Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: American Made – underhållande med bra flyt men utan större djup

by

American Made
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 augusti 2017

Filmen grundar sig på den sanna historien om den amerikanska TWA-piloten Barry Seal. Han rekryteras av CIA för spionuppdrag på de kommunistiska rörelserna i Centralamerika. Med ett litet modernt flygplan ska han ta de bilder som den amerikanska underrättelsetjänsten önskar. Bilder som i dag tas med drönare togs under 1980-talet med spionplan. Genom detta blir han inblandad i Medellinkartellen med smuggling av kokain till USA. Uppdragen utvidgas hela tiden och han flyger allt. Han gör stora pengar, riktigt stora pengar, på sina flygningar. Men det är inte pengarna som styr honom. Kanske går det inte att säga nej när man har börjat. Han är en flygande kurir som utför alla uppdrag.

Det här är en actionfilm med flyg över hav och trädtoppar, samtidigt en skildring av amerikansk underrättelseverksamhet. Regissören Doug Liman har gjort en actionfilm och en politisk thriller i samma film. Han borde ha bestämt sig för vilket han ville satsa på . Båda temana är spännande men nu känns filmen lite halvhjärtat både ock. USA:s agerande i Nicaragua var en massiv inblandning i ett annat land och den ledde också till Iran-contras skandalen. Jag stör mig också på att alla från Centralamerika är schablonmässigt skildrade som hetlevrade vapenälskande killar.

Barry Seal spelas av Tom Cruise. Han gör Barry Seal till en leende och skämtande man som inte visar några känslor. Ingen ångest eller rädsla för svåra flygningar eller betänkligheter över uppdragen.
Det gör honom inte trovärdig och det är också filmens svaghet. I början av filmen får vi höra att han gått ut som etta från pilotutbildningen. Vi får också se när han gör en manöver med sitt passagerarplan bara på skoj och skyller på turbulens. Kanske kan man ana en viss personlighet eller längtan efter äventyr. Det skulle ha varit intressant att se ett djupare porträtt och vad som drev honom. Även relationen till makan Lucy Seal spelad av Sarah Wright är lättvindigt skildrad. Den mest spännande personen blir Monty Schafer från CIA görs av Domhnall Gleeson. Hans sympatiska agent har många bottnar och bevekelsegrunder.

Det är underhållande film med bra flyt men utan större djup. Om man gillar underhållning så är den klart sevärd.

Filmrecension: Villebråd – en annorlunda kriminalhistoria

by

Villebråd
Betyg 4
Svensk biopremiär den 29 september 2017

Det här är ett drama/ kriminalhistoria från Polen och dess titel i hemlandet är Pokot.

Filmen utspelar sig på den polska landsbygden, mitt i naturen och med många djur. Rådjur, hjortar, rävar och inte minst vildsvin är ständigt närvarande. Rådjur och hjortar kikar fram bakom buskar och vildsvin kommer grymtande bland husen. De är också huvudpersonen Duszejko stora kärlek. Den stridbara och energiska lärarinnan är en kvinna som älskar djur och astrologi. Hon är en kvinna som säger vad hon tycker och hon anser att jakten på djur är detsamma som mord. Hon lider också med de rävar som sitter inlåsta på rävfarmen i små burar. När ett antal mord på jägare sker i trakten blir hon indragen i brottsutredningen. Jägarna hittas med sina villebråd och ofta med spår av djur runtomkring kroppen. Duszejko bär fram budskapet att djur är lika viktiga som människor. Hon gör det med frenesi ibland gränsande till galenskap. Men hon har motstånd från jägare och polisen. Till och med prästen betonar att djuren har ingen själ och människan är viktigast.

Regissören Agniezka Holland har gjort ett drama som kan jämföras med Twin Peaks. Samtidigt är det mycket polskt både i miljö och karaktärer. Hon har återvänt till Polen efter att ha regisserat i USA, bland annat serier som The Killing och House of Cards . Duszejko spelas av Agniezka Mandat -Grabka, som är välkänd i Polen. Hon gör en kvinna med mycket karaktär och styrka och hon gör det bra. Hon visar bilden av de äldre starka kvinnor man ofta förknippar med Östeuropa. De som fått kämpa för överlevnad men ändå har mycket hjärta för omvärlden. Även övriga roller är väl besatta och speciellt de äldre männen skulle man kunna hitta i vilken by som helst på landsbygden. Med korta inslag från personernas barndom

Jag tycker om filmen för dess karaktärer och för att de känns så äkta. Av mordhistorien blir det mystiska det mesta minnet och upplösningen oväntad. Det man också tar med sig från filmen är just kampen mellan de som accepterar jakt och slakt och de som är emot dödande av djur. Där kan filmen ge mycket att tänka vidare på.

Filmrecension: Hemma i Hampstead – en hjärtvärmande historia

by

Hemma i Hampstead
Betyg 3
Premiär den 28 juli 2017

Emily, Diane Keaton, bor i utkanten av Hampstead Heath i den fascionabla stadsdelen Hampstead. Emily är änka med en vuxen son, James Norton, och har ett volontärarbete i butik. Hennes bekanta försöker få henne att gå på dejt och sammanför henne med en man, Jason Watkins. Hennes artig leende som långsamt stelnar vid hans uppvaktning säger mer än ord hur den uppvaktningen går.

En kväll när hon prövar en gammal kikare får hon syn på Donald, Brendan Gleeson, som badar bland näckrosorna i parken. Hamstead Heath är en stor park med skogar, dammar och sjöar. Donald bor i parken men har ingen vacker stuga, mer som ett hopplock av olika brädor till en bostad. När hon stöter på honom är han tvär och butter. Men kontakten mellan honom och Emily utvecklas. Parken skall exploateras av ett byggbolag. Donald får slåss för sin rätt att bo kvar i det kyffe han byggt för länge sedan och det blir Emily som stöttar och trycker på.

Historien är inte särskilt realistisk men sägs vara inspirerad av en sann historia. Filmen är gjord utan större dramatik mer som en feelgoodhistoria. Att en så etablerad person som Emily faller för någon som skulle kunna betecknas som hemlös hör ju inte till vardagshändelser. Jag tycker ändå att personerna i filmen känns äkta. Brendan Gleeson i rollen som Donald med stort skägg, stadig och kraftfull är mannen som inte krusar för någon. Envis och istadig men samtidigt en person som inte tror att han har någon chans mot samhället. Som inte ger något till samhället men inte heller begär något av samhället. En man som helst vill vara ifred. Diane Keaton är en fantastisk skådespelerska. Som välbeställd och bildad faller hon för en man som har valt att leva utanför samhället. Något som påverkar hennes egen utveckling och framför allt provocerar omgivningen.

Trots det lättsamma anslaget kan man ändå fundera på varför det är så provocerande med personer som ställer sig utanför samhället. Främst är dock filmen underhållande och hjärtknipande. En lättsam historia med kärlek efter medelåldern med flera utmärkta skådespelare. Regissören Joel Hopkins har gjort ett bra jobb.

Filmrecension: Vilse i Paris – en slapstickskomedi av bästa slag

by

Vilse i Paris
Betyg 4
Svensk biopremiär den 9 juni 2017

En komedi i regi av Fiona Gordon och Dominique Abel. De har också huvudrollerna tillsammans med Emmanuelle Riva. Filmens orginaltitel: Paris pieds nus.
En komedi där skådespelarna uttrycker mer med sina kroppar än ord kan göra.

Fiona, en bibliotekarie i Kanada, får ett brev från sin gamla moster Martha i Paris.
Mostern är gammal och ska bli placerad på ett hem, något som hon absolut inte vill.
Därför skriver hon och ber om hjälp. Fiona tar sin ryggsäck, modell större, med Kanadaflagga på toppen och reser till Paris. Väl där händer mycket olyckor och incidenter och mostern är dessutom försvunnen. Hon får snart en beundrare i uteliggare Dom och de hamnar i de mesta fantastiska situationer. Moster Martha har sina egna små nöjen.

Handlingen utspelar sig under några dagar och nätter i Paris. Personerna befinner sig ständigt i olika nödlägen. Som en slags pardans drivs handlingen framåt. De kämpar emot varandra och de hjälper varandra . Inget ämne är för känsligt att ta upp och driva med. De är en komedi men med allvarliga ämnen.

Filmen är suveränt uppbyggd av olika slapsticks och skådespelarna använder sina kroppar som instrument. De har jämförts med Jacques Tati och Buster Keaton och de för genren ett steg vidare. Jag sitter hela tiden och väntar på nästa scen och jag behöver inte vänta länge. Som ett pärlband kommer scenerna och de är helt underbara och måste ses. När Fiona och Dom dansar uppstår ljuv musik och hela restauranten påverkas. När Dom får restaurangbordet bakom toalettdörren tänker jag på Chaplin. Till och med en så enkel sak som när en joggare skall ta en bild på Fiona på en bro blir stor komedi. Det händer otroliga saker samtidigt tänker jag att de skulle kunna hända. Man skrattar åt dem men känner samtidigt igen sig själv. Fiona är den mest aparta hjältinna jag sett och hennes kroppsspråk är fantastiskt.

Dominique Abel och Fiona Gordon har arbetat tillsammans sedan 80-talet med fysisk teater och film. De har också arbetat med Bruno Romy som har bakgrund som clown. Med den erfarenheten och med ambitionen att gestalta människors brister har de skapat en varm och kärleksfull film. En annorlunda och skön komedi.

Filmrecension: Så länge hjärtat kan slå – en film om ett angeläget ämne

by

Så länge hjärtat kan slå
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 juni 2017

En film som bygger på romanen ”Att hela de levande” av Maylis De Kerangal. En bok som har fått många priser och stor uppmärksamhet i Frankrike. Filmen är regisserad av Katell Quillévéré.

När 19-åriga Simon vaknar på morgonen bredvid sin flickvän är det en fin dag. Han ska till havet för att surfa med sina vänner. Kameran följer honom när han cyklar ner för de brantaste backarna och när han surfar på de största vågorna. Så börjar filmen och man förstår att han är en vältränad ung kille. Ung och kär och nästan odödlig. Ändå väntar man hela tiden att något skall hända i vågorna.

I en annan stad bor en medelålders kvinna vars hjärta växer. Hon blir svagare förvar dag och hon behöver ett nytt hjärta. Men hon är inte säker att hon vill ha en annan persons hjärta.

Den här filmen består av tre delar och den tredje delen handlar om donation. Anhöriga ska förstå att livet är slut och att de ska bevara frågan om organdonation. Hela administrationen från läkaren som arbetar med donation på sjukhuset till organregistret. Borttagande av organ, snabba transporter och till slut operation av mottagaren. Det är en omfattande process och den skildras väldigt realistiskt i filmen. Även sjukhusmiljön känns autentisk.

Känslor av sorg och förtvivlan finns naturligtvis. Med det här ämnet kunde filmen ha blivit en sentimental sorglig historia. Ändå blir det bestående intryck man tar med sig från bion , beundran för den fantastiska organisation som fungerar runt en donation. Själva donationen ställer sig framför historierna om personerna. Det är många bra skådespelare i filmen. Den känsliga läkaren som spelas av Tahar Rahim är den som gör störst intryck. Jag tycker det är en intressant lärorik film men att själva ställningstagande om donation inte behandlas så djupt. Säkert kan den få fler att fundera på ämnet och ta ställning till frågan om organdonation.