaters webbsida finns stödord som delvis fångar handlingen:
 
En föreställning i skräck.
Tar utgångspunkt i Neil Marshalls skräckrulle The Descent och Lennons värsta skrikperiod.
Lite Katarsis für alle
Möter
Carola i sin skrikigaste period
Möter väggen
Dör


Huvudpersonen, den enda på scenen, imponerar med sin självklara scennärvaro. Iklädd diverse glittrande eller flammigt ”lättklätt” med trassligt hår, interagerar hon också nära publiken i uppfinningsrika situationer. Tankarna går till ett barn som glupskt leker med ägd och fri kroppslighet. Omplåstrade små dockor skapar sinnebilder i egna små ytte-pytte-världar, eller hängandes i hål i taket, vid sidan om brutala större realistiska masker och köttbitar. Men varmt rött lysande björnskinn finns också som skyddar. Som frilagda betydelsefulla enheter som i Marie-Louse Ekmans målningar, fungerar scenografin som tagen ur både ungdomars vampyr- och skräckfilmer. Inledningsvis säger huvudpersonen sig, som i sagan om Rödluvan, för egen hand ha skurit sig ut ur ett odjurs mage. Från pjäsens början blir hon därför sedd som en hjältinna, såsom vi alla är i våra liv. Även Hitchcock-scenen med duschdraperiet o skrämda kvinnor inkluderas i handlingen. I en rolig interaktiv scen blir en herre i publiken inbjuden att jaga huvudpersonen… som då njuter av en liten stunds pirr… Det blir en tragikomik som förenar i skratt. Effektiv och gripande är scenen som ackompanjeras av ordet ”psykisk ohälsa” och avslutas i ett ”nerknycklande” till oändliga vårdköer och piller. Här tas verkligen pulsen på vår samtid. Till sist ställer hon sig frågan om hur en ”vacker död” kan se ut, och Godzilla (docka förd med hjälp av publiken) ätandets en vitklädd kvinna projiceras i nyaste videoteknik på väggen. Över allt fladdrar grottans mörka omslutande väggar vars projicerade bilder ger rymdupplevelser till målande nyskriven musik. Men så brakar allt samman.  Samtliga överraskande olika vindlingar hålls ändå ihop av en autentisk röd tråd. Såväl manus som bärande scennärvaro gör att man tycker sig verkligen ha följt en ung kvinnas världsbild.
 
Med fördel skulle skolklasser, men även unga vuxna, kunna använda Grottan som diskussionsunderlag. Teaterarbetare som behöver input i form av nya tekniker skulle också kunna se den och inspireras. Malmö Dockteater, vars verk jag tre gånger tidigare avnjutit, har gjort det igen (!). Med fingertoppskänsla har de visat sig vara en av Sveriges mest framstående nyskapande scener. En lång turné för pjäsen stödd av utökat anslag skulle vara en demokratigärning.
 
Fakta: Malmö Dockteater uppger att de känner ett starkt släktskap med allkonstnären Stina Kajaso vilket gjort att de bjudit in henne att göra detta nya verk. De gillar hennes oefterhärmliga scenspråk och konstnärliga egensinne och hur hon arbetar med objekt, video och även med dockor. Grottan skapades i nära samarbete med den internationellt verksamma scenografen Sissel Romme Christensen. Scenografen är också verksam i den danska Teater Graense-Loes sedan 15 år, där de utgår från unga människors synsätt och deras bildningsprocesser med en intention att ta pulsen på vår nutid. Med intresse också för kreativa läroprocesser är Grottans tillblivelse beskriven i en blogg: grottan.freaks.se. 
 
 
 
 

 
 

Arkiverad under: Scen

Musikrecension: Ale Möller och Xeno Mania  – Lusten till det främmande, Malmö Folk Festival, 13 – 16 oktober

by

I


​
Arrangör: Palladium Malmö (samarbete med Malmö Folk Festival)13 okt
Mandola, flöjter, dragspel, hackbräde, harpa: Ale Möller
Saxofoner: Jonas Knutsson
Percussion: Liliana Zavala 
Piano: Johan Graden
Trummor: Robin Cochrane
Saxofon: Anna Malmström
Trombon: Karin Hammar
Nyckelharpa: Erik Rydvall 
Bas: Felisia Westberg
​
När den flerfaldigt prisade och internationellt kände världs- och folk- musikern Ale Möller 2021 firade 50 år som scenartist gjorde han det med ett stort verk – för att hylla lusten till det främmande – Xeno Mania. Verket som från början var en beställning från Sveriges Radio utmynnade i ett album och är nu grunden för nya framträdanden, denna kväll med ett niomannaband. Fyra stora inspiratörer säger han har färgat verket: en grekisk amanes-sångare, en indisk baul-guru, en legendarisk dalaspelman och en riti-spelare från Västafrika. Malmö Folk Festival presenterar Ale Möllers musik som något som aldrig blir mainstream utan lyckas kombinera det traditionella med nytt och angeläget. Själv oinvigd hörde jag helt kort med nyfiket öra delar ur Xeno Mania på Kulturfestivalen i Stockholm i år. Min förväntan inför kvällen, som också inviger festivalen i Malmö, är hög. 
Då albumet gavs ut 2021 förklarar Ale Möller i en intervju (MTA-productions hemsida): 

–       Det är klart att jag funderat på vad som drivit mig i alla år. Framförallt har jag alltid blivit stimulerad och upprymd när det är något jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig xenoman! Andra är på ett annat sätt och blir obehagliga till mods. Jag tror inte att man ska moralisera om detta. Moralisera skall vi däremot föra när politiska krafter exploatera zenofobi och gör politik av den, säger Ale.
 
När Malmöpågen Ale Möller inleder på äkta malmöitiska, och ser ut över den övervägande jämngamla publiken, talar han ödmjukt och hans glädje till musiken smittar av sig. Verket Xeno Mania, blir i sammanhanget lätt att tolka – utifrån hans livsverk inom musiken – som ett moget avvägt statement, ett vidare budskap. Hedrande är också att han till framträdandet tycks ha valt de bästa unga musiker som går att finna, och på så sätt lyft fram nästa generation. Han har i sitt liv haft förmånen att få resa ut i världen och inhämtat inspiration, något som inte är alla förunnat, säger han från scenen.

De minuter som konserten varar flyger i väg buret av ett mycket levande och vackert musikaliskt hantverk. Trots sin traditionella något fasta form – lite tagen från gången i klassisk fri jazz och funk-komposition – överraskar varje låt alldeles lagom mycket och innehåller även exotiska inslag. Den frihet som musikerna var och en får i sin tilldelade improvisationsdel ger också precis dem möjlighet att sprida den glädje ett fritt musicerande kan ge. Enkelheten som ram plockar fram det bästa ur varje musikers förmåga. Scenen är din ”hitta på något” som Alle Möller sa till trombonisten Karin Hammar som inledde sista numret. Tankarna går till vad folkmusik egentligen är – en mer jämsides gemenskap som uppstår mellan musiker och publik, om inte i en lada, så just vid en folklig festival. Vi är där för att njuta i gemenskap, inte för att bedöma och imponeras. Låtarna komponerade till minne av fyra bortgångna vännerna ger kvällen en nostalgisk tillbakablick, men skapar också en hyllning till musik i stort. Blandningen av nästan lika många män som kvinnor på scenen, äldre och yngre, formar också en bild av vad musik borde vara – främst en gemenskap. 

Utöver Ale Möllers fina musikaliska insatser och täta interaktion med samtliga i sitt gäng – men främst nyckelharpisten Erik Rydvall – visade alla musiker en fantastisk glädje och ett musikaliskt och samstämt topphantverk. Men särskilt vill jag nämna Anna Malmströms utstående insatser på olika blåsinstrument. Otroligt levande och träffsäkert hanterade också Liliana Zavala olika slagverk, för att inte tala om Karin Hammar på trombon i sista numret!  
 

Arkiverad under: Scen

Rapport från Psykoterapimässan 2022 – Att arbeta med psykoterapi i en föränderlig värld – vad behövs och vad får effekt?

by


Bilden: Doktor i religionskunskap, psyko- och gruppterapeut och handledare, Christina Lloyd, presenterar ett material för arbete med ungdomar och meningsskapande.
Tid: 4, 5 oktober
Plats: Älvsjö
Arrangör: Akademikerförbundet SSR, Psykoterapeutföreningen SSR, Psykoterapistiftelsen

Årets Psykoterapimässa omfattade allt från en praktikers vardag i den tillgängliga allmänvården, inom exempelvis psykiatrin – till den vård privata psykoterapeuter ger, influerade från Europa, i former som saknar understöd i Sverige i dag. Frågan väcktes om vår föränderliga värld med klimatkriser och krig och skolskjutningar kanske behöver ett bredare utbud och förändrade vårdformer. Omkring 50 besökare åhörde varje föredrag, men mässan var i sin helhet decimerad och småskaliga aktörer saknades. Via montrar var bland annat Natur och Kultur, Sveriges Kommuner och Landsting (SKR), Akademikerförbundet (SSR), Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi, Institutet för Visualiserande Psykoterapi – Symboldrama, representerade. En särskild fond visade sig vara upprättad inom SKR till Ing-Marie Wieselgrens minne för hennes stora initiativ för psykisk hälsa. Projektet, ursprungligen ett uppdrag från regeringen, är pågående och högaktuellt inom ramen för SKR i dag. En glädjande nyhet var också den nya evidensskapande forskningen för visualiserande psykoterapi, VPT-S, som psykoterapeuten, psykoanalytikern, handledaren, och författaren Marta Cullberg Weston presenterade. Med stöd i den senaste hjärn- och minnesforskningen har metoden tillsammans med hypnosterapi, EMDR och angränsande former blivit alltmer populär inom inte minst traumabehandling samt behandling av utbrändhet.

Då föredragen ibland låg fem parallellt var en helhetsbild svår att få. Och tyvärr missade undertecknad inledande panelsamtal och avslut. Men stort var att Paul Perris vid Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi, i sitt föredrag om Schematerapi, nämnde och uppmanade till en diskussion om etisk stress. Han avsåg den stress som psykoterapeuter upplever, exempelvis frustrationen att inom rådande ramar inte kunna möta behovet man just inringat. Etisk stress, nämnde han, kan också orsakas av de nya riktlinjerna som reducerat samtalstiden till endast 25 minuter. KBT är annars känd för att var den form av terapi som överlevt, och anpassats bäst till landstingets och Socialstyrelsens krav. Intressant är därför att även KBT-are upplever att en gräns är passerad för hur deras tillgängliga psykoterapiform bedrivs och kringskärs idag. Innehållet i och efterfrågan på de filosofiskt inspirerade existentiella terapiformerna i dag, väckte också frågan om dagens psykoterapi möjligtvis är alltför naturvetenskapligt orienterad. Kanske liknar dagens modeller alltför mycket den somatiska vården. Här vill jag nämna främst föreläsare och psykoterapeut och utbildare Elisabeth Serranders ögonöppnande föredrag om existentiell terapi samt Christina Lloyds (se bildtext o bild) föredrag om bl.a. sin avhandling med empiri från unga terapipatienter – som b.a. utmynnade i materialet Meningen med mig – ett material för arbete med ungdomar och meningsskapande som nu används runt om i landet. Christina arbetar även med dessa frågor i SKR:s delarena Meningskapande i vår tid.

Slutligen kan sägas att konferensens breda program även borde kunnat intressera allmänheten generellt. Ett samhälle definieras, säger vissa, utifrån hur väl det tar hand om de sina med stora behov.

Musikrecension: En musikalisk familjefest – Eric Bibbs liveinspelning Scalateatern

by

Scen: Scalateatern 30 sept 2022 
Artist: Eric Bibb
Gästartister: Sarah Dawn Finer, Rennie Mirro (son), Ulrika Bibb (fru)
Steelgitarr: Johan Lindström
Fiol: Esbjörn Hazelius 
Munspel: Greger Andersson 
Gitarr: Christer Lyssarides 
Kora: Lamine Cissokho  
Trummor: Olle Linder 
Producent: Glen Scott
Musical director: Glen Scott (spelar även bas) 
Stråkkvartett: (presenterades endast med förnamn)
 
Att vara med om den nästan tre timmar långa inspelningen på Scala är som att vara gäst vid en musikalisk familjefest med stor värme. När Eric Bibb, med sina fem medtagna gitarrer, från scenen påminner oss om bluesens roll i svåra tider, håller man med. Timmarna ge en insikt i vad folkmusik – till skillnad från konserter man enbart ska stilla beundra o imponeras av – kan ge. Eric verkar här efter ett långt musikerliv vilja bjuda på hela sin bredd som artist. Hans kontakter och förmåga att, som i kväll, samverka med absoluta toppmusiker från folk-, blues- och jazzvärlden är imponerande och en fröjd att få njuta av. Men ett mer avskalat eget uttryck hade också hållit långt. För en musikintresserad var det samtidigt underhållande att får ta del av interaktionen musikerna emellan, vid de många omtagningarna. Har man enbart dansat i en varm källare vid Mariatorget där Eric spelade blues under 80 – 90-talet, vidgade kvällen verkligen bilden av honom som artist.
Hans bakgrund i familjens stora musikervänkrets i New York/USA och deltagandet i kampen på 60-talet för de svartas rättigheter under Martin Luther Kings tid, väcker initialt ett intresse för hans texter. Erics far var också musikartist, Leon Bibb, men också motståndsman. Som barn pratade Eric gitarr med självaste Bob Dylan. Av de flera fantastiskt musikaliskt fint arrangerade låtarna under kvällen, så var det nog framför allt just i de bluestunga, med autentiskt material, som publiken blev helt nockad av. De (ofta) sju musikerna på scenen samverkade där starkt under hans ledning och temperaturen i rummet höjdes rejält. Men i sin helhet gick kvällen i kärlekens och helandets tecken, vilket sannolikt Erics personlighet fått styra. Anekdoterna ”extradottern” Sarah Dawn Finer och sonen bjöd på gav också fina vinkar om det. Eric har både stöttat musikervänner, lett barnkörer, sjungit godspel vid sidan om sina 40 album och flertalet turnéer. 
Förutom det egna fina gitarrspelet kvällen igenom vill jag särskilt nämna: Autentiska blueslåten med textraden ”..true story”  om ett minne från afroamerikanska Rosewood i Florida, sången och samspelet med stråkkvartetten i finstämda New world is going to come (titel?), det fina framförandet och texten i One-Ness Of Love med Sarah Dawn Finer, härligt ös med alla musiker i flera låtar efter paus, samt det värmande extranumret med refrängen Wish I was a ..in the ground då alla kom fram på scenen. 
Nu väntar turnéer i England, Frankrike och Australien men även i Sverige, och man kan bara önska lycka till!
(OBS! Kulturbloggen har skrivit om Eric Bibb genom åren. Läs särskilt Mats Hallbergs senaste recension av nya albumet Dear America, 8 okt 2021.)

Arkiverad under: Scen

Scen: O Agora Que Demora – En stund som dröjer

by


Plats: Gästspel på Orionteatern

Föreställningar: 23, 24, 25, 26 september 

Samproduktion mellan Riksteatern, Théâtre National Wallonie-Bruxelles, Ruhrtriennale/Allemagne, SESC São Paulo, Comédie de Genève/Suisse, Odéon-Théâtre de l’Europe/France, Teatro Municipal São Luiz – Lisbonne/Portugal, Festival d’Avignon/France, Le Maillon-Théâtre de Strasbourg Scène européenne/France och Temporada Alta/Espagne

Konstnärligt team

Av och regi: Christiane Jatahy  
Scenografi och ljusdesign: Thomas Walgrave  
Filmregi: Paulo Camacho  
Musik: Domenico Lancelotti och Vitor Araujo  
Ljuddesign: Alex Fostier  

Turnékoordinator: Henrique Mariano  
Filmredigering: Christiane Jatahy och Paulo Camacho  
Kamera: Paulo Camacho  
Andra kamera: Thomas Walgrave  
Mixning: Breno Furtado och Pedro Vituri  
Scenmästare & videoteknik: Stefano Serra  
Scentekniker: Dimitri Wauters  
Ljustekniker: Isabel Scheck, alternatively with Juan Borrego  
Ljudtekniker: David Defour, alternatively with Jeison Pardo Rojas  
Scenografi och kostym: Ateliers du Théâtre National Wallonie-Bruxelles  

Medverkande

Abbas Abdulelah Al’Shukra, Abdul Lanjesi, Abed Aidy  
Adnan Ibrahim Nghnghia, Ahmed Tobasi, Banafshe Hourmazdi  
Bepkapoy, Blessing Opoko, Corina Sabbas, Emilie Franco  
Faisal Abu Alhayjaa, Fepa Teixeira, Frank Sithole, Iketi Kayapó  
Irengri Kayapó, Isabel Novella, Ivan Tirtiaux, Jehad Obeid, Joseph Gaylard  
Jovial Mbenga, Kroti, Laerte Késsimos, Leon David Salazar  
Linda Michael Mkhwanasi, Manuela Afonso, Maria Laura Nogueira  
Marie-Aurore d’Awans, Maroine Amimi, Mbali Ncube, Melina Martin  
Mustafa Sheta, Nambulelo Meolongwara, Noji Gaylard, Ojo Kayapó  
Omar Al Jbaai, Phana, Pitchou Lambo, Pravinah Nehwati, Pykatire  
Ramyar Hussaini, Ranin Odeh, Renata Hardy, Vitor Araújo, Yara Ktaish  

Den brasilianska regissören Christiane Jatahy låter i ett multimedialt verk publiken möta flyktingar från hela världen i ett pågående samtal utifrån det klassiska eposet Odysseus, mannen som är på väg hem till sin maka efter ett långt krig. I en samproduktion med Riksteatern har verket svensk premiär på Orionteatern och framförs under fyra kvällar med hjälp av elva skådespelare, handkameror och bra ljud- och filmteknik. Samtliga interagerar med varandra och med publiken – samtidigt som de för dialoger med personer ute i världen via en stor filmduk. Premiären skulle ägt rum under våren 2021 men blev uppskjuten på grund av pandemin, men gruppen har redan en kritikerrosad turné i världen bakom sig.

Jathays ursprungsidé var att besöka flyktingförläggningar och möta personer som tvingas fly på grund av ekonomi, krig och miljökatastrofer och berätta ur deras perspektiv. Resultatet blev denna konstnärliga undersökning där Odysséen fungerar som en förenande myt varigenom flyktingarnas egna historier blir speglade. Flyktingarna i olika åldrar från olika länder läser tillsammans med teatersällskaptes lilla filmteam delar av handlingen och drar sedan paralleller till egna upplevelser. 

I detta multi-mediala-cross-over-verk känns det som ett verkligt möte uppstår med personerna i filmerna från världens alla hörn. Musiken, skådespelarna i rummet och att vi alla gör rörelser och dansar gör det svårt att passivt bara låta allt passera. Ett ”nu” i gemenskap uppstår. Jathays lyckas på många sätt överbrygga flera sorters gränser och ge oss ett minne. Värmd kliver jag ut med funderingar kring vilka behov vi människor har som göra att vi just kan behålla oss mänskliga. Totalt bleknar höjda elräkningar och matpriser bort. Föreställningen ger också en kollektiv stund att ta in hur framtiden med klimatflyktingar kan bli. Att kunna kalkylera med en självklar och lugn morgondag blir framöver ett nöje för allt färre.

  • Vi är ett mycket litet team, tre personer, fotografen, jag och Thomas Walgrave som har hand om det konstnärliga, ljus och ”scenografi”. Och vi reser med en mycket liten resväska. På varje plats stannar vi två eller tre veckor, samtalar, lär känna människorna. I Jenin på Västbanken till exempel bodde vi i lägret och Ahmed Tobasi, konstnärlig ledare för Freedom theatre i Jenin, blev också vår kontakt med människor i det stora flyktinglägret, säger Christiane Jathays (DN 10/9).
  • Vi har tagit den här historien till olika platser på jorden där människor lever odysséer i dag, vi har varit i Palestina, i Libanon, i Sydafrika, i Grekland och Brasilien och på alla platser har vi arbetat med skådespelare som berättat Odysseus historia för människor där. Och genom den kunnat berätta sina egna historier, säger Christiane Jathays (DN 10/9).

Christiane Jatahy är som artist medlem i CENTQUATRE-PARIS (France) och medlem vid l’Odéon – Théâtre de l’Europe (France) och Schauspielhaus Zürich (Suisse).  Föreställningen får stöd av: The Freedom Theatre (Palestine), Outreach Foundation (South Africa)

Arkiverad under: Scen