Mats Hallberg

17/3 2017

Dramatiker: Johanna Larsson, Stefan Åkesson, Ensemblen

Regi: Johanna Larsson

Scenograf och kostymör: Linda Wallgren

Koreograf: Fredrika Byman-Moberg

Kompositör: Systraskap (Amanda Lindgren & Sabina Wärme)

Musiker: Stefan Abelsson, Mats Nahlin, Amanda Lindgren och Sabina Wärme

  Foto Ola Kjelbye

Se mig! Ni fattar  inte vad jag går igenom. Det är kontentan av den fjortonårige Anna Harlings utbrott, en betydelsebärande urladdning vars följdverkan blir en finstämd sång. Vi får i 5114 Dagar vara med om personliga vittnesmål från en kvalfylld  ålderszon alla måste passera. Titeln syftar på hur många dagar som ska uppnås, till tillståndet mellan barndom och spirande ungdom.  Den förste att göra entré är just Anna Harling i  rollen som sammanhållande kitt, en slags ciceron  i utforskningen av våra famlande yngre tonår.  Sina dagboksskriverier kallar hon en redigerad selfie. Presentatören avlöses i tur och ordning av övriga i ensemblen. Samtliga utgår från  porträttfoton klistrade på kroppsstora pappskivor, foton som med något undantag visar hur de själva såg ut när det begav sig.

Ensemblen berättar och spelar upp situationer från ett mestadels olyckligt fjortonårslandskap, anekdoter och känslostormar de upplevt. De tilltalar varandra med  förnamn, bara vid enstaka tillfällen är de avsiktligt andra än sig själva (kurator, pappa…). Skådespelarna agerarar de versioner av sina autentiska jag, som de vaskat fram i samarbete med regissören och dramatiker Stefan Åkesson. Det ständigt närvarande metaperspektivet ges en hisnande brygga, när Gallons insats i Girl Power (2000) lyfts fram av  yngre kollega som något hon verkligen tyckte om.  I manus finns flera liknande frivolter inlagda.  Och det beprövade konceptet fungerar väl , om än en aning ojämnt. Genomgående  metod hos hyllade ungdomsscenen på Hisingen, är just att dramaturgiskt bearbeta och sammanställa insamlad research.

Vill påstå att den förhånade instabile fjortisen återupprättas, tas på blodigt allvar. Skolgång, kompisar, föräldrar, passioner, identitetssökande och trevande sexualitet; en  heltäckande innehållsdeklaration över en problematisk ålder.  Skådespelarna har grävt fram vad de kanske förträngt, troligen många gånger smärtsamma minnen.  Man lyckas förmedla en palett av lidande och hopp, vånda och längtan, besvikelse och bekräftelse.  Några historier är extra uppseendeväckande, exempelvis de från Åsa-Lena Hjelm, Ramtin Parvaneh och Ylva Gallon. Åka fast för checkbedrägerier, tolv begravningar i samband med den så kallade diskoteksbranden och besatthet vid kvinnlig superhjälte. Tre fall av märkvärdiga berättelser jag troligen kommer minnas länge.

Scenografin är sparsmakad. Några mobila väggar med dörrar skärmar av, som fond fasad som föreställer skola i nordöstra Göteborg.  I övrigt noterar jag soffa och tillhörande bord, på vägg framväxande korrespondens mellan pushande lärare och en kämpande basketfantast samt musikernas utrustning. Av oklar anledning utökas scenutrymmet till läktaren publiken sitter på, vilket känns ganska onödigt.  För att markera musikernas betydelse finns de i sedvanlig ordning placerade nästan mitt på scen, får presentera sig och görs delaktiga i enkät.  Anmärkningsvärt  annars är att det är den unga kvinnliga duon som komponerat, medan de erfarna männen ”bara” lirar. Musiken kan överlag  betecknas som svävande ambient eller rytmisk electronica.  Som mest mänsklig, lustfylld och kommenterande blir den när de duktiga musikerna trakterar diverse blåsinstrument. Då vibrerar teaterrummet av känslor.

Varje gång jag ser fryntlige Kjell Wilhelmsen och hans bistra motpol Ove Wolf ( tesen om att de fastnat i sina olika fack behöver motbevisas), får jag en förväntad dos teatergodis. Den först nämnde i rustning ala Game of Thrones kommer säkerligen skrattas åt av högstadieelever, vars skratt lär komma av sig, när hans motpart gör uppror. Skådespelarna som helhet utstrålar trygghet med de spelsätt de vinnlagt sig om. Men jag önskar att de utmanat sig själva mer. Blir denna gång mest imponerad av intensiteten hos Hannah Alem Davidsson, det konsekvent maniska hos Ylva Gallon och sättet att äga teaterrummet hos Ramtin Parvaneh. Jag som för länge sedan slutat  följa teveserier, skulle absolut bli sugen igen om mannen  i blå träningsoverall skulle erbjudas en huvudroll.

Ser ett gott hantverk med förmodligen rätt tilltal för tänkt målgrupp. Ibland när förväntad effekt nätt och jämt infrias, trots rättmätig positiv hållning, ska poängteras  att 58-åringar inte utgör Backa Teaterns målgrupp.  Igenkänningsfaktorer för dem produktionen vänder sig till finns framför allt på ett existentiellt plan, eftersom den dokumentära uppsättningen inte har med nutidens fixering vid smartphones eller sociala medier.

Skådespelare: Hannah Alem Davidsson, Anna Harling, Åsa-Lena Hjelm, Ylva Gallon, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf, Nemanja Stojanovic och Ramtin Parvaneh

 

 

 

 

10/3 2017

Manus: Tom Wells

Regi & Musik: Kristina Brändén Whitaker

Spelas till och med 12/4 på Gothenburg English Studio Theatre vid Chapmans torg

   Foto Lina Ikse

Jämförelsen med succén  The Commitments (-91) är lika orättvis som oundviklig. Trots att jag tyckte det var lite tröttsamt när alla missöden och missförstånd drogs till sin spets, föll jag den gången pladask. Berodde delvis på att jag är lika frälst på soul som filmens idéspruta och manager.  Ett band måste, även på planeringsstadiet, ha en sammanhållande kraft för att ha någon chans att lyckas. I den produktive dramatikern Tom Wells nya pjäs – som här får skandinavisk premiär –  är det en överviktig egocentrisk tonårstjej som förkroppsligar denna självpåtagna roll. Fast hon är extremt inriktad på att  projektet ska vara en cool grej, behöver inte  någon spoilervarning utfärdas. Framgår omgående att Megan och hennes sidekicks varken har tillräcklig potential eller sammanhållning för att  bli ett slagkraftigt band, ett band deras jämnåriga vill se. Förhoppningar fanns om en rörande historia kryddad med tokroliga ingredienser.  Utan att dissa rakt av, måste jag dock erkänna att Broken Biscuits inte nämnvärt engagerar.

För att åter knyta an till nämnda irländska storfilm har den ett starkt manus vars förlaga är en roman av Roddy Doyle. Finns ingen motsvarighet här., även om  originella inslag ingår. Till den kategorin kan sorteras in Gina Fillingham i huvudrollen som spelar den dominante trummisen med Clash T-shirt, vars fristad till skjul lockar till sig två lika utstötta individer: blyga plugghästen Holly (Megan Grech) samt den tillmötesgående homosexuelle Ben ( Luke Halliwell). En av dem lider av kärlekskval  medan den andre mobbas.

Trion som fått rollerna efter audition i London, gör samtliga sin professionella debut med Broken Biscuits. Visst behärskar de sina repliker och bottnar i sina karaktärer. Ändå går det inte att komma ifrån, att föreställningen har drag av studentteater.  Under den 100 minuter långa föreställningen förblir deras figurer ganska anonyma.

Apropå termen behärska måste en försvårande omständighet vidgås, nämligen problemet med  språket. På första raden satt en yngre kvinna som ett antal gånger skrattade hysteriskt, medan jag mest var frustrerad. Till saken hör att snabbpratande Fillingham kommer från nordvästra England och utbildade sig i yrket i Manchester, inte den mest lättillgängliga dialekten. Mina universitetsstudier i engelska över trettio år tillbaka i tiden förslog inte långt.  Några dräpande motrepliker från de som hjälpligt flankerade pjäsens turbo på akustisk gitarr respektive melodica, missade jag  därtill, då de levererades alltför diskret.

Scenerna är formade kring de fredagsrep som organiseras för att få fason på instrumentering och repertoar. Innan de ens kommit på något namn har de fått ett gig, vilket kanske inte är orimligt i ett land där hajp och punkig attityd kan väcka häpnad.  Detta taffliga embryo till band övar på låtar som regissören knåpat ihop. Visst sker en process och visst är det småkul att bevittna. Men jag blir inte alls gripen av deras trevande försök.  Megans besatthet att ta revansch på omgivningen genom att bilda ett band, blir hos författaren metaforer för maktkamp, bekräftelse och revolt. Låter intressant, eller hur? Men trots en berättigad moraliserande vändning, fångas jag inte av aktörerna eller den på papperet fascinerande intrigen.

Den Göteborgsfödda regissören förekommer flitigt i teveserier och på vita dukten.  På GEST är hon en allt i allo – dynamo vars senaste odiskutabla framgång hette Offline. Vill inte lasta henne för en  språkförbistring som inte fick igång mig. Kan bara beklaga att dråpliga Broken Biscuits passerade revy utan att göra större intryck.

 

 

 

 

Hamlet
Av: William Shakespeare                                                      
Översättning/bearbetning: Magnus Lindman
Regi/koreografi: Örjan Andersson
Scenografi/ljusdesign: Crisander Brun
Kostym: Nina Sandström                                                      Foto Magnus Länje
Kompositör: Franz Edvard Cedrins
Premiär 4 mars 2017 på Folkteatern i Göteborg

I år är det fyrahundra år sedan västvärldens mest ansedde dramatiker dog, något som uppmärksammas också i Sverige.  När jag för cirka 35 år sedan studerade engelska, varvid två terminer  i grevskapet Sussex, blev vi matade med mycket Shakespeare,  fick se många uppsättningar. Vad beträffar  Hamlet har jag  sparat den Penguinpocket, som införskaffades till de tio lektioner som gavs på universitetet. Kommer ihåg  en produktion utan rekvisita på studentteater, då aktörerna formligen spottade fram sina monologer/ repliker. Konstigt nog kan jag inte påminna mig  någon inhemsk variant av pjäsernas pjäs, annat än på teve. Åtskilliga stora namn har ju dominerat i en tacksam huvudroll. Begäret efter att få gestalta en förryckt hämnare, görs till en komisk poäng i Örjan Andersson problematiserande  version.

Visar sig vara ett antal som känner sig manade, flera får vara Hamlet. I den utdragna roande introduktionen avslöjas detta förhållande, samtidigt som intrigens rimlighet och relevans ifrågasätts.  På sätt och vis stämmer påståendet jag läst, att essensen är bevarad trots att merparten text är struken. Regissören pekar, enligt egen utsago, på ytterligheterna i Hamlet: filosofiska tankar kontra buskis.  Teamet Andersson & Brun har tillsammans med ordekvilibristen Magnus Lindman satt sin definitiva prägel, utgår från att kunskap om manus finns lagrad hos publiken. Man har från grunden tillverkat en dryg två timmar lång grandios föreställning där ord och språk, rörelser och parformationer, går i finurlig närkamp med Shakespeare.  Är lätt att uppskatta de ysta upptågen, vandringarna in och ut ur grundstoryn och dansarnas kompletterande funktion. Att några utvalda nyckelscener  blir en fond, en utgångspunkt för olika (konstnärliga) förhållningssätt, är ett genidrag trots att det spolierar all katarsiseffekt.

Finns ingen gradäng. Vi sitter på  stolar längs långsidorna.  Ibland skymmer plastdraperier sikten mot den rektangulära meterhöga vitrutiga scenen, en scen som den fysiska ensemblen ideligen äntrar och hoppar av.  Sammetsgardiner är nedsänkta från taket, lämpligt nog nämns baldakin. Apropå röd färg slösas det med den varan, när missförstånd och ondska resulterar i det ödesdigra välbekanta  slutet.  Någon egentlig dekor finns inte, däremot rökmaskin och döskallar i gips.  Mikrofonstativ brukas liksom inspelade repliker.

Efter förklarande preludier inleds själva dramat till ackompanjemang av pampig pulserande musik. Bara vid något enstaka tillfälle går motorn på tomgång.  De många infallen är ett framgångsrecept, liksom kommenterandet nedanför scen, ett utrymme som kan refereras till som ringside.  Distanseringen till det ålderdomliga versmåttet,  den skräckosande  berättelsen och traditionell dramaturgi; är grepp typiska för nydanande Folkteatern och dess förtjusning i metaperspektiv. Jämfört med koreografen Peter Svenzons Shortcuts (recenserad av mig i LO-tidningen)  är skådespelarna inte alls lika integrerade i dansavsnitten, fast deras kroppar tas i anspråk för subtila ordlösa uttryck.

Somliga i ensemblen står ut, gör extra minnesvärda prestationer. Evin Ahmad med sin fantastiska diktion och övertygelse har nu rotat sig på teatern. Jonas Sjöqvist firar muntra triumfer när han excellerar i rabblandet av förnumstiga listor. Kardo Razzazi imponerar i sin fjärde uppsättning på Folkteatern , agerar här på samma våglängd som Ardalan Esmaili ( känd från några av Stockholms främsta scener), vars liknande stadiga fysionomi gör dem svåra att skilja åt. Dansarna med förnamnen Javier och Arina är fenomenalt synkade och den först nämnde veteranen har på egen hand ett mycket rikt register med absolut kroppskontroll. Det samma gäller för Danielle De Vries som tilldelats rollen som Ofelia. Jämte den berömde koreografen Andersson och ordvrängande dramaturgen Lindman, var De Vries den som gjorde allra störst intryck.

Kan bara hoppas att teaterlystna tar sig till Folkteatern i Göteborg,  låter sig omslutas av ett ironiskt, självbespeglande och nyskapande scenkonstverk. Publikrusning anbefalles!

Medverkande: Evin Ahmad, Ardalan Esmaili, Lena Birgitta Nilsson, Javier Perez, Kardo Razzazi, Jonas Sjöqvist, Arina Trostyanetskaya, Danielle De Vries och Sara Wikström

 

22/2 2017

Text: Svetlana Aleksijevitj

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

Dramatisering: Malin Lindroth

Regi: Erik Åkerlind

På scen: Hanna Ullerstam och Mia Eriksson

  Foto Fianna Robijn

Spelas till och med 9/4 på Göteborgs Dramatiska Teater , Stigbergsliden 5 B

Kommer ihåg att  lumpen  ansågs som en karaktärsdanande sysselsättning.  Vad det militära livet dock går ut på. är att överleva i strid och att verka med sitt vapen ( hade funderingar på vapenfri tjänst). Umbäranden och prövningar var jag med om en ruskigt kall vinter i Bohuslän. På repövning inträffade till och med en dödsolycka. Ändå ynkliga umbäranden  jämfört med de vittnesmål om död och lidande, vars stoff kommer från intervjuer gjorda av 2015 års nobelpristagare i litteratur.

Har inte tidigare tagit del av ryskans ruskiga reportage, skildringar från en befolkning som historiskt gått igenom många plågsamma perioder.  Kvinnornas bidrag till segrar på olika fronter blev aldrig nedtecknad. De glömdes bort och berövades sin hjältestatus, vilket gjorde att Aleksijevitj fyrtio år efter andra världskrigets slut hade ett scoop. Malin Lindroth har ämnesvis dramatiserat det ymniga flödet av intervjusvar. Spännvidden är enorm: från tortyr, stympning  och tankar kring att döda; till kärlek, menstruation, och oförmågan att anpassa sig till ett civilt liv.

Nobelpristagaren har uppmärksammats för sitt sätt att osynliggöra sig själv i intervjusituationen, vilket av många framhållits som föredömligt.  Att underordna sig, närmast utplåna sig själv, är om jag uppfattat rätt vad hon praktiserar när hon träffar sitt ”objekt”. Och då är det ju lämpligt att hon bara undantagsvis adresseras i pjäsen.  (Utgår från att Aleksijevitj  redovisar sin  research i sina böcker.) Då jag själv har lagt åtskillig tid på att agera som intervjuande journalist, är detta ett sidospår som engagerar mig.

Vi ser en stram intim uppsättning där orden har huvudrollen, slungas emot oss,  formas till utsagor om patriotism och ofattbar grymhet. I motsats till Stadsteatern har regissören undvikit att förstärka innehållet med visuella hjälpmedel. Hade blivit mer påverkan känslomässigt, om bilder från krigets fasor funnits med, fast risken för att bli dränkt i outhärdlig smärta hade varit uppenbar. Därför uppskattar jag att utan blockeringar få bearbeta de hemska upplevelser som redovisas. Att en motsvarighet till filmvärldens  tårdrypande  stråkar saknas, innebär att jag är hyfsat kapabel att processa de vidrigheter som återges. Innebär vidare att ett väldigt stort ansvar åligger de två skådespelarna.

Mia Eriksson har en aura av tyngd och orubblighet, medan Hanna Ullerstams metod består i ett på gränsen till naivt sökande och medvetet trevande efter repliker. Dialektiken sluten – öppen gör att de kompletterar varandra väl. Duon har på ett utomordentligt sätt filtrerat den ringlande kören av röster genom  olikartade spelsätt, levandegör skickligt ett oerhört obehagligt manus. I Kriget har inget kvinnligt ansikte är det Ullerstams insats som gör allra starkast intryck. Publiken bryr sig knappast om det faktum, att kvinnorna i sina kappor porträtterar en lång rad av krigsveteraner i övre medelåldern. Några få gånger gestaltar de ett laddat möte, vilket ger en tempostegring. I övrigt besvaras den osynliga intervjuarens frågor, fast minnesarbetet orsakar mardrömmar och vid ett tillfälle absolut krav om raderande av inspelning.

Ett grönt påvert bord, två stolar och en framskrapad tegelvägg är lika med den minimala scenografin.  Sparsamt använd musik av Emma Augustsson markerar ett antal av textens övergångar. Visst skulle blickar och gester gå förlorade, men  Svetlana Alksijevitjs  angelägna dokument passar perfekt som radioteater. (Har blivit uppmärksammad på att 2015 sändes  en bearbetning för  tio skådespelare i Sveriges radio.)  Vill ändå välkomna en produktion vars ändamål infrias, det vill säga underlätta att  göra ett tungt omfattande verk  tillgängligt.