Petter Stjernstedt

Skivrecension: Hinds – Leave Me Alone

11 januari, 2016 by Petter Stjernstedt

Artist: Hinds
Titel: Leave Me Alone
Betyg: 4

Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet. Kulturbloggens Petter Stjernstedt vill bara dansa, dricka folköl och leva som att det inte fanns någon morgondag.

Riot grrrl-genren har legat på dekis ett bra tag med undantagen Dum Dum Girls och Vivian Girls. Men en ny era är att vänta för den feministiska punken. Hinds är ett kaxigt fyrmannaband som spelar naiv och flummig garagerock med kaliforniska undertoner som påminner om vita stränder och läskande sommardrinkar. Inspiration hämtas ifrån nutida band som the Black Lips och Mac DeMarco. Men även 2000-talets rockunder The Strokes har haft stor inverkan på tjejernas explosiva och hemmasnickrade musik.

Våren 2014 bildar Madridtjejerna Carlotta Cosials och Ana Garcia Perrote tillsammans med basisten Ade Martin och trummisen Amber Grimbergen gruppen Hinds. Med attityd och en stark vilja tar de plats. Konserterna säljer som smör i solsken. Och efter två uppmärksammade demos hamnar de som förband till Libertines. Resten är som en säger History.

Leave Me Alone, Hinds fullängdare, är explosiv. Som skivans titel antyder är de ett självständigt band, ointresserade av anpassning, som tar sig ton. Bandets motto – “Nuestras mierdas, nuestras reglas”, på engelska “Our shit, our rules” – är talande. Attityden kan ge en förklaring till varför skivan råkade släppas på samma dag som den avlidne David Bowie lanserar sin 25:e och sista skiva Blackstar. Vi fäller en tår för Mr.Bowie, säger farväl till en musiklegend, men samtidigt lämnar vi plats för nya unga talanger. Hinds är det nya och själva antitesen till Bowies pretentiösa textförfattande och galna musikaliska upptåg.

Det är ett lättsamt och banalt. Men fritt ifrån tillkrånglade rockposer eller pretentiösa utsvävningar. Låtarna handlar om kärlek, festande och svårigheterna med att kombinera dessa två. Jag älskar det direkta tilltalet och deras okomplicerade relation till musiken. Att engelska kunskaperna brister stoppar inte dem ifrån att göra snygg och skarpsint musik. Det blir fest inpå småtimmarna med Garden och San Diego. Hjärtesorg i Warts – “Don’t let her waste your smile, don’t let her curse your eyes.” Vi går vilse i förälskelsedimman i Walking Home, låten vars textrad “You’re the map to my toe” utnämndes av självaste Andres Lokko till årets kärleksförklaring alla kategorier. Feministiska And I Will Send Your Flowers Back är allvarsam och handlar om sviniga pojkvänner som lämnar dig i sticket. Och som andningspaus mellan högvarven får vi den fina instrumentala Solar Gap.

Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet. Och jag vill dansa, dansa mera, dricka folköl och leva som att det inte vore någon morgondag. Hinds är NU. NU är Hinds.

Text: Petter Stjernstedt

Kulturbloggens topp 25 bästa filmer

3 januari, 2016 by Petter Stjernstedt

wildtales

Svensk socialrealism, argentinsk episodfilm och israelisk kammarspel. Kulturbloggen rankar årets bästa filmer.

2015 är över och vi kan se tillbaka på ännu ett starkt filmår, med både svenska och utländska guldklimpar. Peter Grönlund debuterade stark med Tjuvheder, om Minna, en missbrukande kvinna som befinner sig på samhällets absoluta botten. Starkt och övertygande var detta socialrealistiska drama som hyllades unisont av svenska filmkritiker. Trovärdigt och intresseväckande tyckte Kulturbloggens Sanna Carlberg. Förvaret tog oss bakom kulisserna på Migrationsverkets låsta förvar där människor berövas sin frihet och hålls ”fångna” tills dess beskedet anländer om tvångsdeportering. Inte ett öga var torrt efter att bioridån gått ned.

Wild Tales underhöll med sin absurda, burdusa komik. Den argentinska episodfilmen bestående av fem kortfilmer med det gemensamma temat hämnd var intensiv, smart, mörk och hysteriskt rolig tyckte Kulturbloggens Linnea Amling. Pixar fick med både föräldrar och barn på tåget när de på ett pedagogiskt och småroligt vis förklarade hur hjärnan och våra känslor fungerar i Insidan Ut.

En omskakande och intensiv filmupplevelse var att få följa Vivanne Amsalem i hennes kamp om rätten till skilsmässa i den israeliska Rättegången – Amsalem vs Amsalem. Den tyska Victoria uppvisade filmteknisk kompetens när regissören Sebastian Schipper i en enda tagning berättade historien om spanjorskan Victoria som en sen och blöt natt i Berlin stöter på ett gäng män som drar med henne på oväntade äventyr. Fler filmer lämnade avtryck på Kulturbloggens filmkännare:

1. Carol
2. Jordens salt
3. Tjuvheder
4. Wild tales
5. Insidan Ut
6. Rättegången – Amsalem vs Amsalem
7. Taxi Teheran.
8. Förvaret
9. The Wolfpack
10. Blind
11. Victoria
12. Girl Walks Home Alone at Night
13. The Lobster
14. Timbuktu
15. Spionernas bro
16. Leviathan
17. The Martian
18. Louder Than Bombs
19. Star Wars VII- The Force Awakens
20. Det vita folket
21. Dope
22. Amour Fou
23. Mommy
24. The Tribe
25. Look of Silence

Filmrecension: The Wolfpack – en fascinerande berättelse om rädsla och mod

21 november, 2015 by Petter Stjernstedt

The Wolfpack
Betyg 4

I drygt 15 år satt de inlåsta i sin lägenhet på Lower East Side i Manhattan med endast en tv som fönster utåt verkligheten. Crystal Moselles The Wolfpack är en fascinerande berättelse om rädsla och modet att våga bryta sig loss bojorna.

Av en slump snubblade regissören Crystal Moselle över de sex bröderna Angulo, som själva kallar sig The Wolfpack, vid First Avenue, New York. Hon fascineras av deras historia och bestämmer sig för att följa dem i deras vardag. Resultatet är en spännande dokumentär om mod och om fantasin som drivkraft till att överleva. Med en konstant rädsla för samhället utanför begränsade Fadern Oskar Angulo spelutrymmet för sex individer. Familjen bestående av sex söner, en dotter och modern Susanne kontrollerades dag som natt av pappan. Till slut får en av bröderna, Makundo Angulo, nog och iklädd Batmandräkten beger han sig ut i ovisshetens dimma.

Kärleken till filmen gav Makundo kraft och mod att lämna lägenheten. Och kärleken till filmen fick bröderna att överleva tortyren. Som en hyllning till fantasins kraft fungerar The Wolfpack. Misär och leda var vad jag väntade mig att få se. Istället visar The Wolfpack hur en sådan situation kan föda kreativitet och inspiration. De sex bröderna börjar återberätta klassiska scener ur Taxidriver, Gudfadern och Nolans Batman-triologi. Och av trasiga yogamattor och rivna corn-flakes paket tillverkar de sina egna Batmandräkter. Slutprodukten är proffsiga och roliga filmprojekt som underhåller och väger väl upp de tyngre partierna i filmen.

Hur överlever någon en liknande situation och hur påverkar det en som människa? The Wolfpack besvarar frågan med att peka på Kärleken. Kärleken till filmen men också kärleken till mamman får dem att orka fortsätta kämpa. Susanne är en varm och givmild moder som bara vill det bästa för sina barn. Fadern däremot är en bitter och sträng figur som har svårt att visa sina känslor. Men regissören tillåter honom att vara en människa av kött och blod. Vid ett fåtal tillfällen uttalar han sig och erkänner noll skuld till barnens destruktiva uppväxt, men hans falska leende och överdrivna självsäkerhet berättar en annan historia.

Likt Capturing The Friedmans eller den mästerliga dokumentärserien The Jinx är The Wolfpack
en välkomponerad dokumentärfilm om en unik händelse som aldrig tappar fokus. Dessutom är det en fin gestaltning av sex individer vars kämparglöd aldrig rinner ut.

Skivrecension: Joanna Newsom – Divers

19 oktober, 2015 by Petter Stjernstedt

Artist: Joanna Newsom
Titel: Divers
Betyg: 4

Fem år har passerat sedan sönderhyllade Have One on Me, en krävande men spännande musikupplevelse där folk blandades med klassisk musik och lyriska godnattsagor. Uppföljaren Divers, hennes till räkningen fjärde album, är mer fokuserad och stram. Madrigaler och klassisk musik är i popsammanhang ovanliga inspirationskällor, mil bort ifrån nutidens vältrampade stigar av R&B och soulmusik. Joanna är en udda fågel som, obrydd av konventioner och musiktrender, går sin egen väg.

Med sin barnlika röst sjunger hon fina godnattvisor om kärlek och sorg. Mystiken och tragiken lägger sig likt en varm, tjock filt över våra öron. Egensinnig är både röstläge och musik. Harpa, vallhorn och dragspel är inte ovanligt förekommande instrument i Joannas kompositioner. Episka historier som  Anectdotes och Goose Egg, som lyfts till ytterligare höjder med hjälp av Prag filharmoniska orkester, blandas med lugnare partier som pianoballaden The Things That I Say och country-inspirerade The Same Old Man. Singeln Sapokanikan kom ut redan i augusti som musikvideo, regisserad av Paul Thomas Andersson som ersättning för att hon deltagit i hans film Inherent Vice. Här får ett klingande ljud, piano-plinkande och stråkar rama in en tragisk saga om vilsenhet och sorg. Det elva låtar långa musikbygget håller hela vägen.

Förkärleken till sägner och legender går inte att missta. Sagoväsen, skogsrå och feer, väcks till liv i Joannas musikaliska värld. Och vackra formuleringar om livets mystik och ogripbarhet formuleras för första gången av en sann poet och naturlyriker. “The bridle bends in idle hands / And slows our canter to a trot / We mean to stop, in increments, but can’t commit / We post and sit, in impotence”.

Joanna lever ett kokong-liv. Som vore hon avstängt ifrån omvärlden, isolerad ifrån storstadens brus och dus och den moderna väloljade musikmaskinen, gräver hon sig djupt ner i musikhistorien till den klassiska musiken, 1700-talets Beethoven och Bach, den franska renässansens madrigaler och 1800-talets ragtime, piano- och orkesterstycken ackompanjerad med sång. Vackra toner kommer ur Joannas pipa. Därmed inte sagt att Divers är svår. Den kräver sin lyssnare, men för den som väljer att investera får tillbaks ett annorlunda artistskap och en musikupplevelse som går bortanför denna värld.

Text:   Petter Stjernstedt

Skivrecension: CHVRCHES – Every Open Eye

28 september, 2015 by Petter Stjernstedt

Artist: CHVRCHES
Titel: Every Open Eye
Betyg: 3

Every Open Eye är glättig Pet Shop Boys och syntig Depeche Mode i rolig mix. Direkt och tempofyllt, men enkelspårigt och lättglömt.

“Here’s to running off the pain, here’s to never ending circles and building ontop of me.” Every Open Eyes inleds starkt med Never Ending Circles om att våga gå vidare och lämna det obbiga bakom sig. Sångerskan Lauren Mayberry har länge uppmärksammat det misogyna inom musikbranschen. Nu synliggör hon det manliga förtrycket i sitt liv.

“Take care to leave a trace of a man” deklarerar hon i Leave a Trace. Hämndtemat från storasystern The Bones of What You Believe har ersatts mot livsglädje och kvinnlig styrka. Mayberry släpper garden och lever sitt liv till fullo utan ånger eller skuldkänslor; ”Tell myself to think forward.”

Feminismen ikläs discokostym och får en snygg inramning av syntig pop à Depeche Mode , New Order och Pet Shop Boys. Every Open Eye och Bury It är explosiv dansmusik och High Enough to Carry You Over fin, lågmäld pop med tydlig Kindness-vibb.

Även de lugnare partierna: Down Side of You, Empty Threat och Make Them Gold är kraftfulla låtar. Men Every Open Eyes, CHVRCHES andra album, är för direkt och saknar de självklara hitarna som Mothers We Share och Gun från debutskivan. Låtarna är för snarlika och glider in i varandra. Även texterna känns banala.

En glättig, enkelspårighet har ersatt det mer komplexa, mörka och industri-aktiga från Bones. Resultatet är ospännande syntmusik som inte överraskar. Betyget blir en labil trea. Här finns känslan och tempot från ett danssuget CHVRCHES. Men bäst-före-datumet är kort för Every Open Eyes, en svängig men enkelspårig musiktrip som lämnar mycket att önska.

Text: Petter Stjernstedt

Petter Stjernstedt

Footer

Om oss