2/6 2017
Göteborgs Stadsmuseum
I samarbete med Bella Wadling, Henryk Lipp och Michael von Hauswolff
Kommer pågå minst ett år
Foto Kai Martin
Huvudpersonen själv skulle nog ha varit ett enda stort leende av förundran, om han hade kunnat bevittna när utställningen av hans omhändertagna föremål öppnades. Han skulle förmodligen ha blivit häpen av uppmärksamheten och uppslutningen. Omkring tusen personer hade skaffat sig biljett till en invigningskväll vars korta liveakter fokuserade på den punkiga tidige Freddie. När dödsbeskedet kom för ett år sedan, publicerades samma dag en minnestext här i Kulturbloggen där jag ägnade mig åt de sista epokgörande decennierna i karriären. (https://kulturbloggen.com/?p=102340 ) Vi nyfikna icke insatta får nu en unik inblick i en stor musikskapare, hans ursprung och kreativa influenser. Efter många lass till tippen sorterades och katalogiserades cirka 6 000 föremål som hittades i ett garage av änkan i höstas. Freddie Wadling var en typisk samlare som inte sovrade och slängde saker. I pressen har vi kunnat läsa om både förödande brand och vattenskada, vilket inneburit att bohaget från senare datum förstörts.
Att man betitlat samlingen kabinett är för att understryka Freddies dragning till mörker, till slutna rum fyllda med fack samt för att betona den invigda krets som delade hans fascination. Mitt ibland myllrande besökare var det inte helt lätt att ta till sig allt material, vilket gör att jag absolut ska återkomma för att studera i lugn och ro. En värld att beskåda proppfull med egengjorda teckningar och sångtexter, serier, foton, böcker, affischer, skivor och ett titthål in i ett återskapat ungdomsrum. Resultatet av journalisten Hanna Jedviks intervjuer redovisas i hörlurar, vilket ger behövliga ingångar. Omdömen som oskuldsfull, ansvarslös, självständig och komplex förekommer mer eller mindre explicit. Jag stannade till vid berättelsen om uppväxten med en överbeskyddande jättesnäll mamma, vars utbildning från vad som sedermera blev Valand, kan ses som en begåvning som delvis gick i arv. Hallen som sammanbinder de båda utställningsrummen, fungerar som en audiovisuell plats där man i soffor kan lyssna på utvalda låtar och se filmer (bland annat klipp från dokumentären En släkting till älvorna).
Varje framträdande i den rymliga foajén inleddes med högläsning av Carl Abrahamsson, en man som delade Freddies besatthet av ockultism, film och skräpkultur. Med 27 års mellanrum gjorde Abrahamsson två filmade intervjuer som innehöll samma frågor (den senare såg jag på SVT häromåret). Varje framträdande var beräknat till max en kvart. Öppnade gjorde duon Guds Söner i form av koreografiskt stiliserad performance till elektronisk dissonant minimalism. Aftonens musikaliska höjdpunkt i mina öron, var Chips Kiesby (X-Sator) & Henryk Lipp som koncentrerat och slamrigt levererade två smärre hits av Cortex. Med på scen fanns också Anna-Lena Karlsson vars röst återfinns på originalen av Cortex Shotgun Treatment plus Jesus i betong. Graham Lewis från postpunkbandet Wire hade, som jag uppfattade det, loopat Wadlings sång i Matter Doesn´t Matter No More och bäddat in den i ett elektroniskt collage. Ebbot med vänner framförde två låtar. vars titlar jag inte lyckades klura ut. Skulle kunna ha varit från Kingdom of Evols repertoar eftersom medlemmarna fanns på scen jämte Sofia Mono på flöjt.
Ett fint initiativ av arrangörerna att låta flera kvinnor vara med och tolka. Nybildade Starnet består av Amanda Werne och Anna von Hauswolff som båda ingått i ikonens närmaste krets. De sträckte ut i Sisters of Madness (återigen Cortex). Många höga toner, gnisslande diskant och en orgie i rundgång! Måste tyvärr framhålla att ljudet kunde varit bättre inställt, även om foajén inte är någon naturlig konsertlokal. I deras första nummer framgick varför Werne är en av de hetaste artisterna inom den svenska musikbranschen just nu. Avrundade på ett kompromisslöst energiskt vis gjorde ett gäng med Simon Ohlsson (X- Silverbullit) i spetsen. En ursinnig vild version av Mind of Darkness (Cortex, aftonens återkommande tema) satte punkt för en ovanlig fredagskväll på Göteborgs Stadsmuseum.
Till sist ett appendix om trevliga tilldragelser på innergården. Tog upp anteckningsblocket när jag stod i den långsamt ringlande kön till baren. Ett medelålders par iakttog mig, frågade om jag hade i uppdrag att skriva. Visade sig att de var fans som blivit ihop efter konsert med Blue for Two i en västsvensk småstad, vilket en road Henryk Lipp blivit informerad om. I två omgångar uppträdde helkvinnliga Slynkören, vilket gjorde oss publik glädjefyllda. I We Are The Freaks, den gladlynta refrängen Looking For You och ytterligare någon sång förde de in efterlängtade inslag av finstämda rytmer och melodier. Som om det inte vore nog med musik, hade DJ:s som Timo Kangas och Demonika anlitats, för att rama in evenemanget med låtar som förknippas med mästersångaren himself.
Var sällsamt att få stiga in i ett eldorado av för mig annorlunda obekanta uttryck. Vidare omtumlande att vara med när kollegor och följare musikaliskt hyllade Freddie Wadling. Med tanke på att utställningen inte är någon heltäckande retrospektiv, kanske jag inte borde vara förvånad över att den sene Freddies musik saknades. Personligen hade jag önskat fler tolkningar som var av eftertänksam avskalad karaktär. Men jag ska definitivt återvända och botanisera mer i kabinettet. Och på våningen ovanför pågår ännu utställningen om göteborgsungdomens musikliv från 50-talet och framåt, där förstås Freddie Wadling är representerad. Någon på min arbetsplats tyckte att den unike artisten bördig från östra Göteborg, skulle få överta ytan efter Evert Taube på Liseberg. Istället hamnade han på museum, medan hysteriskt populäre Håkan Hellström har fått sitt klubbland i nöjesparken.