Queerfilm är en genre med många definitioner. Vissa menar att så fort HBTQ-personer är i centrum så blir det automatiskt queert. Andra påstår att det finns ett krav på att man går bortom klyschorna och att man lyfter fram personer i ett mer positivt ljus. Historiskt har queerfilm förändrats. På 80-talet i kölvattnet av AIDS-epidemin skildrades HBTQ-personer inte sällan som offer. Men på 90-talet i och med Gus van Sants ”My Private Idaho” förändrades bilden och fokus blev istället den sexuella driften och åtrån. Gays, transpersoner och lesbiska skildrades som människor, med både svagheter och styrkor. De var varken änglar, offer eller marodörer. Bara människor, men som påverkades av samhället normer och politik. Jag tilltalas av det queera sättet att visa upp HBTQ, deras liv och varande. I årets Cinema Queer finns ett gäng sådana dramer. Men oket av filmer som skildrar hindren och begränsningarna i vardagen dominerar. Inte konstigt då vi lever i en värld som på många vis är homofobisk, både i hur lagar och politik formas och i hur människor beter sig och agerar gentemot personer som tillhör ”normen”.
I ”Mario” är huvudrollsinnehavaren fotbollsspelare. Som gay tvingas han tackla de tuffa machoideal och homofobiska tendenser som finns ute på spelplan. I ”Las Chunta” följer dokumentärfilmaren Genevieve Roudané med folket i en liten mexikanska by som varje år anordnar en stor parad där män klär ut sig till kvinnor. Och för byns queera community är Las Chunta en möjlighet att få gå på stadens gator iklädd kläder i sprakande färger och detta utan att få dömande blickar tillbaka. Men flera av de grupper som deltar i paraden är motvilliga till queercommunityts deltagande. Det blir plötsligt jätteviktigt för männen i paraden att få hävda sin könsstereotypa identitet: ”Jag är minsann ingen riktigt cross-dresser”. ”Las Chuntas” är en spännande film om machoideal och tradition kontra reformation.
Divorna multipliceras på året festival och här kommer de queera in i bilden. ”Devine Divas” av Leandra Leal följer ett gäng brasilianska transvestiter som bär kvinnligt kodade kläder och uppträder på scen. De var stora på 60-talet. Som 60-plussare återvänder gänget för en sista reunion-show. Det är kraftfullt att få se dessa människor som med mod berättar sina historier. De är fullblodsproffs som sjunger och dansar som att de inte gjort annat. De är divor i dess klassiska bemärkelse. Transvestiterna kivas om vem som är bäst på att showa. De avbryter varandra och tar stor plats. Det är befriande att få se transvestiter skildras på det här respektingivande och mäktiga vis. Livet har aldrig varit enkelt, men på scen glöms alla bekymmer. Plötsligt är de den sol som alla planeter kretsar kring. Men divornas diva är ändå Chavela Vargas Brasiliens stolthet, den sönderkramade och legendförklarade croonern. I mansdominerad machovärld är hon en del. Med oerhört smärta och inlevelse sjunger hon ut om livets hårda skola. Hon snor de manliga musikernas fruar och förför alla runtikring sig. Under en begränsad tid är hon Frida Kahlos musa tills intresset svalnar och Vargas går vidare till nåt annat. Hon tar för sig och ber aldrig om ursäkt. Hon är macho, såsom man måste för att överleva i den mexikanska musikbranschen. Vargas alkoholism sätter käpar i hjulet, men hon ger inte upp i första taget. ”Chavelas” är en fascinerande, välgjord och detaljrik dokumentärfilm om en av Brasiliens verkligt stora.
Att få höra dessa historier om divorna som oavsett motstånd kämpar på är verkligen inspirerande. Cinema Queer ger oss förebilder att se upp till och inspireras av, personer som raserar normer och som vägrar ta på sig offerkoftan.
Petter Stjernstedt
