• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

”Det är det konstiga en stannar för” – Stockholms indiescen hyllas på Under Bron

14 oktober, 2017 by Petter Stjernstedt

Cat Princess, Makeout Point, Mama Sonic och Sabine Women. Fyra band,  fyra temperament och Jonatan – mannen bakom konsertkvällen på Under Bron och noden i kamratskapet som även består av Theo, Olof och Nils. Kulturbloggen träffade samtliga bandmedlemmar i ett samtal om skapande och originalitet.

Över en kopp kaffe på trivsamma Ritorno nära Odenplan träffar jag vännerna Theo, Nils, Olof och Jonatan. Samtliga fyra är bandmedlemmar ur Storstockholms hetaste indieband. Nils tillhör Uppsala-kvintetten Cat Princess som spelar artsy 80-talspop. Olof representerar punkiga Mama Sonic, Theo spelar i Makeout Point och Jonatan är ena halvan av duon Sabine Women.

Den 18 oktober spelar ni på hipster-stället nummer ett, Under Bron. Hur blev det så?

Jonatan: Jag och Zacke från duon Sabine Women träffade Johnny Brott från Mama Sonic i samband med hans egenarrangerade poesifestival Mirakelkuren. Vi kom så bra överens att vi bestämde oss för att samverka. Det var min idé att ringa upp favoritbanden och fråga om de ville delta på en gemensam konsertkväll. Jag hade aldrig vågat hoppas att samtliga skulle tacka ja.

Olof: Det var ingen tvekan om vad vi skulle svara. Vi i Mama Sonic älskar både Sabine Women och Jonatan, eller Neban som han kallas i våra bekantskapskretsar.

Nils: Vi i Cat Princess älskar att spela live så vi var förstås från första början helt på.

Theo: Alla band har en förkärlek till Bowie. Han är vår knytpunkt. Så det kändes självskrivet att vi i Makeout Point skulle acceptera en medverkan i konsertkvällen tillägnad Storstockholms bästa indie-band. 

Har ni några förväntningar inför kvällen?

Olof: Ja, att vi får en bra publik, att det blir ett bra drag och att priserna är baren blir hyggliga. Vi hoppas på en riktig bra indiekväll.

Jonatan: Jag håller med föregående talare men vill tillägga att det blir videopremiär för Makeout Points del. Bandet premiärvisar musikvideon till låten Indie Girlfriend.

Spännande. Vill du berätta mer Theo. Indie Girlfriend släpptes häromveckan. Vad handlar låten om?

Theo: Den är skriven av vår basist Alma och handlar om att inte bli sedd för den en är, utan hur andra kletar på en etiketter som du varken uppskattar eller kan hålla med om.

Även Sabine Women släpper inom kort en ny singel. Buenos Aires spelades in i samband med ett uppbrott.

Jonatan: Ja, det är en av våra första låtar och handlar om att vara på andra sidan jordklotet och gå vilse i sig själv. En värld i gungning, att inte längre veta vem en är,  förnimmelsen av fullkomlig apati. Jag skrev den i samband med en visit i Buenos Aires. Jag hade precis gjort slut med mitt ex och kände mig förvirrad och ensam. Det var den första texten jag skrev som Zacke gillade. I låten fanns en uppriktighet som Zacke tidigare saknat i mina texter. Buenos Aires kändes mer på riktigt. Sedan dess utgår jag bara från mina känslor när jag skriver. Alla låtar bygger på viktiga händelser tagna ur det verkliga livet.

Är det jobbigt att tvingas vara så brutalt ärlig med sina känslor gentemot lyssnarna?

Jonatan: Jo, det är det verkligen. Och det är ju så mycket enklare att bara låtsas vara någon annan, någon coolare, mer självsäker person, än att skriva om ett krossat hjärta eller självdestruktivitet. Det är sidor hos dig som du helst vill täcka för.

Theo: Äh! Det är ju lätt att vara ärlig och uppriktig i sina texter. För mig är det enklaste sättet att uttrycka jobbiga saker, saker som berör lyssnarna på djupet.

Olof: Just så. Vem kan inte relatera till  Love hurts…

Nils: Alltså, jag tänker inte så mycket på vad och hur jag skriver. Jag bara gör och låter allt få komma till mig. Det kan låta flummigt men det är så det är. I skrivandet och skapandet kopplar jag bort den analytiska delen av hjärnan.

Hur ser ert skapande ut, vad inspirerar er till att göra musik och hur arbetar ni fram den?

Theo: Jag arbetar projektbaserat. Jag har först en idé kring en specifik ljudbild. Texten kommer därefter. Kontexten är grundplåten. Det är den som avgör hur soundet blir och hur en väljer att presentera sin musik. Jag menar live-musik eller bakgrundsmusiken till en konstinstallation låter och gestaltas ju på helt olika vis.

Jonatan: Zacke och jag arbetar tight ihop. Jag skriver texterna. Musiken gör vi gemensamt och den kommer ofta spontant fram. Jag vet inte varifrån, den bara finns där.

Nils: För oss är kreativiteten viktig. Hur än strukturerad din musik må vara krävs viss spontanitet för att det ska bli spännande och lockande att lyssna på.

Vad är bra musik för er?

Jonatan: Det oväntade. Har du inte ett visst element av oförutsägbarhet blir du bara en Håkan Hellström.

Nils: Ja, det är skittrist om du inte har något eget att komma med.  

Olof: Ett överraskningsmoment i musiken

Theo: Det är ju de facto det konstiga som du stannar för.

Olof: Ja, för mig är flummighet en dimension som är livsviktig för att kunna få till en spännande ljudbild. Ett filosofisk djup.  

Ni är medlemmar i fyra vitt skilda band med olika sound och stil. Vad för er samman?

Jonatan: Det finns en gemensam nämnare, men utöver det har vi olika temperament. I antika Grekland talade de om fyra typer av temperament; Zacke och jag är flegmatiska. Vi är troligen det band som kommer att vara mest stillastående på scen. Övriga får tala för sig.

Olof: Inga tillägg.

Så med skilda temperament kompletterar ni varandra?

Jonatan: Nej, nej, nej.  Vi konkurrerar med varandra förstås 😉

Olof: 🙂

Komplettera eller konkurrera, på onsdag är det dags. Då spelar alla fyra banden på samma scen. Vad kan publiken förvänta sig av kvällen?

Jonatan: Att det blir en turbulent afton med mycket frustration och ångest. Och efter konserten startar revolutionen när vi hand i hand beger oss ut på gatorna för att tillsammans störta kapitalismen. Sålde jag in det bra?

Konsertkvällen på Under Bron äger rum onsdagen den 18 oktober mellan 17.00 och 00.00. Medverkande är Sabine Women, Makeout Point, Mama Sonic och Cat Princess.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Cat Princess, Makeout Point, Mama Sonic, Sabine Women, Under Bron

“Musik är det språk vi alla talar”

14 oktober, 2017 by Petter Stjernstedt

DJ Premier är en av nutidens största producenter som bland annat gjort musik åt artister som Christina Aguilera, Common och Jay-Z. Hans uppmärksamhet är svår att få. Men Torii Wolf har lyckats. Med Kulturbloggen talar hon om anagram, upprorisk musik och den råa, primala känslan i musiken på hennes nya platta Flow Riot.

Torii är en early bloomer. Vid blotta 17 vårar fyllda bestämde hon sig för att satsa helhjärtat på musiken. Med en fullpackad bil flyttade hon från Wantagh, New York till soliga Kalifornien. Som artist är hon mångfacetterad. Torii både skriver egna låtar, spelar gitarr och trummor samt sjunger på egen hand. DJ Premier, producent för storheter som Christina Aguilera och Common, upptäckte Torii för drygt ett år sedan. Han golvades av hennes energi och unika röst som påminde om isländska Björk. Flow Riot, Toriis debutskiva, är resultatet av ett gott samarbete mellan Torii och den kände musikproducenten.

–  Det är ett sant nöje att få lära av en sann mästare. Premier är magisk. Han ser rakt in i din själ och kan dra ur dig saker du aldrig trodde du hade kapaciteten till, säger Torii om sin producent.

Premier är visionären som alltid vet i förväg hur han vill att det ska låta. Ian Schwartzman är den gemensamma managern som parade ihop dem båda i hopp om att skapa något verkligt unikt.
– Det var lyckat. Flow Riot är för mig något alldeles eget. Något jag tror lyssnarna i musikväg varken hört eller upplevt tidigare.  

Toriis musik är genreöverskridande. Det är housig triphop med skön soul- och jazz-känsla. Det finns en råhet i musiken som Torii gärna lyfter fram. I texterna utforskar hon våra mest intima känslor. Kärleken är ett återkommande tema som Torii angriper från alla tänkbara håll.  Men själv vill hon inte sätta etikett på texterna.
– Viktigast för mig är att ha ett öppet sinne. Med musiken hoppas jag skapa ett rum för andra att känna sig trygga i att kunna utforksa vad det än är som försegår i deras liv.  

Även i frågan om skapande återkommer hon till Känslan. I jämförelsen med sjuttonåringen är nutidens Torii en betydligt mera självsäker och genomtänk artist.

–Som ung visste jag vad jag ville säga men inte hur. Det vart för mycket prat och för lite verkstad. Idag kretsar min musik mera kring huret, hur kan jag säga det jag vill säga på mest effektiva och effektfulla  vis? Det är de associationer mitt sound ger och den musikaliska resa jag bjuder på som är själva biljetten och min ingång till musiken.

Flow Riot är en provokation som fungerar som uppror mot all konventionell strömlinjeformad musik.

– Det handlar om flytet, om att flyta fram på ljudvågorna. Om att tänka mindre och gå på det som känns rätt för stunden. Om att improvisera och skapa utanför genrens väl cementerade ramverk. Titeln är dessutom ett anagram på mitt namn. Det var passande med en dubbeltydig titel.

Den 20 oktober är det dags, då kan Torii och Premier-fans världen över via streamingkanaler lyssna till nya albumet Flow Riot. En peppad Torii är glad men också trött efter en hård tid inlåst i musikstudion.

–  Jag är evigt tacksam för allt och alla som har stöttat och peppat mig till att fortsätta kämpa när det känts som svårast. Även om det mellan gångerna har varit långa uppförsbackar betyder musiken allt för mig. Det är det språk vi alla talar och den avfartsväg som leder in till människans innersta. Och med den kraften vill jag eller rent av måste jag berätta min historia.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Intervju, Musik

Filmrecension: Vilken jävla cirkus – Bergström farligt nära kalkonen

11 oktober, 2017 by Petter Stjernstedt

Vilken jävla cirkus
Betyg 2

Svensk biopremiär den 20 oktober
Regi: Helena Bergström

Herre gudars Vilken Jävla Cirkus! Helena Bergströms nya film är en förutsägbar historia med övertydligt manus som inte lämnar något åt fantasin. Det är verkligt lågvattenmärke av den älskvärda filmregissören.

Helena Bergström är livrädd för missförstånd och säger därför allt rakt ut. ”Jag är ledsen. Jag har mist min livs stora kärlek och därför fäller jag en tår.“ En jävla cirkus är sedan sex år tillbaka Helena Bergströms stora drömprojekt. Men berättelsen om supersmarta Hugo som läser till ekonom på föräldrarnas befordran och som i kärlekens rus glömmer tid och rum har gjorts förut och i betydligt bättre tappning.

Filmens tema kretsar kring sorgearbete och kärlek. Hugo cyklar av misstag in i en cirkus. En tankspridd cirkusdirektör tar hand om en avsvimmad Hugo och lär upp den unge ekonomen om livet på cirkusen. Hugo som är duktig på siffror hjälper direktören att få ordning på ekonomin. Men obetalda räkningar är långt ifrån det enda problem som cirkusen står inför. Kan Hugo rädda det sjunkande skeppet?   

Ett stabilt skådespel och viss mysfaktor räddar Helena Bergström från att fastna i  kalkonträsket. Thomas von Brömsen är charmig som den tankspridde cirkusdirektören, Johan Viderberg smårolig som den svartsjuke clownen. Och Nytillskottet Molly Nutley, Helenas dotter, gör en habil rolltolkning av den stumma hästtjejen som snabbt fattar tycke för Hugo. I ensemblen ser vi även den sensuella lindansösen och den tysktalande hästdressören som enbart klagar. Karaktärerna är klyschiga och utvecklas aldrig.

En jävla cirkus är en förutsägbar historia som lämnar noll åt fantasin. Det välgjorda kostymarbetet och de fina cirkus-miljöerna bidrar till en mysig stämning à julkalendern. Men där slutar lovorden. Det är en fantasilös och platt film som aldrig borde ha lämnat manusrummet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Skivrecension: Frida Scar – Striden

6 oktober, 2017 by Petter Stjernstedt


Artist Frida Scar

Titel Striden
Betyg 4
Release 20 oktober

“Varför tror ni att ni känner mig? Varför tror ni jag bryr mig. Jag bryr mig inte. Har dömt redan innan. Håll käften!” Striden, Frida Scars debutplatta, är en käftsmäll mot patriarkatet och en rak höger mot tuffa killar som tar onödigt plats i offentligheten. I rampljuset står Frida och sjunger ut sin ilska. Det är kaxig och ballt, men framförallt är det skillat med träffsäkra texter och snygga beats.

Gävlerapparen Frida Scar har sedan EP Schhh från 2013 engagerat sig i musik-kvinnokollektivet Femtastic, startat egen podd om musikskapande och släppt tre singlar, där ibland Tillsammans Gatan ner, som  inkluderats på Striden där Göteborgsprofilen Jens Lekman sjunger med i refrängen om tillsammansskapet. Hon har många järn i elden, men inget lämnas halvfärdigt. Debutplattan Striden är träffsäker hip hop med teman kring prestationsångest och kvinnligt förtryck. Jobbiga ämnen, men häri finns gott om kvinnlig empowerment för att stärka unga svenska tonårstjejer med idolbilder uppsatta på väggen över Super-Imamen Silvana.

Striden är modern och väldigt svensk och minner om Cleo och Linda Pira. Med glimten i ögat och fötterna på jorden sjunger Frida om orättvisor men också om ljuset i tunneln när de förtryckta reser sig och slår tillbaka mot översittarna. Albumet är ett pärlhalsband av snygga beats däribland kaxiga Stör mig och Ljugliv där norska rapparen MYRA gästar samt Färga Gräset Grönare om att alltid spegla sig i andra och aldrig någonsin känna sig nöjd. Produktionen är lyxig och ljudbilden enkel men snygg.  De många smarta textrader som Frida spottar ur sig säger mer om kvinnors behandling i musiklivet än någon annan forskningsstudie. När flykten är nära, slå på stereon. Sätt volymen på max. Och Låt Fridas vassa tunga och pampiga utstrålning få överskölja dig.
Striden tar kampen på allvar och ger hopp om en framtid där kvinnor och män står enade i striden om allas lika värdvärdighet.


Petter Stjernstedt






Arkiverad under: Skivrecensioner Taggad som: Frida Scar, Striden

Filmrecension: Shapeshifters

29 september, 2017 by Petter Stjernstedt

Shapeshifters
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober
Regi: Sophie Vukovic

”Shapeshifters” är en svensk dokumentärfilm om identitet, ursprung och om att vara invandrare i Sverige idag. Sophie Vukovic vänder kameran mot sig och berättar sin historia om livet i Sverige och Australien. Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av att hens föräldrarna lämnar hemlandet Jugoslavien? Det är ett närgånget porträtt berättat på ett mycket originellt sätt som minner om Mia Engbergs ”Belle Ville Baby”. Det är poetiskt och personligt. Sophie målar sin filmfond med naturbilder. Träd, lövverk, istappar som droppar i den bländande solen och maskar som krälar i mossan.

Naturbilderna förstärker känslan av alienation och vilsenhet som vår huvudkaraktär känner i landet Sverige. Det udda valet av musik samt ljudläggning förstärker känslan. Det poetiska språket träffar ofta rätt i beskrivningen av hennes kamp. Filmen balanserar stundtals på vågen mellan briljant och överpretentiöst. Men mestadels är ”Shapeshifters” fängslande. Det är ett en debutfilm som  förtjänar sin publik. Sophie Vukovic, kom ihåg namnet  och minns vart du hörde det först.

Arkiverad under: Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 57
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in