Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Lana del Rey – Lust for Life

by


Artist Lana del Rey
Titel  Lust for Life
Betyg 5
Release 21 juli

”Lust for Life” är Lanas kronjuvel. Ett popalbum med influenser från såväl Amy Winehouse som 50-tals The Beatles och modern hiphop. Med mörka penseldrag målar Lana del Rey ett Amerika i förfall. Med tårögda ögon blickar hon ut över ett förödande politiskt landskap. Bedrövad, men ändå hoppfull, talar hon om framtiden som vårt gemensamma ansvar att förvalta. Med politisk träffsäkerhet och personlig touch träffar hon rätt. ”Lust for Life” är ett sällsynt skarpsynt album som kvalar in som en av årets starkaste musikupplevelser.

Lana del Rey, melankolins okrönte drottning, har vid blott 32 vårar fyllda gått och blivit politisk. I en intervju med Pitchfork kallar hon sig för feminist och förklarar varför det är viktigt att ta ställning för kvinnors rättigheter (abortlagar, begränsad föräldraledighet).
Is It the end of Amerika? No, it’s only the beginning, If we hold on to hope, we’ll have a happy ending When the world was at war before. We just kept on dancing, sjunger hon i “When The World Was At War We Just Kept On Dancing”. Hoppet finns med men ”Lust for Life”, Lanas fjärde fullängdare, genomsyras av dess motpol. Melankolin är svår att undfly. Den förkroppsligar Lana. Även på nya skivan där optimismen får ett större spelrum framkommer en påtaglig känsla av förtvivlan och maktlöshet. Men ”Lust for Life” i sin politiska vilja att förändra samhället till det bättre blir aldrig som fruktat ett politiskt pekoral. Lana är en skicklig berättare som utan pekpinnar och med träffsäkerhet målar upp ett Amerika i spillror.

”Lust for Life” är mångbottnad. Som ett politiskt och personligt koncentrat över Lana del Rey, hennes tankegångar om livet och tillvaron, fungerar albumet. Lana anno 2017 bär ingen amerikansk flagga. Hon är en drömmare med distans som känner av hotet både inifrån och utifrån det amerikanska samhället. I “Coachella – Woodstock In My Mind” sjunger sångerskan om Nordkoreas bombningar. Med subtila medel förmedlas känslan av att ständigt känna oron flåsa dig i nacken: In the next morning, they put out the warning. Tensions were rising over country lines. I turned off the music, tried to sit and use it. På “God Bless America – And All The Beautiful Women In It” uppmanar hon kvinnor att ta kampen och att stå enade när vinden blåser som hårdast:: Take me as I am, don’t see me for what I’m not. Only you can hear me tonight. Keep your light on, babe, I might be standing outside. You let me in, don’t leave me out, or leave me dry.  I det sublima och det direkta når Lana fram till lyssnaren.

Tematiskt står hon på tre ben – politiken, kärlekslyriken och det glamorösa Hollywood. Det må vara spretigt, men Lana engagerar från början till slut. Stor variation finns i musiken. ”Lust for Life” är ett expansivt album bestående av 16 låtar. Trots omfånget finns inte en tråkig minut. Musiken känns välbekant. Hennes signum, att blanda nytt med gammalt, hiphop med Beatles-rock, kvarstår. Till häxbrygden har adderats synthesizer, hiphop-beats och spännande gästartister. I “Summer Bummer” och “Groupie Love” klär Asap Rocky smakfullt in Lana i släpig R&B och hiphop. The Weeknd närmast överglänser sin huvudrollsinnehavare på dansanta ”Lust for Life”.  En nära sjuttioårig Stevie Nicks tar sig ton i bedårande “Beautiful People Beautiful Problems”. Hennes säregna raspiga stämma samklingar ljuvligt med Lanas mörka tonläge.  Och Sean Ono Lennons medverkan (John Lennons son) i “Tomorow Never came” resulterar i solskenspop med tydliga The Beatles-vibbar.

Lana backas upp av en stormannaorkester som lyfter både sång och musik till oanade höjder. Film-noir-känslan vi lärt oss förknippa med sångerskan är högst närvarande. Men Lana passar bäst in i det lilla, avskalade formatet. Pianoballaden “Change”- där sångerskan beskriver sitt politiska uppvaknande – är oerhört vacker. Likaså är albumets sista låt “Get Free”, en fin bit med både girlgroup-harmonier och reverb-effekter, som inkapslar känslan av frihet och klarsynthet hos en sångerska som vill avlägsna mörkret ifrån konsten. Hon må vara mörkrets gudinna, men med ”Lust for Life” brinner hoppets fackla allt starkare. För att citera Lana själv: Out of the black, into the blue.

Pettter Stjernstedt

 

Game Of Thrones Säsong 7: Kvinnornas säsong

by


Game of Thrones S07 är kvinnornas säsong. Säsongen då de förtryckta reser sig och slår tillbaka. Då resliga, stolta damer sätter sig självsäkert vid tronen och dikterar villkoren för tusentals fotsoldater och med hämnden som drivkraft beger sig ut på slagfältet för att vinna kriget och slutligen stå herre på täppan.

Dragonstone är ett starkt första avsnitt som lovar gott inför framtiden. Inledningsscenen sätter stämning. Spoileralert! I den stora salen i kejsare Walder Freys kungadöme festas och skålas det för fullt. Frey håller ett vackert tal om modiga män som kämpat till sista blodsdroppe. Låt oss skåla, vrålar han. En ung flicka bredvid honom lyfter glaset men stoppas av Frey.  “ No, I´m not wasting good wine on a damn woman.” Plötsligt börjar männen i rummet att få svårt att andas. En efter en kollapsar de. Frey visar sig i själva verket vara the shapeshifter Arya Stark, en av få överlevande från Stark-släktet som undgick den hemska Red Wedding-massakern. Nu ger hon igen med samma mynt. Men den unga flickan som aldrig fick sippa på det fina vinet skonas. Hon ska berätta för alla om Arya Stark som återvänt.

Samtidigt i Winterfell förbereder John Snow, ledare över The North, sina män och kvinnor på att slåss mot både Lannister-kulten och ismänniskor. Den unga Lyanna Mormont gillar Snows budskap om att alla oavsett kön ska strida.  “Jag vägrar sitta hemma och rulla tummarna medan männen tar på sig riddarrustning och sköld. Jag må vara en flicka och liten till växten, men jag är lika mycket en nordbo som alla andra här”. Här speglas åter det för avsnittet återkommande temat om kvinnlig empowerment. Vid John Snows sida står Sansa Stark, hjärnan bakom allt. Det är fantastiskt skönt att få se Sansa som tryckts ned i skiten ställa sig upp och tillsammans med Snow leda hela The North mot en stundande seger.

Samtidigt i Kings Landing planerar Cersei stora planer. På slottsgolvet där hon står finns ingraverat en karta över De sju kungadömena. Cersei studerar den noggrant. Inget får lämnas till slumpen om målet att bli herre på täppan över de sju kungadömena ska uppnås. Det är en stark scen som symboliserar makt och storhetsvansinne.

Dragonstone är även hemvändaravsnittet. Medan Sansa återvänder till Westeros för att hämnas sin döda familj kommer The Hound Sandor Clegane fram till ett hus vars ägare The Hound tidigare rånat. Han får här se konsekvenserna av sina handlingar då bonden och hans dotter svultit ihjäl och deras magra kroppar ligger infläkade på köksgolvet. Precis som Arya har The Hound förändrats och han är numera en man som ifrågasätter om det alls finns någon rättvisa i en värld är de ondsinta överlever och de rättfärdiga mördas eller svälter till döds. Detta är Westeros, en kall och obarmhärtig plats där makttagande är det enda sättet för överlevnad.

I samma stund beger sig Daenerys Targaryen och hennes mannar över havet med målet tydligt riktat mot Dragonstone, vulkanön där Targaryen-släkten är rotad. I en stark , dialogfri scen vandrar Daenerys upp för trapporna till borgen. Hon beundrar dess interiörer, drar med händerna över murbruket, luktar och känner in atmosfären. Slutligen kommer hon fram till tronsalen. Där står högsätet som hennes pappa och pappas pappa suttit i och regerat i åratal. Nu är det hennes tur. Power to Daenerys och power the women i Game of Thones S07- en mästerlig saga om makt, kön och relationer som slår det mesta i TV-sammanhang just nu. Det må vara sommar och sol där ute, men hemma vid Tv-soffan har Vintern kommit för att stanna!

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen

”The sky is not the limit” – En intervju med EP-aktuella Delagoon

by

Hypade Delagoon släpper på fredag sin debut-EP New Sensation. Kulturbloggens Petter Stjernstedt tog pulsen på bandets sångare Charlie Falk.

Efter tre släppta singlar och ett gäng välbesökta konserter, bland annat en på Debaser, har ni skapat er ett namn på den svenska indiepop-scenen. Er musik kan beskrivas som en blandning av The Cure och The Strokes med fler färgnyanser. Eller hur skulle du beskriva den?

– Ja, du… Det överlåter jag nog till lyssnaren att avgöra. Men jag skulle tillägga att vi i grund och botten spelar drömsk pop med mörka tongångar.

Efter uppmärksammade singlarna Techno Kids, Under Influence, Visions och Somehow har det  nu blivit dags för första EP:n. På fredag släpper ni New Sensation. Hur känns det?

– Det känns jättespännande och stort. Vi har aldrig gjort något så omfattande och aldrig haft samma tid att kunna utveckla vår musik. Under ett halvårs tid har vi tillsammans byggt ett koncept och successivt jobbat fram ett sound som vi alla känner oss nöjda med.

Ni spelade in New Sensation i en musikstudio vid Rådhuset tillsammans med studioteknikern Axel Jonsson. Berätta om inspelningen.

– Vi har arbetat hårt med att få till soundet på EP:n.  Och att då ha Axel vid sin sida, en person som kan tekniken och som kan finslipa vårt ljud, har verkligen varit toppen.  Som independent-band får en göra det mesta själv – sången, musiken, texten och studioarbetet. Att mixa musik och ratta på rätt spakar är en kompetens vi inte har. Så att slippa tänka på de bitarna har verkligen underlättat för oss. Tillsammans med Axel har vi stött och blött idéer och laborerat oss fram. Det har tagit lång tid, men det har varit mödan värd. 

 


New Sensation består av fem låtar. Hur skiljer sig dessa från tidigare verk?

– Det är fem låtar som tar avstamp i post-punken. Vi har försökt att lyfta fram den post punkiga-känslan som infinner sig på våra spelningar och kanalisera den in i vår musik. 

Har ni några teman som ni återkommer till?

– Nja. Jag sjunger och skriver mycket på impuls och lägger till texter när inspirationen kommer , vilket sker lite när som. Idéer får vi ifrån filmer, musik eller från händelser i vardagen. Vi är sällan särskilt förberedda när vi intar studiorummet, utan vi skapar i stunden och konstigt nog blir det oftast bra.  Tematiskt handlar låtarna om hopplöshet. Om att inte räcka till eller känna suget till livet rinna ur en. Vi hjälps alla åt att skriva texterna. De är föga självbiografiska. Jag undviker medvetet att skriva låtar som ligger för nära min vardag. Det blir sällan bra.

Som bäst förbereder sig Delagoon på releasefesten den 6 juni, nationaldagen, då bandet spelar på Obaren med efterföljande Dj-set av Lovina från Dolores Haze.

Efter releasen, vad tar ni er an då?

– Framöver spelar vi på Hybris sommarfest. Sedan kommer vi på midsommar att åka till Berlin och uppträda på en festival.

Ni är musiker med stora visioner. Finns det några gränser för vad Delagoon kan tänkas ta sig an eller stämmer devisen  “The sky is the limit”?

– Nej, the sky is not the limit! För vi vill spela på månen eller helst av allt vill vi framträda i en Reality show,  regisserad av Stanley Kubrick.

New Sensation släpps den 9 juni.
Foto: Elsa Soläng

 


 

 

 

 

 

Skivrecension: Nite Jewel – Real High

by

Artist Nite Jewel
Titel Real High
Betyg 3
Release 5 maj

Opersonligt, men vackert och sprött. Nite Jewels fjärde skivsläpp är den mest fokuserade hittills, men är långt ifrån det verkliga genombrott vi alla väntar på.

Liquid Cool var en giftig soppa av synt och modern R & B, som tyvärr inte gifte sig med mina smaklökar. Real High är som skiva snäppet bättre än sin föregångare. Vi hör en mindre kommersiell Romana Gonzalez sjunga om brustna hjärtan. Men för ett högre betyg krävs ett personligare uttryck.

Real High är den till dags datum mest fokuserade skivan i Ramona Gonzalez karriär. Ramona bjuder på snygg, minimalistisk syntpop och krispig funk som minner om 90-tals R & B och spröd Janet Jacksson-pop. Men de svala tongångarna av fjäderlätt pop blåser lätt bort i vinden. Det är synd när ambitionen är så pass stor. Ramonas röst, den sammetslena sköra, skapar ett lugn som sprider sig i rummet. Och musiken är ett proffsbygge få artister från electro-musikträsket mäktar med. Nite Jewel är en amerikansk sing a song writer, född och uppväxt i LA, Kalifornien, som med vart slutfört album tagit tydliga kliv framåt.

Förra plattan Liquid Cool beskrevs av mig som drömsk och vacker, men för oprogressiv syntmusik.  Real High dras med samma problem, men på den musikaliska tidsresan tillbaka till 90-talets disco- och Janet Jacksson-vurm finns många minnesvärda stopp som avskalade Real High om sökandet efter den stora kicken där snygga ekon och reverb tillsammans med Ramonas smäktande stämma omfamnar en kräsen musiktönt. Och Answer är härlig sväva- på-molnet-pop som lyckas hålla sig över ytan i ett annars kyligt vatten av syntmusik.

Real High är kompetent, men saknar det lilla extra. Här finns flera russin att plocka från kakan men det verkliga genombrottet som titeln så tydligt antyder uteblir.

Petter Stjernstedt

 

 

 

Recension av tv-serie: Twin Peaks säsong 3 – mardrömslikt och fängslande

by

Twin Peaks: The Return
Betyg 4
Visas på HBO Nordic

Obehaglig, orimlig, visuellt svindlande och fängslande från ruta ett. Twin Peaks är tillbaka och det med besked. Kulturbloggen har sett de fyra första avsnitten av David Lynchs och Mark Frosts legendariska serie.

Twin Peaks är byn som Gud glömde, befolkad av märkliga väsen som dvärgar och dubbelgångare och egendomliga figurer som den kaffe-suktande agent Dale Cooper, Susanna, damen med det talande vedträet och Tommy Hawk Hill, spirituell vicesheriff och stigfinnare. Här sker mystiska ting. 27 år har passerat. Laura Palmer är sedan länge död och Cooper har lagt sin brottsutredning åt sidan. I en mardrömslikt värld samtalar Cooper med kända karaktärer från seriens universum. Samtidigt utreder polisen i Twin Peaks mordet på paret vars huvuden slitits av. Vem ligger bakom dådet? Kan det vara Bill, mannen som påstår sig aldrig ha besökt brottsplatsen men vars fingeravtryck kan hittas överallt på det blodiga täcket där de lemlästade paret sitter.

Mystiken tätnar. Twin Peaks säsong 3 är tillbaks och det är med besked. Ingen lär bli besviken. I serieväg är detta de senaste 30 årens mest syrade, vrickade som visats på en TV-skärm.  Även om nutidens Tv-tittare vant sig vid konstigheter och ond bråd död är det inget mot vad Twin Peaks tredje akt bjuder på.

Det är skruvat och konstigt så det slår. Och förvirringen fortsätter öka i samma takt som berättelsen utvidgas. Lynch kan konsten att skruva till en historia. Medvetet sätter han ut sidospår, som vilseleder.  Men i virrvarret av idéer och galna bildkollage finns en berättelse som fängslar. Kanske finns svaret gömt bland alla planteringar. Men det linjära och logiska tänkandet hjälper föga för att förstå sig på  Lynchs mystiska universum. Låt dig istället översköljas av mäktig bildpoesi och innovativt berättande i årets stora tv-händelse.  

Lynchs kreativa sätt att måla fonder ger oss oförutsägbara historier att gå vilse i. Hans öga för detaljer och miljöer är slående. Bildspråket sprakar av färg och lekfullhet. I en scen ser vi Cooper köra bil när en  röd ridå i bokstavlig mening plötsligt dras ner över våra ögon och voila! vi befinner oss på en ny plats. 

Jag stör mig på det onödiga kvinnovåldet och sexismen, något som bidrar till ett mossigt intryck. Men de välskrivna, syra-trippade manuset och den  visuella bildvärlden gör att vi lätt glömmer sådana brister. Inte minst är Lynchs och Frosts känsla för humor beundransvärd. Här finns sekvenser som lockar till skratt som när en paralyserad Agent Cooper kliver ur limousinen och chauffören väntar snällt vid hans sida, men Cooper rör sig inte ur fläcken. Efter ett tag blir situationen för den vänliga servicemannen ohållbar. Som undsättning kommer frun i huset ut och leder sin vilsna man fram till dörren. Humorn finns även i karaktärsbeskrivningarna. En av flera favoriter är stendöva vice-kommissarien Gordon Cole som skickligt spelas av Lynch själv. Det är en kuff som pratar högljutt och ständigt missuppfattar andra.

Twin Peaks är efter fyra avsnitt sedda en välgjord och egendomlig serie som skapar bestående intryck. Lynch är en galning vars visuella gestaltning av tankegångar slår allt i serieform just nu.