Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Teaterkritik: Solitaire – Lars Norén de luxe om mänsklig ångest och ensamhet

by

Teater: Solitaire
Regi: Sofia Adrian Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg
Ljud: Robin Auoja
Dramaturg: Anneli Dufva

Medverkande: Thérèse Brunnander, Per Burell, Otto Hargne, Irene Lindh, Marianne Nielsen, Andreas T Olsson, Mikaela Ramel, Siham Shurafa, Jonas Sjöqvist, Niklas Åkerfelt

Det finns få dramatiker som kan skildra oss trasiga, vilsna människor så exakt, så träffsäkert som Lars Norén, mannen som tragiskt nog gick bort förra året i sviterna av Covid-19. Men ibland blir han en parodi på sig själv. Så i fallet Solitaire.

En grupp människor står tätt sammanpressade vid scengolvets mitt. Här finns ingen utväg. Enda alternativet är att stå ut och hoppas på en snarast ljusning. Detta är Solitaire, Lars Noréns sista pjäs i regi av Sofia Adrian Jupither.

Personerna på scen har noll gemensamt annat än att de är människor av kött och blod med sina laster, styrkor och tillkortakommanden. Vi har läkaren vars kall betyder allt, den bereste och självgode hipstern som varit överallt i världen från Tokyo till Auschwitz i södra Polen. Den ensamma pensionerade lärarinnan har inga vänner kvar vid livet. Den finlandssvenske arbetaren har sådan värk i sitt vänstra ben att det upptar all hans tankeverksamhet. Tvåbarnsmamman bär stolt på sitt livlösa barn i famnen och tvåbarnspappan hatar allt som har med småborgerlighet att göra. Och så vidare. Tillsammans blir de ett utsnitt av mänskligheten, fragment av mänskliga röster, personer som alla inväntar döden och bara försöker att stå ut i livets mörkerrum.

Regissören Sofia Adrian Jupither är en erfaren Norén-kännare som totalt satt upp sju pjäser av hans, nu senast Vintermusik (2017) och Episod (2019). Hennes gestaltning och återspegling av Noréns text är stram och avskalad. På scen ser vi tio individer, ibland upplysta av scenljusets sken, ibland dolda av en dov belysning som silhuetter i mörkret. Packade som sillar i en sillburk står de där. De vet inget om varför de placerats här. Bär de på skuld, har de begått brott och ska straffas därutefter eller står de alla tålmodigt i väntekön till dödens rike?

Solitaire kan ses som en naturlig fortsättning på Noréns trilogi om åldrande som påbörjades med Stoft (2016). Det är den mänskliga ångesten som sätts under lupp med fokus på våra ihåligheter och oförmågan till att nå fram. Replikerna slår som spön i backen men ekar tomt i det inkapslade mörkerrummet. De är monologer, associationer som aldrig lyckas knytas samman och bilda broar. Att vi omges av människor fråntar oss inte känslan av att ständigt känna oss allena, ensamma om att förstå världen på just vårt vis.

För att avväpna sig från Liemannens tunga, klingande kedjor använder sig Norén av svart komik. Det fungerar, men trots spännande gestaltning blir Solitaire närmast en parodi på Norén himself. Pjäsen är en del av manusförfattarens fortsatta utveckling från det ordrika mot det outtalbara, tysta. Hans senare verk Stilla liv (2017 ) och Andante (2109) har gått från det konkreta mot det fragmentariska, en kargare dramatik där huvudrollerna anonymiseras och får epitet A, B och C eller 1,2 och 3. Precis som i Andante (2019) är gruppen i fokus. Memis kallas att härma på teaterspråk och Norén är världsmästare i grenen. Solitaire blir i sin gestaltning närmast komisk och känns för konstruerad, för konstlad. Varför måste promt både en rasist, en sexist och en troende finnas med i gruppen? Det bokstavliga, närmast generiska står i vägen för det medmänskliga. Det humana som Norén alltid siktar mot att fånga tappas bort. Hans fingertoppkänsla för karaktärsbyggande som i Tiden är vårt hem (2021) eller Stillheten (2011) finns heller inte att återfinna här. Och schablonerna och de ljumma intresset för individerna blir som en kalldusch för oss i publiken.

Oavsiktligt slutresultat är Solitaire ett ytterligare bevis för Lars Noréns förmåga till att ständigt förnya sig och hitta nya uttryck. Regissören lämnade oss förra året, men Norén lever kvar i sina texter och i de nya omtolkningar utförda av djärva unga regissörer såsom Jupither. Länge leve Norén, ångestens anfader, eller som den amerikanska författaren Langston Hughes själv skulle uttrycka sig – Life a bitch and then you die. Detta är den Norénska melodin – en klyscha eller en svidande sanning? You decide.

Petter Stjernstedt

Krönika: Kultursektorn som regeringen glömde

by

Kulturarbetarna protesterar. Kulturarbetarna har fått nog. Vill ha mera publik!

Max 500 personer i publiken och en meter mellan sällskapen. Det är regeringens nya restriktioner för kulturen och sporten för att minimera spridningen av covid.
– Det kommer inte att gå. Jag tror att vi dessvärre blir tvungna att stänga, säger Johan von der Lancken, producent på Oscarsteatern. I en DN-artikel från idag riktar flera kulturarbetare skarp kritik mot regeringen och Folkhälsomyndighetens nya restriktioner. Johan von der Lancken på Oscarsteatern menar att begränsningarna gör att verksamheten inte går runt. Skådespelarna håller med.
– Nu får det räcka, jag ifrågasätter verkligen rimligheten i de här restriktionerna, säger skådespelaren Sara Sommerfeld till DN.

Kritiken mot restriktionerna växer. Och jag kan förstå varför. Att teatrar, operor och biografer fått ta mycket stryk i och med Coronavirusets framfart råder det inga tvivel om och regeringens senaste beslut blottlägger tydligt hur missgynnad sektorn blivit.

Logiken att stänga ned restauranger och teatrar men inte varuhus där det befinner sig betydlig fler personer i omlopp är svårbegriplig. Och nu när omgång fyra av Corona-matchen har tagit sin början menar flera oberoende experter att restriktionerna för sektorn är tandlösa. Den nya mutationen av Covid-19 Omikron sprider sig som en löpeld över samhället. För varje dag slås nya smittorekord i Sverige. I podcasten Sportstudio sågar tidigare statsepidemiolog Johan Giesecke regeringens covidsteategi och säger: ” Jag lever som vanligt”. Han menar att Omikron är så pass smittsam att restriktioner inte hjälper för att begränsa dess spridning. Farshid Jalalvand, forskare i klinisk mikrobiologi vid Lunds universitet, säger i en intervju med P4 Malmöhus att restriktionerna kanske inte hinner ge önskad effekt innan alla är smittade.

Hur behandlas då kulturen av regeringen? När politikerna meddelade att publiktak återinförs och detta om fyra dagar chockades en bransch som redan blöder invärtes. Fyra dagar alltså! För verksamheter som Dramaten och Riksteatern behövs betydligt mer tid än så för att hinna ställa om. Att göra sådana anpassningar kräver både planering och tid. Detta säger allt om hur oförstående regeringen varit inför en bransch som blöder. Är det inte kulturens tur nu att få andningsrum?

Många är de kulturarbetare som valt att lämna branschen för en annan och så att säga byt fiolen mot stetoskop och spruta. Inga stödpengar i världen kan ändra på en känsla, ett sinande hopp.

Jag hoppas innerligt att regeringen har en tanke framgent. För det krävs en genomtänkt exitplan för att rädda ett sjunkande skepp och få hoppets ljus att brinna åter.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Jag är Zlatan – Tandlös filmatisering av vår tids stora fixstjärna

by


Jag är Zlatan
Betyg 2
Svensk biopremiär: 14 januari
Regi: Jens Sjögren
Medverkande:,Granit Rushiti,Cedomir Glisovic,Merima Dizdarevic,
Selma Mesanovic och Linda Hazir.

Han är nationalhjälten, fotbollsproffset, divan och förortskillen. Som man säger kärt barn har många namn. Med Jens Sjögrens biografi ”Jag är Zlatan” visas flera sidor av fixstärnan Zlatan Ibrahimovic, men han spelar safe och i slutändan känns filmatiseringen både tandlös och överflödig.

Det är en klassiska underdog-historien om förortskillen som har allt emot sig. Talangen går inte att ta miste på, men ett kriminellt förflutet, en tuff uppväxt och svåra familjeförhållanden samt rasism blir som blytunga sänken som tynger honom allt djupare ner i sanken. Vi har sett historien oräkneligt antal gånger förut berättas. Skillnaden är här att det är Zlatan, fotbollsspelaren som satt Sverige på den internationella fotbollskartan, som vi talar om. Men är det bra? Nja

När regissören Jens Sjögren och manusförfattaren Jakob Beckman tar sig an David Lagercrantz bok med samma namn är det safe-mode som gäller. Det blir en biografi 1 A som följer varje regel för hur en biografisk historia ska vara uppbyggd. Klicheer som den närvarande spontana pappan och omhändertagande men stränga modern finns där. Och den hårde men rättvise läraren som tar Zlatan vidare i livet och får honom att våga satsa och tro på sig själv. Regissören följer Lagerkrantz förlaga “Jag är Zlatan” till punkt och pricka. Inget fel i det, men resultatet blir något platt och intetsägande. När film görs om legender bör man som regissör våga ta sig friheter, nyansera eller hitta nya, spännande vinklar på en uttjatad historia. Kanske var och är Zlatans pappa den där varma goda och alkoholiserade gubben vi ser på bioduken, men i filmrutan behöver han inte visas som seriefigur. Han kan få konturer men samtidigt inneha alla typiska karaktärsdrag för karikatyren den levnadsglade, oansvarige fadern.

Nyskotten Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti imponerar i sina roller som den yngre och lite äldre Zlatan. Men ett bra skådespel räcker inte för att lyfta ett sjunkande skepp. Jämfört med Ronnie Sandahls fotbollsfilm “Tigrar” porträtteras en betydligt ljusare bild av ungdomsfotbollen även om rasismen och trycket mot den som sticker ut för mycket finns där.

“Jag är Zlatan” och resan från Rosengård till den europeiska toppfotbollen är en väl utstakad trip. Alla ingredienser för en typisk biografi finns där, men ändå ekar Jens Sjögrens “Jag är Zlatan” av tomhet och tandlöshet. Kanske ska vi låta våra största legender få vara ifred. Eller som fotbollslejonet själv skulle säga – “Zlatan är Zlatan”: Enough Said.

Petter Stjernstedt

Bästa serier för 2021: Petter

by

Året 2021 har dessvärre präglats av ett illavarslande virus som omöjliggjort alla typer av fysiska kulturella upplevelser. Och andra sidan har året bjudit på förstklassig underhållning streamad direkt till din tv. På min topplista för året ser vi både skruvad svart komik, svängig svart protesttåg och amerikansk Independent om en hemmafru som kämpar med allt hon kan för att hålla sig över ytan.

1. Succession

När Arrested Developments onda tvilling Succession tar sig Shakespeare style an maktspel och mänskligt förfall sätter sig både skrattet och gråten i halsen.

2. White Lotus

Tvåa är den tokroliga samtidigt gravallvarliga White Lotus om medelklassen som badar och solar och lever av den lyx som lyxhotellet White Lotus erbjuder. Och personalen lyder minsta förfrågan. En serie om klass, kön, rasism och medelklassens tristess som en katalysator för katastrof efter katastrof radade på varandra. Lysande var ordet!

3.  Maid

The Maid är kvinnan som rymmer från sitt förflutna men som kräver både livboj och flytväst för att hålla sig ovan vatten. På en knaper lön ska hon betala för hyra och kunna försörja ett litet barn. Samtidigt är den våldsamma ex-pojkvännen ständigt hack i häl med henne. Nyanserat, välspelat och träffande är denna amerikanska Independentdrama som lyfter fram en annars osynliggjord grupp, arbetarklassen.

1.Succession
2. White Lotus
3. Maid
4. Dropsick
5. Sex Education
6. In Treatment
7. Small Axes
8. It’s a Sin
9. Den osannolika mördaren
10. Knutby
1.Succession
2. White Lotus
3. Maid
4. Dopesick
5.Sex Education
6. In Treatment
7. Small Axes
8. It’s a Sin
9. Den osannolike mördaren
10. Knutby
11. Den tunna blåa linjen
12. Mare of Eastwood
13.Bonusfamiljen
14.You
15.Only Murders in The Building
16. Station Eleven
17.Wandavision
18. Snabba Cash
19. Sweet Tooth
20. Scenes of a Marriage
21. Servant
22.Loki
23.Squid Game
24. Chair
25. Zebrarummet

Teaterkritik: Bergets topp – Nyanserat men tillrättalagt om svart frihetskämpe

by

Bergets topp av Katori Hall
Manus och regi: Josette Bushell-Mingo och Baker Karim
Medverkande: John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni
Premiär 16 december på Målarsalen, Dramaten.

Ett nyanserat, allsidigt personporträtt av mannen, myten legenden, men en tillrättalagd och drömsk andra del gör att Martin Luther King-dramat Bergets topp aldrig lyfter.

“Jag är en människa, jag är en människa”, skanderar pastorn och hans följare när de marscherar runt på New Yorks gator. Den helgonförklarade Martin Luther King och hans gärningar har satt stort avtryck i svart amerikansk historia. Hans icke-vålds-metoder beskrivs ofta som avgörande för rörelsens fortlevnad och dagens Black Lives Matters-strömning.

Bergets topp skildrar Kings sista natt vid livet. Pastorn från Atlanta, Georgia känner ett kall och vill förändra status quo för den svarte mannen. Hans predikan drar till sig tusentals människor från hela Amerika. Prästen talar om verklig förändring, om att stå upp mot orättvisor och kräva sin rätt. Under denna period har svarta inte ens rätt att rösta. Men King saknar inte fiender. Den 4 april 1968 mördas Martin Luther King på Lorraine Motel i Memphis.

Denna regniga natt kommer Camay, en kvinnlig betjänt till hans hotellrum för att servera kaffe och dela cigarett med pastorn. Men mötet utvecklas i oväntad riktning. Camay både utmanar och smickrar den unge pastorn. Hon ifrågasätter hans metoder och poängterar att han, Guds-man, inte borde betutta sig med en ung mö som hon när hans fru väntar tålmodigt där hemma. Bergets topp nyanserar porträttet av den legend-förklarade King. Det är en Martin Luther King som både sysslar med otrohetsaffärer och tvekar inför sitt uppdrag.
Kan han verkligen övertyga ett helt folk att stå upp mot den vita mannen och detta utan att bruka våld?

Det blir en verbal strid om manligt och kvinnligt, våld kontra icke-våld och om rädslan. Det är rädslan som för oss människor samman oavsett hudfärg. Rädslan för den andre och för det egna jaget. Det är det som förgör oss menar King. Dynamiken skådespelarna John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni emellan är ständigt engagerande och håller oss på spänn. Åt vilket håll ska detta utvecklas?

Mot slutet förändras pjäsens puls och den går från realism till dröm, konkretion till enfald.
Jag förstår regissör Josette Bushell-Mingos tanke, att med drömlika scener beskriva mannens Messiaskomplex. Men det håller inte hela vägen och rytmen i en annars svängig pjäs förstörs.

Bergets topp fördjupar och ger en allsidig bild av personen Martin Luther King, men det väl tillrättalagda, triviala får pjäsen att stanna vid godkänt-betyg. År 2009 satts pjäsen upp för första gången av amerikanska dramatikern Katori Halls. Bakom den svenska motsvarigheten ligger The National Black Theatre of Sweden, ett fristående teaterkompani med syfte att.lyfta svart konstnärskap, regissörer, skådespelare och manusförfattare.

Petter Stjernstedt