1/4 2017
5
Foto Sara Skokic
Beskedet om att ena huvudpersonen – den oförlikneliga poeten vars dikter utgör själva förutsättningen – tvingas utebli på grund av sjukdom, når mig först en halvtimme innan de ska på scen. Apropå scen hade det gått trögt med biljettförsäljningen, vilket gör att programmet flyttas till Kristallbaren i samma byggnad. Ett klokt beslut som underlättar avsedd strävan mot närvaro och intimitet. Men inledningsvis uppstår ett irriterande tekniskt problem, nämligen brummande basljud. Utan befintligt PA hittas ändå en tillfredställande lösning av den ansvarige jag vidtalar. Trots vad som kan framstå som oddsen emot sig, skapar den musicerande trion en fulländad syntes av toner och texter. Har man som undertecknad skönlitteratur och livemusik som största glädjeämnen, blev lystmätet definitivt tillgodosett.
Backar bandet. För säkert tjugo år sedan var jag i Mölndals Konsthall när Kristina Lugn – dikter reciterades interfolierade av två jazzmusiker (minns Tomas Jäderlund). För tio år sedan släpptes skivan Hemligheter På Vägen under namnet Georg Riedel och vänner, med Sarah på sång. Köpte ett signerat ex och var på release på Nef. På cd:n är två av akademiledamotens dikter tonsatta. För knappt fem år sedan recenserade jag Kristina Lugns pjäs Rut och Ragnar på Göteborgs Stadsteater. Vet att jag lånat samlingsvolym på biblioteket. I övrigt kan jag inte erinra mig några koncentrerade djupdykningar i hennes sällsamma litterära universum. Denna brist åtgärdades i Kristallbaren av Sarah Riedel flankerad av pianisten Jonas Östholm och Viktor Skokic på bas. Vilken vidunderlig välgärning! Många har gjort dikter populära genom tonsättningar. Det specifika i detta fall är att de gjorts tillgängliga, utan avkall på stilistisk nivå, utan någon ambition att vilja få till en hit.
I fjol utkom Sarah Riedel tolkar Kristina Lugn, en booklet med texter, kommentarer och teckningar som inhandlades efter konserten. Med det utsökta materialet i ryggmärgen blir det aldrig aktuellt att ställa in. Ska påpekas att tolkningarna framfördes live före skivinspelningen. Vid ett tillfälle fick man besök backstage av Kristina Lugn. Hon skingrade omgående deras oro, genom att säga att det borde bli en skiva. Därför föll det sig naturligt att nya produktionen utökades med medverkan av poeten i egen hög person. I hennes frånvaro fick nu kvinnan vid mikrofonen fler uppgifter. Berättade om dikters temperament, beskrev poetens kännetecken, resan vi skulle få vara med om. Noterades att Lugn är en av de författare som skriver mest om döden (ofrånkomligt går mina tankar idag till anhöriga i den fruktansvärda bussolyckan i Härjedalen). Vidare läste interpreten enda rader som ordskaparen påstods vara nöjd med , en dikt tillägnad hennes barnbarn.
Foto Sara Skokic
Inledningsvis upplystes vi ur vilka samlingar texterna hämtats. Efter ett tag tunnades dylika faktameddelanden ut för att återkomma i slutet. En intensivt lyssnande publik delgavs en rikedom av känslor och stämningar. Välkända, drastiska och sorgsna tonfall uppvägdes av bisarr humor och stor skönhet. Sist nämnda vågskål, var enligt Viktor Skokic, den de ville lyfta fram. Målsättningen infriades på ett förträffligt sätt. Scenkonstchefen från Stockholm är knivskarp i sin diktion, använder gärna en utdraget häng som ypperligt bär fram såväl musikalisk form som lyriskt innehåll. Enstaka gånger far tonerna upp och ner i registret likt avancerad konstmusik. Överlag låter kompositionerna som jazziga visor, i vissa sekvenser med dramatiskt sväng, någon gång med stänk av blues. Förmodar att buketten tonsättningar ( 15 stycken på omtalade albumet) är ganska svårsjungna, vilket gör resultatet beundransvärt.. Har hört Riedels vokala förmåga en handfull gånger. Rösten är i sammanhanget kongenial och på en nivå ännu högre än tidigare.
Musiken är skriven av antingen far eller dotter Riedel Viktor Skokic eller Jonas Östholm. Den lämnar osedvanligt mycket utrymme åt instrumentalister, vilket jag uppskattar. Mycket trevligt att publiken bjuds på flera jazziga stick emellan verser. Ett par visor görs på duo, antingen till komp av piano eller bas. Basisten får jobba hårt; dels vara följsam understödjare, dels lägga melodier. Flyhänt och smidigt trakteras basen. Utan åthävor är anslaget från Jonas Östholm häpnadsväckande, rent av sensationellt bra. Hans ofta återhållsamma spel är rent av mästerligt. Utdelar högsta betyg till kompositörer, vars luftiga arrangemang gett plats åt en briljant pianist med sinne för intrikata passager. (Bonus efteråt att få meddela att jag är ett fan.)
I och med Kristina Lugns plötsliga förhinder kom tonsättningarna än mer i fokus. Kvällen artade sig till en idealisk presentation, av en diktare som Sarah Riedel anser vara trösterik, men också obekväm. Bland allt örongodis framhåller jag alldeles extra Jag behöver tystnad och ensamhet jämte Jag vill aldrig se dig gråta igen (Halleluja). Påtagligt bifall ”orsakade” förstås planerat extranummer.