Mats Hallberg

Några hardcorefans fanns på plats utanför Svenska Mässan redan tidigt på morgonen. Själv vet jag att jag såg Broder Daniels uppmärksammade konsert på Göteborgskalaset bananpiren -05 och tror mig även ha sett dem på 90-talet när Nöjesguiden hade ett evenemang på Trädgårn, också i Göteborg. Mot all förmodan blev inte seminariesalen med djup a ´la amfiteater helt fullsatt. När jag googlar på nätet hittar jag spekulationer om att bandet skulle uppträda. Men det var tydligen aldrig aktuellt. I väntan på att poporaklet Per Sinding-Larsen (PSL) äntrade scenen tillsammans med journalisten Pia Landin och tre av intervjuobjekten, fick publiken titta på videor med gruppen. Var kul att se att före detta kulturministern Leif Pagrotsky fanns i publiken. Anledningen till denna hajpade tillställning var att ett pågående arbete skulle presenteras: Biografin Till det yttersta – Berättelsen om Broder Daniel. Boken håller på att färdigställas av Pia Landin med planerad utgivning i mars 2016. Upprinnelsen till hennes intresse , hon som mest lyssnade på Kent enligt PSL, var att hon skulle skriva en artikel om Daniel Gilbert. Då snubblade hon över gruppens remarkabla historia. Drevs då av att vilja veta varför man skrev sådan här musik, med från början raka texter. Hur gjorde BD frågade hon sig. Innan samtalet med de tre närvarande bandmedlemmarna Henrik Berggren, Pop-Lars Malmros och Theodor Jensen, satte nämnda poporakel in BD i ett sammanhang med en vältalig harang.

”Jag startade ZTV, var med om indiescenen, en scen som efter ett tag blev mycket kofta, således lite könlös. Då händer något i Göteborg, något som skramlade i början. Det var en cadillac lastad med kaos. Den vänder upp och ner på välkammade Sverige, likt Nick Cave´s Birthday Party. De signalerade oreda, vilket är nyttigt för alla samhällen att ha. Idag är återigen de flesta artister välkammade och välekiperade, fast det finns några undantag så som Maskinen. BD är ett av de band som betytt mest för mig. Vilka var de? Var kommer de ifrån?”

Sedan uppmanas bokens författare att läsa baksidestexten, vars fokus anspelar på Anders Göthbergs självmord och sista (hyllnings)spelningen, den som ägde rum på WOW 2008. Andra formuleringar handlar om att musiken var på liv och död, ett hopp i mörkret. Står vidare att branschen ursprungligen dömde ut dem, att hjältarna var Iggy och the Smiths samt att deras ledmotiv var ”hela livet ska vara som ett konstverk.”

Henriks första replik var att tala om, att man inte säger nej när det kommer ett sådant här erbjudande, medan Lars från början var mer skeptisk. Han sa att det krävs mycket energi och en lång startsträcka för att komma igång, fast han lade samtidigt till att det var en ära. Theodor hade extremt svårt för att bestämma sig, huruvida det med en ny bok kan komma fram nyheter om BD. Han såg erbjudandet ur ett mer egoistiskt perspektiv. Henrik iförd hatt och sittandes närmast Landin, menar att största behållningen personligen varit att få frågor som inte tidigare ställts. I ett senare skede poängterar han vitsen med att prata om allt när en blir intervjuad till en bok. Säger att det inte finns något som är jobbigt, varvid Lars hänger på genom att slå fast att det inte existerar något gammalt groll. Landin är glad för deras inställning, något hon menar borgar för en känsla av ärlighet.

PSL riktar sig direkt till Berggren: stämmer det att musiken varit ett sätt för dig att bota dig?
När jag var femton år gick jag in i en nedstämdhet som varade tills jag var cirka trettiotvå. Min livsinställning varje gång var att nu gör vi sista skivan, lade därför mitt liv i det, gällde att få ur sig något exceptionellt. Att vi mötte motstånd, fick bedriva en kamp mot omvärlden gjorde oss bättre. Det härdade oss!
Lars berättar att man var ett kompisgäng, ett entourage som var BD extended version, ett cluster av vänner. Gruppens frontman talar om att de hade förlåtande kultur mot varandra, en slags frizon.

Vidare samtalade ”panelen” om kreativitet. Om detta tillstånd där man kan förledas tro att författare skapar utan att tänka, sa Henrik att man kan förlora sig själv. PSL introducerade välkända begreppet den gordiska knuten. För Henrik var det att våga göra något oväntat genom att undvika ett fastlagt schema.

Ett annat ämne var ansvarsfördelningen i BD. Föga överraskande betonades att Henrik alltid har kommit med text och musik, även om den ibland varit ganska ofärdig. Lars kompletterade med att övriga bidrog alltid med material till de första två skivorna. Basisten Theodor fogade in att han och trumslagaren Lars ofta har arrangerat och lagt stämmor.

PSL säger att det känns kul att droppa en titel som Madame Bovary på Bokmässan, varvid Henrik fyller i med att han läste romanen av Flaubert på högstadiet, en bok som format honom mycket. Han känner igen hennes situation, känslan att vara instängd, inte kunna ta sig ut, inte se någon utväg. Lars analyserar ungdomsåren genom att hävda att man då saknar överblick, är istället inriktad på att leva ut och vara hedonist. Han lanserar punknihilism. Termen fungerade som ett skydd utåt och då kunde man säga att skit i om saker går sönder, saker betyder inget. Henrik stryker under att han är förvånad över hur många som tror på vetenskap och just trossystem. Han har svårt att ha bestämda moraliska uppfattningar, tyckte INTE att BD skulle ha några regler. Theodor flikar in att samvete har gruppen alltid haft, trots sitt rykte om att vara kaotiska. ”Vi har förändrats jättemycket som tur är, ingen vill leva det vilda liv vi en gång höll på med.” (Henrik)

Ett avdelning under det timslånga seminariet handlar om spelningen på Emmaboda -97, ett katastrofalt uppträdande där råfulla påtända musiker egentligen hade haft ambitionen att skärpa till sig. Detta var då sångaren ramlade av scen två gånger och mer än en gång skrek ut till publiken att ”ni vet inget om oss”. Så här gjorde inte Cardigans, sa PSL efter att Landin läst ur ännu ej utgivna boken. ”Ofattbart extremt” ! (Theodor) Henrik uttrycker det som att det fanns en tid då bandmedlemmarna var medvetetna om att man bjöd på show och att folk kom för att se vad som skulle hända. Lars informerar oss om att konserterna i början aldrig översteg 20 minuter och gjordes på lånade instrument. Allt för att snabbt kunna ta sig från scen. Fans och utomstående betraktare bör rimligen ha tänkt mycket på när de egentligen lärde sig hantverket. Trion berättar om hur ofta de övergav repandet i studio för att hellre festa. Gitarristen Anders hade frekvent sin gitarr på pantbanken, så han kunde åka till en spelning trettio mil från hemmet utan att ha med sig något instrument.

PSL glider i slutet in på det oundvikliga att Anders Göthberg tog sitt liv och undrar vilken påverkan självmordet haft. Lars säger omgående att han borde varit med idag, utan honom hade det inte varit hälften så roligt. Han var en tillgång, gjorde sig aldrig till. Henrik fyller i genom kommentaren: Saknar honom hela tiden, är som ett stort hål.

Moderator PSL är naturligt nog nyfiken på om det finns planer på någon återförening. Han och den stora lyssnarskaran i salen får veta att inga sådana planer är aktuella. Pop-Lars anser att WOW i Slottskogen, inte långt ifrån där han lekt, var en cool fantastisk avslutning.

Senfärdige Henrik Berggren betonar att hans mytiska soloskiva definitivt är på gång. På den medverkar Theodor och Lars. Finns både likheter och skillnader jämfört med hur BD lät. Är inte lika mycket gitarrslingor och enligt Landin annorlunda texter. Numera förekommer rent av metaforer. Berggren leker och väger orden noga i sin jakt på perfekta textrader.