Foton Ola Kjelbye
Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band
Stora Scen Göteborgs Stadsteater
Musik & text: The Beatles
Regi och konferencier: Adde Malmberg
Projektionsbilder: EKTA – Daniel Götesson
Livemusik: Pepperland (Mikael Isacson, Olof Bengtsson, Per Umaerus, Per Wockatz, Benny Karlsson och Stephen Sahlin)
Spelas till och med 26/10
På grund av premiärkrockar såg jag matinéföreställningen i en nära nog fullsatt salong två dagar efter premiären. Varje gång medverkar någon gäst vars ålder ska vara kring 64 år. I samspråk med den hängivet researchande berättaren Adde Malmberg, fanns denna eftermiddag granskande tevejournalisten Janne Josefsson, dagen till ära klädd i kostym. Regissören påstod att köpet, av i vissa omröstningar bästa albumet någonsin, var hans livs största kulturupplevelse, bara jämförbar med en av Noréns genombrottsdramer.
Det böljande associativa samtalet blev lärorikt och kul att följa. Vi fick veta hur den i ungdomen liberale Josefsson växte upp med mamma i Biskopsgården, hans fåtaliga besök på Stadsteatern, om misslyckat försök att tillägna sig gitarrspelets grunder och hans förhållande till den epokgörande lp-skivan som fyllt 50 år. J.J tyckte att tiden då var fylld av förhoppningar, västvärlden enad och att samhället levererade. Ibland svävande SVT-reportern iväg, vilket föranledde konferenciern att locka tillbaka honom till ämnet. Adde blandade Beatlesrelaterade fakta med omvärldsnyheter och egna hågkomster. Hans kontakt med publiken var inte friktionsfri, när han ville förklara för de yngsta i salongen. Men som det proffs han är redde han ut situationen.
Pepperland har av sir George Martin utnämnts till världens bästa Beatlestolkare. Just att de inte rakt av är imitatörer, var en viktig iakttagelse från den skånske komikern. Bara en sådan betydelsebärande detalj som att bandet som tidigare hette Lenny Pane, består av sex medlemmar. Bortsett från att Per Umaerus har ett förflutet i Bröderna Brothers, är herrarna i bandet inte några, som mig veterligen gjort avtryck i göteborgska musiklivet. De har istället gjort sin Beatles-grej i närmare trettio år och odlat fram en utomordentligt hög kvalitet. Varje år bjuds de in till Beatles-veckan i Liverpool.
Oavsett om du frågat pedanter eller bara allmänt musikintresserade, skulle de med största sannolikhet säga att Pepperland var ”grymma”. Betänk att de lirade hela skivan från första tonen till sista åtföljd av den klassiska samtida single som i praktiken hade två A-sidor, något som Beatles aldrig gjorde live. Allra mest njöt jag av Fixing a Hole, Getting Better, She´s Leaving Home, Lovely Rita samt Penny Lane. Hörde många snygga arr, fräck stämsång, perfekt samspel och solon som vandrade runt i gruppen. Föreställningen rönte stort jubel och drog över den stipulerade tiden. Kommer den klassiska singeln göras varje gång, eller?
Jesper Lindell var charmat ljudtekniker. Han fick ljudet att låta lagom tungt och varje instrument utkristalliserat .Innan ridån går upp hörs i högtalarna ett knippe igenkännbara poplåtar, vilka självklart härstammar från 1967. Komikern Malmberg spinner mycket på tidsperspektivet, gnabbas med en publik som är på tårna och gör till en gimmick att vinylskivor knastrade. Knastret från nålen illustreras varje gång låtar framförs live. Vidare ger han adekvata utläggningar om konceptalbum, texternas ursprung, drogreferenser (en publikröst ansåg att UG:s ”förstereporter” skulle gräva i detta med svartlistningar), senfärdiga arrangörer som gjorde Trio med Bumba till huvudakt och tillkomsten av det berömda omslaget på Sgt. Pepper. Ypperlig livemusik, nostalgitrippen (är själv född -58 och således cirka fem år för ung för att ha varit med när det begav sig, såg Let it Be med mamma på bio några år senare.) och det spirituella samtalet; alstrade bara positiva känslor. Som kuriosa kan tillfogas att jag satt intill en man som även han njöt kolossalt av Pepperland, en expert som fått köra under rundvandring i Abbey Road-studion och som rest till Beatles rötter.