Mats Hallberg

Exalterad av dynamiskt korsdrag – Johan Lindströms Lost Inferno på Nefertiti

15 maj, 2017 by Mats Hallberg

13/5 2017

Konsert på Nefertiti Göteborg

Fotogalleri Klas Ålander

Under 2000-talet har Johan Lindström varit ett aktat namn i musikbranschen. Flera gånger har han spelat i kungafamiljens närvaro, senast när Pattis Smith gjorde sitt omtalade framträdande under Nobelprisutdelningen. Han är ofta anlitad som producent, har egen studio och medverkar på åtskilliga kända artisters skivor eller turnéer. Han fick exempelvis förtroendet att ansvara för Freddie Wadlings sista album. Ändå något av en doldis för gemene man. Om jag utgår från mig själv, upptäckte jag 70-talisten i och med hans samarbeten med Totta Näslund och kretsen kring den legendariske sångaren. Mycket tack vare producent Lindström låter det förträffligt luftigt och avspänt, på flera av Tottas sista album (även Dylan-plattan med Wiehe). Live har jag hört mannen att hylla med bland andra Per Texas Johansson, Isabella Lundgren, Johan Johansson trio ( klaviaturspelaren bosatt i Göteborg), Goran Kajfes, Ane Brun och förstås i Tonbruket där han ingår.

För cirka fem år sedan befann jag mig på Nef en vardagkväll. Lost Inferno med Bengan Blomgren i framkant framförde då Johans märkvärdiga musik. Tar mig fram till dagens datum via en halvhemlig spelning i vintras som gav ofantligt mycket mersmak, en flödande urladdning av i princip nuvarande sättning en spårvagnsresa från centrum. Anländer till jazzklubben strax innan bandet ska gå på. Det är ganska välfyllt, stämningen förväntansfull. Hittar en pallplats på flanken vid baren, vilket tyvärr medför skymd sikt. Konserten över två set har rubricerats som jazz, förmodligen för att tre ytterst etablerade blåsare från den världen finns med. Dock, i marknadsföringen har andra termer lagts in i innehållsdeklarationen. Gatublues från Hawaii, weird americana, europeiskt sekelskifte, film noir, svensk vemod och rumänska influenser anges som riktmärken. Egentligen är det djupt orättvist att pådyvla Johan stämpeln eklektiker. Enligt en av hans medmusikanter på scen, har han införlivat ett helt eget tonspråk. ”Som att öppna en lucka till kosmos” , var följaktligen en kommentar ur publiken efteråt.

Spännvidden var hänförande, en enastående kvalitet i sig.. Krängande groove kontra brötigt kantigt sound, skiftningar mellan starkt och svagt och tvära kast från vackert till vildsint. Oundvikligt att inte droppa ett antal referenser. Allra första impulsen: Peter Green och Albatross. Blev en böljande njutning när komp och svävande blås backar upp smeksamt bändande av strängar i Serengeti. I total kontrast till röjiga The Run, vars beat med lödigt blås var lika mycket örongodis. Absolut en favorit! I låten ingick bångstyrigt solo på tenorsax av Thomas Jäderlund som förde tanken till en viss Ornette. I en formidabel öppning hördes vidare en låt uppbyggd i flera lager betitlad Perikles. En heltänd blåssektion hade fräcka inpass var och en till ett fantastiskt komp, bandmedlemmarna fick möjlighet att vara elastiska och Hawaii-harmonier briserade. Stycket utvecklades från nästan-spräck till att påminna om klassisk Dylan. Före paus lirade låtskrivaren själv en finstämd avskalad melodi, utan att använda sin vidlyftiga arsenal av effektboxar och pedaler.

Johan Lindström trakterar nästan alltid stränginstrument live. Ett sällsynt undantag inträffar efter paus då han under en hymn sitter vid flygeln. Pianointrot följdes av fanfarer i växelverkan med spröda toner och röster, Ströms basgångar effektfullt i slowmotion. Magi uppstod, att likna vid ovan nämnda melankoli. Fäste mig vidare vid en bluesgungande låt som spädde på en aura av moll. Beträffande hur musiken arrats, blev jag väldigt förtjust i de rikliga sekvenser när inte alla krämade på samtidigt. Sprakade av fantasi när blåsarna Lisen Rylander, Thomas Jäderlund samt Niclas Rydh svarade på vinande ackord, likt den teknik som JB:s fulländade. Noterade att minst ett inspirerat trombonsolo fanns inskrivet i noterna, en utmaning som skicklige Niclas Rydh beredvilligt antog.

Nikke Ström manade på, höll förstås takten på sitt omisskännliga sätt. Ljudet hade emellertid varit mer fördelaktigt om inte hans bas hade surfat lika ofta på de högsta ljudvågorna. Tillsammans med trumslagare Johan Håkansson fick han mig att tänka på Led Zeppelin, vilket ska ses som kraftigt beröm. Håkanssons insats måste höjas till skyarna, helt enkelt en fenomenal prestation. Fanns tillfällen när han satte tunga runda rytmer, då jag uppfattade honom paradoxalt nog som samtidigt pådrivande och släpande.

Extranumret bjöd på stor skönhet i valstakt. Är du utrustad med öppet sinnelag är Johan Lindströms Lost Inferno det mest spännande av akter du kan sjunka in i live. ”Risken” finns att du hypnotiseras, genom att förflyttas till främmande universum. Och vi blir inte som man kunnat frukta överkörda, inviteras istället till nya känslomässiga domäner. För mig var det bara att åka med, fyllas på av en av de mest mångsidiga sammansättningar musiker som existerar i vårt land. Kompositören tillhör den yppersta eliten i den sorts avantgarde som definitivt är lyssnarvänligt, idealisk för de mottagliga skaror som blir uttråkade av ESC (konserten ”krockade” med finalen). Han frambringar sitt sällsamma tonspråk på gitarrer och pedal steel på ett självklart sätt. Att jag associerade till sådana som Daniel Lanois, Marc Ribot Ry Cooder och inte minst Bill Laswell och Robert Fripp, fråntar honom inte en självständig status. Ska framhållas hur genialisk han är på att sammanföra kreativa musiker med olika bakgrund, en konst han nog lärt sig som producent. Beträffande låttitlar och info huruvida musiken existerar i inspelad form finns förbättringspotential. Mest väsentligt: att kropp och intellekt registrerade obändig progressiv musik på högsta nivå.

Skrämmande sagovärld utan riktning eller fäste – A Map To Get Lost på Backa Teater

7 maj, 2017 by Mats Hallberg

5/5 2017

Idé och koncept: Teamet

Text: Emma Palmkvist

Regi: Olof Runsten

Scenografi & kostym: Agnes Östergren

Ljud, musik & ljus: Patrik Patsy Lassbo

Produktion, doft & sång: Sara Fors

Foto Hanna Johansson

Uppsättningen är ett samarbete mellan Backa Teater och institutionen för scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. I projektet ingår även studenter från institutionen för skådespeleri på StDH samt från Malmö Teaterhögskola och Södertörns högskola. Samlingsnamnet för examensprojektet – förlagt till sista terminen på kandidatnivå – är Scenex 17. Vad jag bevittnade under närmare hundra minuter var, enligt de som ansvarar för produktionen, en skapelseberättelse i form av ett hypermedialt mysteriespel. Varje föreställning marknadsförs som unik. Man påstår att här finns inte mycket att förstå, desto mer att uppleva. Ett utmanande förhållningssätt som delvis förklarar varför jag går bet på att tillägna mig denna esoteriska scenkonst.

Backa Teater har välförtjänt hög prestige som ungdomsscen. Skolklasser vallfärdar till Hisingen, vilket gör att i princip samtliga föreställningar säljer slut. Men den här gången undrar jag verkligen om pedagoger kan hålla liv i meningsfulla uppföljande samtal. Kommer eleverna klara av att hålla uppe intresset, hitta embryon till ingångar? Tillåt mig tvivla, eftersom jag för egen del blev uttråkad. Tänkte på hur mycket annat trevligt jag kunde gjort en vårljus behaglig fredagskväll. Anser att en recensent ska akta sig för att dra för stora växlar, på vilken respons ett auditorium kan ge vid premiär. En majoritet av dem kan vara vänner och kolleger. Men vill ändå referera till en aktuell krönika av Lars Ring (SvD), där han lyfter fram ett rum kritiker sällan tar ställning till. Vad han avser är rymden mellan scen och salong, genom att ifrågasätta om det som vidarebefordras av regissören är tillräckligt tydligt. Förvisso är inte ambitionen i A Map To Get Lost att vara tydlig. Men luddigheten och tålamodsprövande drone var faktorer som alstrade icke-kommunikation.

Har aldrig tidigare varit med om en liknande överkörning på en institution förknippad med engagerande dramatik. Scenex 17 var ett extremt utdraget performance format kring sagor och fabler. I fantasifulla heltäckande kreationer sågs björnar, kattdjur, väldiga fåglar och möjligen gristrynen. Varje gång problem att tillgodogöra mig något uppstår, skjuter jag på skrivuppgiften. Denna gång tillstötte anmärkningsvärt nog mardrömmar. Så på ett undermedvetet plan, kan flera gåtfulla scener ha gjort intryck. Hade inte koll på att uppsättningen endast hyser kvinnliga medverkande. Tror inte jag var ensam om att ha läst på dåligt. När det tar slut med en sång och ljuset släcks, tar ensemblen förstås av sig sina maskeringar. Och då äntligen, alldeles för sent, uppstår den förlösande känsla i rummet som Lars Ring efterlyste i ovan nämnda krönika. Att läktaren briserade av välviljans bifall, har nog att göra med att kvinnorna hade laborerat med vad som skulle kunna definieras som könsmaktsordning. Minns bäst Anna Ladegaard med flätor och halmhatt i rollen som kavat lassoflicka, lustfyllt infångandes en stackars figur hämtad från Tomtar och troll.

Ljus- och färgsättningen bar syn för sägen att vi var med om ett konstnärligt totalkoncept. När jag tittade på delar av scenografin i ett rökdisigt grönt sken, trodde jag att scenen omgärdades av draperier. Visade sig vara stora kulörta plastsjok hängandes i vajrar, vilka jag associerade till aftonklänningar med dekolletage. Noterbart i övrigt: diverse effekter, trick i form av synvillor, primalskrik, maniskt spastiska rörelsescheman utförda av bland andra Li Molnar Kronlid, engelsk alternativt tysk speakerröst, en mikrofon som vandrade runt och gestalter som försvann eller släpades bort. Erkänner att jag nog inte kommer mycket längre Hoppas att andra, mer hemmastadda med myter och mysterier, kan utvinna desto mer.

Skådespelare:: Anna Ladegaard, Johanna Malm, Jonna Ljunggren och Li Molnar Kronlid

Sofistikerad vokaljazz i delikat omgivning – Behind The Mask av Gunilla Törnfeldt

24 april, 2017 by Mats Hallberg

Pressfoto Filip Okofsson

Gunilla Törnfeldt är sångare, kompositör, arrangör och lärare. Stockholmaren är medlem tillika musikalisk ledare för Stockholm Voices, vars senaste raffinerade konsert i Lerum jag såg i fjol. Uppväxt i en musikfamilj har hon skaffat sig gedigen utbildning med examen från KMH. Idag undervisar hon på Ingesund (Karlstads Universitet) och har därtill lärt ut röstimprovisation. På var sitt håll har hon sjungit med makarna Dominique, framträtt i Ellingtons Sacred Concerts och i tributes till Lars Gullin. Solodebuten från 2009 får nu sin uppföljare. Av någon oklar anledning har man väntat tills nu med att släppa skivan ( inspelningen gjordes för två år sedan och mixades i fjol av grammisbelönade producenten Pål Svennre).

Mestadels är musiken sval och soft, några gånger höjs intensiteten. Instrumenten är på ett utsökt sätt sammantvinnade med Tönfeldts spänstiga vokala uttryck, förutom de gånger de smakfullt bereds plats på egen hand. Termen kammarjazz känns oundviklig, fast i motsats till debuten finns inte någon stråkkvartett med. Det låter genomgående avslappnat och kontemplativt, även om två tydliga undantag finns. Titellåten är ruffig och bångstyrig i ett arrangemang som vänder och vrider på sig. Fylld av röstakrobatik osar den hett av stolthet. Marching For Peace utmärker sig också, vill kalla sången en gökunge som måste ut ur det trygga boet. I förgrunden ligger Svante Söderqvists eggande taktfasta basgångar. Två spår som definitivt pockar på uppmärksamhet genom att radikalt bryta mönstret.

Daniel Tilling hörde jag live senast under fjolårets jazzfestival i Stockholm. Sällan har väl den renommerade pianisten varit lika dominerande vad beträffar framställandet av ljuvliga melodier som här. Hans fingrar bjuder på fenomenalt örongodis. Det andra instrumentet varifrån välavvägda ackord kommer är en barytongitarr. Att den bara vid enstaka tillfällen ljuder i framkant med diskreta solon, är ett sympatiskt anmärkningsvärt grepp. Av det mångsidiga strålande kompet är trumslagaren kvar från Törnfeldts första album, medan nämnde Söderqvist kan betecknas som en supervärvning. Han får och tar chansen att smycka ut somliga låtar långt utöver vad som är gängse. Låt mig således understryka att musikerna spelar lysande, såväl unisont som i features med rytmiska figurer eller i skönt klingande melodier. Man levererar verkligen ett sensibelt hantverk!

Min absoluta favorit har titeln How Can I Forget, en ballad jag länge kommer bära med mig. Fler melodier av den drabbande digniteten hade resulterat i en av årets bästa svenska skivor alla kategorier. För de vars egna kompositioner ( enda undantag: Tell Your Ma, Tell Your Pa musik skriven av Bill Frisell) ska bära en skiva, måste fokus läggas på huruvida låtarna håller. I detta fall har jag vissa reservationer. Merparten av materialet står stadigt, har ett intimt tilltal inbäddat i en superb miljö. Vill lyfta fram öppningsspåret (som hörts i Jazzradion) jämte Put The Past Behind där berörande text når ut på ett naket sätt. Men jag hade gärna sett fler låtskrivare.

Sångerna utgår från reflektioner och begrundan, ser dem huvudsakligen som sorgkantade berättelser om uppbrott och relationer. Enligt uppgift ska de bygga på dagboksanteckningar. Ingen skugga ska falla över upphovsmakarens texter. Tänker dock mer på framförandet än innehållet. Sopranen demonstrerar lustfyllt sin förmåga, sträcker ut och hänger kvar i stavelser likt en glidflygare i uppvindar. Råder ingen tvekan om att hon behärskar vad hon gör. Pitch och frasering är givetvis av det oantastliga slaget. Kan ändå inte låta bli att komma med en brasklapp. Albumet tenderar ibland till att bli en handledning för musikstudenter. Ordlös sång med ett otal röstimprovisationer förekommer alltför ymnigt. Hade varit klokt om 36-åringen överlåtit till någon annan att producera, vilket antagligen hade inneburit gallring i materialet. Vissa låtar är så pass fattiga på idéer, att jag nästan vill använda det hemska ordet utfyllnad. Min invändning gör att omdömet pendlar. Efter åtskilliga genomlyssnar noterar jag mycket som är mästerligt, medan andra sekvenser inte har samma substans. Adelsmärket den svävande imponerande stämman borde ha tuktats en smula.

Sång: Gunilla Törnfeldt

Piano: Daniel Tilling

Barytongitarr: Efraim Törnfeldt

Bas: Svante Söderqvist

Trummor: Gustav Nahlin

Producent: Gunilla Törnfeldt Speltid: 47:53 Sonorous Music (release april 2017)

Betagande låtar störs av obalanserat ljud – Ossler På Stora Teatern i Göteborg

22 april, 2017 by Mats Hallberg

20/4 2017

Betyg: 3

Foto Peter Birgerstam

För den hyfsat breda rockpubliken är Per Jerker Ossler mest känd som gitarrist från Wilmer X och sedan många år tillbaka i Thåströms band. Har förstås sett honom live i dessa båda sammanhang. Nördar vet att han ägnat sig åt sidoprojekt, såsom teatermusik, grupperna Amazonas och Sällskapet, vilka delvis bestått av musiker från ovan nämnda band. Men detta räcker inte för någon, som i sig har ett högst personligt konsekvent uttryck, vars sammanfattning i Jan Gradvalls tappning lyder ”Monokrom mästare”. Skiftningen gråsvart är den färg som går igen i musiken han gör. Nyligen släppte skåningen sin sjunde soloplatta betitlad Evig himmelsk fullkomning, vilket firas med en vårturné.

Har två mycket goda erfarenheter av herr Ossler från Skeppsholmen. Dels en galet bra spelning med Thåström på Music & Arts 2015 (euforiskt recenserad i Kulturbloggen), dels en konsert i bastuvarma Galeasen i fjol. Nya albumet uruppfördes då innan skivan fanns, på samma plats som inspelningen skedde. Ett inspirerat gig vars täta inramning stavades succé. Utan att ha lyssnat mycket på hans katalog, var jag följaktligen mycket peppad. Visste att jag skulle behöva justera lyssnandet, efter att tidigare i veckan ha sett en supertaggad John Prine på Göteborgs Konserthus. Var nu inriktad på ett kargt tungt högteknologiskt ljudlandskap i trakterna kring Einstürzende Neubauten, Sonic Youth och Joy Division.

Öppningen med Ute på ön motsvarar mina referenspunkter. Men omgående får jag problem med lyssnandet. Första låtens enerverande blippljud går att fördra. Dock plågas trumhinnorna av volymen, inte minst inledningens chockartade ”piskrapp”. Två dagar efteråt finns ett besvärande sus kvar i öronen. Till saken hör att jag åtskilliga gånger tidigare i år skrivit om konserter på Stora Teatern, ofta i ypperlig ljudåtergivning. Det obehagliga ljudet blockerar, gör att jag bara glimtvis tar mig in i den fascinerande musiken. Välgörande var de sekvenser när öronen fick pusta ut, vila emellan återkommande basattacker. Blev tungfotat och överlastat när Mikael Nilzén på synth härbärgerar alla basgångar. Synnerligen suggestiva Helsingborg förstördes av i mitt tycke olidlig akustik. I lyckliga stunder flyter synthezisern ihop med gitarrernas diskant och effektfulla trumrytmer. Men få tillfällen tidigare har jag lika mycket saknat en smidig basist på scen.

Tror att i princip samtliga låtar från aktuella plattan framförs. Som glimrande extranummer levereras Ett slutet rum (”sången om mitt liv”) från skivan Brus, jämte två starka spår från grammisnominerade Stas. Min och mångas favorit Fåglar faller följs allra sist av Grisarna och flugorna. Ossler är en beundransvärd låtskrivare, staplar aldrig klichéer. Han sjunger lågmält med lagom emfas, enstaka gånger i ett dramatiskt, nästan desperat tonläge. Mannen som inte betraktar sig som livsförnekare, säger att de skarpa texterna på senaste alstret präglats av en vistelse i Berlin. Han förmedlar minnen och svärta, i en stämning som en recensent träffande kallat majestätiskt mörker.

Foto Peter Birgerstam

Evig himmelsk fullkomning har Christian Gabel (Bob Hund) som producent tillika trumslagare. På turnén är det emellertid Per Lundmark som sitter bakom trumsetet, en legend enligt bandledaren. Han fyller i och driver på galant utan att sticka ut. Vid sin högra sida har Pelle Ossler Susanna Brandin på vad jag förmodar är den e-bow hon lirade på i Galeasen i fjol. Är inte lätt att urskilja exakt vad hennes instrument bidrar med. Därför tacknämligt att hon vid ett par tillfällen står för intron och soloinpass och då utannonseras som förgrundsgestalt. Om huvudpersonens instrumentala färdighet finns inget anmärkningsvärt att tillägga denna afton, är förstås en avgörande beståndsdel i låtarnas struktur.

54-åringen är extremt fåordig, skippar nästan helt avdelningen mellansnack. Verkar ändå trivas, säger att det känns värdigt att stå på stor scen i eget namn. Det visuella är en del av den cirka 75 minuter långa konserten. Sara Broos film i svartvitt med motiv särskilt från böljande hav, laser och skarpa spotlights vända mot publiken ingår. (Ossler har ju själv haft fotoutställningar och en farbror som varit konstnär.) Som bäst samverkar synintrycken med klanger och rytmer. Trots min kritik fanns många enskilda russin att plocka ur kakan. Exempelvis klangbilden i Hem till mor (från skivan Krank), Skönhet i förfall, svidande känslig gitarr i Ingen rök utan eld, frodiga garnerandet med gitarrslingor i Sommardröm i grått samt en oidentifierad låt i mediumtempo med vispar, riff och refräng.

Hade önskat att ånyo få instämma i hyllningskören. Brottas istället med min besvikelse och i värsta fall tinnitus. Även om spelningen var delvis ohanterlig för hörseln , förtjänar Ossler absolut den cred han idogt jobbat sig till. Hoppas på en livesituation där jag får möjlighet att fullt ut ta till mig den skönhet och kraft som finns i hans sound.

Förband var Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetet, en kvartett bestämda kvinnor som inte ber om ursäkt. Nordlund har jag upplevt minst tre gånger live, till exempel när hon sjöng i Souls på 90-talet. Tyckte om vad jag hörde och den originella sättningen. Attraktiva harmonier, välavvägda dissonanser och bitska texter befruktade deras imponerande punk-electronica.

Förnämligt musicerande av cross over -trio – Laila Biali på Kungsbacka Teater

9 april, 2017 by Mats Hallberg

6/4 2017

Foto Leif Wivatt

Inte sällan slungas jag som lyssnare in i nya omloppsbanor, tipsas om för mig okända utövare. Musik I Halland ska ha stort tack för att de vågade planera en turné i länet för prisade doldisen Laila Biali, genom att förlänga hennes spelperiod i Europa innan avfärd till New York. Trots starkt subventionerade biljetter gick inte folk precis man ur huse en torsdagskväll. Vi som kom – arrangörerna hade föredömligt skärmat av lokalen – belönades med en konsert vars innehåll vi sent skall glömma. Ska påpekas att ljudet var förträffligt. Laila Biali är en pianist, låtskrivare och vokalist från Canada med en handfull plattor på meritlistan. Utöver delikat samspel med basist och trummis, frapperades jag särskilt över hennes kreativa låtlista och hur utsökt musiken arrangerats live.

Den charmerande ödmjuka damen som spelat på North Sea Jazzfestival är rotad i jazzmyllan, fast hon gärna införlivar sofistikerad pop. Konserten på cirka 75 minuter utan paus, var delvis ihopsatt som en hyllning till några av hemlandets bästa låtskrivare. Vidare celebrerades komponerande kvinnor förtjänta av större uppmärksamhet. En udda version, i ett smart långsamt arr, av Bowies Let´s Dance utgjorde extranummer; discorökaren jag hört live med Bowie själv, Nile Rodgers och Freddie Wadling. Ur den varierade repertoaren kan noteras lyckade tolkningar av Joni Mitchell, Leonard Cohen, Imogen Heap, Leslie Feist, K.D Lang, Ruth Lowe samt Bruce Cockburn. När den sist nämndes alster Stolen Land (ett av konsertens toppnummer) introducerades räckte jag upp handen, då vi tillfrågades om vi kände till låtskrivaren (har ett par vinyl). Därutöver förstås några egenhändigt gjorda sånger jämte en standard som Nature Boy (också minnesvärd).

På scen omgavs den musikaliske ledaren av George Koller på bas, en mycket stadig och följsam man som varit vid hennes sida i cirka tio år. I kontrast till lyhörde nykomlingen Fabio Ragnelli som stod för eleganta rytmiska figurer. Fascinerande hur smidigt han bakom trumsetet flöt in i musiken, då turnén var den första han gjort med 36-åringen. Koller trakterade ofta stråke och hade en slags processor inkopplad, medan Ragnelli gärna använde såväl vispar som bara händer. Vid ett tillfälle vardera sågs de spela var för sig när Biali sjöng med stor precision. Notabelt att de läste från notblad. Som förmodat befann sig samspelet på högsta möjliga nivå, vill beteckna det som fulländat. Hade önskat att de i vissa sekvenser längre stannat kvar, när deras fantasifulla brygd hamnat på kokpunkten.

Foto Leif Wivatt

Laila Bialis röst är stark snarare än vacker, skulle obehindrat kunna komma till sin rätt i musikaler. Möjligen ett aber att hon vokalt saknar en gnutta personlig touch. Förlitar sig istället framgångsrikt på perfekt tonträff, strålande frasering och osedvanligt oktavomfång. Jämförelser med den lenare världsberömda Diana Krall och den temperamentensfulla latinrotade Elaine Elias (sett live två gånger) är oundvikliga. Vill påstå att helheten i just denna pianotrio, med sina inbäddade bländande arrangemang, är minst lika berikande att lyssna på. Pianot bemästras förstås på ett oklanderligt sätt och det egna komponerandet demonstrerar lysande hennes utvecklade sinne för melodier och rytmik.

Växlingen av tempon och stilar var föredömlig. Hon behärskar fullkomligt både up-tempo och ballader. Ni som missade hennes Sverigevistelse är att beklaga. Senaste dagarna har jag åtskilliga gånger hört på fem år gamla Live In Concert, som jag köpte av Biali efteråt. Den rekommenderas! En otroligt bra liveplatta där kapellmästaren har sällskap av fyra begåvade musiker med jazzig attityd.

p.s Recensionen skrevs under stor möda i skuggan av terrorns ondska i Stockholm, tog därför avsevärt längre tid att sammanställa.

Mats Hallberg

Footer

Om oss