Mats Hallberg

4

30/3 2017

Stora Teatern

Sånger 1979 – 2017

  Fotograf okänd    (OBS Bild från tidigare konsert)

Vet precis varför jag ägnat så mycket tid åt Eldkvarn, vilket yttrat sig i att jag har den stora boxen, ett praktverk till bilderbok, ett tjog album (inklusive några samlingar) och flera kassetter. Har  säkert sett minst femton konserter sedan besöket på legendariska Errols 1980.  Varför? Jo, hos Eldkvarn har vemod och extas under decennier gått hand i hand, färgat männens mångskiftande musik.  Och live har det funnit en oförutsägbarhet  som kan påminna om  improvisation.  Den överväldigande majoriteten ur en mycket omfattande låtkatalog har som bekant Per Plura Jonsson som upphovsman.  Efter att i några år mest hållit på med kokböcker och tevesända matprogram, fick han blodad tand på turnélivet igen.

Upprinnelsen var ett överraskningsgig i somras i realityshow på Tv3, då folkkäre Plura lirade med sonen Axel och hans spelkamrater. Nu utgör den unge kapellmästaren (till vardags producent och gitarrist) med sina bandmedlemmar  hungrigt  scensällskap för en låtskrivare av rang. Min låtskrivarfavorit har påstått att han mer eller mindre kom till dukat bord, ity att bandet  tagit på sig huvudansvar för arrangemang. Urvalet av låtar tror jag däremot att pappa haft hand om, vars souldoftande soloplatta och lysande självbiografi jag förstås också  äger.

Kanske vet han vem jag är då vi träffats ett par  gånger, bland annat i samband med signering. Hur som helst, senast  jag såg Plura live var som en del av paketet American songbook på svenska på Götaplatsen. På Stora Teatern förekommer endast ett stycke komponerad av annan tonsättare. Ur högtalarna hörs nämligen ett antal takter  från Vivaldis Våren, vilka avlöses av den berättande melankoli som 27 består av.  Plura och bandet anger med sin svepande långa öppning att detta inte är ett plojigt partyband, utan att det är på riktigt. Spellistan är innehållsrik och varierad med ett par överraskningar, sträcker sig från Pojkar, Pojkar, Pojkar jämte Gatan Fram från sent 70-tal till  nyskrivna alster.  Det är en djupt imponerande låtskatt mannen med rötterna i Norrköping fått ihop, låtar jag haft ett långvarigt förhållande till. Blir som väntat ett brett spektrum  titlar, från up-tempo kärlekssånger som Fulla för kärlekens skull  över visdomen i  Nådens hand till episkt nostalgiska Alice.

Ljudet var osedvanligt fördelaktigt. Marcus Arborelius stora klaviaturkollektion dränkte inte alls övriga instrument. Vi slapp  bombastiskt bankande på trummor och slagverk, istället lyhört spel från Zacharias Ekelund respektive multimusikern Freja Drakenberg.  Den som mest fick mig att tänka på Eldkvarns motsvarande instrumentkollega var Jonatan Lundin , vars läckert understrykande basgångar stundom gav Tony Thorén-vibbar. Ska poängteras att kapellmästaren Axel Jonsson – Stridsbeck  var uppgiften mogen. Fattas bara annat,  ett antal frejdiga fingerfärdiga solon renderade i en  uppåtkick. Flera körade, medan Freja gjorde fina vokala insatser på egen hand eller i duett. Noterade angenämt dragspel från Arborelius som fyllde i melodin i ett par kompositioner. Ska erkänna att jag inte kände till någon av de unga musikerna, vars sound lät likartat men ändå delvis annorlunda jämfört med vad jag varit van vid. Ungdomarna turas om att på ett smakfullt sätt ligga längst fram med sina instrument. Mycket trevligt med features från keyboard, dragspel bas och glödande gitarr.

Den av Axel formade gruppen hade repat fram en tilltalande fräschör, med betoning på klanger och diskreta rytmer, lagom tyngd och melodiska finesser. Trots att de stöpt om vissa arrangemang, är de ganska bundna till en given struktur. Bortsett från två utomordentliga helt färska låtar, ligger det oundvikligen den yngre generation i fatet, att jag hört väldigt starka tolkningar av det material som  serveras. Konserten är upplagd som en retrospektiv, vilket innebar fylligt mellansnack då texterna introducerades. Plura i svart ledig klädsel, hatt och röda gympadojor berättar utifrån sin personliga värld om uppslag och upplevelser.  Dråpligast anekdoten med Mauro Scocco som rådissade  blivande hit. Mest informativ historien om Tony Thoréns mamma, hennes pjäs om Elvis och  tillkomsten av biografiskt vindlande texten till Alice. Mest gripande  monologen om föräldrarnas död, om att inte vara fysiskt närvarande vid deras bortgång. Självklart framfördes  Huvudet högt, Pluras vackraste visa (som tolkades på ett fantastiskt sätt av Pernilla Andersson på samma scen en vecka tidigare).

Tänker på Peter Bryngelssons utgjutelse  om att Plura använder  få ackord.  Går inte att i sak invända mot musikvetarens påstående, fast i motsats till honom tyckte nog inte någon, i ett hänfört fullsatt Stora Teatern, att han blir tråkig. Att artikulationen är ojämn live, varje stavelse går inte fram, har  inte avgörande betydelse. Rösten bär genomgående på avsevärd pondus och övertygelse, känslor ur livet förmedlas storartat. Och tillräckligt många texter är meningsfulla och originella. Apropå beskrivningen ”fullsatt”, ska betonas att under hundraminuterskonsertens slutkläm diggade alla stående i bänkraderna.  En med rätta mycket entusiastisk publik skakade loss till bland annat Jag är det hjärta och En liten kyss av dig.  Snacka om trallvänlig ösig final! Andra absoluta höjdpunkter: nämnda Alice, den vädjande slutstrofen i Kärlekens tunga ( för mig evigt förknippat med en nära väns begravning, en vän som samlade på Eldkvarn), andaktsfulla Nådens hand, nyskrivna snärtiga Vad gjorde jag?, Axel på mandolin(?) i magiska Förgiftat blod samt fruns favorit Min systers karneval.

Blev glad, till och med lycklig av en pånyttfödd Plura med gitarr på magen i musikaliskt vital omgivning som inramades av ypperligt ljud. Eventuell deppighet flög sin kos, trots att ute väntade trist regn och promenad till slitsamt nattjobb.

22/3 2017

5

  Foto Jan M Lundahl

Blev ganska förvånad efteråt.Talade om för en servitris och en musikintresserad jobbarkompis att jag sett Pernilla Andersson. Ingen av dem visste vem jag pratade om. Ändå är hon den mest kända i en kategori jag håller mycket högt, en kategori vars främsta företrädare i övrigt heter Sara Isaksson, Ebba Forsberg, Isabella Lundgren och Ida Sand.  Artister som med sin sångkonst äger förmågan att påtagligt beröra. De skapar en liveatmosfär med nära till skratt och tårar, igenkännande leenden, gåshud och värme. Hela tiden genom att sätta musikaliteten i högsätet.  Vi stortrivs under cirka hundra minuters samvaro med den  mångsysslande 70-talisten, just för att hon bjuder på känslor och hetta, engagemang och scennärvaro.  Och hon har låtar som verkligen håller, smakfullt framförda av henne och långvariga radarpartnern Fredrik Rönnqvist på gitarr (sades vara jämförbar med relationen Lundell – Janne Bark). På backdrop syns bild på elegant vardagsrum i rött.

Merparten låtar från Tiggrinnan,  senaste CD:n, framförs i avskalade fullödiga versioner. Därtill får vi vad Pernilla kallar radiohits, några väl valda covers, en psalm och andra godbitar från hennes nio studioalbum. Av de åtminstone två konserter jag sett tidigare sticker Falkenbergs visdagar 2014 ut, var en spelning som starkt berörde vilket oundvikligen innebär att det fanns förväntningar att leva upp till. I samband med skivsignering sa ackompanjatören Rönnqvist, att de föredrar duoformatet för att framhäva texterna. Framför allt anser jag, att det är ett klokt beslut att skippa bombastiska trummor. Medan Fredrik genomgående var sin akustiska gitarr med reverb och andra effekter trogen, hördes Pernilla på melodica, gitarr, fingerknäpp och självfallet elpiano med vad jag uppfattade som mellotron ovanpå. Instrumenteringen är föredömlig med ett ljud som var ganska starkt utan att slå över. Ett ödets ironi uppstår strax efter att deras egen ljudtekniker fått beröm, eftersom det då med låtskrivarens ordval, börjar låta som ”någon som steker ägg”.

Ett märkligt missförstånd resulterar i att de två brådstörtat gör entré alldeles efter utsatt tid. Hon helt klädd i svart ställer sig vid mikrofonstativet. Han i hatt och väst sätter sig diskret på högra sidan. Anslaget av skenbar spontanitet fortsätter  flöda, något vi liveentusiaster älskar.  De inleder med Sitter Tyst Med Billie Holiday, Om ingen annan , Bättre än så här och Som En ö. I likhet med övriga sånger på svenska bäddas de in i utförliga introduktioner, en mer adekvat term än mellansnack. Blir rörd  av vad hon förtäljer om skilsmässan, hot efter artikel om övergrepp och pappans grava alzheimer. Finns många skäl till att hennes poppiga visor mest går i moll.

  Foto Jan M Lundahl

En oklanderlig första fas lyfter  ytterligare en nivå med suggestiva titellåten Tiggrinnan, mellotävlande Desperados och Dansa Med Dig, sist nämnda alster skildrar en morgontidig rökande Plura och Packmoppeturnén i Värmland.  Ett välfyllt Stora Teatern  får sitt lystmäte av underbar livemusik och goda historier. Själv kallar hon sin stund med oss för KBT-timmen. Anekdoten om den jobbigt långsamma sommarturnén är väldigt rolig. Vidare kan i förbigående förmedlas uppgiften att 92-åriga farmor finns på plats i publiken, inte minst för att låten Tiggrinnan, sägs sammanfatta henne jämte låtskrivarens liv.  Pernilla Andersson tycker om att sjunga, kan sjunga så att det känns på riktigt. Har gjort så ända sedan den jazziga skivdebuten (som jag lyssnat på idag, där hennes röst låter påfallande lik Nina Persson). Hennes riviga schlagerbidrag innehåller förstås tonartshöjning, något hon briljerar med genom att tangera en wailande teknik.  Den vokala förmågan är på topp, med ett tryck och hetta som inte fullt ut har någon motsvarighet i studio. Har hon förresten gjort någon musikal? Fredrik bara finns där hela tiden vid hennes sida och fyller i, någon enstaka gång ges han möjlighet till uppiggande soloutflykt. Noterade att han i en låt accentuerade harmoniken med fräck basliknande resonans.

Två skilda egenskaper förenas under en mycket lyckad konsert, å ena sidan  dramatisk anslag med yviga gester, å andra sidan ett intimt och reflekterande drag. Med Rigmor Gustafsson och Sanna Carlstedt har hon det gemensamt, att hon live unnar sig att vara bossig gentemot män på scen (i detta fall ”stackars” Fredrik), fast förstås med glimten i ögat.  Dessa pendlingar speglas i de melodier som återfinns på repertoaren.  Vad får vi mer höra? Jo, Taube (Pernilla identifierar sig med Fritiof Andersson) och Cornelis, den obeskrivligt gripande Hålla huvudet högt som Plura skrev till minne av sin döda mor, Lätta Steg, Mjuka Moln vars första takter påminner om hit med 10cc, Rönnqvist  på elgitarr (slide) i oemotståndliga Vaggvisa vars tillstånd av frid gör den till en magnifik ballad. Apropå frid blev ett av hela fyra extranummer instrumentala Runmaröpsalm, ett stycke som används vid såväl begravningar som bröllop.

Hade ingen vetskap om att den i Skåne uppväxta mångsidiga kvinnan hade bott i Göteborg eller att hon är barn till jazzföräldrar. Däremot vet jag att hon förminskades på fjolårets Grammisgala, vilket måste betecknas som en obegriplig skymf.  I vanlig ordning har hon skrivit, producerat, arrangerat och mixat senaste skivan (tre låtar har Rönnqvist som medkompositör) Tillkommer att hon spelar ett antal instrument. Som om det inte vore nog: skrivit och proddat åt andra samt bildat skivbolag. Pernilla Anderssons gärning i musikbranschen renderade i prestigefyllt pris från nu avlidne demonproducenten George Martin.  Vill avsluta min hyllning till en kvinna med integritet och unika kvaliteter genom att publicera mötet med sir George Martin.

 Pressfoto