Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Bull – Brutalt om mobbing på arbetsplatsen

by

Bull

Av: Mike Barlett

Regi & dramatisering: Edward af Sillén

Vad leder orimliga krav, individualism och narcissism på arbetsplatsen till?  Mobbningsdramat Bull ger en skrämmande inblick i en kultur som förtrycker och sparkar på den svage.

I boxningsringen ser vi tre människor. En kvinna och två män. Tre anställda som väntar på sin dom. Snart ska tre bli två. Av ekonomiska skäl tvingas chefen att gallra bland sina anställda. Men vem får gå och vilka får stanna? Thomas är en flitig medarbetare som länge arbetat inom företaget. Men självlänslan hos den trogne medarbetaren är vag, något mobbarna utnyttjar till fullo. Med cynism och manipulation får de den svagsinte på fall. Steg för steg nedmonterar de hans försvar tills inga murar kvarstår för att hålla inkräktarna utanför. Förnedringen når nya nivåer när Thomas motvilligt tvingas trycka sitt ansikte mot den välbyggda mannens bröst. ”Vågar du inte, är du feg och vek? Kom igen då!”

Bull är ett kammarspel av rang. Med egna erfarenheter av mobbning i skolan känns den i hela kroppen. Spelplatsen är företaget där kontoren staplas på varandra och försäljningssiffrorna likställs med framgång och utveckling. Det är arbetsplatsen där människan bakom glömts bort. Förtryckarna skyr inga medel i sin vilja att frånta Thomas sin värdighet. Intryckt i ett av rummets hörn liknar han en sårad tjur som efter en hård match tappat all fattning. Titeln Bull syftar på tjurfäktningen mellan det sårade djuret och dess matadorer. 

Manuset skrivet av Mike Barlett är av högsta klass. Det är kommentarer och gliringar som svider och gör ont.  Skådespelarna – Albin Flinkas, Emma Peters, Andreas Kundler, Emil Almén gör alla bra ifrån sig. Emma Peters, känd från Grotestcos sju mästerverk, fungerar utmärkt i rollen som den kyliga, beräknande kvinnliga mobbaren. Och Emil Almén övertygar som den osäkre Thomas.

Regissören Edward af Sillén ger oss ett drama som stannar kvar långt efter Klaras teaterlokaler lämnats därhän. I stundande metoo-tider beskriver den en förtryckarkultur. Men manusförfattarens val att inte låta en kvinna agera offer förblir för mig en gåta. Som pedagogiskt exempel på patriarkala strukturer på arbetsplatsen hade Bull lämpat sig väl. Men det är en annan historia.

Bull ingår i Klara Teaterns koncept Klara nätter där du som teaterbesökare, efter en jobbig arbetsdag, kan slinka in och över ett glas rödvin få avnjuta teater av högsta kvalitet. Succepjäsen har sålt för fulla hus och förlänger därför sin speltid med två månader. 

För såväl skolklasser som företagschefer rekommenderas Bull. I dryga timman stångas vi gula och blå samtidigt fylls vi med ny kunskap om marodörens systematiska metoder för att göra slarvsylta av vårt svaga psyke. Be aware of the snorting , oppressive bull!
Petter Stjernstedt

Petters bästa album 2017

by

Petters topp tio album med motivering

10. Erik de Vahl – Hold Your Breathe
På Topplistans tionde plats ser vi Kramforsfödda Erik De Vahl (Och mitt Sundsvall-hjärta bankar desto snabbare). Denna numera Malmöit har verkat som artist i ett dryga fjorton år. Och jag har missat honom helt. Tills nu. Erik de Vahl skapar nydanande egensinnig musik som står utanför alla genrer. Inte sedan Khonnors Handwriting har elektronisk musik låtit så vacker, så minimalistisk och unik. Jag vill bara ha mer av Erik De Vahl-kakan.

9. Robert Plant – Carry Fire.
Ännu en tråkig rockgubbe? Nix, pix. Robert Plant är så långt bort du kan komma ifrån filmjölks-bleka Lars Winnerbäck- och Bruce Springsteens-karbonkopior. Han är 69-åringen som aldrig slutar överraska, som hela tiden testar nytt och på kuppen både frustrerar och exalterar sina fans. Carry Fire är en milstolpe i Robert Plants karriär, en rockig och gruffig men känslosam historia, Ett mörker där Plant, en våldnad gömd bland skuggorna, påminner oss om vår dödlighet. Carry Fire är ett bevis på att det gamla sett ur ett annat ljus kan upplevas som något alldeles nytt.

8. Father John Misty – Pure Comedy.
Father John Misty ger oss ett album i dess rätta bemärkelse. Här finns ett helhetstänk och ett koncept som räcker hela vägen. Hans comedia infantil är både komisk, politiskt laddad och personlig. Mer än ett musikalbum är Pure Comedy ett manifest över John Mistys religion – om ett kapitalistisk, förtryckande värld och en underhållningsindustri som pumpar in pengar men som ger noll värde tillbaka till folket. En så kallad antiintellektualism vars tydliga motståndare heter John alias Misty Tillman. Med välformulerade meningar sammanfattar han hela 2010-talets era.

7. Charlotte Gainsbourg – Rest.
Vilken talang. Inte nog med att hon är en av vår tids skådespelerskor hon är dessutom en popartist med stjärnglans vars musik minner om 80-talet. Rest doftar av Paris i maj, cigarettrök och Birgitte Bardot. Charlottes känsla för popmelodier är oklanderlig. Detta
– hennes femte musikalster- är närbesläktad med finaste Ten Love Songs signerad Susanne Sundfor.

 

6. Lana Del Rey – Lust for life.

Hon gör det igen. Mörkrets drottning ger oss ett 22 låtar långt album som har noll skönhetsfläckar. Jag är mållös.

 

 

 

5. Ariel Pink – Dedicated to Bobby Jameson.
Han är vår tids Frank Zappa. L.A-profilen Ariel Pink började sin musikaliska resa i sovrummet med en bandspelare och en billig Clas Ohlsson mikrofon. Därifrån har hans ljudbild utvecklats. För vart album har han blivit allt självsäkrare. Hans Alice i underlandet-speedade psykedelia och electropop har både överraskat och hänfört. Hans publik har växt till sig. Men hur stor hans ego än blivit så har grundstommen- de distade mikrofonerna, det drömska och DIY-soundet kvarstått. Ariel må ha en brinnande experimentlusta, men hans verkliga styrka är känslan för riktigt bra melodier.

4. The xx – I See You.
I somras såg jag dem på Way Out West ståendes i ett publikhav av förväntansfulla fans. Aldrig har jag sett så skygga rockstars. Kostymen klär dem. Bandets ödmjukhet och mjuka stämmor formar ett rockalbum av granit. On Hold, Brave for You och Dangerous är hits att dö för. Men framförallt har duon en känsla för melodier och stämningar som är få förunnat.

 

 

3. Dolce – Av liv och grönska.

Ett av två svenska album lyckades kvala in på topp tio-listan. Dolce är vacker svensk visa, somrig och varm, och helt oemotståndlig. Monika Zetterlund jublar i sin grav.

 

 

 

2. Ibeyi – Ash
Tvåan på min lista kunde likväl tagit dess första placering. Så jämn är kampen om prispallen i mitt årliga race. Ibeyi är en fransk kubansk duo som gör skönsjungande och obeskrivligt vacker popmusik. Ash, duons andra platta, är fylld till bredden med känslofylld soul, electro och jazzmusik. En absurd men given musikhybrid. Jag kommer sannerligen hålla ett extra öga på dessa två förmågor framöver.

1. Haim – Something To Tell You.
Lekfullhet och experimentlusta är egenskaper flera av årets artister råkar inneha. Men sådana epitet kan aldrig mätas med verkligt bra låtsnickeri. Syskontrion Haim gör popmusik à Michael Jacksson/ Hansson Brothers. Med klockrena melodier och hooks fastnar jag i deras nät och kan inte komma ur. Something To Tell You är beroendeframkallande och svår att lämna ifrån sig. På topplaceringen hade jag förväntat mig se något svårt, självutlämnande och naket, men icke. Denna gång är det musikglädjen och den direkta popen som tar hem pokalen. Som eskapism från en skrämmande värld fungerar Haim. Jag säger- Heja systraskapet och grattis Haim för denna välförtjänta första placering.

Topp 25

1.Haim – Something To Tell You
2. Ibeyi – Ash
3. Dolce – Av liv och grönska 
4. The xx – I See You
5. Ariel pink – Dedicated to Bobby Jameson
6.Lana Del Rey – Lust For Life
7. Charlotte Gainsbourg – Rest
8. Father John Misty – Pure Comedy
9. Robert Plant – Carry Fire
10. Erik de Vahl – Hold Your Breath
12.Lorde – Melodrama
11.St. Vincent – Masseduction
13. Wyclef Jean – Carnivale III
14. Perfume Genius – No Shape
15. Fever Ray – Plunge
16. Four Tet – New Energy
17. Hurray For The Riff Raff – The Navigator
18. Kendrick Lamar Damn – Damn
19. Zola Jesus – Okovi
20.Myrkur – Mareidt
21. Hercules and Love Affair – Omnion
22. The National- Sleep Well Beast
23. John Maus – Screen Memories
24. Algiers – The Underside of Power
25. Arca – Arca

Andra bra artister: Sampha, Fleet Foxes, King Krule, Drake, LCD Sound System, King Gizzard, Thundercats, Björk, Henrik Berggren, Godspeed Black Emperor, Drake, Re-tros, Forest Sword, Jens lekman, Sumie, Mount Eerie, Volcano, 21 Savages, Josh Ritter, Frankie Ros, Vince Staple, Protomartyr, Magnetic Fields. Valerie June, Noel Gallagher, Gorillaz, Chelsea Wolfe, Baths, Bibio, Big Thief.

Inte lyssnat: Gossip, Ty Segall, Linda Perhacs, Jay Z
Bästa Soundtrack: Onethrix Point Never (Good Time)
Bästa svenska: Dolce
Bästa Ep: Pharmakon och Kamasi Washington

Filmrecension: Gemini – Tomt och pretentiöst om ett ytligt Hollywood

by


Gemini
Betyg 2
Regi Aaron Katz

Gemini
Betyg 2
Regi Aaron Katz

Neon, palmer och soldränkta stränder. L.A är sig lik. Heather är en välkänd skådespelerska som en mulen kväll blir brutalt mördad i sitt hem. Vem är mördaren? I Heathers värld är alla potentiella förövare. Är det inte missnöjda filmproducenter så är det framfusiga paparazzis eller psykotiska fans som kan vilja Heather ont. Men den sista att se Heather vid liv är assistenten och nära vännen Jill LeBeau. Hon blir den huvudmisstänkte och och för att rentvå sig börjar Jill göra egna efterforskningar. 

Något som började som en bitande nagelbitare slutar i djupa suckar. Stämningen är god. L.A gör sig bra nattetid med blinkande neonljus och motorcykel-kromen som glänser i månljuset. Men Gemini är en ytlig film som så gärna vill säga något djupt och viktigt om Hollywood och kändisskap. Något hundra filmskapare före Aaron Katz gjort och med betydligt bättre resultat. Gemini säger mig inget. Visst är det en lek med konventioner och våra förväntningar som åskådare men hur kul är det med en träig huvudrollsinnehavare  och en story vars innehåll ekar av tomhet.  Vad amerikanska kritiker sett i denna tragiska ursäkt till film-noir-deckare övergår mitt förstånd.

Filmrecension: Call me by your name – Intensivt och omtumlande om första kärleken

by


Call me by your name
Betyg 5
Regi Luca Guadagnino
Svensk biopremiär 22 december

Årets oscarshype är här och vilken film. Killvarianten av Blå är den varmaste färgen är en varm och hjärtskärande historia om förälskelse och hjärtesorg. I en norditaliensk småstad i en lyxvilla nära havet bor Elio tillsammans med sina föräldrar. Elio är en bortskämd yngling vars fritids fylls med klassisk musik och lyrik. En dag möter Elio Olivier, en kringresande affärsman som rymt från tristessen i New York för att fånga dagen i romantikens land Italien. Han faller pladask för den blonde fotomodellsnygge amerikanen. Men är känslorna besvarade?

I Italiens förlovade land bland vidsträckta palmträd och soldränkta stränder utspelar sig romansen. Här fattar två män tycke för varandra. Två konstnärssjälar binder ett vänskapsband som snabbt utvecklas till något mera.

Call me by your name är en stark kärlekshistoria om två alfahannar som i en tid av begränsande normer vågar följa sitt hjärtas sång. Både skådespel och manus håller toppklass.

Men filmens verkliga styrka är intensiteten. Inte sedan Kechiches Blå är den varmaste färgen har kärleken känts så rå, brutal, ärlig och utan sans. Call me by your name ger en komplex bild av livet som HBTQ-person under 1980-talets Europa. Surfjan Stevens muntra pianospel inramar snyggt den förbjudna romansen.

Filmen är ett drama av mästarklass i nivå med Abdellatif Kechiche och Xavier Dolan, filmskapare med tydligt HBTQ-perspektiv.

Så låt Oscarsstatyetterna regna över regissören Luca Guadagnino. Och låt biograferna flockas av kärlekskranka cinefiler. Call me by your name är en känslornas berg-o-dal-bana vi aldrig vill ska ta slut.

Filmrecension: Insyriated – Klaustrofobiskt om ett Syrien i brand

by


Insyriated
4
Regi: Philippe Van Leeuw

Någonstans i en syrisk stad, Inlåst i en lägenhet sitter Oum Tazan och hennes familj och kurar medans bomberna smäller där utanför. Familjen sitter i avvaktan att trupperna ska lämna området. Det kan ta dagar, veckor, månader. Ett ungt par som bor ihop med Oum planerar att fly landet.  Men plötsligt sker något som fullständigt vänder upp och ner på deras planer. Insyriated av Philips van Leeuw är ett intensivt kammarspel om en stark moder som håller skeppet flytande men som trasslar in sig i en väv av  lögner. Lewis skildring av en vanlig syrisk familj som hamnar i händelsernas centrum är mycket trovärdig och stark. Det är klaustrofobisk och obehagligt från ruta ett.  Instängdheten tar hårt på individerna. Skådespelet är utmärkt även om dialogen kan te sig teatral. Hiam Abbass från Källan och Marseielle spelar Oum, matriarken som med sammanbiten min håller ihop familjen i en extrem situation. Hon är självlysande.  Skickligt växlar hon mellan känslolägena – från självsäker till rädd till panikslagen. Insyriated är ett nyanserat drama som beskriver krigets fasor. Här finns inga hjältar bara offer i ett brinnande inferno.