Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Utställningen Freddie Wadlings kabinett invigdes med minneskväll

by

2/6 2017

Göteborgs Stadsmuseum

I samarbete med Bella Wadling, Henryk Lipp och Michael von Hauswolff

Kommer pågå minst ett år

  Foto Kai Martin

Huvudpersonen själv skulle nog ha varit ett enda stort leende av förundran, om han hade kunnat bevittna när utställningen av hans omhändertagna föremål öppnades. Han skulle förmodligen ha blivit häpen av uppmärksamheten och uppslutningen.  Omkring tusen personer hade skaffat sig biljett till en invigningskväll vars korta liveakter fokuserade på den punkiga tidige Freddie. När dödsbeskedet kom för ett år sedan, publicerades samma dag en minnestext här i Kulturbloggen där jag ägnade mig åt de sista epokgörande decennierna i karriären. (https://kulturbloggen.com/?p=102340 ) Vi nyfikna icke insatta får nu en unik inblick i en stor musikskapare, hans ursprung och kreativa influenser.  Efter många lass till tippen sorterades och katalogiserades cirka 6 000 föremål som hittades i ett garage av änkan i höstas. Freddie Wadling var en typisk samlare som inte sovrade och slängde saker. I pressen har vi kunnat läsa om både förödande brand och vattenskada, vilket inneburit att bohaget från senare datum förstörts.

Att man betitlat samlingen  kabinett är för att understryka Freddies dragning till mörker, till slutna rum fyllda med fack samt för att betona den invigda krets som delade hans fascination. Mitt ibland myllrande besökare var det inte helt lätt att ta till sig allt material, vilket gör att jag absolut ska återkomma för att studera i lugn och ro. En värld att beskåda proppfull  med egengjorda teckningar och sångtexter, serier, foton, böcker, affischer,  skivor och ett titthål in i ett återskapat ungdomsrum.  Resultatet av journalisten Hanna Jedviks intervjuer redovisas i hörlurar, vilket ger behövliga ingångar.  Omdömen som oskuldsfull, ansvarslös, självständig och komplex förekommer mer eller mindre explicit. Jag stannade till vid berättelsen om  uppväxten med en överbeskyddande jättesnäll mamma, vars utbildning från vad som sedermera blev Valand, kan ses som en begåvning som delvis gick i arv.  Hallen som sammanbinder de båda utställningsrummen, fungerar som en audiovisuell plats där man i soffor kan lyssna på utvalda låtar och se filmer (bland annat klipp från dokumentären En släkting till älvorna).

Varje framträdande i den rymliga foajén inleddes med högläsning av Carl Abrahamsson, en man som delade Freddies besatthet av ockultism, film och skräpkultur. Med 27 års mellanrum gjorde Abrahamsson två filmade intervjuer som innehöll samma frågor (den senare såg jag på SVT häromåret).  Varje framträdande var beräknat till max en kvart.  Öppnade gjorde duon Guds Söner i form av koreografiskt stiliserad performance till elektronisk dissonant minimalism.  Aftonens musikaliska höjdpunkt i mina öron, var Chips Kiesby (X-Sator) & Henryk Lipp som koncentrerat och slamrigt  levererade två smärre hits av Cortex. Med på scen fanns också Anna-Lena Karlsson vars röst återfinns på originalen av Cortex Shotgun Treatment plus Jesus i betong. Graham Lewis från postpunkbandet Wire hade, som jag uppfattade det, loopat Wadlings sång i Matter Doesn´t Matter No More och bäddat in den i ett elektroniskt collage.  Ebbot med vänner framförde två låtar. vars titlar jag inte lyckades klura ut. Skulle kunna ha varit från Kingdom of Evols repertoar eftersom medlemmarna fanns på scen jämte Sofia Mono på flöjt.

Ett fint initiativ av arrangörerna att låta flera kvinnor vara med och tolka.  Nybildade Starnet består av Amanda Werne och Anna von Hauswolff som båda ingått i ikonens närmaste krets. De sträckte ut i Sisters of Madness (återigen Cortex).  Många höga toner, gnisslande diskant och en orgie i rundgång! Måste tyvärr framhålla att ljudet kunde varit bättre inställt, även om foajén inte är någon naturlig konsertlokal.   I deras första nummer framgick varför Werne är en av de hetaste artisterna inom den svenska musikbranschen just nu. Avrundade på ett kompromisslöst energiskt vis gjorde ett gäng med Simon Ohlsson (X- Silverbullit) i spetsen. En ursinnig vild version av Mind of Darkness (Cortex, aftonens återkommande tema)  satte punkt för en ovanlig fredagskväll på Göteborgs Stadsmuseum.

Till sist ett appendix om trevliga tilldragelser på innergården.  Tog upp anteckningsblocket när jag stod i den långsamt ringlande kön till baren. Ett medelålders par iakttog mig, frågade om jag hade i uppdrag att skriva. Visade sig att de var fans som blivit ihop efter konsert med Blue for Two i en västsvensk småstad, vilket en road Henryk Lipp blivit informerad om. I två omgångar uppträdde helkvinnliga Slynkören, vilket gjorde oss publik glädjefyllda. I We Are The Freaks, den gladlynta refrängen Looking For You och ytterligare någon sång förde de in efterlängtade inslag av finstämda rytmer och melodier.  Som om det inte vore nog med musik, hade DJ:s som Timo Kangas och Demonika anlitats, för att rama in evenemanget med låtar som förknippas med mästersångaren himself.

Var sällsamt att få stiga in i ett eldorado av för mig annorlunda obekanta uttryck.  Vidare omtumlande att vara med när kollegor och följare musikaliskt hyllade Freddie Wadling. Med tanke på att utställningen inte är någon heltäckande retrospektiv, kanske jag inte borde vara förvånad över att den sene Freddies musik saknades.  Personligen hade jag önskat fler tolkningar som var av eftertänksam avskalad karaktär. Men jag ska definitivt återvända och botanisera mer i kabinettet.  Och på våningen ovanför pågår ännu utställningen om göteborgsungdomens musikliv från 50-talet och framåt, där förstås Freddie Wadling är representerad.  Någon på min arbetsplats tyckte att den unike artisten bördig från östra Göteborg, skulle få överta ytan efter Evert Taube på Liseberg. Istället hamnade han på museum, medan hysteriskt populäre Håkan Hellström har fått sitt klubbland i nöjesparken.

 

 

 

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Scen

Lysande och kuslig monolog ur fågelperspektiv – Titta upp, jag tittar ner av frank Scenkonst

by

1/6 2017

 Foto Sofia Andersson

Gästspel på Teater Trixter i Göteborg

Manus och idé: Nina Haber & Isabelle Bella Oldenqvist

Regi: Isabelle Bella Oldenqvist

På scen: Nina Haber

Ljus och rum: frank Scenkonst

Koreograf: Pia Nordin

Kostym: Majli Af Ekenstam

Krävs mod och en portion dumdristighet att i försommartider lansera en nybildad teatergrupp. Och på  första produktionen var det inte heller fullsatt på premiären.  Bakom frank Scenkonst står Bella Oldenqvist och Nina Haber, vars utgångspunkt för samarbetet är att arbeta normkritiskt genom att utforska scenkonstens gränser. 80-talisten Haber har jag sett i exempelvis Tartuffe på Göteborgs Stadsteater. Hon regisserar, skriver och har mycket på gång. Har henne i färskt minne från feministiska trion Gruppens två senaste  ”dramatiserade föreläsningar”, de som kartlagt svensk teater respektive analyserat kapitalismens strukturer.  Den osannolikt skickliga slagfärdiga trion  har bestämt sig för att ta en paus, vilket gjort att Haber kunnat satsa på nya men inte väsensskilda uttryck.

Humor och obehag är två av Gruppens hörnstenar, något som frank Scenkonst vill utveckla på sitt vis. Titta upp, jag tittar ner sägs ta avstamp i frågeställningen hur empatiska människor tillåts/ förmås vara, när världen tvingas stå ut med Donald Trump som maktfaktor. Vidare finns den milt sagt elaka tonen på sociala medier inbyggd som referens. I ett gigantiskt fågelbo  – ett imponerande scenbygge som endast kan nås via stege – filosoferar och berättar fågeln för oss. Hon håller sig på sin kant, vidmakthåller sin självständighet, vägrar beblanda sig med andra lägre stående varelser, ser sig som förmer i den bubbla hon existerar.

Vi utsätts för en allegorisk betraktelse, genomgående med ett misantropiskt drag. I förhandsreklamen har det hintats om thrillermoment, vilket är ett sätt att beskriva uppsättningens kulminerande utfall. För mig symboliserade fågeln den läskiga hållning och isolering som genomsyrar exempelvis Harry Haller i Stäppvargen.  Skulle sträcka mig så pass långt att jag utfärdar psykopatvarning, när figuren  värderar andra och sig själv.  Tokroligt blir det när den fåfänga fågeln avbryts av Henrik Ekmans välkända speakerröst från naturfilmer. I samma anda genomförs en märklig malplacerad mim till en sliskig megahit  av gruppen Starship. Putsning av spegel och ideliga sprut med vattenflaska är två maniska ritualer, som även dem kan sättas upp på det komiska kontot. Som helhet en smart balans emellan det lustigt löjeväckande och det otäcka ondskefulla.

Uppskattade monologen vars längd uppgick till cirka en timma.  Ännu större beröm vill jag emellertid reservera för kraftfulla Nina Haber, en skådespelare med exakt det sensibla precisa tilltal som krävs för att fånga vår uppmärksamhet.  En av hennes främsta dygder på scen är hennes tydlighet i framställan av text.  Tack vare strålande diktion och prosodi ligger replikerna helt rätt i mun, når ut oavsett röststyrka. (Min kräsna mor hade blivit glatt förvånad över denna färdighet hos en relativt ung person.)  Och de fågellika, ömsom nervösa ömsom stolta,  rörelserna är naturligt inlemmade i hennes agerande.  Med ord och blickar, pauser och intensiva ansatser dompterar hon publiken. Hon verkade gilla utmaningen och positionen!  Kvinnan sprungen ur en skådespelarfamilj har nu tagit ytterligare ett ansenligt kliv i sin karriär.  När de ansvariga för Titta upp, jag tittar ner avtackades, kunde föga förvånande noteras att bara ena könet var representerat.

 

 

Ryskt högvarv utan finkalibrering – Tjechov in Love av Unga Folkteatern

by

26/5 2017

Gästspel på Göteborgs Dramatiska Teater

Manus: Anton Tjechov

Regi och bearbetning: Nina Särkimäki

Musik: Thomas E Frank

  Joel Christensen

Unga Folkteatern är en medlemsdriven ideell teaterförening, ett forum i gränssnittet mellan professionella och icke- professionella utövare. För kanske drygt tio år sedan hade jag turen att få vara  med, då de visade upp sin verksamhet i form av ett jubileum under en heldag. Sedan dess har jag i recensioner lovordat ett flertal produktioner, av vilka kan framhållas Timmarna med Rita, Breaking The Waves, Kliniken, Området och Stålverket. Då har regissören hetat Kim Lantz (initiativtagare till Unga Folkteatern). Desto större blev därför min besvikelse över nya uppsättningen.  Den engagerar inte, gör inte alls samma intryck som uppräknade pjäser. På pappret ser det ut som en god idé att spela upp highlights ur Morbror Vanja, Måsen och Tre systrar.

Tjechovs dramatik är knepig att framföra på ett relevant sätt,  i bästa fall är den existentiellt allmängiltig vare sig den görs totalt uppriktigt och humorfritt eller med ironisk anstrykning. Här  blir det tyvärr varken hacket eller malet. Har sett både traditionella uppsättningar och extremt utmanande tolkningar. Den ryske melankolikern ger i sina rollistor generöst med utrymme för sysslolösa bortskämda gestalter som lider och frekvent signalerar tankar på uppbrott. Krävs mycket känslighet –  taktilt skruvande kompletterat med djupt borrande – för att hitta rätt inställning.  De som kom närmast i tonträff var Erik Åkerlind (gjorde succé i Valerie Solanas ska bli president i Amerika) och ömhudade Viktor Karlsson.  Om man ska generalisera övertygar männen i ensemblen mest, fast från dem hörs emellanåt otydligt uttalade repliker.

Under cirka 100 minuter ser vi sju skådespelare i ett antal scener från nämnda klassiker.  Entré görs genom att de över huvudena bär en ihoprullad matta, varpå  plats intas på bastanta stolar . Sedan spelas ur världsdramatiken välkända möten upp framför stolsraden.  Övergångarna symboliseras med korta musiksnuttar. Vi noterar typisk rekvisita som geväret på väggen,  den ihjälskjutna blodiga måsen och lantläkarens väska. Det hjälper inte när laddningen uteblir, trots att i princip varje möte på tu man hand utspelas i högstämd tonart.  Tråkigt att meddela, men skådespelare och regissör lyckas inte  dra in mig i den ryske melankolikerns många förvecklingar. Nickar faktiskt till några gånger, vilket också kan bero på en ansträngande vecka med tyngande nattpass.

Visst finns antydan till den myckenhet förtvivlan, längtan och beslutsångest som vi förknippar med Tjechov och hans dramer. Men  överlag måste  hävdas att man inte tillför något väsentligt med sitt potpurri, skulle i så fall vara en osäkerhet om nyckelscenerna klarar sig på egen hand utan  sammanbindande intrig. En information av demografisk art är att åldersspannet i ensemblen är avsevärd. Skiljer mer än ett halvt sekel i ålder mellan Isabelle Grill och Maria Grahn (Nationalteatern, Minsta Teatern).  Tjechov In Love är självklart inte dålig teater, fast i jämförelse med det mesta jag sett av Unga Folkteatern ett ganska ljummet pjäscollage.

Medverkande: Maria Grahn, Ylva Fredriksson, Ole Robertz, Cecilia Hackzell, Isabelle Grill, Viktor Karlsson och Erik Åkerlind

 

 

 

Briljant drastiskt berättande från självsäker mästare

by

TOMMY (memoarer)

Tommy Berggren  (Betty Skawonius grundmaterial och research)

Utgiven: 2017 – 05

ISBN: 97800136796

Förlag: Albert Bonnier

 

Ända sedan det i SVT:s Min sanning avslöjades att en biografi var påbörjad, har jag tillhört de fans som ivrigt väntat i åratal, har till och med kontaktat landets två största bokförlag utan att få besked.  Om detta sug har förstås inte en veteran som vet sitt värde, kunnat avhålla sig  att skämta om. Förhandssnacket har  skapat rabalder.  I hetluften har upphovsmannen hamnat när han gjort PR. Har rört sig om ohämmat flirtande, objektifierande och nedsättande epitet.  Minst en gång har han bett om ursäkt. En annan kontrovers handlar om att mångårige intervjuaren, som dessutom stått för omfattande research, bara krediteras i det finstilta längst bak.  Berggren tog enligt journalisten befälet över texten. Men han medger i epilogen – inspelad på Operabaren luciatid 2016 – att utan just Skawomius och redaktören hade boken inte blivit av.  Besvärande omständigheter som skymmer  sikten.

Inte oväntat blev jag fullkomligt absorberad av TOMMY. Slukade den under en helg trots formatet på över 550 sidor inklusive överdådigt bildmaterial.  Den som hängt med – sett och hört Berggren imitera – i teveprogram och i dokumentärer av Stefan Jarl;  har i likhet med undertecknad redan fått ett antal dråpliga och drabbande anekdoter serverade. Första mötet med Bergman i bakrusigt tillstånd har redan uppnått klassikerstatus. Detaljskärpan i hågkomsterna är förbluffande.  Bygger de på dagboksanteckningar,  hästminne eller har han tillåtit sig konstnärliga friheter? Redan i 12-13 års åldern debuterade en förslagen naturbegåvning i rollen som karismatisk berättare. Målgruppen: jämnåriga i Masthugget som mot betalning fick höra vad som tilldragit sig på barnförbjuda matinéer.

Mannen som kallar sig en av de största målgörarna inom svensk teater, vägrar i likhet med idolen Zlatan att  underordna sig jantelagen. Han koncentrerar sig på två givna huvudstråk.  Karriär inklusive tillägnad estetik  varvas med generösa  inblickar i privatlivet. Ett berörande stråk skildrar släkt och föräldrar, vilka han haft ambitionen att ge upprättelse. Något han definitivt lyckas  med!  En tanke slår mig.  Skildringen av Tommy (återgått till förnamn utan h)  skulle näppeligen antas som manus i en spelfilm, synopsis skulle avslås med hänvisning till bristande trovärdighet. Bara det faktum att han i tonåren lyckas träffa  Charlie Parker, Lars Gullin samt Jan Johansson gör en jazzälskande recensent perplex.

Sannsagan om arbetarungen och skilsmässobarnet från Göteborg som vantrivs i skolan,  har en pappa som får fylledille plus två kusiner som begår självmord; tar en abrupt vändning när han råkar slinka in på en föreställning med Per Oscarsson som stjärna. Berggren blir ”frälst” och bestämmer sig för att satsa helhjärtat på konsten. Från att ha haft det knapert kan han i mogen ålder frottera sig utomlands och bli bundis med amerikanska giganter vars genombrott kom på 70-talet.  Under jetsettillvaron längtar han efter att få träffa Sinatra och Brando och mår  som en prins. En makalös klassresa av en person med hedonistiska böjelser, som ändå nobbade  anbud från fula och dumma Hollywood.

Finns flera kärleksfulla porträtt, i synnerhet på mamma, motspelerskor och Bo Widerberg. Hyllningar av mindre omfång adresseras exempelvis Lars Hansson, Karin Kavli, Roy Andersson och uruppförandet av Lång dags färd mot natt.  Lägg därtill ett antal  kvinnor, vars erotiska utstrålning givit honom många lyckliga stunder jämte flera långlivade förhållanden. Framgår att driften och förmågan att bli förälskad har varit en dominerande kraft, vilket en känd podd  avkodat som en pueril läggning. Det märkliga är att egna behov så pass ofta får utlopp genom ömsesidig attraktion, för en man som feminister kan anklaga för att tänka med viss kroppsdel. Vänder vi på steken utdelas kängor till flera chefer på Dramaten i nutid. I och med  hängivet regiarbete två senaste decennierna, ges  kittlande inblickar i slutna repetitionssalar.  Oförblommerat och uppriktigt skrivs med värme om de vedermödor som några av vårt lands största skådespelare brottas med under Berggrens coachning. Särskilt minnesvärd är problembeskrivningen i fallet Allan Edwall.

Efter att ha tagit del av ett mustigt läsäventyr har jag en teori. Att berättaren varit med om så många omvälvningar och extrema situationer, har säkerligen bidragit till att han kunnat nå längre än övriga kollegor. Han påstår i boken att man ska visa sig själv, inte verktygslådan.  Känslans betydelse betonas och vikten av att lämna ett personligt meddelande.   Med passion, blickar och laddade repliker har han trängt in i betraktares hjärtan alltsedan Barnvagnen och Kvarteret Korpen.  (Har tyvärr inte sett honom live, däremot några av de uppsättningar han regisserat.)  Kanske har det framgått redan. Dock, för att ge en rättvis bild av denna tegelsten, måste påpekas att den fint förpackade utgåvan innehåller många leenden och garv. Tommy uppger att boken har blivit precis som han önskat. Vad beträffar psykologiserande om sig själv och eventuell ofullkomlighet finns sådana rader, fast de är typiskt nog en raritet.

Saknas något? Jo, en kronologisk verksförteckning plus namnregister hade underlättat. Vidare är jag nyfiken på vilka frågeställningar från Betty Skawonius, som mest inspirerade ett allt annat än ödmjukt snille. Kritiker vars återgivna beröm bekräftar många succéer, hade gärna fått kompletteras av kollegors synpunkter. Förvånas över att inget finns med om  Glasblåsarens barn fast det blev en guldbagge, och att högexplosiva teveproduktionen En far (Widerberg/ Strindberg) bara nämns i en bisats.

Jag har använt filmklipp på Berggrens agerande i fackliga sammanhang. Vad passar då bättre än att hålla fram hans återkommande upprördhet över girighet och ojämlikhet?

En upprördhet han ärvt av sin far som var ordförande i Sjöfolksförbundet. Utan att drabbas av apati  hade fadern inställningen att ”enfald och girighet styr människors handlingar och att världen är sinnessjukt orättvis.”  Genomgående går berättaren  på hänförande offensiv, njuter av redovisa vad han varit med om,  i memoarer vars talspråkliga jargong och exceptionella historier lockar till sträckläsning. Bladvändaren är motsatsen till torrt reflekterande, spinner istället lustfyllt  en väv av självständigt kompromisslöst konstnärsliv.

 

 

 

 

Känslosam angelägen ögonöppnare – Allt som blev kvar på Folkteatern Göteborg

by

Manus: Kardo Razzazi

Regi: Ardalen Esmali och Kardo Razzazi

Medverkande: Kardo Razzazi

Musik: Albin ”Nibla” Hallberg

 Foto Nadim Elazzeh

Genom temperament, fysik och sin osvenska diktion har Razzazi senaste åren varit med om att förnya arbetarrörelseägda Folkteatern. Han har gjort avtryck i fyra produktioner jag sett: Revisorn?, Drömmar, Folkbokförarna samt senast i succéartade spektakulära Hamlet. Den utåtagerande skådespelaren är därtill aktuell på såväl filmduken som i teverutan. Både han och medregisserande Esmali har setts i pjäser av Jonas Hassem Khemiri.  Att framföra en monolog om ursprung med underrubriken ett löfte som svek, har säkerligen varit en idé som länge pockat på att bli förverkligad.  Kardo föddes i Bredäng 1985 som yngst av tre syskon. Föräldrarna var kurder som tagit sin tillflykt till den välmående förorten söder om Stockholm. Under en timma  på lilla scen understryker Kardo med ord och kropp, hur livet gestaltade sig för en av alla hundratusentals med den märkliga beteckningen andra generationens invandrare.

Det är sällsynt med monologer på teatern vid Järntorget, framför allt sådana som uteslutande bygger på biografiskt material. Behovet fanns således och glädjande nog blev resultatet  mycket lyckat. Med hjälp av filmsekvenser, musiksnuttar och blädderblock berättas en historia som gjorde mig tagen.  Vad som antagligen varit terapeutisk bearbetning för huvudpersonen själv, kommer troligen fungera som identifikation för andra; medan den för mig med bara monokulturerfarenhet var en lärorik lektion. Man får skratta, bli rörd och som bonus en pedagogisk miniredovisning. Går inte att begära mer! För oss utomstående är det närmast omöjligt att föreställa sig hur ett folk utan officiellt land  och utan rätt till sitt språk, orkar fortsätta föra kampen.  Men vad är alternativet?

Tilltal och  kommunikation är faktorer  som måste vara riktmärken om ett verk på scen ska falla väl ut, något regissörerna för Allt som blev kvar har tänkt på. Det märks! Efter förmingel välkomnas vi av den 32-årige skådespelaren, en skådespelare vars livs största utmaning det nog är att ”tvingas” spela sig själv som grabb.  Han ägnar några minuter åt Niblas hiphop, en publikfriande höftvickning och att prata om nervositet och osäkerhet.  Sedan bär det iväg med årtal projicerade på stor videoskärm. Historierna från fotbollsplaner och  skoldiskotek är dråpliga. Razzazi gycklar självironiskt med en mer eller mindre uttalad looserstämpel.  Går oftast på högvarv med några effektfulla avbrott, då han pausar, viskar. eller hämtar blädderblock. Han litar på att vi är med honom, vilket stämmer.

Pappa var upptagen och medtagen när Kardo växte upp, vilket berodde på missbruk och en karriär som artist. Mamma trippeljobbade: i hemmet, i skolbespisningen och i rollen som hemspråkslärare. De hade berövats vad som erbjöds deras barn. Kardo exemplifierar hindren  genom två olika listor. Föreställningen kretsar mycket kring de uppoffringar föräldrarna gjort i kampen för det kurdiska folket, en realitet också för barnen hemmastadda i en ny kultur. Att pappa var en kändis i kampen var inte någon hemlighet för den missionerande man som skrivit manus. Men att mamma var så stort namn blev en chock,  en omtumlande upplevelse vid hennes begravning med tusentals sörjande.  Bilder kan säga mer än ord.  Behövs kanske inte heller någon sammanbindande coda. Istället fade – out,  resten får vi fylla i på egen hand.  Tillhör  inte innehållet i en recension. Vill ändå poängtera att hans supporterskara och vi andra neutrala, välförtjänt gav rungande bifall som gjorde huvudpersonen på scen gråtfärdig.

I försommarens ljusa årstid är det vanskligt att ha premiär. Bara hoppas att folk skaffar sig biljett,  låter sig svepas med av en viktig berättelse kryddad med åtskilliga roliga repliker. För mig får Kardo Razzazi gärna sätta ihop en monolog del II. Och då förslagsvis på temat hur det varit att leva i Sverige med konstnärligt yrke och tillhörighet i den så kallade andra generationen.