Mats Hallberg

12/8 2017

4

Foto Peter Birgerstam

Ett band från Seattle med fem album i ryggen som haft rejäl omsättning på  medlemmar. Första gången jag hör dem live fast de ofta besökt Sverige. Vad de spelar kan kallas indierock, eller hellre den något mer avgränsande termen altcountry. Med  fladdrande flanellskjortor, skägg och kepsar finns flera av genrens attribut Gruppen på fem man får till ett väldans drag direkt.  Man ger publiken i hällregnet  en glädjekick  med sina förnämliga låtar. Hela anrättningen från Flamingo känns sammanhållen och koncentrerad. Som lite av en ljudnörd kunde jag registrera att det merparten av tiden lät perfekt.

I fonden syns ett foto på träd utan löv kring en damm. Jovialiske sångaren och grundaren Ben Bridwell står för publikkontakten, även om det är snålt med mellansnack. Han upplyste om att aktiviteten festa råkade ha blivit ett tema. Passande nog  rör vi på våra kroppar och njuter trots hällregn. ”The weather is ugly but you are beautiful.” I en låt ganska tidigt in i deras show tog de ner tempot med en kärlekssång, typiskt nog tappade ljudet då i kvalitet. Basen slog igenom! Hyggliga hantverkare är mitt omdöme om musikerna. Man är en luftig lagom tajt enhet där helheten imponerar mest.  Märker att kemin stämmer och att de senast tillkomna musikerna har hittat sina roller. Band Of Horses är mer opolerade och mindre mainstream; jämfört med många andra verksamma inom denna vida genre.

Foto Peter Birgerstam

Soundet är överlag rått och okomplicerat ,gärna slamrigt, ibland adderas en gnutta stök. Deras melodiska stråk accentueras när Bridwell (om jag inte minns fel) sätter sig vid orgeln. Hans sångröst är så pass ljus (tenor), att jag innan jag något försenad hunnit  fram och såg bandet, undrade om det var en kvinnlig stämma mina öron tog in. Anmärkningsvärt att endast tre låtar från senaste albumet Why Are You OK? framförs (krävdes detektivarbete för att få den uppgiften). Störst jubel emellertid när Funeral levererades. Noterade att sista låten fick ett väldigt abrupt slut. Sammanfattningsvis en lysande konsert av ett gediget liveband.

Låtlista: 1. For Annabelle  2. Is There a Goat  3. The Great Salt Lake  4. NW Apt.  5. Casual Party  6. No One´s Gonna Love You  7. Islands On The Coast  8. Solemn Oath  9. Weed Party  10. In a Drawer  11. Laredo  12. Threw My Mess  13. Wicked Gil  14. The Funeral  15. The General Specific

 

 

Foto Peter Birgerstam

12/8 2017

4

Tillmäter Eva Dahlgren en oerhörd betydelse i svensk musikliv, fast hon lever högt på de skivor hon gjorde till och med femfaldigt grammisbelönade En blekt blondins hjärta. Har blivit  mer tunnsått med lika gångbara alster senaste tjugosex åren.  Jag har förstås flera plattor ur hennes katalog och sett henne flera gånger. Hon påstod att hon plockat ut låtar avpassade för den tidiga timmen, vilket var en sanning med modifikation.  Hon och det fem personer starka bandet gick på i Linnétältet 12:45,  fick ett varmt mottagande av den skara som hade letat sig dit.  Under konsertens orgiastiska finalnummer hade desto fler hunnit samlas. Man öppnar med snygga slingor i Hela världen står i blom från den aktuella skivan, följer upp med  balladen Alla dagar du inte visste du var lycklig featuring Matilda Johansson på trumpet.

Som backdrop syntes ett jättelikt fredstecken. Tyckte ljudet var vettigt i början , men därefter rubbas balansen. Dahlgrens självklara sång låter lyckligtvis förträffligt.  Texten hörs tydligt från någon som suveränt behärskar det vokala och verbala uttrycket.  En poetisk och filosofisk fräschör präglar hennes genomtänkta versrader. Någon popprinsessa har hon aldrig varit, däremot en konstnärligt syftande yrkeskvinna med enorm integritet.  Kvinnan som i första omgången valdes in i Swedish Music Hall of Fame, känns alltid genuin och precis på gränsen till pretentiös. Tyvärr dränks mycket av det finstilta  av mullrande bastoner, vilket borde ha åtgärdats. Denna olägenhet gjorde sig påmind genom hela konserten i intervaller.

Går inte att misslyckas med den verksförteckning Eva har till förfogande. Lev så avlöses av en fantastisk Guldgrävarsång (fenomenal text) med införlivande av finurliga ackord. Efter en hejdlöst smaskig, instrumental urladdning ges en utförlig introduktion till Ung och stolt. ”Inte så stor skillnad på världen idag och när jag tittar tillbaka på tiden då jag skrev låten i 25-års åldern. Vad beträffar maktbalansen har allt tippat över, målats i andra färger. Då var jag arg, idag är jag mest vemodig”.  Blir effektfullt när bandet till slut gör sig hört, trots att den pampiga vräkiga slutdelen kapats.

Foto Peter Birgerstam

I En ängel genom rummet störs jag av syntens bastoner. Flera låtar behäftas med oönskat dovt muller och taktslag som träffar bröstkorgen. Säg mitt namn drabbas av delvis dränkt melodi. Väldigt mycket bättre resultat i avsnittet som följer, vill hävda att här infinner sig kulmen.  Jag är Gud med sin underbara refräng och klappvänligt groove, tillsammans med den perfekta fusionen av rytmer och klanger i Du och jag och tacksamma livefavoriten Kom och håll om mig.  En  sofistikerad utdragen version av En plats på jorden får bana väg för upplösningen,  en osannolikt otyglad (ljud)orgasm signerad samarbetspartnern Johannes Berglund, Anders Stenberg, Mikael Häggström, Matilda Johansson samt Rasmus Lindelöf.

 

 

 

11/8 2017

Foto från annat tillfälle

 

3

När Adams blomstrade som mest för cirka femton år sedan såg jag honom som vanlig sittande publik i Göteborg. Har för mig att han då satt vid en flygel. Hade tidigare införskaffat hans mästerverk Gold.  Ryktet om hans  oförutsägbara konserter  var inte tagna ur luften. Mannen som omger sig med femmannaband är i Slottskogen mest inriktad på brötig gubbig rock and roll, medan jag antar att flertalet i publiken vill omslutas av hans ljuvliga kompositioner från storhetstiden.  Första uttalandet: ” Sweden are you ready för some rockmusic?” Inledningen är miltals ifrån vad jag bespetsat mig på.  Med otaliga gitarrbyten vräkte han och de anonyma medmusikerna på i flåsigt tempo, ibland med tendenser till boogie. Old school kallade Ryan vad de gjorde, vilket också märktes på de många förstärkarna  staplade på varandra. Borde varit beredd, men det blev lite av en chock, även om man inte lirade oävet.

Fanns ingen backdrop på festivalens största scen, däremot två gigantiska videoskärmar som störande nog, bara följde frontmannen oavsett vem som var mest aktiv på scen. Trevligt att han presenterade merparten av låtlistan. Därför kan meddelas att vi bland annat hörde Gimmie Something Good, Two med aptitlig klaviatur och för första gången märktes amerikanens bärkraftiga röst, hitten New York, New York med munspel i sticket, gamla favoriten When The Stars Go Blue, Let It Ride, psykedeliskt tunggung med plockande av toner i lyckade Cold Roses samt ett lika lyckat klimax i avslutande  Halloweenhead (en låt Ryan påstod att managern krävt skulle vara med).

Hade inte fattat att den ytterst begåvade låtskrivaren,  nu för tiden live  har en förkärlek för vassa gitarriff. Emellanåt lyfter spelningen, stämningsmättade bilder målas upp.  Vid ett tillfälle integreras raffinerat elpiano ( spelades av musiker från New Orleans) och gitarr. Men trots flera toppar saknas alltför ofta dynamik och nyanser.

 

 

 

11/8 2017

4

Foto Peter Birgerstam

Ett ansett 90-tals band från Cincinatti Ohio vars seriösa inställning inte går att ta miste på. Slarv eller skojigheter existerar inte., bara hängivenhet och  äkta utspel. Sedan återföreningen har man släppt två skivor och flitigt turnerat. När de besökte Sverige för två år sedan var de, som Greg Dulli påpekar, sex man i bandet. Nuvarande decimering beror på att  forne gitarristen Dave Rosser dog i cancer i somras. En låt med medryckande refräng tillägnas honom.  Sättningen är traditionell förutom violinen som är ett av deras kännetecken.

Gruppen med grungeliknande sound går ut stenhårt i det glest befolkade tältet. Bortsett från laser naturligtvis ingen antydan till scenshow. I ljudmattan av ”oväsen” finns hela tiden nerv och melodisk struktur. Första  låtarna som gör starkt intryck är Fountain And Fairfax och Can Rova. Texterna är oftast mörka, behandlar personliga problem och missförhållanden.  Greg Dulli sjunger allt annat än vackert, däremot med  enormt patos. Värt att påminna  att hans röst valdes ut till  soundtracket på fantastiska Backbeat, för likheten med unge desperate John Lennon.

Foto Peter Birgerstam

Basisten trakterar också keyboards och nämnda stråkinstrument. I en längre sekvens sätter sig Dulli ner vid ett elpiano. Då framförs gripande Faded och (tror jag) Honky´s Ladder, höjdare för klicken fans och oss andra oinvigda. Jag gillar trummisen som gör något mer än att banka fram bakgrunder. Annars slås jag av att Afghan Whigs är en samverkande enhet där ingen glänser på egen hand.  Kan inte uppfatta om de denna gång tolkar några covers, vilket de gjort sig kända för. Blev belåten över ett band jag vetat om, utan att ha några av deras skivor.

 

11/8 2017

4

Foto Peter Birgerstam

En artist från Kanada jag var nyfiken på utan att ha närmare studerat. Hon har varit på WOW tidigare, släppt fem plattor i eget namn,  varit på flera tidningsomslag  och fått ta emot en drös utmärkelser i hemlandet. Hon berättade att hon är ute på en hektisk Europaturné. För att kunna framföra sin indierock har hon tre medmusiker med sig. Sättningen är trummor, basgitarr, tamburin, keyboards (två uppsättningar)/ fiol och Leslie Feist på två sorters välljudande gitarrer. Blir attack inledningsvis, för att i andra låten ta ner tempot. Efter hand justerades olägenheten att basen låg för högt. Senaste singeln Leisure kommer först.

Spelade en sång tillägnad alla musiker och hade en stund senare ett interaktivt mellansnack om att söka efter kärlek på festival. Tyckte att hon var på väg att tappa fokus, särskilt efter tjat om att den kanadensiska drömmen skulle slå in, vilket rörde sig om att  uppmana till allsång. Flera av hennes låtar är eftertraktade, används som soundtrack. Men det är först med en originell tolkning av See Line Woman, som den melankoliska ordinära stämningen förvandlas. Hon står för introt, slungar repetitiv rytm mot oss, medan bandet kommer in med tungt beat, sedan en furiös tempohöjning med ylande gitarrsvaj. Covern på Nina Simone följdes upp med kompromisslöst taktfast röj. Med förnyat bränsle åstadkommer hon och bandet en arbetsseger. Har tagit reda på att populära sånger som Century och My Moon My Man spelades.

Sköra sekvenser med klanger, nyanser och stämsång förekommer.  Men melodiös aggressivitet är ett mer genomgående drag, ibland är det rent av mangel. Samspelet sitter som det ska. Avrundar gör de med en ballad avlöst av Leslie Feist ensam på akustisk gitarr och ljusa stämband likt folkmusik. Här passade fyrtioettåringen  på att skoja med manhaftiga poser, genom att blinka till onåbare geniet Hendrix.  Som ni märker får jag ett splittrat intryck av en konsert med schatteringar.  Sammantaget fanns tillräcklig anledning att vara nöjd, med en låtskrivare och bandledare som röstmässigt påminner om 90-talets P.J Harvey.

Foto Peter Birgerstam