Mats Hallberg

Tidningshuset som Gud glömde på Göteborgs Stadsteater – Sluggande satir om hybris och bromance

25 september, 2017 by Mats Hallberg

Foto Ola Kjelbye

Tidningshuset som Gud glömde

Studion Göteborgs Stadsteater

Urpremiär 23/9, spelas till och med 3/11

Av: Gertrud Larsson

Regi: Michaela Granberg

Scenograf: Henrik Ekberg

Kostym: Ingrid Trujillo-Berg

Nyskriven dramatik som tar sig an faktiskt existerande personer äger en kittlande dimension, är en utmaning i sig. Gertrud Larssons arbetsmetod synes vara att göra skruvade tankeväckande pjäser om aktuella missförhållanden; vars magnitud är av den art att de oftast kan kallas skandal. Minns Flygande Handläggaren på Folkteatern! Tidningshuset Stampens högtflygande storhetsvansinne med åtföljande ekonomisk kraschlandning, var underlag för ett program i Uppdrag Granskning (SVT). Trots att räddningsaktionen för koncernen krävt belopp i storleksordningen 700 miljoner, plockade ägarna ut väldigt många miljoner i utdelning till sig själva (gjordes enligt Peter Hjörne innan årsredovisningarna pekade på saftiga minusresultat), medan frilansare tvingades avstå innestående fordringar. Ägarfamiljen Hjörne som i tre generationer drivit Göteborgs-Posten, finns förstås ständigt med på scen i minst en upplaga. Det klassiska uttrycket förvärva, ärva och fördärva” bildar som Larsson påpekar, ett sammanhållande tema.

Tidningshuset som Gud glömde är dråplig, i andra akten hysteriskt skojig. Stereotyper från skräckgenren gör sig påminda för den plågade Hjörne, under en mardrömsnatt på Marstrand. Alla möjliga och omöjliga ovälkomna gäster tränger sig på. Vi blir varse under roande former: en beryktad färsk ledarskribent (undantaget som bekräftar regeln beträffande maktens egoistiska män) som vampyr, tidningsdöden med inspiration från Sjunde inseglet i lika helsvart förklädnad och farfar Hjörne uppträdande som vålnad. Som om det inte vore nog med hallucinationer, besväras den ansatte stackaren av Ace of Base och representant för skattebetalarna. Det lilla gänget på fem skådespelare (varav två praktikanter) har fullt upp, frossar i att ta ut svängarna. Och detta påhittade appendix, till en övervägande dokumentär historia utan känt slut, erbjuder publiken stor komik med likalydande beteckning som stadens berömda humorgrupp.

Den efterlysning av förlagan som inleder urpremiären, liksom hur man löst rollbesättningen sätter tonen på ett strålande sätt. Kvinnor på teatern driver med maktens, alltför ofta glorifierade, narcissistiska män. Förhållandet emellan chefredaktör Hjörne och vd Tomas Brunegård exemplifierar mycket underhållande och övertydligt begreppet bromance. Firma Larsson & Granberg har lustfyllt sett till att Victoria Olmarker och Lisa Lindgren, förstärker drag hos pompösa snarstuckna män. Måste invända mot författaren när hon påstår att hon åstadkommit kärleksfulla porträtt. En ansenlig del av min behållning, ligger i att bevittna Olmarkers kroppsspråk i rollen som Peter Hjörne, interaktionen med radarpartnern Lindgren som visionären Brunegård samt deras karaktärers obefintliga självinsikt. Boxningsmatchen mot Bonniers, de utdragna tröstkramandet på den enkönade klubben i Johanneberg, första mötet på Burger king och videosekvensen med självupptagen flygare. Finns definitivt ett flertal scener med stor komik.

I första scen rumsterar i pullover den trygge piprökande tidningsmannen Lars Hjörne. Även om den liberala morgontidningen ännu inte uppnått hegemoni , står man på stadiga ben med sund ekonomi. Rollen är som klippt och skuren för Sven-Åke Gustavsson. Han är en förankrad skådespelare som ända sedan Snoken i SVT, haft som signum att leverera dräpande lakoniska repliker, vilket självklart sker också i Tidningshuset som Gud glömde. Och det förvånar knappast att han förekommer som Hjörne i dubbel upplaga. Fredrik Lundin och Victoria Dyrstad agerar i kompletterande biroller med den äran. Scenografin är fyndig, dels dubbelsängen och panoramafönstret på Marstrand, dels att använda kartonger som tidningsstaplar, disk att luta sig mot och hamburgarförpackning.

Produktionen har lyckats. Pjäsen dissekerar smart fartblinda orealistiska män i maskopi, vilket som sagt görs med kvinnlig röntgenblick. Därför blir iscensättningen lika skoningslös som skrattframkallande. Radarparet som misslyckades kapitalt med Stampen blir ömkliga oavsett var de umgås, fåniga och därmed roliga att följa när de förkroppsligas av fenomenen Victoria Olmarker och Lisa Lindgren. Att texten emellanåt har relativt tunna avsnitt kan man ha överseende med. Olmarker och hennes kollegor fyller i gliporna, med små skiftningar såväl som dramatiska utbrott.

I rollerna: Victoria Olmarker, Lisa Lindgren, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Dyrstad och Fredrik Lundin.

Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band på Göteborgs Stadsteater – Rolig och värdefull nostalgi

24 september, 2017 by Mats Hallberg

Foton Ola Kjelbye

Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band

Stora Scen Göteborgs Stadsteater

Musik & text: The Beatles

Regi och konferencier: Adde Malmberg

Projektionsbilder: EKTA – Daniel Götesson

Livemusik: Pepperland (Mikael Isacson, Olof Bengtsson, Per Umaerus, Per Wockatz, Benny Karlsson och Stephen Sahlin)

Spelas till och med 26/10

På grund av premiärkrockar såg jag matinéföreställningen i en nära nog fullsatt salong två dagar efter premiären. Varje gång medverkar någon gäst vars ålder ska vara kring 64 år. I samspråk med den hängivet researchande berättaren Adde Malmberg, fanns denna eftermiddag granskande tevejournalisten Janne Josefsson, dagen till ära klädd i kostym. Regissören påstod att köpet, av i vissa omröstningar bästa albumet någonsin, var hans livs största kulturupplevelse, bara jämförbar med en av Noréns genombrottsdramer.

Det böljande associativa samtalet blev lärorikt och kul att följa. Vi fick veta hur den i ungdomen liberale Josefsson växte upp med mamma i Biskopsgården, hans fåtaliga besök på Stadsteatern, om misslyckat försök att tillägna sig gitarrspelets grunder och hans förhållande till den epokgörande lp-skivan som fyllt 50 år. J.J tyckte att tiden då var fylld av förhoppningar, västvärlden enad och att samhället levererade. Ibland svävande SVT-reportern iväg, vilket föranledde konferenciern att locka tillbaka honom till ämnet. Adde blandade Beatlesrelaterade fakta med omvärldsnyheter och egna hågkomster. Hans kontakt med publiken var inte friktionsfri, när han ville förklara för de yngsta i salongen. Men som det proffs han är redde han ut situationen.

Pepperland har av sir George Martin utnämnts till världens bästa Beatlestolkare. Just att de inte rakt av är imitatörer, var en viktig iakttagelse från den skånske komikern. Bara en sådan betydelsebärande detalj som att bandet som tidigare hette Lenny Pane, består av sex medlemmar. Bortsett från att Per Umaerus har ett förflutet i Bröderna Brothers, är herrarna i bandet inte några, som mig veterligen gjort avtryck i göteborgska musiklivet. De har istället gjort sin Beatles-grej i närmare trettio år och odlat fram en utomordentligt hög kvalitet. Varje år bjuds de in till Beatles-veckan i Liverpool.

Oavsett om du frågat pedanter eller bara allmänt musikintresserade, skulle de med största sannolikhet säga att Pepperland var ”grymma”. Betänk att de lirade hela skivan från första tonen till sista åtföljd av den klassiska samtida single som i praktiken hade två A-sidor, något som Beatles aldrig gjorde live. Allra mest njöt jag av Fixing a Hole, Getting Better, She´s Leaving Home, Lovely Rita samt Penny Lane. Hörde många snygga arr, fräck stämsång, perfekt samspel och solon som vandrade runt i gruppen. Föreställningen rönte stort jubel och drog över den stipulerade tiden. Kommer den klassiska singeln göras varje gång, eller?

Jesper Lindell var charmat ljudtekniker. Han fick ljudet att låta lagom tungt och varje instrument utkristalliserat .Innan ridån går upp hörs i högtalarna ett knippe igenkännbara poplåtar, vilka självklart härstammar från 1967. Komikern Malmberg spinner mycket på tidsperspektivet, gnabbas med en publik som är på tårna och gör till en gimmick att vinylskivor knastrade. Knastret från nålen illustreras varje gång låtar framförs live. Vidare ger han adekvata utläggningar om konceptalbum, texternas ursprung, drogreferenser (en publikröst ansåg att UG:s ”förstereporter” skulle gräva i detta med svartlistningar), senfärdiga arrangörer som gjorde Trio med Bumba till huvudakt och tillkomsten av det berömda omslaget på Sgt. Pepper. Ypperlig livemusik, nostalgitrippen (är själv född -58 och således cirka fem år för ung för att ha varit med när det begav sig, såg Let it Be med mamma på bio några år senare.) och det spirituella samtalet; alstrade bara positiva känslor. Som kuriosa kan tillfogas att jag satt intill en man som även han njöt kolossalt av Pepperland, en expert som fått köra under rundvandring i Abbey Road-studion och som rest till Beatles rötter.

Jeanne d`Arc på Backa Teater – Gedigen och relevant historielektion

24 september, 2017 by Mats Hallberg

Jeanne D´Arc

Av: Sisela Lindblom

Regi: Malin Stenberg

Översättning (originalprotokoll): Erik Sandblad

Scenografi: Lars Östbergh

Ljus: Tomas Fredriksson

Kostym: Bente Rolandsdotter

Musik & ljud: Jonas Redig

Spelas på Backa Teater i Göteborg till och med 16/12 för gymnasielever och äldre

Foto Ola Kjelbye

Häxa eller helgon, frimodig frihetshjälte eller farlig fanatiker? Det är frågeställningar som dryftas i programhäftet. Under sin korta levnad på den mörka och krigiska medeltiden, verkar Jeanne d´Arc ha varit en av de märkligaste individer som existerat. Om henne, franska soldaters skyddshelgon, har det gjorts spelfilmer och teveserier. I en skoningslös spektakulär uppsättning på över två timmar, är hon föremål för vår odelade uppmärksamhet, vilket sker på antagligen landets främsta scen för ungdomsteater belägen på Hisingen.

Sisela Lindblom har för första gången (?) skrivit för Backa Teater och en intrimmad ensemble på åtta personer. Anmärkningsvärt nog har hon genom Erik Sandblads översättningsarbete, haft tillgång till originalprotokollen från den inkvisition som en tonårig Jeanne utsätts för 1431, något som ger dramat en hisnande tidlös atmosfär. Att man fått till en så helgjuten iscensättning, ska förstås också tillskrivas lyhörde regissören Malin Stenberg. Hennes våldsamma anakronism i finalen blir ett överrumplande statement om det motsägelsefulla med krig i religionens namn. Övergripande tematiken Stenberg/ Lindblom vaskat fram handlar om patriotism, oinskränkt maktutövning, kyrkans dominans och framför allt förblindade fanatiker. Alla karaktärer är i varierande grad osympatiska, definitivt orubbliga i sin övertygelse.

Ett dussintal personer har krävts för att skapa det imponerande scenbygget och rekvisita. Vi sitter på läktare av bänkar placerade högt upp på tre sidor. Scenen är dels den sandiga fånghålan med bur nedanför oss, dels den ena kortsidans träkonstruktion i stark lutning med trappsteg och flera ingångar. Vinschar jobbar för högtryck i vertikalläge. Växlingen mellan ljus och mörker, skuggor och riktat ljus, ska också framhållas. Annat som har avgörande betydelse,är Jonas Redigs förnämliga påverkan i form av ljudeffekter och ständigt pockande underliggande musik. Är inte ofta man registrerar liknande genialitet från kompositör och ljudläggare i en scenisk produktion.

Game of Thrones är ju en omåttligt populär teve, varför en får förmoda att målgruppen inte kommer att tycka att tilltalet i Jeanne d´Arc är alltför pretentiöst. Efter pausen splittras den konsekventa seriösa hållningen. Ironin får en stunds utrymme ledsagad av guiden Ramtin Parvaneh. Den når sin kulmen i en cynisk replik: ”dö för sin tro är inne.” Och när maktens män snubblar ner för trapporna i lustiga klädesplagg utlöses naturligtvis fniss. Uppsättningen erbjuder ett helgjutet skådespeleri där även franska, engelska och körsång behärskas till fullo. En tajt ensemble har många blixtsnabba klädbyten och många roller att hålla reda på, vilka de bottnar suveränt i. Har inga problem med att spelet levereras med attack som emellanåt tangerar det skrikiga. Huvudpersonen som ser sig som stigfinnare i motsats till alla slingerbultar hon konfronteras med, gestaltas mycket förtjänstfullt av två på scen look a likes, nämligen Anna Harling och Emelie Strömberg i en dubbelexponering.. Den sistnämnde gör Jeanne jungfrun då hon bryter upp från hembyn, skildrat i några flashbacks.

Genomgående mycket goda skådespelarinsatser, varav förutom nämnda namn Johan Stavring och Nemanja Stojanovic` ska harangeras speciellt, för att de framkallar otäck maktfullkomlighet respektive impulsstyrt vankelmod. I samarbete med regissören spelas flitigt på både underläget och attraktionskraften hos Jeanne. Därför blir det latenta spänningen emellan könen sidotema för feministerna Lindblom och Stenberg. Backa Teater har åstadkommit en skrämmande story från medeltiden, någon sorts dramadokumentär, genom utmärkt skådespeleri i ett imponerande scenbygge inramat av eggande musik och suggestiv ljussättning.

Med Anna Harling, Iskra Kotic, Ramtin Parvaneh, Johan Stavring, Nemanja Stojanovic`, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Kjell Wilhelmsen

Allt ljus på oss med Bo Kaspers – Breda penseldrag lyser upp höstmörkret

23 september, 2017 by Mats Hallberg

Foton Carl Thorborg

Allt ljus på oss – Bo Kaspers Orkester

Krogshow på Rondo Göteborg ( längd cirka 2 timmar)

Spelas till och med 16 december

Regi: Hans Marklund

Manus: Anders Lundin

Scenograf: Per A Jonsson

Bo Kaspers Orkester: Bo Sundström, Fredrik Dahl, Mats Schubert och Michael Malmgren

Musiker: Robert Östlund, Jonne Bentlöv, Björn Jansson och Pablo Cepeda

Har aldrig glömt att BKO nämns i Torbjörn Flygts Underdog, vars prisbelönta roman vi läste i en litteraturcirkel. De förekommer som exempel på den harmlösa ofarliga musik som medelklasspar har i bakgrunden på parfester. Gruppen som peakade kring millennieskiftet har varit oförtjänt okreddig bland kritiker, trots Grammis för bästa grupp. Jag såg dem på Liseberg vid den här tiden. Kom ihåg att jag blev besviken på hur lojt och oengagerat det råkade vara. Hade jag inte tyckt om deras kalejdoskopiska stil, hade jag inte brytt mig så mycket. Cd:n i centrum (ska vara utan versaler) har jag spelat relativt ofta. En av balladerna fanns med på mitt 50-års kalas. Har alltid uppskattat hur de varsamt införlivat bossa och salsa, New Orleans och Havanna, jazz och mjukfunk, Philly-sound och cool jazz, vispop och nordiskt vemod à la Jan Johansson. De har konstant behållit sin särart, fast källorna de öser ur är uppenbara. Där har ni skälet till att jag kände att detta borde vara en krogshow för mig, vilket härligt nog stämde. Efter att i månader på väg till och från jobbat cyklat förbi annonspelaren utanför, hade det äntligen blivit dags att ta sig innanför dörrarna.

I tuff konkurrens med bland andra Kajskjul, Trädgår`n och Gothia sätter Bo Kaspers upp sin första krogshow, efter att ha turnerat i cirka tjugofem år och toppat albumlistan tre gånger. Nu är det publiken som får komma till dem som deras talesperson säger. Tillsammans med 800 personer trivs jag förträffligt på premiären på Rondo. Sitter bra och ser utmärkt i fördelaktigt ljud. Enligt uppgift är scenen vidare än någonsin och sikten ska vara god även från sidorna. Mycket ögongodis visas på välvd jättelik backdrop, inleds med snöfall i Piteå. En teknisk finess beträffande scenen är flyttbara moduler, något som gör att trumset och klaviaturer får husera på olika ställen.

Att Allt ljus på oss överlag smakar succé, ska tillskrivas inte bara de medverkande på scen. Om jag minns rätt har man repat i tre veckor under ledning av regissör Hans Marklund (Hamburger Börs, Allsång på Skansen, Melodifestivalen med mera) en man som beslutat om dekor, koreografi och hur repliker ska komma ut. Självklart kan man utgå från att allt arbete skett i samarbete med bandet, för att utvinna essensen ur Sveriges mest sofistikerade popjazzband med tillhörande starka soulinfluenser. Kvartetten har draperat ena halvan av sin musik i svårmod och sinnliga melodier likt Weeping Willows, medan den andra är rotad i rytmik som gör att det svänger kopiöst. Båda halvorna exponerades förstås, på den premiär jag fick vara med om. Spännvidden är frapperande, från de sköra vackra reflektionerna i Hon är så söt och Undantag till gungande lyckopiller som Puss och Ett och noll. Snacka om låtskatt!

Öppningsnumret hade ny uppdaterad text, en lägesbeskrivning om showens tillkomst. Med förstärkning av fyra begåvade instrumentalister blev livekoncept extra tajt och dynamiskt. Alla fick sin stund i centrum, bereddes plats för solon från fler än den självklare Fredrik Dahl. I deras tidiga hit Det går en man omkring i mina skor tänder det till rejält. Genom sin frontman och sångare poängterar BKO, att de inte är något politiskt band, men att de gör allt tillsammans: Skriver låtar, arrangerar och producerar. ”Ju fler som är med desto bättre, en solidaritet vi omfamnar”, säger Bo. Därefter inträffar ett krön i showen i och med en magnifik version av I samma bil med lödigt blås, taktfast komp och distad gitarr. I förhandsreportage har skrivits om att vi ska bjudas på överraskningar. En sådan var när ridån drogs för. Bandet gick ner från scen, gick ner i intensitet och tempo. Mötte långbordens sittande matgäster utan avstånd. Naket och rörande, när de framförde ett par låtar till ackompanjemang av Schubert på dragspel. Inslaget tillhörde ändå inte någon av de många höjdpunkterna. Till kategorin överraskningar kan hänföras tre extranummer, varav Vi kommer aldrig att dö nära nog framkallade tårar av glädje. Vi stod förstås upp hela lokalen när känslorna sprutade på sluttampen. En ytterligare överraskning kan ha varit någon nyskriven låt.

Av bandets medlemmar härstammar två från övre Norrland och två från Stockholmsområdet, vilket framkommer vid presentationen. Storstadspuls och sävlig naturmystik! Kompet kan sina saker, är genommusikaliska och har bidragit till att utveckla musiken genom åren. Beträffande Mats Schubert (f.d Asplén) lutar jag åt att han är deras omistlige nav, vare sig han lirar Jan Johansson-liknande ackord eller lägger ösiga slingor. Robert Östlund, känd från funkiga eller avantgardistiska sammanhang, hörs i många snygga solon och flyter obehindrat in i mer slicka partier. Blev överväldigad av formidabelt blås i form av Björn Jansson på olika rörblås (oftast sax) och Jonne Bentlöv på trumpet. Bentlöv (som jag hört med Ikiz Cabin Crew) är en oerhört kompetent och själfylld trumpetare. Hade obeskrivlig behållning av att höra honom, på egen hand (introt till Vi kommer aldrig att dö höll Asplund-klass) och i team med Jansson. Sångaren och gitarristen Sundström är en avslappnad scenpersonlighet, sjunger skapligt och behärskar självironiska kortmonologer. Texterna är som bekant smarta filosofiska vardagsbetraktelser; några gånger till och med innerliga epistlar.

Är allt annat än rutinerad när det gäller att bevista krogshower. Finns inget tillgjort eller flåshurtigt i Allt ljus på oss. Evenemangsstaden Göteborg arrangerar inte bara WOW, Bokmässan och filmfestivalen, utan i höst minst en krogshow som håller hög klass. Bejaka denna flerskiktade glädjekick!

Den goda människan i Sezuan på Folkteatern – de Frumerie lysande i snårig slapstick

17 september, 2017 by Mats Hallberg

Foto Jeanette Frank/ Jonas Nyström

Den goda människan i Sezuan

Folkteatern Göteborg

Spelas på stora scen till och med 10/12

Av Bertolt Brecht

Regi: Frida Röhl

Översättning: Magnus Lindman

Scenografi/ Kostymdesign: Charlotta Nylund

Komposition/ Livemusik: BF/C ( Barish Firatli och ”Californiaman” )

Kan någon klara sig genom att vara enbart god, eller går man under om man hela tiden utför goda gärningar? Eftersom egennytta i praktiken premieras inom kapitalismen, är frågeställningen i högsta grad relevant i nutid. I Folkteaterns program erbjuds möjlighet att testa graden av godhet utifrån vad det egna samvetet säger. Att begreppet inte alltid är entydigt, istället möjligt att problematisera har debatten om EU-migranter och tiggeri visat. Att ha näsa för affärer är en positiv egenskap, men steget över till den roffarmentalitet som Klas Östergren uttalat sig om, tas ständigt med groteska jättekliv. En teateruppsättning är ju något mer och något annat än ett debattinlägg. Den tyske dramatikern är inte lättspelad. Att Brecht var en teoretiker med fokus på distansering och filosofiska dilemman, gör att han behöver pimpas med engagerande inslag. Frida Röhl har tagit fasta på nyskriven musik, skenbart nyckfull scenografi, lekfullhet och därmed närbesläktade ingrediensen humor.

För elva år sedan gjorde Göteborgs Stadsteater en habil version av Den goda människan i Sezuan med ändamålsenlig scenografi. Och för sex år sedan skapade Folkteatern en stark tolkning av märkliga Johanna från slakthusen. När det åter blivit dags i Göteborg för en dramatiker som aldrig blir passé, utdelas omdömet godkänt. Långt kommen in i de tragikomiska förvirrande transaktioner som utspelas i en kinesisk provins, när gudarna bestämt sig för att belöna den ende de hittar med altruistiskt sinnelag, sitter jag och har småtråkigt (befann mig i halvsjukt tillstånd utan energi, vilket nog påverkade). Vill påstå att handlingen är minst sagt rörig när skådespelarna går in och ut ur sina olika roller. I paus konstaterades att det inte levererades tillräckligt övertygande insatser från de medverkande.

Efter paus -som infaller abrupt på idealtid enligt redovisad undersökning- fortsätter pengakarusellen i kombination med bröllopsarrangemang. Spel och intrig får fastare konturer och skiljelinjer blottläggs. Flygaren som spelas osympatiskt robust av Malin Persson (känd från filmer och frigrupper) är en märkvärdig figur, även när hon genomgår utvecklingsfaser. Kardo Razzazi går som vanligt på med full attack parat med några stilfulla pauser, fast rollen är endimensionell. Dialekter är åtminstone ganska kul, vilket Lena B Nilsson bevisar. Sittande på en rollator får oldtimern Iwar Wiklander -i två omgångar chef på Folkteatern- själv förkroppsliga pjäsens tre gudar. Spelar som vanligt med emfas i en övertygande anda av förtvivlan och ömhet.

Ändå oundvikligt att inte kalla ensemblen för staffagefigurer i jämförelse med Karin de Frumerie i den krävande dubbla huvudrollen. Det hon saknar i karisma för att nå epitetet fixstjärna, kompenserar hon med enorm mångsidighet. Hon som varit elitgymnast och dansare, sjukhusclown och musiker; uppträder för fjärde gången i teaterhuset vid Järntorget. Kan vara femte gången jag ser henne agera på en scen, något hon i Den goda människan från Sesuzan gör bättre än någonsin. I förvandlingsnumret från ängslig, snäll karaktär med norskt uttal, till den påhittade nödlösningen i form av en världsvan domderande manlig kusin, blommar Karin de Frumerie ut. Anser att hon gör en fantastisk prestation, förmodligen krönet på hennes skådespelarkarriär. När hon desperat och dystert, sprattlande på golvet förkunnar människans dubbla natur, då når hon ända in i publikens hjärtan.

Scenografin i gulbruna färger begriper jag mig inte på fullt ut. Miljön ska vara en kinesisk provins och karaktärerna har kinesiska namn. De staplade askarna med tobak är självklara. Däremot undras över sminkborden och pappersrören hängandes i klasar, liksom kvastarna och dockorna. Replikerna allra först ligger utanför pjäsen jämte slutorden. De tillhör regissörens kommenterande grepp, likt Brechts berömda verfremdung-effekt. Avbrotten i övrigt består av drygt ett halvdussin sånger, sånger ur dramat översatta av Magnus Lindman. Musiken av BF/ C är angenämt mångbottnad, både handfast groovig och skör och naken. Förvisso apart och definitivt ett stilbrott, men musikernas kosmos av syntetiska landskap och melankolisk disco ger en attraktiv inramning. Låtskrivaren Californiaman har tidigare jobbat med Röhl. Vidare har han samarbetat med bland andra Kleerup, Timo Räisinen, Wyclef Jean och Nike Markelius. Snacka om brokig meritlista!

Utan att vara jättebegeistrad tar jag i första hand med mig en lysande gestaltning av den dubbelbottnade huvudrollen och den granskning av marknadsekonomin som Brecht skrev 1943. Vidare plussas för humoristiskt tilltal, psykologiserandet (texter av Freud och Lacan förekommer) och som nämnts snyggt gjord och framförd musik.

Medverkande: Karin de Frumerie, Pelle Grytt, Elisabeth Göransson, Lena B Nilsson, Malin Persson, Kardo Razzazi, Helmon Solomon, Iwar Wiklander (understudy Benjamin Moliner) och Sara Wikström.

Mats Hallberg

Footer

Om oss