Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv

by

Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 februari 2017

Ett drama baserat på den finländska boxaren Olli Mäkis liv. När han 1962 skulle boxas mot Davey Moore om VM-titeln i fjädervikt väntade hela Finland på hans match och förväntade sig en seger. Han skulle bara koncentrera sig på sin träning och gå ner de drygt tre kilo han behövde för att boxas i fjädervikt. Hans tränare Elis Ask, själv gammal boxare skall sköta allt annat. Men runt Olli börjar en cirkus med fotosessioner, filminspelning och sponsormöten. Ju mer hans tränare Elis trivs i rampljuset och pushar Olli att framträda desto sämre mår Olli. Dessutom har han träffat Raija och blivit kär. En skitdålig timing enligt Elis.

Regissören Juha Kuosmanen har gjort en film som är rakt berättad om Ollis vånda inför all uppståndelse och hans längtan till sin kärlek. Filmen är svartvit vilket bidrar till att den nästan blir som en dokumentär. Det är en film om finsk idrottshistoria men mer ändå en film om livet runt boxningsringen. Men små medel visar han vad som är äkta och fasad. Jarkko Lahti som Olli förkroppsligar myten om den finska mannen som fåordig och tillbakadragen, en motvillig hjälte.

Raija (Oona Airola) är hans jordnära flickvän. Elis (Eero Milonoff) som njuter av uppmärksamheten och lever på Olli får själv bocka för sponsorer och överklass.
Det är film som prioriterar karaktärer mer än historien vilket gör att man tappar lite av intresset när man har sett vilka personerna är.

Filmen är nominerad till Jussipriset i många kategorier. Jussipriset är Finlands motsvarighet till Guldbaggen. En pikant detalj är att verklighetens Olli och Raija promenerar hand i hand i en slutsekvens.

Filmrecension: Handmaiden – magnifik

by

Handmaiden
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 januari 2017

Den koreanska filmen ”Handmaiden” är regisserad av Park Chan-wooks. Den är baserad på Sara Waters bok Fingersmith. Filmen utspelar sig i det moderna Korea på 1930-talet.

Det är en komplicerad historia om hur den unga ficktjuven Sook-Hee blir kammarjungfru hos Lady Hideko för att lura henne på förmögenheten. Lady Hideko som bor hos sin morbror och uppfostrats till att läsa erotiska historier för publik. Bakom komplotten står en man som inte räknar med de känslor som uppstår mellan Sook-Hee och Lady Hideko. Vem som lurar vem och hur historien utvecklar sig är ett omtumlande drama likt de historier man ofta ser i operor. Men det här är en mustigare historia med mycket våld och sex både fysiskt och psykiskt. Filmen är uppdelad i tre delar. I första och andra delen får vi se två olika versioner av historien och i tredje delen kommer facit.

De vackra bilderna och miljöerna bidrar till att filmen ibland känns som en saga ibland som en skräckfilm. Träd med dinglande rep och mörka korridorer.

En historia om kärlek, svek och hämnd precis som i sagorna. Det är också en film som visar långa och ingående sexscener. Äldre mäns unkna fantasier om unga flickor förklätt till ett intresse för poesi. Kammarjungfruns betydligt grövre uttryck. En film om de som har makt och de som måste underkasta sig. Och hur allt ibland blir omstörtat. En fantastisk historia och det är egentligen bara en sak som saknas. Man blir inte känslomässigt gripen trots fina skådespelare. Det är en film med mera handling än hjärta men ändå magnifik.

Filmrecension: Exfrun – ett svenskt relationsdrama

by

Exfrun
Betyg 4
Premiär den 17 februari 2017

Inledningsscenen med ett par kvinnoben på höga klackar som förenas med ett helt gäng tjejer sätter målet. En grupp tjejer på möhippa, starka och fria. Vår målsättning är att inte förändra oss själva. Att inte anpassa oss.

Filmen Exfrun skildrar tre kvinnor i olika faser av livet. Det är en film man känner igen sig i. Och känner man inte igen sig själv så känner man garanterat igen systern eller väninnan i den. Det är en film som visar kvinnors roller men också hur vi formar dem i våra relationer. Hur lätt det är att inta en förväntad roll.

Filmen är uppbyggd som tre separata historier. Flickvännen (Ellen Olaison) som nykär vill vara med sin pojkvän hela tiden. Frun (Nina Zanjani) som driver jämställdheten in absurdum i ett äktenskap där glädjen har försvunnit. Exfrun Maria Sundbom) som delar vårdnaden om barnen med tidigare maken. Hon som känner sig förfördelad och spelar ut sina förlorade illusioner på barnen.

Det är film som är skickligt gjord. Med genomskådande blick har regissören format sina karaktärer. Alla tre kvinnorna framställs naturligt och nära av sina skådespelerskor. Dessutom gör Robin Keller som den jämställde maken ett fint porträtt. Det vardagliga livet är exakt beskrivet i många härligt filmade scener. Inga stora händelser sker men man blir engagerad. Regissören Katja Wik ville skapa en film som gav utrymme för reflektion. Det har hon lyckats med. Den här filmen skulle kunna användas på skolornas utbildning i jämställhet och som underlag till en kurs. Samtidigt som den är underhållande som få svenska filmer.
Den innehåller både skratt och eftertanke och är väl värd att ses.

Filmrecension: Den okända flickan – en deckarhistoria med ett annorlunda mål

by

Den okända flickan
Betyg 3
Svensk bioPremiär den 24 februari 2017

Den okända flickan är ett drama om moral av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne. Filmen är en deckarhistoria med ett annorlunda mål.

Jenny (Adéle Haenel) är en ung läkare som vikarierar på en läkarmottagning i ett utsatt område i Liège i Belgien. När det ringer på dörren efter stängning säger hon åt sin praktikant Julien (Olivier Bonnaud) att inte öppna. Dagen därpå får hon reda på att en ung flicka har hittats död i närheten. Genom övervakningskameran får hon en bild av flickan som ringde på hennes dörr och sedan hittades död. Men ingen vet hennes namn eller identitet. Styrd av samvetskval och moral börjar Jenny en detektivresa efter flickans identitet. Med övertygelsen att flickans familj måste få veta vad som hänt börjar hon sitt sökande.

Filmen vill belysa frågorna om moral och humanism. Har hon ett personligt ansvar för flickans död och hur långt sträcker sig det ansvaret? Varför känner hon ett så stort moraliskt ansvar? Ingen anklagar henne och mottagningen hade faktiskt varit stängd en timme när flickan ringde på. Som någon säger ” Det var ju inte du som dödade henne.” Ändå är Jenny fixerad vid att söka reda på den okända flickans identitet. På mottagningen är hon allvarlig och engagerad i patienternas kroppar men också deras livsvillkor. I hennes telefon ringer ständigt patienter med olika problem. Vi får inte veta något om Jennys liv utanför läkarrollen. Kanske ligger svaret på varför hon blir så engagerad i hennes läkarroll eller i hennes personlighet. Ändå känns Jenny både okänslig och utan värme trots sitt stora engagemang i sökandet. Filmen är ganska sorglig och de gånger Adéle Haenel ler kan räknas på ena handens fingrar. Till ljuspunkterna i filmen är patienternas persongalleri.

Bröderna Dardenne har gjort många kända filmer bland andra Rosetta, Barnet, Sonen och Pojken med cykeln. Deras filmer skildrar ofta socialt utsatta miljöer med människor med problem. Skildringar av människor som ofta görs med stort socialt patos. Att filmen vill skildra att Jennys val inte är rationella utan påverkas av många faktorer är intressant. Att hon är så fixerad vid offrets identitet men inte vem som är mördaren blir en del av historien. Verkligheten inte är svartvit utan har många nyanser. Men eftersom vi inte får känna Jenny blir hennes handlingar och hennes person svårt att få ihop. Det gör att filmen blir ambivalent. Det som är dess styrka blir samtidigt dess svaghet.

Filmrecension: Elle – mycket sevärd

by

Elle
Betyg 4
Premiär den 13 januari 2017

Eller är ett kriminaldrama som fått pris för bästa utländska film och bästa kvinnliga huvudroll på Golden Globes filmgala 2017.

Michèle Leblanc (Isabelle Huppert) är en framgångsrik affärskvinna i dataspelbranschen. Hon är en stark och självmedveten kvinna med total kontroll över sig själv och omgivningen. Hennes känslokalla sätt präglar hennes relationer
i familj och kärlek. När hon brutalt blir våldtagen i sitt hem av en maskerad man gör hon ingen anmälan till polisen utan försöker själv hitta våldtäktsmannen.

Den nederländska regissören Paul Verhoeven har tidigare gjort bland annat Robocop 1987 och Basic Instinct 1992. Här har han gjort en stark och överraskande film efter Philippe Dijans roman ”Oh …”.

Elle är en film om våldtäkt som vänder på perspektivet till ett mer feministiskt håll. Michèle är inte bara ett våldtäktsoffer. Hon är en 50-årig frigjord kvinna och hon har sexuella relationer. Hon har makt över sitt liv Hon har ett förflutet och hon har en familj och vänner omkring. Filmen handlar mycket om sex och våld men också mycket svart komik. Filmen är spännande och spänningen håller i sig hela filmen. Den är också mycket roande och tragisk.

Att Isabelle Huppert fått priset som bästa kvinnliga huvudroll är välförtjänt. Det är hennes film och hon gör sin roll suveränt. Men också birollerna är intressanta. Sonen (Jonas Bloquet) med sin hetlevrade flickvän , machoälskaren (Christian Berkel) och modern (Judith Magré) bidrar till komiken och satiren i filmen.

Filmen har vissa likheter med den nu bioaktuella Nocturnal Animals med framgångsrika affärskvinnor och psykologiska motiv. Känslan i filmen är liknande även om den filmen är våldsammare. Jag tycker att även den här filmen är mycket sevärd. Suveräna skådespelare, bra manus och en duktig regissör har gett en lyckad film.